Står Italien, ett av de riktigt stora EU-länderna, på tur för nästa kris? Bryssel har vägrat godkänna den italienska regeringens budget. Vågar Italien trotsa EU, eller kommer landet att gå samma väg som Grekland och finna sig i gigantiska sparprogrambudget?  Italien har redan drabbats hårt av finans- och eurokrisen. Ett land vars ekonomi en gång blomstrade lider idag av fattigdom, arbetslöshet och omfattande samhällsproblem. Clarté har fått en reportageartikel  om Italien i dag från Antonios Antonides, Uppsalastudent som under hösten studerar vid universitetet i Milano.

De senaste tio åren har varit väldigt svåra. En bekant till min pappa gick bort efter att ha förlorat jobbet. Och företaget där min pappa arbetade har gått i konkurs.

Det säger Sonja, student i ryska vid universitetet i Milano, där jag studerar under höstterminen. Tillsammans med hennes kompis Gabriele har jag satt mig ned en solig eftermiddag på campusområdet för att samtala om det italienska samhället. De är två vanliga humaniorastudenter som inte är politiskt aktiva men har märkt krisen på nära håll. På universitetet har jag annars upplevt stämningen som uppsluppen och positiv. Föreläsningarna är alltid fullsatta och professorerna pratar inte sällan om dagens studenter som den viktigaste kuggen för att skapa en djupgående samhällsförändring

Men Gabriele delar Sonjas uppfattning.

– Samma här, instämmer han. Mina föräldrar väntar bara på pensionen. Det är tröttsamt för dem att hela tiden byta jobb. De äldre är inte vana vid det och de har haft svårt att anpassa sig till allt som hänt.

rapport fran italien 02

Problemen är dock stora och utmaningarna är många.  En bakgrundsteckning kan börja den 1:a januari 1999, året Italien tog de första stegen mot euron. Landet var sargat efter skandalen Mani Pulite som ägt rum i början av decenniet. Det var en omfattande korruptionshärva som målade om landets politiska karta, och innebar slutet för flera etablerade partier.

Den ekonomiska situationen i landet hade försämrats kraftigt efter 50- och 60-talets starka tillväxt. Landets statsskuld hade stigit till bekymmersamma nivåer, och den italienska liran befann sig i en utsatt position. Detta samtidigt som privatiseringarna ökade, och globaliseringen på allvar etablerade sig.

Italien ville göra sällskap med Tyskland och Frankrike in i den nya epoken. Det italienska politiska styret satte således sin tillit till euro-samarbetet. De ansåg att den nya gemensamma valutan skulle kunna vända på landets negativa trend. Förhoppning var att skapa monetär stabilitet, och förebygga finansiella kollapser.

Problemet var bara att de nya spelreglerna inte var anpassade efter den italienska ekonomin, och inträdet skulle visa sig få motsatt effekt.

Till skillnad från flera av sina grannländer i Medelhavet har Italien haft en historiskt slagkraftig ekonomi. Under 1900-talet industrialiserades de norra delarna av landet, och efter andra världskriget var Italien en av Europas snabbast växande ekonomier. Under 50- och 60-talet genomgick det italienska samhället en revolutionerande omvandling på kort tid som lovade gott inför framtiden.

Bakom den stora ekonomiska expansionen låg inte bara multinationella storföretag, utan grunden i den italienska ekonomen var de lokala familjeföretagen. Man utvecklade sin verksamhet i närområdet och fokuserade på produkternas kvalitet, snarare än försäljningens omfång. Uttrycket Made in Italy myntades under den här perioden och blev en bekräftelse för att produkterna var av hög standard, tillverkade i Italien och inte sällan gjorda för hand.

Italien blev således känt för sin kvalitetsgaranti. Och intresset för landets produkter ökade ytterligare av att de italienska företagen, i och med lirans svaga position, kunde erbjuda lägre priser än sina konkurrenter.

En annan bidragande orsak till den ekonomiska explosionen var Marshallplanen som hjälpte till att bygga upp Italien igen efter kriget. Många av de motorvägar och järnvägar som binder samman landet än idag byggdes under de här åren.

Dessa gynnsamma förhållanden kom dock att förändras i och med globaliseringen, och en ekonomisk marknad med multinationella företag i förarsätet. Utländska företag började producera de italienska produkterna med förvisso sämre kvalitet, men till ett kraftigt reducerat pris.

För Italien innebar det här att det som länge varit landets ekonomiska styrka nu raserats. Inträdet i euro-samarbetet och anpassningen till den nya internationaliserade marknaden kom snarare att ytterligare försämra de ekonomiska förhållandena för Italien, än att dämpa den påbörjade blödningen.

När Västvärlden drabbades av finanskrisen 2008 var Italien ett av de länder som var sämst förberedda. Med en hög statsskuld och en nästan icke-existerande ekonomisk tillväxt, blev man ett lätt offer för en av de större finansiella katastrofer världen skådat. Och när euro-krisen sedan slog till något år senare var Italien ett land i kris.

Många italienska småföretag gick i konkurs, och flera stora företag tvingades flytta och omorganisera sina verksamheter för att minska arbetskostnaderna.

rapport fran italien 03

Det nya valutasamarbetet blev helt klart problematiskt för Italien, men det finns ytterligare skäl till att landet hamnat i den här svåra situationen. I vårt samtal lyfter Sonja fram de interna problem som det italienska samhället länge dragits med, bland annat en invecklad byråkrati, ett bristfälligt rättssystem och en ineffektiv välfärd:

– Det vi ser med eurokrisen i Italien är endast att de problem som under många år funnits kommit upp till ytan. Det är inte EU som skapat krisen, utan den är ett resultat av alla de problem vi länge dragits med. Vi kan inte förvänta oss att de försvinner bara för att vi byter valuta.

Gabriele  fyller på:

– Konstanta socialpolitiska felbeslut har gjort att vi som land aldrig varit jämbördiga med resten av Europa. Och inträdet i euron blev problematiskt då samarbetet var anpassat efter Tysklands förutsättningar, inte efter våra.

Under hösten har den italienska regeringen och EU hamnat i osämja med varandra. Anledningen är att stadsbudgeten som den italienska regeringen lagt fram inte motsvarar EU:s krav. Regeringen vill bland annat sänka pensionsåldern och införa ett lönebidrag, något som EU-kommissionen vänder sig emot.

De kräver att budgeten görs om eftersom Italien förbundit sig till att minska sin statsskuld, men att det skulle ske ter sig inte särskilt troligt i dagsläget.

Den italienska regeringen består av högerpopulistiska Lega och euro-kritiska Femstjärnerörelsen. Båda gick till val på att man skulle minska EU:s inflytande över den inhemska politiken, och således finns det anledning att tro att regeringen inte kommer backa i första taget.

Framför allt inte eftersom missnöjet med EU växer bland väljarna. Många italienare ser numera få fördelar med det europeiska samarbetet. Det som inledningsvis gav förhoppningar om en bättre ekonomi, starkare valuta och en stark gemenskap är idag ett minne blått.

Trots det är inte alla negativa till EU. Under samtalet ger Sonja ett EU-vänligt intryck och himlar uppgivet med ögonen när jag frågor om hur hon ser på regeringens inställning i frågan.

– Europa är framtiden, säger hon bestämt. Vi lever i en värld av samarbeten. Dessa samarbeten har efter andra världskriget garanterat en stabilitet i Europa, bortsett från Balkankrigen. EU behövs för att hålla kontinenten enad. Och dessutom för att hjälpa oss unga, titta bara vilka möjligheter Erasmus-samarbetet ger oss.

Dessa fördelar till trots finns det en del som tyder på att den nuvarande formen av EU inte gynnar de svaga länderna, snarare tvärtom. Genom att inrikespolitiska frågor är direkt beroende av beslutsfattarna i Bryssel reduceras ländernas självständigt och möjligheter till att själva komma på fötter igen.

Ett tydligt exempel på detta är just höstens budgetkris där EU hotar med sanktioner och böter. I Grekland slutade det med fler nedskärningar och minskad självständighet. Inte mycket tyder på att det skulle bli annorlunda för Italien.

När mitt samtal glider in på andra frågor än EU pekar Sonja på maffian som ett mycket stort problem. Gabriele riktar sin kritik främst mot de politiska styret:.

– Det värsta politikerna gjort är att skära ner på välfärden. Tack och lov har vi fortfarande en relativt utbredd offentlig sjukvård, men politikerna försöker hela tiden reducera den.

Sonja kontrar med att artikel 32 i den italienska konstitutionen garanterar sjukvård för landets invånare, oavsett ekonomisk situation.

– Absolut, säger Gabriele. Det är en fundamental rättighet vi har, men samtidigt är konstitutionen inte oföränderlig. Och för mig är det tydligt hur politikerna under decennier uppmuntrat nedskärningar, och prioriterat bort sjukvården. Privatiseringarna är ett tydligt exempel på detta.

Utöver den organiserade kriminaliteten och den försämrade välfärden lider landet av stor arbetslöshet. 2014 var ungdomsarbetslösheten så hög som 46,2 procent, och även om den idag sjunkit till 33,1 procent är problemen fortfarande av omfattande dignitet.

Landets arbetare har också de fått det sämre genom att bland annat lönerna sänkts i ett försök att öka den italienska marknadens konkurrenskraft. Många arbetare känner därför att de fått betala priset för den bristfälliga politiken, vilket lett till att missnöjet riktats mot EU och valutasamarbetet.

Italien har tuffa utmaningar framför sig. Motsättningarna i landet ökar, inställningen till emigranterna blir allt råare och det generella missnöjet växer. Någon vänsterinriktad motståndsrörelse finns inte, utan precis som i många andra europeiska länder vänder sig missnöjda väljare till det högerextrema alternativet, i Italiens fall Lega.

Att Italien skulle lämna EU-samarbetet känns än så länge inte troligt. Dels är det inte lätt att ta sig ur EU:s massiva grepp, men det är inte heller säkert att folket skulle stödja ett utträde. Många unga, likt Sonja, ser stora risker med en framtid utanför EU.

Däremot lär vi få se en rad konflikter mellan Italien och Bryssel. Och om inte Italien anpassar sig efter EU:s uppmaningar lär landet drabbas av olika sanktioner och bestraffningar. En första fingervisning är hur frågan om stadsbudgeten löser sig. Så sent som den 13:e november meddelade Italien att man inte kommer göra om den, trots flertalet varningar från EU. Fortsättning lär följa.

Arrikelförfattaren kan nås på twitter <https://twitter.com/Antonios1821>

Källor:

Chotiner, Isaac (2018) The Mafia Is More Powerful Than It´s ever been [Elektronisk] Tillgänglig: https://slate.com/news-and-politics/2018/06/ndrangheta-mafia-more-powerful-and-scarier-than-its-ever-been.html

Ranieri, Lucrezia (2018) Come e perché l´Italia è entrata nell´euro [Elektronisk] Tillgänglig: https://www.vitactiva.it/perche-litalia-entrata-nelleuro/

Politica Semplice (2018) La crisi economica italiana 2008-2014 [Elektronisk] Tillgänglig: https://politicasemplice.it/politica-italiana/crisi-economica-italiana-2008-2014

Politica Semplice (2018) Le vere cause della crisi ecnomica italian 2008-2014 [Elektronisk] Tillgänglig: https://politicasemplice.it/politica-italiana/vere-cause-della-crisi-economica-italiana-2008-2014

Provenzani, Flavi (2018) Ecco perché uscire dall´Euro conviene all´Italia [Elektronisk] Tillgänglig: https://www.money.it/Uscire-dall-Euro-conviene-Italia-Bagnai

Sky TG24 (2018) La disoccupazione in Italia negli ultimi dieci anni: i dati dal 2008 [Elektronisk] Tillgänglig: https://tg24.sky.it/economia/2018/10/01/disoccupazione-italia-ultimi-dieci-anni.html

Soldani, Bianca (2016) Inside the corruption investigations that rocked Italy to its core [Elektronisk] Tillgänglig: https://www.sbs.com.au/news/inside-the-corruption-investigations-that-rocked-italy-to-its-core

Zalan, Eszter (2018) Euro ministers call on Italy to change its budget [Elektronisk] Tillgänglig: https://euobserver.com/economic/143296

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.