De senaste veckornas rapportering från det stora landet i Väst har varit tämligen intressant. Särskilt för den som råkar ha en prenumeration på DN. I ett antal artiklar i tidningen sammanstrålar en uppsättning föreställningar kring journalistik, USA:s roll i världen och Trump (naturligtvis), som är värda att belysa. Den röda tråden i samtliga artiklar är glömska och ett avslappnat förhållande till amerikansk imperialism.

I den högtidligt titelsatta ledaren ”Trump kan inte vinna sitt krig mot sanningen” (2018-08-17) redogörs för presidentens utfall mot journalister och medier, vilket självfallet är oroväckande, inte minst för enskilda journalisters fysiska säkerhet. Som svar på presidentens besvärliga förhållande till pressen protesterade fler än 300 tidningar den 16/8 mot presidentens utspel: ”publiceringarna utgör en sober och viktig påminnelse om den starka kopplingen mellan fria medier och ett fritt samhälle”. Viktiga frågor och höga anspråk med andra ord.

Ledaren inskärper vidare att ”Attackerna är fullständigt hårresande. Det är fortfarande, efter ett och ett halvt år med Trump i vita huset, svårt att ta in att den person som ska vara den fria världens ledare uttrycker och beter sig som han”. Häri ligger en betydelsefull aspekt i motviljan gentemot presidenten; indignation och upprördhet över Trumps höga och opassande tonläge samt hans återkommande brott mot dekorum, och mindre diskussion kring konkret politik som stundtals, men inte alltid, utgör avsteg från tidigare administrationer och konventionell republikansk politik.

Upprördheten bryter starkt av mot den amerikanska pressens likgiltighet inför högst konkreta hot mot journalistik som fallet WikiLeaks är ett exempel på och som kan utgöra ett olycksbådande prejudikat för andra publicister, eller för den delen Trumps föregångares rekordartade användande av 1917 års Espionage Act i syfte att tysta visselblåsare såsom Edward Snowden, samt tortyren av visselblåsaren Chelsea Manning under samme president.

Hittills har Trump mest nöjt sig med att verbalt rikta sina attacker mot pressfrihet och yttrandefrihet, om man räknar bort tolkningen av presidentens fråntagande av den tidigare CIA-chefen John Brennans säkerhetsklassning som ett försök att tysta en kritisk röst, vilket DN tar upp i artikeln ”Tidigare CIA-chefer: Trump kväser det fria ordet” (2018-08-18).      DN redogör okommenterat för denna tolkning av Trumps beslut, men borde kanske fundera på om John Brennan är rätt man att axla ansvaret som det fria ordets banérförare. John Brennan är annars känd för sin delaktighet i tortyrprogrammet under Bush, samt samordnare av Obamas så kallade ”Kill list”.

Chefredaktören för Washington Post (som inte deltog i aktionen) framhåller att det väsentliga är att tidningarna ”gör sitt jobb”. Gott så. Hur ser då en välrenommerad tidnings (säg Washington Post eller DN) insats ut när det gäller något så betydelsefullt som krig, när de helt enkelt ”gör sitt jobb”? Låt oss gå tillbaka 15 år till Irakkrigets upptakt, vår tids Vietnamkrig, och se hur respektive tidning resonerade för att därefter undersöka om några lärdomar har dragits.

I Niklas Ekdals ledare ”Därför tror jag inte på detta krig i Irak” (2003-03-05) inleder författaren med att föra fram tvivel över USA:s olika försök till rättfärdigande av krigsinsatsen och hur dessa avlöser varandra i takt med att de framstår som grundlösa, men landar slutligen i en apologetisk slutsats: ”Återstår argumentet om mänskliga rättigheter. Att avsätta och bestraffa Saddam Hussein för de brott han begått har inget solklart stöd i folkrätten och FN, men är det i så fall inte folkrätten och FN det är fel på [?].”

Inte nog med att artikelns innehåll motsäger dess titel, Ekdals syn på folkrätten är anmärkningsvärd:      ”Saddams totala hänsynslöshet är i sig ett skäl att avlägsna honom från makten, innan han får fungerande kärnvapen”. Med andra ord så rättfärdigar förekomsten av en misshaglig ledare ett krigsbrott.

Artikelns och DN:s ställningstagande inför Irakkriget är knappast originell, snarare är tankestoffet påfallande likt resonemang som framfördes i dylika artiklar från tidningens amerikanska motsvarigheter såsom Washington Post, som en månad tidigare i artikeln   ”Irrefutable” (2003-02-06) försökte undanröja det sista tvivlet att krigsinsatsen saknade legitimitet: ”After secretary of state Colin L. Powell's presentation to the United Nations Security Council yesterday, it is hard to imagine how anyone could doubt that Iraq possesses weapons of mass destruction.   […].   And he offered a powerful new case that Saddam Hussein's regime is cooperating with a branch of the al Qaeda organization that is trying to acquire chemical weapons and stage attacks in Europe. Mr. Powell's evidence, […] was overwhelming.”   Båda artiklarna är problematiska på olika sätt, men de delar den gemensamheten att föreligger det tillräckliga graverande omständigheter, så har det internationella samfundet (läs USA) rätt att intervenera i en suverän stat och avsätta dess ledare.  

Frihetslängtan tycks alltså stå i första rummet när intervention är på tapeten. Som ett eko av Irakkriget analyserades för övrigt situationen i Libyen innan kriget enligt ett liknande recept: ”Khaddafi har försökt köpa folkets lojalitet med hjälp av det relativa välstånd som möjliggjorts av oljeindustrin. Ännu har han inte förstått att längtan efter frihet från förtryck är en alltför stark kraft för att kunna kväsas med mutor” (DN, ”Guldet blev till sand”, 2011-02-24).

För att återgå till den omedelbara samtiden, så stöter DN-läsaren på en artikel vars titel skvallrar om att behandla ämnet för dagen. I Michael Winiarskis artikel ”USA abdikerar från rollen som världens ledande supermakt” (2018-08-17) tar författaren upp att USA lämnat Iranavtalet och Parisavtalet, och nämner även Trumps ifrågasättande av Nato och EU, konflikten med Turkiet, TPP, samt USA:s bristande engagemang i Syrien, som riskerar att gynna Ryssland och Iran. Sammantaget bildar det hela en sorglig tavla som föranleder Winiarski att slå fast att ”Trumps USA abdikerar alltså från rollen som den ledande globala supermakten och garant för den bestående liberala världsordningen.” Det tycks inte föresväva Winiarski att USA:s (förment) bristande intresse i Syrien inte är odelat negativt och att garanten för ”den bestående liberala världsordningen” inte nödvändigtvis borde intervenera i en suverän stat. Tvärtom opererar Winiarski enligt en likartad princip som sina föregångare under upptakten till Irakkriget.

DN:s avslappnade och apologetiska förhållande till amerikanska krigsbrott och krigshetsare illustreras slutligen väl av Björn af Kleens minnesruna och hjälteporträtt över den nyligen avlidne senatorn John McCain (”Med John McCain försvinner en del av Amerika”, DN, 2018-08-26). En smula pliktskyldigt anmärker af Kleen att McCain var något av en krigshök (vilket är en mild beskrivning), men uppehåller sig mest vid senatorns fina personliga egenskaper, såsom McCains ståndaktighet under fångenskap under Vietnamkriget, men underlåter i sammanhanget att nämna att McCain helhjärtat stödde både kriget i Vietnam och den illegala bombningen av Kambodja. Omständigheten att McCain var en av de mer profilerade krigshetsarna och förespråkare för regimskiften, må det vara i Irak, Libyen, Syrien, Iran eller i Sydamerika, samt stödde Saudiarabiens pågående folkmord i Jemen, tycks balanseras av McCains invändning mot användandet av tortyr under Irakkriget och kritiken mot utnämningen av Gina Haspel som ny CIA-ordförande.

Artikeln avslutas med följande finstämda ord, inspirerade av artikelförfattarens ”hisnande” läsning av senatorns memoarer: ”En konservatism som ser politiken som en väg till en bättre värld. En patriotism som inte uppmanar till hat mot omvärlden. En grälsjuka som inte är ett dugg bitter eller hatisk. Är det möjligt? Nej, det var inte möjligt. Med John McCain dör något större”.

Liksom förhållandet till Trump, där kritiken huvudsakligen inte riktas mot presidentens katastrofala politik utan den bristande goda tonen, präglas minnesskriften över John McCain mer av dennes personliga egenskaper och mindre av senatorns otvetydigt destruktiva inflytande över amerikansk utrikespolitik, vars röda tråd var ett varmt omfamnande av varje krig som kom i hans väg. Med Trump i Vita huset tycks omdömet upphävas i så hög grad att krigshetsare av rang rehabiliteras och framställs med sådan underdånighet som vore det en hovreporter som var i farten. Så kan det således se ut när tidningar ”gör sitt jobb”.

DN:s utblick mot världen har inte förändrats nämnvärt. De katastrofala insatserna i Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien (för att ta några exempel) har inte rubbat tilltron till vår ledande supermakt. I den mån besvikelse och farhåga inträder handlar det mer om att USA:s dominans och räckvidd tycks minska.

Det duger inte att kritisera fjärran despoter om våra allierade ges moralisk rätt att sätta världen i brand.

Kommentarer

0 #2 Anders Romelsjö 2018-09-05 13:54
Nu har DN åter angripit Swedish Dcotors for Human Rights där jag är vice ordförande. Nu i liten skala Första angreppet skedde 22 april 2017 i en stor artikel på framsidan och på 2 sidor inne i tidningen. Korrigerande kommentar vägrade DN att publicera, i strid med sina publiceringsregler - fina på pappret, men de används inte när DN så vill. " ”Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.”" Därefter tillägg att DN korrigerar felaktiga uppgifter. Ett mindre angrepp skedde senare. Detta tredje angrpp var litet . Mikael Delin skriver "Sputnik har i flera artiklar lanserat påståenden om att det är rebellerna som står bakom attackerna. Som DN tidigare har avslöjat har en liten, okänd svensk grupp doktorer – Swedish doctors for human rights – citerats av både Sputnik, RT och ryska UD efter att de ifrågasatt om den syriska regimen bär ansvaret för attacken.

– Det är något man ofta använder sig av, okända personer i periferin som presenteras som legitima experter, säger Andrew Feinberg.

– Syftet med hela verksamheten är att skapa ett alternativt narrativ som inte nödvändigtvis är sant, men som de kan peka på, som folk kan tro på. Det är propaganda. DN: Han jobbade för ryska propagandakanalen i Vita Huset.
* Jag planerar en liten artikel om DN:s senaste artikel. Här utdrag ur artikeln 22/4 2017 "”En svensk människorättsgrupp påstår att uppgifter om kemgasattacker i Syrien är en bluff. Ryska regeringen kallar dem expertvittnen och deras påståenden har använts av Syrien i FN:s säkerhetsråd. Men i Sverige är gruppen nästan helt okänd och dess trovärdighet ifrågasätts nu från flera håll.” DN
Kommentar:

Varken SWEDHR eller jag på denna blogg påstår att gasattacken/-incidenten 4/4 är en bluff. Vi menar att den bör utredas. Vi menar liksom experter från USA som professor Postol vid ansedda MIT och 27 experter med arbetslivserfarenhet från olika organ inom säkerhetstjänsten i USA att det inte finns några belägg för att Syriens regering är ansvarigt." Läs gärna hela artikeln! (jinge.se/.../...) "Vanställd kritik i DN, Expressen och Aftonbladet av fredsorgansationen SWEDHR om Syrien". Ja, Expressen, Ab,Metro,GP hakade på artikeln i DN - som vi förvägrades besvara. Jag har för egen del fått ökad förståelse för uppslutningen bakom häxprocesser i Sverige på 1600-talet, nazismens kända koncentrationsläger och liknande. Bli inte förvånad om etablissemanget och en stor del av befolkningen sluter upp bakom USA-imperialismens nästa storkrig i Mellanöstern, eller i Europa.
0 #1 Anders Romelsjö 2018-09-04 20:47
Det finns hur många exempel som helst att DN i sin blinda uppslutning bakom USA-imperialismen och i sin russfobi är en desinformationens mästare. Har skrivit många analyserande bloggartiklar om det. Igår tog jag vara på möjligheten att direkt på nätet kommentera en DN-artikel under "Ifrågasätt", vilket är ganska nytt. Uppmanar andra att göra det! Och artikeln är kvar nu efter ett dygn. Vet inte hur många som läser "Ifrågasätt", men det kan vara fler än som läser denna sajt eller min blogg. Jag skrev "DN är själv en mästare i desinformation. I artikeln står "Således har Ryssland konstaterats försöka störa valen bland annat i USA, Frankrike och Tyskland. Och så Sverige. Den främsta arenan är just Facebook. " Men det finns inga bevis för att Ryssland stört valen i USA. Däremot för att USA är helt ledande i att störa val i andra länder som en USA-forskare påvisat. Publicerat i SvD och Los Angeles Times. Tyskalnd har meddelat att man ej har belägg för att något land sökt påverka valet där. MSB rapporterade nyligen detsamma om Sverige. Belägg finns för att USA intervenerade i valet i Frankrike 2012 och i Ryssland, senast i år. Källor: (www.svd.se/.../ ”http://www.latimes.com/nation/la-na-us-intervention-foreign-elections-20161213-story.html);(rt.com/.../...); jinge.se/.../...

Ingenstans i artikeln om ryska troll i DN (dn.se/.../...) finns belägg för att den ryska staten skulle vara inblandad, fast det kan inte uteslutas. (jinge.se/politik/har-du-sett-nagra-putin-troll.htm). Ingen innehållsanalys har framlagts som stöd för DN:s slutsats. Det finns många ex. på desinformation från DN, och att DN vägrar korrigering. Jag kan belägga att DN är en desinformationens mästare."

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.