Invandringen och staten inte två olika frågor. Staten är om man får tro Marx och Lenin en apparat för klassherravälde och det är ingen tvekan om att det är den svenska staten tillsammans med överstatliga organisationer, främst EU, som reglerar invandringen till Sverige. Detta oberoende av invandrarnas härkomst och om de tilldelas flyktingstatus eller ej.

Det handlar bland annat om uppdelning i två olika proletariat inom Sverige. Jag skulle vilja föreslå att man kallar den mera vita väletablerade arbetarklassen som den brukar kallas, för det integrerade. Och det som ibland påstås vara en ny klass, ”prekariatet”, borde snarare kallas det koloniserade proletariatet.

Statens och kapitalets verksamhet inom Sverige idag inte längre densamma som före 1990. Det handlar inte längre om att upprätthålla och utveckla välfärdskapitalism, utan tvärt om att lägga sig i framkant av det ”race to the bottom” som det internationella finans – monopol – kapitalet bedriver.

Återskapandet av massarbetslösheten, vilket kallas ”jämviktsarbetslöshet” och numera administreras av en från demokratisk kontroll frigiven riksbank, visade att arbetarrörelsen och övriga mer eller mindre folkliga organisationer var korrupta och/eller maktlösa gentemot statens och kapitalets kontrareformism. För en tydlig bild av effekterna på ekonomins utveckling kan jag hänvisa till diagrammet i mitten på https://clarte.nu/bloggen/10339-restaurationen-i-borjan-av-1990-talet-slutpunkten-for-den-svenska-kapitalismens-tillvaxtsaga Storleksordningen på bakslaget 1990 är närmast jämförbar i storlek med effekten av 1:a världskriget, eller med införandet av folkhemmet 1933. Fast det senare då givetvis i motsatt riktning mot 1990.

Massarbetslösheten som skapades genom en koncentration av den samlade arbetstiden, dvs. färre anställda med mindre ledigt, har sedan bevarats med flera olika medel. Riksbankens nedreglering av tog över ungefär 1993-4 (se https://ekonomistas.se/2014/05/05/hur-robust-ar-berakningen-av-den-hogre-arbetslosheten/ )

Den valda finanspolitiken har i sin tur skapat nya problem för staten och kapitalet som bara har kunnat justeras genom att rent konkret öka befolkningens storlek. Genom detta kan arbetslöshetspolitiken åter försvaras i riksdagspolitiska sammanhang, då arbetslöshetssiffran liksom i USA och andra länder där ras/invandrar-diskrimineringen fungerar kan delas upp i två olika. Och bara den lägre siffran för infödda räknas som inhemsk arbetslöshet. Den dubbla diskrimineringen av invandrare, för det första arbetslöshet – vilket innebär klassdiskriminering – och för det andra att i högre grad drabbas av detta vilket påvisar på systematisk diskriminering får ibland oväntade försvarare. I ETC skriver Ulrika Lindahl i en ledare att ”Sverige har låg arbetslöshet jämfört med många länder. Med en större arbetslöshet även bland svenskfödda skulle skillnaden bli mindre och vi skulle automatiskt bli bättre på den här tolkningen av integration.” https://www.etc.se/ledare/integration-handlar-om-sa-mycket-mer-arbete

Det handlar om skapandet av två olika proletära klasser inom Sverige. Dels det vita mera väletablerade proletariatet som kan kallas integrerade i den imperialistiska välfärdsstaten. Och dels vad som snarare borde kallas det koloniserade proletariatet. De senare hänvisas – oberoende av om de är infödda eller invandrare - till de sämre villkor som var och åter är typiska för arbetarklasserna i kolonierna.

Visst kan man hoppas att detta skulle vara en förbättring genom att försämringar för proletärerna kan tänkas påskynda det revolutionära medvetenblivandet. Jag tror dock inte att den effekten är att lita på. Och att vi ändå måste påvisa försämringarna och organisera kamp mot dem. Eller i praktiken överlåta detta till andra politiska riktningar…