Hemkommen från 43 dagar i Santiago de Cuba sätter jag mig för att läsa lite av allt jag missat under min frånvaro. Och fastnar i Flammans sommarläsning – utdraget ur Didier Eribons hyllade självbiografiska essäbok ”Tillbaka till Reims”, som  bland mycket annat diskuterar orsakerna till högerpopulismens framgångar bland arbetarklassväljare i Frankrike. (”Från klass till ras”, Flamman 12 juli 2018). Att högerpopulismen i Europa och USA skulle ha nämnvärt stöd bland arbetare är något som många inom vänstern helst vill blunda för. Man drar fram den ena efter den andra undersökningen som visar att LePen, Trump, Åkesson och deras gelikar också har ett betydande stöd bland företagare och småföretagare. Vilket visserligen stämmer. Men det ena utesluter inte det andra. Diskussionen liknar den som länge förts om stödet för nazismen på 1930-talet.

Bakom oviljan att erkänna fakta ligger myten om det spontana klassmedvetandet, att arbetarklassen spontant skulle ha en dragning åt den politiska vänstern. En myt som har fått många inom vänstern att blunda inte bara för nazismens och högerpopulismens stöd i arbetarklassen, utan också för att den mer rumsrena borgerligheten och högern ofta har fått en stor del av arbetarklassens röster. Som Eribon påpekar, fick kommunistpartiet aldrig mer än trettio procent under sin storhetstid i Frankrike. Bland mina tjugo till trettio år yngre vänner från arbetarklassen ser flera sig som naturliga moderater och röstade glatt på Reinfelds ”nya arbetarparti” var gång det begav sig.

Förklaringen till sådana besvärliga fakta är enkel. Det finns inget spontant klassmedvetande. Det finns objektiva strukturer, situationer och erfarenheter, det Marx kallade klass i sig. Men medvetandet tolkar all erfarenhet genom att foga in den i en större bild av världen. Det krävs med andra ord att erfarenheten infogas i en teoretisk struktur, världsbild eller ”berättelse” för att den – om världsbilden är vänsterns – ska leda fram till ett kollektivt klassmedvetande, dvs för att klassen i sig ska förvandlas till klass för sig. Samma strukturer och erfarenheter kan emellertid också infogas i en borgerlig världsbild där den duglige individen (”var och en för sig, Gud för oss alla”) står i centrum. Eller i en teori om nation, ras och oförenliga folkslag. Så här skriver Eribon:

”De förtryckta besitter inget ´spontant vetande´. Rättare sagt deras ´spontana vetande´ besitter ingen oomkullrunkelig innebörd med en given koppling till den ena eller den andra formen av politik. Individernas plats inom samhällets övergripande arkitektur och arbetsfördelning räcker inte för att definiera deras ´klassintresse´, eftersom synen på vari detta intrese består också bestäms av vilka teorier som förs fram av olika rörelser och partier och alltså av den världsbild som dessa därigenom förmedlar. Det är dessa teorier som skänker form och mening åt de erfarenheter man gör i olika skeden, varför också en och samma erfarenhet kan tolkas på diametralt olika sätt beroende på vilka teorier man stödjer sig på, eller vilka berättelser man lutar sig mot.”

Tron på en bild av världen där kollektivet och klasskampen står i centrum kan man skaffa sig på många sätt. Men för arbetarklassens majoritet är deltagandet i klasskampen ett nödvändigt villkor. Som Vivek Chibber påpekar i en essä som finns översatt på denna blogg är inte heller detta steg en självklarhet. (Vivek Chibber: ”Rädda klassbegreppet från den kulturella vändningen”, 10 maj 2018). På kort sikt kan det till och med vara förenat med avsevärda risker att välja klasskampens väg. Man kan bli av med jobber eller utsättas för andra slags repressalier. Kapitalismen har många inbyggda faktorer som får människor att fortsätta vara passiva eller att söka individuella lösningar på sina problem. Kanske är detta till och med kapitalismens normaltillstånd, om inte något inträffar som bryter mönstret. Det krävs ett steg, ett förändrat tänkande, för att trots dessa risker ta steget in på kollektivets och motståndets väg.

Ett sådant steg kan ha många orsaker, men i grunden ligger alltid en handfast verklighet av exploatering och erfarenheten av den. Som både Chibber och Eribon visar kan erfarenheten av exploateringen tolkas på flera olika vis och därmed leda i olika  politiska riktningar. Där har företrädarna för den sk kulturella vändningen rätt. Men - som Chibber också visar – sätter den objektiva verkligheten, borgarklassens allt hårdare exploatering av arbetarklassen och erfarenheterna den ger upphov till, alltid gränserna för de möjliga tolkningarna. Ernesto Laclau, Chantal Mouffe och andra vänsterpopulister som försöker lösgöra kampen för ett socialistiskt samhälle från klasser, klasskamp och exploateringen av arbetarklassen, för att istället framställa den som en ren idékamp har tagit den sk kulturella vändningen ett avgörande steg för långt och förvandlat den till idealism.

Poängen  för Eribons frågeställning (Varför har högerpopulismen stöd i arbetarklassen?) är given: Så länge arbetarklassen sitter fast i en individualistisk syn på världen är den också mottaglig för både borgerliga och högerpopulistiska idéer.

”Sartre gör helt rätt som betonar detta: Före strejken hyser den franska arbetaren en spontan, rasistisk misstro mot invandrare, men när man väl skrider till verket skingras dessa antipatier och istället tar solidariteten överhanden ... ... När en sådan mobilisering upphör  att existera, när man inte längre ser sig som en medlem av en solidarisk samhällsgrupp som i kraft av att vara åtminstone potentiellt mobiliserbar alltid förblir mentalt mobiliserad, tenderar rasuppdelningen att i sin tur tränga undan klassuppdelningen. När vänstern väl sett till att skingra gruppen och på så vis gjort sig av med sin egen självbild, rekonstrueras denna grupp utifrån en annan princip, denna gång av nationalistisk prägel.”

Frankrikes imperialistiska historia – särskilt Algeriets bittra befrielsekrig – la grunden för en utbredd spontan rasism hos franska arbetare. En rasism som kanske saknats eller varit betydligt svagare i länder som Sverige. Men, som vi sett, verkar samma mekanismer också här. När kollektivet upplösts och individualiseringen har tagit överhanden är också arbetarklassen mottaglig både för borgerligt och högerpopulistiskt tankegods.