Bild: Zoltan Tiroler

1 januari 2019 var det 60 år sedan diktatorn Batista tog statskassan och flydde. Revolutionen hade segrat. En avgörande händelse i Latinamerikas historia med ett enormt avtryck i regionen. Nyss hemkommen från Kuba rapporterar Svensk-Kubanska Föreningens ordförande Zoltan Tiroler i en artikelserie om hur det ser ut 60 år senare. 

Kuba upphör inte att engagera och polarisera. Exemplet Kuba är viktigt för båda sidor; högern försöker framställa landet som en blodig diktatur med en befolkning som, förutom politiskt förtryck, lever i djup misär. Vänstern pekar på landets exceptionella internationella solidaritet, på dess höga utbildnings- och hälsovårdsnivå, på ett varmt och humant samhälle utan extrema klyftor. Samt ett land som med stort allvar verkar för långsiktig ekologisk hållbarhet. Kuba är ett litet land med 11 miljoner invånare. Dess tyngd i världspolitiken är mångfalt större.

Landet är just nu uppmärksammat av flera skäl:

Revolutionen firade 60 år den 1 januari. En anmärkningsvärd bedrift. Ett skifte i ledningen våren 2018 från revolutionsgenerationen till en ny och ung president. En ny grundlag är under utarbetande. Den har varit ute på remiss hos kubanerna och diskuteras på tusentals möten. Nu görs en ny omarbetning utifrån dessa diskussioner. I februari ska folket rösta om den nya grundlagen. Det begynnande tövädret från Obamas sista tid har ersatts med hotfull kalla-krigsretorik och allt hårdare sanktioner från USA. Kuba pekas ut som en av tre i ”Tyranniets trojka” (tillsammans med Venezuela och Nicaragua) av USA. Stormakten talar åter om att ”befria” folken i dessa länder och hotar med öppet våld. Samtidigt har vänstervågen i Latinamerika ersatts av en högervåg med en rad regimer som är direkt fientligt inställda till Kuba.

Denna artikelserie är indelad i följande avsnitt:

  1. Förutsättningar och en kort tillbakablick
  2. Utvecklingen i Latinamerika ca 2000 – 2018
  3. Negativa och positiva faktorer för utvecklingen
  4. Det som händer nu avgör landets framtid
  5. Kuba behöver oss och vi behöver Kuba

Förutsättningar

Kuba är en socialistisk ö i en kapitalistisk värld. Tidigare socialistiska försök har inte lyckats, trots ibland goda förutsättningar. Det finns inga upptrampade vägar att följa, inget facit, utan Kuba behöver forma sin egen väg. Att det socialistiska Kuba, mot alla odds, fyllde 60 år den 1 januari 2019 är en fantastisk bedrift, och kanske den mest anmärkningsvärda framgången.

Framgången har förstås flera orsaker. Nyckelfaktorer är det utbredda och starka folkliga stödet till Revolutionen och det breda folkliga deltagandet i samhällsomdaningen. En samhällsomdaning med de breda lagrens välfärd som ledstjärna.

USA-regeringarnas försök –  som pågått utan uppehåll sedan Revolutionens första timme – att forma en kontrarevolutionär politisk kraft inom det kubanska samhället, har inte lyckats. Den grundläggande anledningen till detta misslyckande står att finna i Revolutionens totala eliminering av den gamla förtryckarapparaten. Dess åtgärder mot storjordägarna och de stora USA-bolagen, liksom den snabba radikaliseringen inom arbetarklassen, lantarbetarna och småbrukarklassen, ledde till en massutvandring av välbeställda borgerliga grupper. Detta innebar i sin tur att grogrunden för organiserade antisocialistiska krafter väsentligt försvagades. Den antisocialistiska oppositionens bas blev Miami istället för Havanna.

Åren efter revolutionen led Kuba stor brist på högutbildade. Svaret blev en oerhört ambitiös utbildningssatsning. Det nya skiktet av högutbildade, som ersatte dem som lämnat landet, var rotat i Revolutionen och stödde den i allmänhet med entusiasm.

Alltså: På Kuba eliminerades den gamla våldsapparaten, och likaledes försvann borgerligheten och den kapitalistiska kontrarevolutionens sociala stödtrupper snabbt från scenen. De tre maktbastionerna militär/polisväsende, ekonomins strategiska delar och informationskanalerna var djupt komprometterade och erövrades, utan kompromissande, av de breda lagrens revolutionsrörelse.

Detta särskiljer Kuba från andra exempel där vänsterpolitiska krafter med mer eller mindre socialistiska mål nått regeringsmakten. Som i Nicaragua 1979. Också där krossades den gamla våldsapparaten fullständigt. Men den sandinistiska revolutionen lämnade borgarklassens ekonomiska positioner, liksom borgarklassens grepp om medierna, intakta. Om inte en bred folklig rörelse skolas och organiseras för en målmedveten offensiv mot borgarklassens ekonomiska och mediala maktpositioner kommer ”vänstervågen” obönhörligen att rullas tillbaka.

Den kubanska revolutionen väckte hos världskapitalismens företrädare fruktan för efterföljd och ett bottenlöst hat. Justitieminister Robert F. Kennedy slog efter den misslyckade invasionen i Grisbukten 1961 fast att: ”Kuba är prioritet nr 1 för USA:s regering, allt annat är sekundärt. Vi ska inte spara någon tid, någon ansträngning, några mänskliga resurser för att störta Kubas regering.”

Girón vid Grisbukten, USA-imperialismens första nederlag i Latinamerika. Foto: Zoltan Tiroler.

Samtidigt blev revolutionen en inspirationskälla för arbetare och förtryckta, fattiga, och diskriminerade runt om i världen.

För USA-imperialismen var möjligheten att Kuba skulle kunna bli ett exempel för revolutionära folkliga rörelser över hela den latinamerikanska kontinenten avgörande för de tidiga besluten att inleda en ekonomisk blockad och att skapa en CIA-ledd omfattande terror mot grannen i söder.

Den kubanska revolutionen har stått emot. Men inte utan svårigheter och umbäranden. Kuba är ett litet och resursfattigt land. Det gör att utvecklingen är väldigt beroende av omvärlden. Utvecklingen globalt har inte blivit som de skäggiga revolutionärerna hoppades. Detta har dock inte hitintills lett till reträtt från de socialistiska mål som Revolutionen ställt upp. Oavsett politiska konjunkturer och globala styrkeförhållanden är internationalismen och solidariteten med alla dem som bekämpar kapitalism och fascism något av ett adelsmärke för Kuba.

Kubanerna har hela tiden kunnat bli av med USA:s blockad och det militära hotet som hänger över dem. Så är det också nu. Det “enda” Kuba behöver göra är att lägga sig platt för USA:s regering och de kapitalistiska bolagen. Inget talar för att kubanerna kommer göra detta. Och någon intern kontrarevolutionär kraft, som skulle kunna slå upp portarna för imperialismen, är inte skönjbar.

En kort tillbakablick

Från revolutionens seger 1959 och fram till 1990 gick utvecklingen framåt, inte minst på grund av de goda förbindelserna med det icke-kapitalistiska Sovjetunionen och Östeuropa. Visserligen var de kapitalistiska staterna i Väst fientligt inställda, men Kuba var inte beroende av dem.

Kuba utvecklades till ett mycket jämlikt land. Med en låg privat konsumtion, där staten tog hand om alla, där ingen tilläts falla ner i misär och alla hade det relativt bra. När så Östblocket imploderade innebar detta för Kuba en katastrof. Landet tappade sin handel och gick in i den så kallade specialperioden. Ett slags krigs- och belägringstillstånd, utan väpnad konflikt. ”Experter” i Väst spekulerade om regeringen skulle falla inom några veckor eller ett par månader. Den kubanska exilmaffian i Miami packade resväskorna, kivades om de hägrande ministerposterna och utlovade, i blodtörstig eufori, 48 timmars fri jakt på kommunister. Kuba stod ensamt, USA skärpte blockaden som också Jeltsins kontrarevolutionära Ryssland nu anslöt sig till.

Kuba blev paria i medier, inte minst i Sverige. Här skedde en omsvängning, från en hyfsat balanserad syn – ett arv efter Palme – till en uteslutande negativ sådan. Hetsen mot Kuba pressade många socialdemokrater och ledande vänsterpartister till att ta avstånd från Kuba och i många fall gå ur Svensk-Kubanska Föreningen.

90-tals krisen var svår. De styrande fick göra många kompromisser, men man följde inte Internationella Valutafondens och Världsbankens recept. Inga privatiseringar, inga massavskedanden, inga stängningar av dagis, sjukhus eller skolor. Kuba skickade inte hem utländska studenter som pluggade gratis, inte heller avbröt man den omfattande hjälpen till barnen från Tjernobyl, som behandlades och rehabiliterades i Kuba efter kärnkraftsolyckan.

Folk var hungriga och undernäring förekom. Det lilla som fanns fördelades. Den redan påbörjade satsningen på stadsodlingar stärktes. Turism prioriterades för att snabbt få in hårdvaluta, som ersättning för de exportinkomster som i ett slag raderades ut när Sovjet-blocket kollapsade.

Senare ekonomiska studier har visat att Kuba klarade sig bättre ekonomiskt än Ryssland och Öststaterna där roffarkapitalismen, IMF och Världsbanken fick härja fritt. Där vältrades krisen över på de svagaste grupperna. Inte så i Kuba, där ska ”alla vara med”. Kuba föll inte. Eftersom bördorna fördelades rättvist blev det inga upplopp eller regeringsfientliga demonstrationer. Landet hämtade sig långsamt. Men till priset av ökade skillnader (fortfarande små jämfört med det övriga Amerika, men betydligt större än tidigare). Samhället differentierades, vilket påverkar sammanhållningen negativt. Turismen förde också med sig problem; bland dem prostitution och droger.

-------

Del 2 i artikelserien kommer att publiceras inom kort på Clartébloggen.

Kommentarer

0 #3 Zoltan Tiroler 2019-01-16 21:30
Sven:

”Inga privatiseringar, inga massavskedanden” skrev jag när jag beskrev krisen efter Östblockets fall och USA:s skärpta blockad. Det var apropå att Kuba inte tog efter Världsbankens krisrecept som Sovjet och Östeuropa gjorde.

2010 förklarade Kubas regering att många arbetsplatser var överbefolkade, alltså för många på samma arbetsuppgift och att staten inte hade råd med detta. Man skulle minska de statliga anställningarna med 500 000. Detta gjordes mycket långsamt och tog över ett år. De som bedömdes överflödiga, efter diskussioner med de anställda, fick erbjudanden om alternativa arbeten. Det gällde inom områden där det är brist på arbetskraft, t.ex. inom jordbruk och byggnadsindustri. Om man inte accepterade detta fick man lön under flera månader och fick sedan söka sig annat arbete.

Att man behöver minska de statliga åtagandena och antalet anställda är just för att kunna höja lönerna. Det har också skett, om än långt ifrån i tillräcklig omfattning.

Samtidigt öppnades det upp för kooperativ och privat verksamhet inom en rad områden. Det gällde mindre arbetsplatser som frisersalonger, skönhetssalonger, hantverk, reparations-verkstäder, taxi, restauranger, Bed & Breakfast o.s.v. Detta ledde till ökad sysselsättning, eftersom många som tidigare inte arbetat alls nu startade eget. Samtidigt införs inkomstskatt för att ge staten ökade inkomster.

Siffran 1 300 000 har jag inte sett. Tanken är att staten inte ska åta sig annat än de områden som anses strategiska. De väsentliga delarna av ekonomin ligger fast under statlig kontroll. Mellan 80 och 90 % av ekonomin är statlig. Det kanske blir så att det blir 1,3 miljoner som inte arbetar i statlig sektor, utan i kooperativ eller annan form. Ekonomin behöver stärkas och statens inkomster öka för att levnadsstandarden ska kunna höjas.

Den dubbla valutan har inte så mycket med löneskillnaderna att göra. Priserna anges i bägge valutorna, såväl turistvalutan CUC som den inhemska CUP. Du kan betala med vilket som och du kan växla fritt mellan valutorna till en kurs av 1 CUC = 25 CUP. Jag är ingen ekonom och ingen expert på detta med valutorna. Kuba behöver få in valutor som euro, pund, yen etc. för att kunna importera. Det kan vara via turister eller via export av varor och tjänster. CUC:n har inget värde utanför Kuba. De ökade skillnaderna är förvisso sant och diskuteras mycket. Men det beror på att taxichauffören, i motsats till en lärare, får dricks. Om han får några CUC eller motsvarande summa i CUP har alltså ingen betydelse.

CUC infördes för att de varor som turisterna kräver ska kunna importeras utan att det blir prishöjningar på basvarorna. Man vill alltså skydda de svagaste grupperna. Alltid en prioritet i kubanska politik. Ransoneringskorten omfattar, förutom ris och bröd, en rad andra varor: bönor, ägg, matolja, kött, grönsaker med mera. Det räcker inte hela månaden men är en viktig bas för matförsörjningen och förklarar till stor del hur man klarar sig med de låga lönerna. En annan förklaring är att vatten, telefon, hyra, el, lokaltransporter etc. är extremt billigt. Skola (inklusive två skoluniformer per år) och sjukvård (inklusive tandvård och mediciner) är som bekant gratis.

Jag kom nyss hem från Kuba, där jag var över jul- och nyårshelgerna. Jag vill påstå att det var i väldigt få hem som man inte åt rejäla festmåltider med griskött och de tillbehör som kubanerna vill ha. Och det inte en gång, utan flera dagar i sträck.

Som jag ser det har Kuba inte imiterat varken Kina eller Vietnam. Men en blockad som kostar runt 12 miljoner dollar per dygn går inte spårlöst förbi.
0 #2 Martin Arovén 2019-01-12 21:33
En balanserad och väl avvägd analys av Kubas förutsättningar, i skuggan av en ojämlik, orättvis och orolig liksom oroande värld, att välja sin väg till ett mänskligare samhälle med rättvisare villkor och möjligheter för alla. Jag ser med intresse fram emot fortsättningen..
-1 #1 Sven Andersson 2019-01-12 13:46
"Inga privatiseringar, inga massavskedanden"
säger du Zoltan. Men hur kommenterar du Rauls massavskedanden fr.om 2010 då först 500 000 förlorade jobbet och målet sattes att göra sig av med 1 300 000 från offentlig sektor? Avskedandena följdes av en nästan svenska Starta Eget-kampanj som ledde till en explosion av privata företag inom t.ex taxi, restaurang och hotell. Och med den absurda dubbelvaluta-politiken tjänar idag en taxichaufför på en halvtimme vad en offentliganställd tjänar på en månad. Det är ingen liten ojämlikhet som skapats mellan de som tjänar turistdollar eller får pengar från släktingar i Miami och de som lever på 20 dollar i månaden plus ett ransoneringshäfte som räcker till någon vecka med ris och bröd. Det verkar som om Kuba fastnat någonstans mellan en vietnamesisk/kinesisk kapitalistisk modell och den gamla sovjetiska utan att kunna dra fördelar av varken den ena eller den andra.

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.