Enligt borgerliga mainstream-media håller Venezuelas ekonomi trots sin enorma rikedom på olja att gå under.

Sådana yttranden påstår att det vore en paradox, att landets ekonomi kraschar och fattigdomen tilltar, medan oljerikedomen är så enorm. Företrädande för alla medier citeras SVT:

”Den venezuelanska tragedin är resultatet av en systematisk implementering av en modell för social dominans som har förstört hela produktionssystemet i landet.“ (Källa: SVT)

De påstår alltså att den boliviarianska revolutionens idé att bekämpa fattigdomen bland folket ska ha förorsakat katastrofen.

Venezuelas oljerikedom och efterfrågan av denna råvara på världsmarknaden gav landet riklig tillgång till petrodollar. Landets rikedom var alltså inte resultatet av en konkurrenskraftig ekonomi som grundas på tillverknings- och agrarindustri inom landet. Till denna sorts ekonomi behövdes inte befolkningsmajoriteten. Därför levde dessa människor i storstädernas slumkvarter och var uteslutna från pengar och utbildning.

Chavismens plan var att låta de fattiga massorna, som hittills varit uteslutna från pengar och utbildning, vara med att bygga upp en ekonomi som ger alla en säker inkomst, industrialisera landet och öka jordbruksproduktionen.

Venezuelas affärsvärld skulle fylla sin funktion i nationsbygget, nämligen tjäna pengar på samhället, och samtidigt uppfylla regeringens krav att befolkningens grundläggande behov måste tillgodoses.

Regeringen gav kapitalisterna tillgång till lån och valutor, samtidigt som affärernas lönsamhet begränsades. Regeringen var alltså beroende av att privatföretagen var med på spelet. Men många varuproducerande privatföretag flyttade sitt kapital till utlandet. De kvarvarande saboterade ekonomin tillsammans med den politiska oppositionen; efter en misslyckad statskupp flydde de landet.

De som blev kvar var mestadels handelsföretag som införde livsmedel från utlandet. Dessa i sin tur utnyttjade läget till sin egen fördel:

De kunde hantera prissättningen på sina varor och tjänster generöst, för de förlitade sig på att regeringen reagerade på prishöjningar med att höja löner och bidrag, så att befolkningens minskade betalningsförmåga kompenserades med nya pengar (vilket även ledde till en skenande inflation).

På det viset blev folk av med pengarna snabbare än staten kunde ersätta dem och samtidigt förhindrade affärsvärldens intresse att öka vinstmarginalen genom prishöjningar, regeringens ansträngningar att höja levnadsstandarden i befolkningen.

Regeringen reagerade med pristak, en reglerad prissättning på basvaror som skulle garantera livsuppehället för massorna. Dessutom tvingade staten på privatföretagen arbetsskyddslagar och framför allt lagstadgade minimilöner, som regeringschefen personligen indexerade så snart inflationen skenade iväg igen.

Sådana åtgärder står naturligtvis i direkt motsättning till kapitalets rätt till lönsam avkastning på sina kapital och skapade för staten ett permanent finansierings- och regleringsbehov som i sin tur var beroende av oljeinkomsterna från världsmarknaden.

Skillnaden till de s.k. välfärdssystemen som finns i de västliga metropolerna är, att där måste den delen av folket som är beroende av lönarbete ha såna kunskaper och färdigheter som kapitalet behöver ”just in time“. En sådan nationell resurs (humankapital) är förutsättningen för den konkurrenskraft som behövs på världsmarknaden, vilket inte ska förväxlas med ett löfte om bra utbildning och bra liv för alla.

Enligt det härskande imperialistiska synsättet är kapitalistisk lönsamhet oförenlig med reformprogram som har avsikten att bekämpa fattigdomen.

Och därför kunde den övriga världen aldrig acceptera Chavismen som gick ut på att ge alla fattiga människor i landet mer än en bara dräglig existens och som inte använder sin befolkning uteslutande till att göra de rika ännu rikare.

Var det nu det sjunkande oljepriset som till slut bröt nacken på Chavismen?

Nej – oljerikedomen underkastades en politisk-ekonomisk kategori av den imperialistiska natur som hör till väststaternas ekonomiska och politiska makt som tillämpats på Venezuela redan sen oljeexporten började på 1980-talet.

Chavismens nationsbygge var helt och hållet beroende av de ledande imperialistiska aktörerna som bestämde världsmarknadens oljepriser: t.ex. USA (schifferolja), OPEC:s priskrig, Saudiarabiens dumpningspriser etc.

Landet är inte enbart beroende av de internationella kapitalen och deras dollarpriser, utan samtidigt av det internationella finanskapitalet, som är den instans som lånar ut de pengar staten behövde för att subventionera sitt folkvänliga samhälle: det bestämmer över landets kreditvärdighet.

Tvånget att ta upp lån ökade ytterligare trycket på dollarreserven. Landets upplåningsförmåga spenderades av utlandets finanskapitalister så länge detta lönade sig för dem. Kreditbranschen berikade sig även på kreditvärdighetens nedgång – de nya lånen blev allt dyrare (högre ränta) och så minskade ytterligare dollarreserven, som behövs till betalning av t.ex. leverantörer.

Detta finansiella krisläge gav USA den fördelen att kunna ruinera den förhatliga regimen fullständigt: regeringen kan sen 2017 inte återfinansiera skulderna – USA förbjöd bankerna alla finanstransaktioner med Venezuela.

Endast Kina och Ryssland ger kreditgarantier, som de låter sig betala genom exploateringsrätter på nya oljefyndigheter.

Eftersom bolivaren inte längre duger som betalningsmedel, utarmas befolkningen ytterligare för att staten förlorat sin kreditvärdighet hos finanskapitalisterna.

På det viset har den internationella finansbranschen lyckats genomföra Venezuelas politisk-ekonomiska nedgång:

Ratingagenturen S&P har räknat ut att Venezuelas statsbankrutt kommer att bli den största i världsekonomins historia: staten har skulder på ca 170 miljarder US-dollar som i brist på valutor inte kan betalas tillbaka (Argentina: 100 miljarder US-dollar).

Medan maktkampen i landet nästan har klarat av att göra slut på Maduro-regeringen, har Venezuelas öde redan satts i verket av de ledande imperialistiska staterna, framför allt av USA, som har sina egna planer med sin latinamerikanska bakgård.

Därför har den redan påbörjade slutliga lösningen trappats upp ytterligare.

Kommentarer   

0 #2 Sven Andersson 2019-02-24 21:53
Benny, frågan är ju om det är ett nationellt sinnat kapital som sänkt Venezuela. Alla väsentliga delar av ekonomin är ju i händerna på Venezuelas militärer på uppdrag av Maduro. Hur förklarar man att Bolivia under Evo Morales tillhör Latinamerikas högtillväxt-länder medan Venezuelas ekonomi varje år krymper med upp till 10 %?
Citera
+1 #1 Benny Andersson 2019-02-08 17:40
Chavismens idé om samarbete med ett inbillat nationellt sinnat kapital tillämpades också i andra delar av Latinamerika, tex av Lula i Brasilien. Men likartat resultat. Är det inte dags att göra upp med den gamla Kominternmyten om ett nationellt kapital nu? Se Jacobins temanummer om vänsterns uppgång och fall i LA: "The Pink Tide".
Citera

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.