(c) Frauemacht [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0)], från Wikimedia Commons

Jag var i Berlin för att tala om Rosa Luxemburg för en grupp nedresta svenskar. Idag tenderar många inom vänstern att måla upp Rosa Luxemburg som den som stod för ett helgjutet alternativ till Lenin och bolsjevismen och som dagens vänster bara har att bygga vidare på. Jag delar inte den bedömningen, även om hennes kritik av den ryska revolutionens alltmer odemokratiska inslag har stora poänger och hennes analys av imperialismens brutalitet och nödvändighet för kapitalismen är föredömlig. Min bild av Rosa Luxemburg som teoretiker är blandad. Det hon framför allt förtjänar vår aktning för är sitt motstånd mot den socialdemokratiska underkastelsepolitik som ledde den tyska arbetarklassen rakt in i första världskrigets brodermord.

Nästa dag, söndagen den 13 januari, regnade det. Vi gick i demonstrationen till minnet av Spartakistupproret som ledde till morden på Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht för lite mer än hundra år sedan. Enligt den ortodoxa  vänstermyten, som bygger på Lenins tes att hela den kapitalistiska världen stod på randen till en socialistisk revolution,  hade Spartakistupproret samma förutsättningar som  den ryska oktoberrevolutionen.  Det var bara tillfälligheter och den socialdemokratiska ledningens svek som ledde till att det misslyckades. Den uppfattningen delades inte av Rosa Luxemburg, som lär ha sagt ”Vad har du gjort Karl?”, när hon fick höra att Karl Liebknecht och andra utlöst ett revolutionsförsök i Berlin. Enligt Rosa Luxemburg var läget inte moget, arbetarklassens majoritet  trodde fortfarande på socialdemokratin.  Hennes bedömning  styrks av den nationella kongress för arbetar- och soldatråden som hölls i Berlin i december 1918, dvs en knapp månad innan Spartakisternas upprorsförsök. Av 489 delegater var bara tio Spartakister. Enligt Sebastian Haffner var stämningen på kongressen inte det minsta revolutionär.

Idag är det lättare att inse att situationen i Tyskland vid årsskiftet 1918/19 på avgörande punkter skilde sig från den som rådde i Ryssland hösten 1917. Revolutionen som inleddes med Kielmatrosernas uppror i november och avslutades med vapenstilleståndet och utropandet av Weimarrepubliken var en verklig folkresning, den tyska motsvarigheten till februarirevolutionen i Ryssland. Men där slutar likheterna. Trots att morden på Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht ledde till stor upprördhet i breda folklager, fick de revolutionära vänstergrupperna inget genomslag i valet som hölls några månader senare. Socialdemokraterna segrade övertygande och kunde ställa sig i spetsen för en koalitionsregering.

Demonstrationen avslutades med att vi la ner blommor vid stenen som restes i det forna Östberlin till minnet av de döda. Den har texten: ”Die Toten Mahnen Uns”/”De Döda Manar Oss”.  På vägen tillbaka pratade vi om vad Rosa Luxemburg skulle ha sagt om hon kunnat se dagens värld där bara spillror återstår av det socialistiska läger som byggdes med den ryska revolutionen och den första sovjetstaten som förebilder. Kanske skulle hon trots allt ha glatts åt  de  trevande försök som görs att hitta nya vägar, bortom den första vågens misslyckanden.

Från Berlin åkte jag vidare till Kuba. Vad kan väl hända här tänkte jag när jag satt på en uteservering  vid det nästan folktomma torget i Santa Cruz, en håla vid havet några mil öster om Havanna? Nästa  timme diskuterade jag Stieg Larssons millennietrilogi med en oljeingenjör i blåställ som utbildats i Rumänien på 1980-talet och som hade läst alla böckerna och sett alla filmer. ”Den svenska versionen av den första delen är bättre än den amerikanska”, sa han, ”mera Sverige”. Sedan avslutade han sin tredje La Bruja och gick för att äta lunch. Nästa dag träffade jag en gammal brottare som tävlat i Europa. Innan han gick lovade jag att vi skulle hälsa på honom innan vi åkte.

Men vi hann bara besöka våra vänner som bodde i ett hus i ett  område utanför romfabriken och deras dotter och hennes familj i en lägenhet i ett av flerfamiljshusen nära stranden. Den söta lukten av aquardiente från romfabriken låg tung över området, när vi tog av från stora vägen och slog in på något som med viss välvilja möjligen kunde kallas en grusväg. Vid första anblicken liknade området en slum. Utanför de låga husen tränade en vuxen man unga killar i boxning. Huset var byggt av tegelstenar, cement och plåt. Allt rått, inga färger som lyste upp, ingen frys, tvättmaskin och dusch vad jag kunde se. Bara ett primitivt kök, ett par sovrum som avgränsats med glesa brädor och  pinnar och ett vardagsrum där en liten ålderdomlig TV och några fåtöljer som slagits ihop av brädor stred om det  knappa utrymmet.

Benny Kuba2019 1 webFoto: Benny Andersson

Här fanns inte mycket utom det mest nödvändiga. Men det var inte slum.  ”Jag och min fru har byggt huset med våra egna händer”, sa mannen med påtaglig stolthet. Fåtöljerna var välbyggda, liksom resten av huset om man tittade lite mer noggrant. Och det fanns toalett. Området var planerat av myndigheterna som också hade dragit vatten och avlopp. Båda hade vanliga arbeten med de låga löner som kännetecknar Kuba. Huset hade han och hustrun byggt efter långa och ofta tunga arbetsdagar.”Jag stiger upp klockan fyra”, sa mannen som arbetar med att hugga undan sly från vägrenarna utefter Via Blanca. De var medelålders med vuxna barn och de verkade vara ovanligt lyckliga tillsammans. Man kunde nästan tro att de var nykära.

Vi hann aldrig hälsa på den gamle brottaren. Det får bli en annan gång. På lördagsförmiddagen klev vi ombord på en fullpackad lastbil som försetts med busschassi. Våra vänner, som följt med oss in till Havanna, vinkade av oss. Mitt i natten, drygt tolv immar senare, var vi i Santiago.

Kommentarer

0 #7 Kerstin Stigsson 2019-02-02 11:32
Lenin lär ha sagt i ett brev till Shliapnikov den 27 oktober 1914, att Rosa Luxemburg hade rätt i frågan om Kaustky. Det finns några artiklar om detta, som denna:
www.marxists.org/.../len-lux.htm
Men jag har själv inte kunnat - hur jag än har letat - hittat brevet. Sannolikt är det fel årtal. Men den som kan hitta brevet får gärna skriva länken dit.
0 #6 Kerstin Stigsson 2019-02-02 11:09
Eller kanske är det alla dessa artiklar 'Theroy & Practice' du menar.
www.marxists.org/.../index.htm

Här var RL mycket kritisk till Kautsky.
0 #5 Kerstin Stigsson 2019-02-02 10:32
Benny, kan det vara den här artikeln av RL som refuserades 'The next step' från 1010?
www.marxists.org/archive/luxemburg/1910/03/15.htm
0 #4 Benny Andersson 2019-02-02 02:18
Jag har inte mycket böcker med mig här på Kuba. Men enligt Jon Nixons "Rosa Luxemburg and the struggle for Democrtic Renewal", publicerades Rosa Luxemburgs kritik av Lenin i Die Neue Zeit, SPDs teoretiska tidskrift där Kautsky satt i ledningen. Så jag undrar om inte Marxarkivet misstar sig denna gång. Jag hade också(?) fel. Hennes text om masstrejken refuserades inte av Kautsky, eftersom den gavs ut som broschyr. Det skar sig inte mellan RL och Kautsky förrän 1910, när både Vorvärts soch Die Neue Zeit vägrade att publicera RLs artikel "What next" (jag har inte tillgång till tyska titeln här och hinner inte kolla). Den artikeln handlade också om förhållandet mellan klasskamp (masstrejker) och parlamentariskt arbete. 1910 hade frågan blivit så känslig inom SPD att RLsd kritik inte längre kunde tolereras, utan betraktades som "partifientlig".
0 #3 Kerstin Stigsson 2019-01-26 10:21
Det står i noten längst ner på första sidan på den länk jag kickade med i kommentaren. Där noteras det att Kautskj vägrade publicera RLs artikel.
0 #2 Benny Andersson 2019-01-26 01:37
Ja Lenin hade rätt i den nationella frågan. Rosa Luxemburg stod för samma linje som Bucharin och den bosjevikiska vänsterns opposition till fredsavtalet i Brest-Litovsk våren 1918. Se min artikel "Sovjeterna vann och förlorade makten" i Clartés nr om Ryska Revolutionen. Men Kautsky och Lenin stod varandra fortfarande nära i början av 1900-talet (1903 tror jag), när RL publicerade sin kritik i Leipziger Volkszaitung, som inte redigerades eller leddes av Kautsky. Jag antar att du blandar ihop detta med när Kautsky verkligen vägrade publicera RLs artikel om masstrejken några år senare. Lenin var och ansågs vara Kautskys främste lärljunge och den som försökte tillämpa linjen i Kautskys programmatiska kommentar till Erfurtprogrammet på ryska förhållanden. Kaustkys kommentar beskriver väl den tyska socialdemokratins linje under uppbyggnadsåren. Lenin försökta alltså tillämpa den linjen på förhållandena i Ryssland. Brottet mellan Lenin och Kautsky kom senare. Även om sprickor hade kunnat märkas tidigare kom det inte förrän Kautsky gav sitt stöd till socialdemokraternas ja till krigskrediter 1914. Men då bröt Lenin med besked. Motsättningarna med Kautsky gällde således fra den nationella frågan.
0 #1 Kerstin Stigsson 2019-01-25 16:46
Benny Andersson har helt rätt. Rosa Luxemburg var en framstående teoretiker men hon hade - precis som vad alla människor har - egna åsikter om vad som var rätt och vad som borde göras. T ex är jag helt av den uppfattningen att Lenin hade rätt polemiken med RL i den nationella frågan. En fråga som Lenin var mycket engagerad i. Han skrev ett antal artiklar om detta. Kanske hade han en känsla av att den frågan skulle bli mycket viktig i framtiden och hur vänstern skulle ställa sig. Synd att han inte uppskattas mer för detta av vissa vänsterdebattörer. De tar vad de vill av det han säger och utelämnar det de inte vill kännas vid.

Vi får komma ihåg att de alla - från Marx till dagens marxistiska filosofer - var och är människor. Och alla människor har olika åsikter om allt. Vi behöver inte hålla med om allt. Men vi måste läsa och diskutera.

Kautskj ville inte publicera R Luxemburgs artikel om 'Den ryska socialdemokratins organisationsförmåga'. Frågan är varför - för Kautski var även han en stor kritiker till Lenin.
marxistarkiv.se/.../...

Det talas så mycket om sekterism idag. Alla dåtida filosofer - från Rosa Luxemburg till Trotskij - har något att säga oss, och vi måste kunna debattera detta med andra socialister. Vi får inte vara rädda för varandra.
Den taktiken om att anklaga andra för splittrare, sekterism, trotskister, etc orsakar enbart en splittring mellan andra socialistiska människor. Som det är nu har vi inte ens kontakt med varandra - än mindre diskutera med varandra, eller besöker varandras hemsidor. Och det gäller från Vänsterpartiet till alla andra socialistiska/kommunistiska partier.
Denna taktiken går endast ut på att socialister ska kunna anklaga andra socialister för splittring och sekterism när deras åsikter går i sär, eller när de inte kan försvara sina åsikter på ett annat vis.

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.