Foto: Adam Jones adamjones.freeservers.com

Jag skriver den här serien resebrev från Kuba av två skäl. Jag vill bidra till att öka intresset för Kubas försök att hitta en egen väg till utveckling och socialism. Och jag vill bidra till att öka intresset för att besöka Santiago – enligt min mening en av Kubas intressantaste städer. Jag tror inte att att tillrättalagda historier som bara framhåller framgångar och förminskar eller tiger om problem tjänar dessa syften. Vi borde ha lärt oss något av de idylliserande propagandabilder som entusiastiska vänsterresenärer gav av den sk realsocialismen i Öst och det maoistiska Kina. Enligt min mening, var effekterna av dessa sagoberättelser snarast kontraproduktiva. När de nyfrälsta började se sprickorna i bilderna man matats med, avföll de som löv i höstvinden.

Man kan säkert diskutera enskildheter i det jag har skrivit. Men jag har väldigt svårt att tro att det väcker missmod och passivitet. En realistisk beskrivning av både framgångar å ena sidan och problem och misslyckanden å den andra, tror jag är den enda hållbara grunden för respekt, solidaritet och kampvilja. Jag håller med om det mesta i Zoltan Tirolers beskrivning av Kubas framgångar och landets betydelse i en region som annars präglas av kupper, våld och extrema klasskillnader. Men jag tycker att han undervärderar problemen landet har stått och står inför. Därmed riskerar han att ge en alltför tillrättalagd och idylliserande bild av utvecklingen.

Som jag skrev har Kuba lagt sina knappa resurser på utbildning och hälsovård och det ska man ha beröm för. Där är jag fullständigt enig med Zoltan Tiroler. Jag håller också med om att Kuba framför allt ska jämföras med andra länder med liknande förutsättningar i närområdet. Då inser vi lättast vad landet har åstadkommit. Trots sin relativa fattigdom är Kuba till exempel ett väldigt bra land för barn att växa upp i. Säkert och med Latinamerikas bästa utbildningssystem. Jag talade för några dagar sedan med en man som återvänt med familjen från ett välbetalt jobb i Mexico och idag med en kvinna som återvänt från Europa. Båda hänvisade till sina barn. De ansåg det bättre för dem att växa upp på Kuba.

Men ska vi förstå vidden av de svårigheter man står inför – och därmed också rätt kunna uppskatta det som faktiskt har uppnåtts – bör vi inte blunda för att resurserna inte alla gånger har räckt till för att motverka låga löner med subventioner av baslivsmedel och bostäder. Det hjälper inte att ha aldrig så radikala mål när det gäller fördelning och jämlikhet. Det måste också finnas något att fördela. Det är därför utveckling av produktivkrafterna traditionellt har setts som en av socialismens absolut viktigaste målsättningar. Ska vi förstå vilka enorma utmaningar länder som Kuba, med sitt historiska arv av imperialistisk exploatering, slavekonomi och monokulturer, står inför när det gäller att uppfylla den målsättningen, bör vi inte släta över svårigheterna.

Några statssubventionerade bostäder utan hyror har jag aldrig stött på. Inte heller något ransoneringssystem som skulle garantera kubanerna gratis tillgång till basvaror. Därmed inte sagt att de inte existerar, men jag har som sagt inte hört någon nämna dem. Enligt mina sagesmän och kvinnor står majoriteten av kubanerna inför valet att antingen hyra eller köpa sina bostäder. Och för de som saknar resurser till något av detta finns inget utbyggt socialt säkerhetsnät (om man inte har stor familj eller på andra sätt klassas som extremt behövande). De billiga transporter Zoltan Tiroler hänvisar till är säkert bra där de finns och räcker till. Men de existerar knappt i en stad som Santiago, där människorna antingen får gå eller anlita något av de – dyra – taxialternativen. Det är ett av skälen till att motorcyklar och andra taxifordon förpestar luften i staden. I Havanna och på andra ställen har man utvecklat ett system av kollektivtaxi för att lösa samma problem.

Det är sant att Kuba har försökt motverka de ökande klassklyftorna som turistindustrin för med sig. Men i längden lär dessa åtgärder inte förslå. Det tycks Zoltan Tiroler hålla med om, eftersom han instämmer i att det nuvarande förhållandet mellan turism och övrig ekonomi inte är långsiktigt hållbart. Det stämmer att Kuba har satsat på att förbättra böndernas villkor. Att klyftan mellan stad och land ändå tycks öka beror på att det främst är i städerna som människor har kunnat slå mynt av den växande turismen. Jag håller också med om att Kubas bidrag till segern över imperialism och apartheid i södra Afrika bör hållas fram som exemplariskt. Men påpekandet att det stödet hade sitt pris, både för landet och de individer som deltog, bidrar enligt min mening snarast till att öka uppskattningen för de insatser som gjordes, inte till att förminska den.

Orsaken till att allmänheten inte fick tillträde till firandet av den 26 juli, känner jag inte. Av det jag lyckades snappa upp på gatan från besvikna hemvändare, verkar skälet ha varit rädsla för demonstrationer och liknande från oppositionella krafter. Som Zoltan Tiroler skriver, är det viktigt att ha landets utsatta situation i minnet när man diskuterar demokratin på Kuba. Men jag tror också att man måste ta med i diskussionen negativ påverkan från den sovjetiska modellen och den förvrängda idé om proletariatets diktatur och proletär demokrati som utformades i kölvattnet på den ryska revolutionen.

Med detta sagt, vill jag instämma i Zoltan Tirolers uppmaning att stödja Kubas folk i dess försök att hitta en väg till utveckling och socialism. Medlemskap i Svensk – Kubanska är ett sätt. Jag ska gå med så snart jag är tillbaka i Sverige.

Jag håller också med Dan Israel att jag har förenklat Kubas beroenderelation till Sovjetunionen. Men min poäng att Kuba valde Sovjet och den sovjetiska modellen 1959 och sedan höll fast vid den håller, anser jag. Dan Israel påpekar att förhållandet var mer komplicerat, med försök att frigöra sig. Försök som till slut misslyckades och från 1968 var det tillbaka i fållan. Jag undvek, kanske felaktigt, dessa komplikationer, därför att jag inte känner hela historien. Jag har för mig att det rådde viss linjestrid - om relationen till Sovjet, revolutionerna i Latinamerika, industrialisering, mm. Men eftersom detta bara är vaga minnesbilder och jag inte har tillräckligt på fötterna och inte heller har tillgång till litteraturen, hoppade jag över nyanserna. Jag är glad att Dan Israel har kompletterat min berättelse och fyllt igen några av dess värsta luckor.