Costas Lapavitsas (c) UNCTAD [CC BY-SA 2.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0)], via Wikimedia Commons

”Säger de så? Hårresande!” Costas Lapavitsas kommenterar Jonas Sjöstedts utspel om att pausa motståndet mot det europeiska stormaktsprojektet. Lapavitsas är en av Europas skarpaste kritiker av EU och den finansialiserade kapitalismen. I höst kom hans nya bok The Left Case Against EU. Kajsa Ekis Ekman har intervjuat honom för Clarté.

Artikeln ingår i nummer 4 / 2018 som är det nya numret av tidskriften Clarté som har temat 2000-talets imperialism. Du kan beställa det på vår hemsida.

Under den grekiska krisen var det ett antal röster som personifierade motståndet mot trojkans åtstramningspolitik. De var ekonomer och hade levt i skymundan fram till krisen, då de steg fram och lyckades förklara vad som skedde för vanliga människor, och de blev nästan alla riksdagsledamöter då vänstern tog över. En av dem var Yanis Varoufakis som blev finansminister. En annan var Costas Lapavitsas. Han är ursprungligen från Thessaloniki men har bott i London sedan 80-talet där han är professor i ekonomi vid SOAS universitet (School of Oriental and African Studies). Mitt under krisen, 2012, publicerade han det banbrytande verket Crisis in the Eurozone som förklarade krisen utifrån handelsobalansen inom eurozonen: där kärnländerna hade ökat sina exporter hade periferin förlorat i konkurrenskraft. I stället fick de låna för att kunna köpa kärnländernas produkter. Vad som kallades ”lathet” eller ”leva över sina tillgångar” handlade i själva verket om en strukturell obalans inbyggd i euron som valuta. Boken blev en enorm tillgång för motståndet: den tillbakavisade såväl trojkans rasistiska myter som grekiska nationalistiska konspirationsteorier.

När Syriza kom till makten i januari 2015 blev Lapavitsas riksdagsledamot, men han blev aldrig minister och lämnade partiet ett halvår senare i protest mot kapitulationen inför trojkan. Han gick då med i utbrytarpartiet Folklig Enhet, men då det inte kom in i riksdagen vid nyvalet åkte Lapavitsas tillbaka till London. Och medan Varoufakis åker runt och vill bygga upp förtroendet för EU, har Lapavitsas i dagarna utkommit med en bok som gör upp med hela EU-projektet. Den heter The Left Case Against the EU. Jag ringde upp honom på Skype för att höra om han hade något att tillägga till den svenska debatten.

Nyligen gick den svenska vänsterpartiledaren ut och sa att EU-motståndet borde ”pausas” med hänvisning till rasismen i Brexit-kampanjen.

Säger de så? Hårresande! Vad är logiken i detta? Det här måste vara den sämsta ursäkten någonsin.

Så du tror inte att det är själva anledningen?

Jag tror att vissa kanske tror det själva; jag ifrågasätter inte deras integritet, men det måste finnas andra anledningar bakom om man ens ska komma fram till ett sådant ställningstagande. Kanske är det bekvämt att kunna hänvisa till rasism medan anledningen är en anpassning till kapitalets intressen. Jag tror att det finns de som använder rasism som en taktik för att skada Brexit.

Du är professor på SOAS i London sedan många år tillbaka och har följt debatten om Brexit. Förespråkar du en hård eller mjuk Brexit?

Jag köper inte nödvändigtvis de här distinktionerna. De är inte klargörande. Den verkliga frågan är: kommer det att bli en Brexit som återställer folklig självständighet? Som levererar det som folket röstat för?

Här i tidningarna läser vi att snart kan England vara utan toalettpapper när Brexit är ett faktum ...

Allt detta beror på den brittiska regeringens agerande, som är under all kritik. Man borde inte ha aktiverat artikel 50 (den paragraf i Lissabonfördraget som ger en medlemsstat rätt att gå ur unionen) förrän man hade en konkret plan. För har man inte en konkret plan, kommer EU att förstöra en. Genom att inte ha en plan har Mays regering visat sin svaghet och nu har vi hamnat i den här situationen. Jag, och vänstern, vill naturligtvis ha ett avtal. Vi förespråkar inte att man ska lämna EU utan avtal. Men Storbritannien borde vägra att låta sig utpressas på det här sättet. Skäckpropagandan i medierna påminner mig om vad som sades om Grekland ifall vi sa nej till EU:s åtstramningskrav: man hör om Harmageddon, om slutet på samhället som vi känner det. Bank of England släpper en studie som säger att om Brexit blir verklighet väntar en fruktansvärd recession... Det är nonsens!

Så du tror inte på Bank of Englands studie.

Jag kan inte tala för de som gjort studien, men Bank of Englands ledning har tydligt tagit ställning för Remain.

Om du jämför det brittiska och det grekiska ledarskapet i förhandlingarna med EU, ser du några skillnader?

Båda är förkastliga. Det är svårt att säga vilket som är sämst. Den grekiska vänsterregeringen var oerfaren, det var nonsens både i tal och tanke dag ut och dag in. Den krossades från första början utan att göra något nämnvärt motstånd. Men Grekland är ett svagt litet land med en jätteskuld, vilket gör det brittiska exemplet så mycket värre då vi här talar om ett stort imperialistland och en av de viktiga spelarna på den europeiska marknaden. Deras misslyckande är något annat, som framför allt beror på att det brittiska etablissemanget inte vill ha Brexit.

Jag trodde de var delade i frågan.

Ja det tror alla, det är en vanlig missuppfattning men det stämmer inte alls! Tories, det konservativa partiet, är visserligen delat av politiska skäl. Men kapitalistklassen vill inte ha någon Brexit.

Jag har snarare tänkt att brittiskt kapital hade närmare relationer till amerikanskt kapital, och att det är därför landet aldrig gått med i EMU.

Nej nej nej! Brittiska kapitalister tillhör Europa, det är väldigt tydligt. De har satt in alla resurser mot Brexit.

Men nu till ämnet för din bok: varför är det omöjligt att bedriva vänsterpolitik inom EU? Kan du komma på något land som gått åt vänster inom EU? Portugal försöker ju, men...

Portugal! Ha ha ha! Ska detta vara vänsterpolitik? Att ”lyckas” med att inte tillämpa en fullt lika hård åtstramningspolitik som EU kräver? Är detta vår tids vänster? Att ekonomin krymper 1 procent i stället för 2 procent? Hör här. Radikal politik är en politik som respekterar självbestämmande, demokrati och som grundligt skiftar styrkeförhållandena från kapital till arbete. Detta är omöjligt inom EU. EU är en mycket mäktig uppsättning institutioner. Vi har stabilitets- och tillväxtpakten, Eurogruppen, en radda politiska organ som inte är folkvalda, ”sexpacken” och ”tvåpacken” som består av en mängd direktiv och förordningar – alla dessa påtvingar och försvarar sparpolitik. Med andra ord: EU är en samling nyliberala institutioner.

Du skriver mest om EMU i din bok, och jag tror de flesta i Sverige skulle hålla med dig, särskilt efter eurokrisen. Men eftersom vi inte är med där utan bara i EU, tror jag att många tänker ”EU kan vi ha kvar, det är bara en liten sak och det handlar om fred och inte om pengar som EMU gör”.

EU och EMU hör intimt samman. De flesta länder i EU är ju med i EMU, och ambitionen är att alla ska gå med förr eller senare. EU är inte någon à la carte-meny där man kan välja och vraka, och euron är EU:s ekonomiska ryggrad. Det är bara ett fåtal länder som fått igenom ett undantag, och även om de inte har själva valutan så ska deras penningpolitik följa EU:s direktiv. Dessa saker regleras i EU:s grundlag och i EU-domstolen. Så de förhindrar vänsterregeringar från att göra radikala reformer även om de inte har euron.

Hur kommer det sig att vänsterrösterna inte hördes i Brexit-kampanjen?

Det tog tid för vänsterkampanjen ”Left Exit” att formera sig. Labour-partiet var också tveksamt i frågan vilket gjorde att vi saknade det som kunde ha tryckt på. Men många till vänster inser nu, i alla utpressningsförsök från EU, vad det hela handlar om.

Varför åker Jannis Varoufakis runt och kämpar för ett ”socialt Europa” och för att rädda EU, när det var precis det han misslyckades med som Greklands förre finansminister?

Min åsikt är att det inte går ihop alls. Men det är och var ju Syrizas politik, som prövades och föll ihop med det samma. Den misslyckades från första försöket, Varoufakis hann inte vara en sekund vid makten innan EU hade krossat honom. EU har ett starkt maskineri, vilket inte Syriza hade. Men jag vill inte låta för hård. Du får fråga honom själv om detta. Jag tror dock att hans parti, Diem25, och deras förslag verkar lockande på en viss typ av människor i Tyskland och övriga Europa, som tror att de kan försvara solidaritet och antirasism samtidigt som de håller fast vid EU. I verkligheten sker motsatsen: EU fördjupar klyftor och rasism. Och är det inte så att de som säger just så här, att vi måste ”våga tro” att EU kan förändras, bli mer socialt och så vidare, de vågar inte alls tro? De har tappat allt hopp om något utanför status quo.

Hur är stämningen i Grekland nu?

Aahh ... Tsipras åsamkade det grekiska folket ett fatalt slag. Stora delar av befolkningen tror inte längre att det går att göra någonting åt EU eller EMU. Den här känslan kommer inte att vara för evigt. Motståndsviljan kommer tillbaka, men det kommer att dröja.

I Sverige har vänstern, miljörörelsen och fredsrörelsen stått för hela EU-motståndet sedan folkomröstningen 1994. Det är vi som stått på gator, delat ut pamfletter, demonstrerat. Och nu kommer tre rasister och säger att de är emot EU, och genast vill vänsterns partiledning överge motståndet för att om de är emot kan inte vi också vara det.

Om det är vad som händer i Sverige, så är det tragiskt. Jag kan i viss mån känna igen argumenten härifrån. Vi som vänster måste tala till vanliga människors medvetande. Vi måste tala vanliga människors språk. Vi kan inte framstå som övre medelklasspersoner med tre examina var, som flyger från huvudstad till huvudstad. Om vi misslyckas med detta kommer vi att lida en historisk förlust, det kan jag garantera. Och detta med rasism – EU själv är ju rasistiskt i sin migrationspolitik! Avtalen med Turkiet, Schengen, Fort Europa har gjort att tiotusentals människor dött. Om du frågar mig, så är människors rörelsefrihet något helt annat än kapitalets. Vi måste hitta vår egen väg och det går inte inom EU.

-------

Stöd utgivningen av tidskriften Clarté! Köp det senaste numret. Läs kommande nummer genom att prenumerera.

Kommentarer   

0 #4 Jan Wiklund 2019-01-29 13:37
Man behöver väl inte tre examina för att förstå EU:s två grundlagar:

1. Romfördraget, där det stadgas att a. syftet med allt, bokstavligen allt, är tillväxt, och b. vägen dit är kapitalets fria rörlighet.

2. Maastrichtöverenskommelsen, där det stadgas att både statlig industripolitik och statliga investeringar är förbjudna.
Citera
0 #3 Kerstin Stigsson 2019-01-27 16:18
Bertil Carlman. Jag vet inte om Jonas Sjöstedt är emot allt som hör ihop med SD som jag betraktar som ett nationalkonservativt högerextremt populistiskt fascistiskt parti (eller i alla fall gränsar till fascism).
Vänsterpartiet sitter med i EUs vänstergrupp GUE/NGL. I denna gruppen finns olika vänsterpartier. Inklusive det grekiska Syiza och Sinn Féin.
Syriza har regeringsmakten tillsammans med Anel - Independent Greek. Independent Greek är precis som SD ett högerextremt nationalkonservativt parti. I Nordirland är det för närvarande Status Que i politiken (London har makten ända tills partierna får ändan ur vagnen). Men Sinn Féin har tidvis delat makten med det lika konservativa högerextrema partiet DUP, kanske inte helt rättvist att jämföra eftersom det är beslutat att enligt fredsavtalet sedan 1998 de två största partierna på vardera sida ska dela makten - en grön och en orange kammare. Emellertid har det gått över tjugo år sedan Långa Fredagsavtalet skrevs under och inget har hänt sedan dess. Sinn Féin har varit ganska nöjda med att dela makten med DUP. Själv anser jag att LFA är överspelat och det nordirländska samhället borde ha haft en bättre demokrati än vad de har. Det är alltså ingen utveckling alls mot ett jämlikt fredligt normalt kapitalistiskt samhälle. De har fred men demokrati? Nej! Nordirland är fortfarande splittrat i nationella murar i både politiken och ute i samhället - och ingen vill förändra på det.
I Spanien ser vi en liknande tendens. Det socialistiska PSOE beroende av stöd från Pondemus (som också är medlem i GUE/NGL), baskiska nationalister och katalanska separatister.
Det grekiska kommunistpartiet KKE har kritiserat Syriza för det.
inter.kke.gr/.../...

Vänsterpartiet måste se detta som ett problem men de pratar inte om det. Mycket märkligt.
Citera
0 #2 Bertil Carlman 2019-01-27 14:16
Artikeln är en intervju, inte en genomtänkt rapport. Då blir kanske förklaringen av EU inte så enormt pedagogisk; men som jag ser det tillräcklig. Det förbluffade tonfallet är mycket roligt. Jonas Sjöstedts fixering vid a) EU och b) allt som är tvärtom mot SD är också roligt; eller i varje fall intressant, ty samma sak gäller för alla riksdagspartier som lider av beröringsskräck gentemot SD. Inget av dessa partier tror på uttrycket att "även en blind höna kan hitta ett hirskorn". Därför(?) röstade alla utom SD för svensk hjälp till Natos krig mot Libyen. Och vad beröringsskräcken anbelangar finns den på många håll. Noli me tangere. (Joh. 20:14-17)d
Citera
0 #1 Martin andersson 2019-01-26 11:14
Kul med den förbluffade tonfallet över dumheten i sjöstedts och v:s (?) nya EU-linje. Men är inte kritiken lite substanslös? Som lapavistas själv säger, EU måste kunna förklaras på ett sätt som inte kräver tre examina. Tyvärr ser jag inte exempel på det i intervjun. Som det är nu är påståendena lösa, och vilar mer på lapavistas auktoritet som publicerad marxist, professor etc. väcker dock stort intresse för lapavistas böcker om EU och hur han där underbygger sin linje.
Citera

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.