Fascister är ju förskräckliga människor. Men...

Fascister känns igen på att de har läderstövlar, svarta eller bruna skjortor (Hitlers lilla parti kom på 20-talet över ett billigt restlager av brunt militärt kakhityg, annars hade SA- kanske måst omkring i blommiga skjortor?). Fascister tvingar kommunister att dricka ricinolja. De ritar konstiga symboler på väggarna och skriker titt som oftast (offentligt och samfällt) fula ord, som Heil , Viva! eller något dylikt. Misshandlar eller skjuter alla kommunister, fackmedlemmar, svartskallar och sossar de ser , men nöjer sig, då de är på gott humör med att spärra in dem i läger.

Några sådana fascister har jag sedan 40-talet minsann aldrig sett hemma i Vislanda.

Ett och annat hakkors kan man se i gångtunneln under stambanan. Men det är säkert bara pojkstreck, närmast jämfört med vanliga gamla fredagsnöjen. Som t ex att knacka bögar, mobba kvinnor i hucklen och bulgariska tiggare - men bakom deras rygg - eller att bränna ner flyktingförläggningar - men bara nattetid. Och eftersom polisen aldrig lyckas hitta dem som tänt på så bör man med många fråga sig om fascister ens finns, utom i vänsterelitisternas flummiga fantasier.

Men visst har fascister kanske funnits. IKEA-grundarens nysvenske guru Per Engdahl, t ex , kallade sig hela livet fascist och var stolt för det - men tillbakavisade längre fram indignerat beteckningen nazist, även om han fick tänja på sanningen en del för att göra det.

Frågar man dem så finns inga nazister heller. En ev. handfull aktiva nazister bör man inte bry sig om - de är ju galna och överlever genom sin litenhet. En egenskap, liksom fallet är för flugorna, gör det möjligt att överleva genom att gå t o m i taket. Och genom att slå folk på käften och skrämma skiten ur dem.

Att kallas fascist eller ens rasist är numera däremot det värsta "nationalkonservativt" folk vet. Och undra på det! Deras parti utesluter ju på löpande band alltför ohämmade fascister så snart ledningen - eller framför allt, omgivningen, uppmärksammar dem. Säg mig namnet på något annat svenskt parti som på senare år har sparkat ut lika många fascister! Varför just SD ständigt fylls på med nya av samma slag måste för ledningen dock vara en gåta.

De nationalkonservativa tillhör en politisk gemenskap och känner starkt att de delar vissa tydliga kulturella värderingar, och är beredda att riskera sitt (eller framför allt andras) liv i kamp mot DEM. SD hävdar att riktiga svenskar har svenska värderingar, håller ihop, är vita, långskalliga och har raka näsor, äter fläsk, tar i näven. De flesta visar i princip samma generositet mot främmande element som Emil visade sin katta: "Hon får gå här". Tills vidare - sedan får vi se. De nationalkonservativas urgamla kulturella grund för sin nation har ytterst sina rötter i den svenska fosterjorden - inte i några flummiga, elitliberala principer från DN:s eller AB:s kultursida.

Det finns numera en utbredd insikt om att Sverigedemokraternas väljare inte alls är rasister eller tycker särskilt illa om invandrare. Även om de är lite tveksamma mot familjen Bonnier har de ju inga problem med familjen Bernadotte. Man är bara missnöjd med de andra partiernas politik mot DEM - fram för allt att man släpper in DEM i landet. En åsikt som delas av mer eller intellektuella talesmän för Medborgerlig samling, Alternativ för Sverige och många andra. För att inte tala om (för att använda Smålandspostens beteckning) alla fritänkande, fina, "stridbara borgare" som Hanif Bali, i Katerina Janouchs, Joachim Lamotte, Ivar Arpi eller det nya moderatfyndet Anne Heberlein.

Forskare påstås å andra sidan ha visat att det utmärkande draget hos sverigedemokratiska väljare i valet 2014 just var att de i betydligt högre utsträckning än andra ogillade människor från andra kulturer , i synnerhet muslimer. Men vem litar på akademiker, inte ens om man skulle läsa deras drapor?

Den sk vetenskapen skapar enligt denna teori nya sverigedemokrater. Och om någon levererar data som ifrågasätter att Sverige håller på att gå under visar vederbörande tvivlare att hen inte "älskar Sverige".Om man håller med dem blir de fler. Om man vill "dela deras oro" blir de bekräftade. Om man skojar med dem så blir de ännu argare - och fler.

Men om någon hävdar att det är utlänningarnas fel att svenska arbetare halvsvälter, att åldringar på sin höjd får dricka vatten till maten så måste man ju få prata om det? Om t ex muslimer ofta hatar, våldtar, könsstympar och misshandlar kvinnor måste man ju kunna diskutera det? Om det beror på inavel och för lite fläsk i maten - och vad gäller somalier ingen mat alls - så kan det vara lögn, men vi måste kunna få säga det.

Om man vill, måste man få informera intresserade utländska media om otaliga svenska no-gozooer i invandrarkvarteren . Det måste vara en mänsklig rättighet att framföra sin övertygelse att omfattningen av sommarens katastrofbränder och vattenbrist orsakas av att våra budgetar, i stället för till brandsoldater, gått åt till att bädda mjukt åt hundratuseltals illegalt invandrade kriminalbarn , som grillar tjuvslaktat lammkött eller -andras -kålrötter i skogen, och till flera veckotimmars timmars obligatoriska skollektioner i genusteori.

Det kan i del fall handla om överdrifter, eller kanske t o m lögner, men att detta ofog får fortgå genom att det västerdominerade mediaetablissemanget vill slå röda dunster i ögonen på folk, i syfte att släppa in hela Tredje Världens befolkning och göra oss till Allahdyrkare - det är en skandal.

I min hemsocken röstade visserligen redan hösten 2014 på SD 25%. Men ännu har jag aldrig träffat någon av dem som röstat. I kommunens politik gör de inte mycket väsen av sig. De marscherar definitivt aldrig på Storgatan i läderstövlar och uniform. Säger jag något vänsteraktigt till en SD:are tittar hen i regel förläget bort, ty hen vet ju vad jag tycker. Men alla ovanstående sk andrahands åsikter är rikligt företrädda - om också inte alla hos samma individ.

Att ropa ”fascist” stoppar inte SD? säger AB:s Kultursida. Det har heller veterligen ingen påstått. Men varför skall man stoppa dem? Enligt samma sagesmän finns ju inga riktiga fascister i Sverige, i synnerhet inte många i Riksdagen (utöver talmannen), som passar in på ovanstående nidbild.

SvD:s, Smålandspostens och GP:s ledare m fl brukar klokt nog inledas med ett pliktskyldigt avståndstagande från SD - för att sedan ägna resten av sin text till att likt t ex moderaten Ann Heberlein förorda samarbete med dem: "Självklart ska mitt parti ta stöd av SD om det krävs för att få igenom moderat politik. Allt annat är ett svek mot väljarna. En politiker måste vilja regera.” Sannolikt säger SD-ledningen exakt detsamma om M - fast vice versa och ceteris paribus.

Att t ex SD:s samhällsekonomiska vision till förväxling liknar Per Engdahls och Benito Mussolinis vore okänsligt att erinra om - och kan för vissa sk anständiga arbetarpartier dessutom innebära oskicket att kasta sten i glashus.

Tanken - i den mån sådan finns - är att de "nationalkonservativa" bara växer om man påstår att de är rasister eller fascister. Istället ska man, enligt denna teori, "ta deras åsikter på allvar" och inte stämpla deras xenofobi, islamhat och sk invandringskritik som rasistisk. En historiskt sinnad person skulle kanske invända att just denna metod på 30-talet provats i hela länder - men Einstein kan ha haft fel då kan definierade dårskap som att prova samma botemedel två gånger och förvänta sig motsatt effekt andra gången.

Vad det "nationalkonservativa" packet syftar till handlar inte i sista hand om immigranter, hudfärg eller religion eller ens om gamla nazirötter eller stängda gränser. Det handlar om allt folk som nu och framgent skall leva, arbeta och bo här - och om spirande fascism. Jag kan inte komma på ett enda exempel på när fascism bekämpats med tystnad och tysta instämmanden i dess lögner.