Det svenska samhället befinner sig i en kronisk kris. Sjukvården går mot en total anarki, rättsapparaten dignar under en okontrollerbar brottslighet, skolan befinner sig i fritt fall, inkomstklyftorna växer, den unga generationen mår allt sämre och bostadsmarknaden håller på att kollapsa under sin trefaldiga tyngd; bostadsbrist, lånebubbla och en ökande svarthandel. För att bara nämna några av krisens delar.

Samtidigt får vi av finansministern veta att det går bra för Sverige och regeringen fortsätter att satsa några miljarder här och några miljarder där, som om det bara gällde att laga ett par hål i en i övrigt väl fungerande offentlig sektor. Men ibland brister det. Socialminister Annika Strandhäll ställdes i SVT inför problemet med allt fler hyrläkare och hyrsjuksköterskor. ”Vi kan ingenting göra”, konstaterade Strandhäll. Vilket är sant. Den viktigaste delen av lösningen på problemet med hyrpersonal kräver ju en inskränkning av den privata äganderätten. Den privata äganderätten är helig för den svenska regeringen och har så varit sedan demokratins genombrott, men ett litet undantag i början av 1940-talet då bostadsnöden skulle byggas bort och regeringen pressades av en mäktig hyresgäströrelse. Då gick man vid sidan av den privata företagsamheten och skapade de allmännyttiga bostadsbolagen. Men det var också enda gången.  

Med regeringens så kallade satsningar på än det ena än det andra vill man upprätthålla en illusion om att Sverige fungerar väl. Problemet är bara att de så kallade satsningarna möjligen lindrar symptomen, men botar inte sjukdomen. Regeringen kastar ut några miljarder till bostadsbyggande, några miljarder till polisen, några miljarder till skolan osv. Dessa miljarder ska naturligtvis inte föraktas, de kan leda till att några fler bostadssökande får bostad och att några fler inom polisen och skolan kan få bättre arbetsförhållanden. Men samhällskrisen består av någonting helt annat än tillfälliga brister på pengar.

Statens uppgift idag, under borgerligt såväl som under socialdemokratiskt regeringsinnehav, är inte i första hand att förhindra klasskonflikter, eftersom sådana knappt förekommer. Statens uppgift är att smörja maskineriet åt monopolkapitalet.  Vilket man också gjort. Anställningsvillkoren har försämrats och löneandel i bruttonationalinkomsten blir allt lägre. Staten har haft möjlighet att hindra detta, men det har man naturligtvis inte gjort. Det skulle försämra för företagsamheten i landet. När det för en gångs skull börjar hetta till, som i hamnkonflikten, är staten genast där och vill införa en ny antistrejklag. Statens uppgift är också att förhindra reformer som kan hota det privata näringslivet eller äganderätten. Vi har under fyra år kunnat följa en process där regeringen lyckades vrida ett viktigt reformkrav ur händerna på en tillfällig opinion. Jag tänker naturligtvis på kravet om att stoppa vinster i välfärden som regeringen på ett skickligt sätt begravde i en utredning.

För monopolkapitalet och storfinansen är krisen inom offentliga sektorn ointressant, så länge den inte påverkar profitutvecklingen negativt. Och det gör den uppenbarligen inte. När det gäller krisen inom bostadssektorn och lånebubblan så finns det framför allt en vinnare på den krisen och det är storfinansen. Bankerna fortsätter att göra groteska profiter på bostadsutlåning. Storfinansen är alltså inte intresserad av att lösa lånekrisen, tvärtom de gör allt för att underblåsa den. Det har funnits tider i historien då kapitalet var beroende av utbildad arbetskraft i masskala. Men så är det inte längre. Kapitalet är fullt nöjt med att utbildningsväsendet förser dem med de tjänstemän som krävs för att hålla systemet flytande. Om en stor del av underklassens barn döms till obildning och kanske till och med analfabetism i ett kaotiskt skolsystem är för kapitalet egalt.

Vi står inför ett riksdagsval. Det mest sannolika är att det blir en borgerlig regering efter valet. Den svenska samhällskrisen kommer att fortsätta och fördjupas. De borgerliga partierna har inga som helst intressen av att lösa de verkliga samhällsproblemen, vilket för övrigt Socialdemokraterna inte heller har.

Det finns inget som tyder på att monopolkapitalet kommer att hejda sig i sin strävande att ytterligare försämra för lönearbetare. Eftersom profiterna hela tiden stiger och lönerna sjunker i förhållande till BNI, samtidigt som profiterna används till spekulation och inte till produktion, drivs vi mot en situation där allt färre har råd med den konsumtion som håller ekonomin igång. Ytterligare ett jobbskatteavdrag, vilket Moderaterna vill ha, skulle ge konsumtionen lite konstgjord andning samtidigt som krisen inom den offentliga sektorn skulle stärkas.       

Alla de enorma problem som har uppstått med privatiseringarna av vård, skola och omsorg kommer inte att kunna lösas så länge en regering inte är intresserad av avprivatisering av de tre sektorerna. Det så kallade välfärdskapitalet, det vill säga kapitalet som äger de privata välfärdsföretagen, är idag så pass starkt att det inte kommer att låta sig konfiskeras. Det finns ingen folklig rörelse som skulle kunna utmana välfärdskapitalet. Det innebär fortsatt kriser med långa vårdköer, sjukhuscentraliseringar, vårdcentraler och skolor som går i konkurs, personalbrist på grund av dåliga arbetsförhållanden osv. Den nytillträdda regeringen kommer att fortsätta pytsa ut några miljarder hit och några hundra miljoner dit. Men problemen löses inte, krisen fortgår.

Nyliberalismen är i första hand ett ekonomiskt skede inom kapitalismen. Det växte fram på grund av den fallande profitkvoten i framför allt USA som började under 1960-talets senare del. Eftersom det i kapitalismen finns en stark inneboende kraft att göra affärer och profiter av all möjlig och omöjlig mänsklig verksamhet, var det ganska givet att den offentliga sektorn förr eller senare skulle drabbas av privatiseringar och avregleringar. Men nyliberalismen är också en ideologi som baserar sig på profitmotivet. Allt i samhället ska genomsyras av profitmotivet. Att tjäna pengar är inte en metod, utan ett mål i sig. Profitmotivet väger över humanism och solidaritet. Det är tillåtet att utnyttja andra människor för att tjäna pengar. Ett samhälle som genomsyras av denna typ av ideologi är ett samhälle där underklassen trycks ner och marginaliseras, samtidigt som mellanskiktet drivs av en strävan mot ett lyckligt liv baserat på konsumtion och entreprenörsanda, en strävan som aldrig kan tillfredsställas. Under alliansåren gjorde den borgerliga regeringen sitt för att stärka den nyliberala ideologin. Den socialdemokratiska regeringen har sett som sin uppgift att framför allt administrera det nyliberala samhället. Det som kommer att hända under den nya borgerliga regeringen är att nyliberalismen på olika sätt ytterligare kommer att stärkas. Detta leder i sin tur till att den kroniska krisen får mer näring.

Vi kan alltså inte förvänta oss att staten på grund av några ädla motiv skulle vara intresserad av att lösa några av de motsättningar krisen består av. Staten är en del av den härskande klassen. Den kommande regeringen kommer att, liksom den nuvarande, försöka ge intryck av att något görs, den kommer att föra fram ännu fler nyliberala lösningar, vilka kommer att förvärra krisen.

Är den svenska krisen en tillfällig kris eller är den en del av kapitalismens kris? Det finns mycket som talar för att det inte är en tillfällig kris, utan kapitalismens kris. För det första. Utvecklingen är likartade i med Sverige jämförbara länder. I till exempel brittiska media kan man varje vecka läsa om kriser inom sjukvården och skolan. Man kan läsa om de allt större skillnaden mellan fattiga och rika; barnfattigdom breder ut sig, människors bostadsförhållanden börjar likna 1800-tal osv. För det andra. Det så kallade välfärdskapitalet är idag en del av monopolkapitalet och en integrerad del av kapitalismen. Det kommer inte tillåta några inskränkningar i sin ekonomiska makt. För det tredje. Välfärdskapitalet kommer hela tiden att söka efter nya metoder att höja profiten inom skola, vård och omsorg, vilket kommer att förvärra krisen ytterligare. För det fjärde. Det världsvida monopolkapitalet (inklusive det svenska) är idag inbegripen i en profitjakt som blir allt råare och hänsynslösare. Stora ekonomier som USA kämpar med en svagare tillväxt. Motsättningarna mellan länderna ökar. En enskild stat kan inte genomföra skattehöjningar på kapital, avregleringar av marknader eller andra reformer utan att det får stora negativa konsekvenser för statens egen ekonomi. Världsekonomin är idag allt för integrerad för att kunna tillåta avsteg från den inslagna vägen. För det femte. Monopolkapitalets makt och dominans kan inte rubbas utan kamp, det har historien visat. Idag kan vi se en ökad aktivitet hos arbetarklassen i länder som Frankrike, Danmark, Tyskland och Spanien. Efter finanskrisen 2008–09 skedde en tydlig uppgång i antalet strejker i flera europeiska länder. Strejkerna gällde inte bara löner och arbetsförhållanden, utan också motstånd mot till exempel pensionssänkningar och nya privatiseringar. Men i Sverige har än så länge inget liknande hänt. I Sverige härskar kapitalet.

Kan man då verkligen prata om kapitalismens kris? Det går ju bra för kapitalet, vinsterna ökar, börsen går bara uppåt och uppåt. Jo, det går bra för kapitalet, men för samhället i stort går det illa. Man kan tala om det kapitalistiska systemets kris, en kris frambringad av kapitalismens egna motsättningar. Dessa motsättningar kan inte lösas inom systemet. 

Kommentarer   

0 #7 Margret Stab 2018-08-08 13:20
Att önska sig solidaritet när det gäller ekonomiska intressen, är endast begripligt när antagonistiska förhållanden i ekonomin redan härskar.
De här synsättet på konkurrensen, att människorna har fel inställning till den när de handlar egocentriskt och profitorienterade, förnekar att det existerar en objektiv ekonomisk motsättning: då är det inte kapitalismens ekonomiska intressen som är skadliga, utan endast överdriften, ansvarig är inte profiten utan profitgirigheten, inte vinsten utan strävandet efter vinst.
Att svaret på svält, fattigdom och naturförstörelse skulle vara humanism och solidaritet suggererar att de ekonomiska motsättningarna i kapitalismen skulle kunna bibehållas utan att förorsaka de skador han redan benämnt.
Att de svagare utnyttjas av egocentriska subjekt med för mycket makt, är det verkligen så? I verkligheten är behov utan betalningsförmåga ekonomiskt inte existent, likgiltigt hur bråttom det vore att få tag på sakerna – medan de som har pengarna kan köpa allt de har behov av. Så är det lätt att förklara varför alla behov, varje spleen, kan tillgodoses av marknaden och att det samtidigt inte är möjligt att försörja de fattigastes elementära behov.
I en kapitalistisk ekonomi blir konsumenternas behov utnyttjade för att tjäna pengar och det beror inte på att de ekonomiska aktörerna inte är solidariska.
Citera
0 #6 Margret Stab 2018-08-08 13:19
- Men när du skriver om den ideologi, den moral, som hör till den här ekonomins administrande -
„Att tjäna pengar är inte en metod, utan ett mål i sig. Profitmotivet väger över humanism och solidaritet. Det är tillåtet att utnyttja andra människor för att tjäna pengar.“
- så tror jag du tar tillbaka de sanningar som din artikel handlar om:
Att strävandet efter profit främjar egocentriskt och hänsynslöst handlande är sant, men kan orsaken till detta onda hänföras till hur marknadsaktörerna beter sig? Ska man efterlysa ett annant förhållandesätt?
Vad är ekonomi, varför är det viktigt i ett samhälle? Ekonomi handlar inte om moraliska värden, utan om så banala saker som var bröd och korv eller flingor till frukosten kommer ifrån. Utgångspunkten kunde vara att man tillsammans organiserar det nödvändiga: man bestämmer sig för en passande arbetsdelning, man skaffar produktionsmedel och råvaror, löser tekniska problem och börjar tillverka saker och ting. Kategorier som hänsyn, empati, solidaritet, dela med sig osv. är nödvändiga i det härskande systemet: varför det?
När man t.ex. önskar sig mera hänsyn, betyder det att de ekonomiska aktörerna redan råkat i tvärs med varandra. Då utgår man ifrån att aktörernas intressen står i motsättning till varandra, utesluter varandra. Och det är inte tillfälligt utan systematiskt och principiellt, alltså inte som när den ene vill lyssna till högljud musik och grannen vill ha lugn och ro.
Citera
0 #5 Margret Stab 2018-08-08 13:18
varför Marx kritiserat detta som exploatering.
Om kapitalets metoder att öka sin tillväxt har till följd att de kommer på tvären med sitt mål kapitaltillväxt (se även Marx i kapitelets band 3), så har kapitalet själv skapat denna motsättning vilket du helt riktigt skriver. Men: det demonstrerar endast att det är kapitalet som definierar arbetets pris och inte att kapitalismen inte fungerar! Kapitalet behandlar motsättningen så, att det fortsätter med att spara utgifter för arbete med hjälp av ännu perfektare och teknologiskt optimerade exploaterings-metoder och samtidigt med billigare löner, den kapitalistiska räntablititetsräkningens ekonomiska logik. Den moraliska synvinkeln har ingen plats där.
- Statens uppgift är som du riktigt skriver att smörja kapitalet. Varför?
Grundval för borgerliga staters makt är att kunna disponera över en florerande ekonomi på nationens territorium. Staten väntar sig med sina interventioner mot krisen, att affärsvärlden ska begagna sig av garantierna och pengarna till sin egen fördel. Detta är statsskicket, som demokratisk politik förfäktar under både kris och boom, och som politiken också är bunden till – nämligen till den kapitalistiska ekonomin, och detta statsskick har definitivt inte ändamålet att förbättra livsvillkoren för löntagarna, som arbetar precis för dessa nödvändigheter. Detta statsskick och denna ekonomi kan inte rubbas utan kamp.
Citera
0 #4 Margret Stab 2018-08-08 13:17
Jag har några anmärkningar till din artikel, som innehåller många sanningar om borgerlig stat och kapital:
- Privatiseringarna av den offentliga sektorn skedde i (inte bara i Sverige) för att de kostade statskassan pengar när krisen torkade ut skatteinkomsterna.
- Att arbetslöshet och extrem fattigdom existerar sida vid sida med oerhörd rikedom förorsakas av att kapitalistisk ekonomi fungerar just så. Det är en helt annan sak än att kapitalismen i sig vore i kris. Då blir kapitalismens resultat omtolkat i problem som kapitalismen egentligen skulle ha uppgiften att lösa. Men kapitalister har inga såna uppgifter, de handlar för egen räkning: När lönekostnaderna ska sänkas för profitens skull,har det inget med systemkris att göra: Fattas köpkraft är många konsumenter uteslutna från konsumtionen. Men det är inte köpkraften som upprätthåller den kapitalistiska ekonomin:
Visst betraktas pengar vanligtvis om ett bra sätt att komma åt saker och ting – fastän var och en samtidigt är medveten om att innebörden av varuförsäljning är att tjäna pengar och kriteriet är ju inte bara ”mycket” pengar, utan kapitaltillväxt, som det kapitalistiska perspektivet inte behöver anföra, därför att det förstås av sig själv. Produkternas bytesvärde kommer till stånd genom arbetskrafternas slit. Avkastningen tillhör herrarna till arbetsprocessen, är deras privategendom, varför Marx kritiserat detta som exploatering.
Citera
0 #3 Kenneth Lundgren 2018-08-08 01:12
Citatet som Kerstin Stigsson undrar över ovan, finns i en artikel som Lenin skrev den 12 juni 1920:
”….that which constitutes the very gist, the living soul, of Marxism-a concrete analysis of a concrete situation.” Detta finns på nätet i Collected Works: Volume 31 (https://www.marxists.org/archive/lenin/works/cw/prfv31pp.htm) under rubriken ”KOMMUNISMUS Journal of the Communist International”. Direktlänk till artikeln är https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1920/jun/12.htm .
Om man jämför detta med Mao tse Dongs utmärkta artikel ”Om motsättningar” (www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-1/mswv1_17.htm) står det det i den englska versionen ”On contradiction” under avdelningen III. THE PARTICULARITY OF CONTRADICTION
”Lenin meant just this when he said that the most essential thing in Marxism, the living soul of Marxism, is the concrete analysis of concrete conditions.” Så det verkar som att Lenin använde orden ”concrete situation” medan Mao tycks ha använt använt orden ”concrete conditions”.
Har då Mao förändrat Lenininsittatet? Jag tror inte det jag tror det är nånting ”lost in the translation”.
Jag kan inte det minsta kinesiska. Men i kinesiska texten (http://www.people.com.cn/GB/channel1/10/20000529/80822.) htm står det “列宁说:马克思主义的最本质的东西,马克思主义的活的灵魂,就在于具体地分析具体的情况” vilket med Google Translate blir ”Lenin said: The most essential thing of Marxism, the living soul of Marxism lies in the specific analysis of specific situations.”
Om man i tur och ordning låter Google Translate översätta ”specific situations”, ”concrete situations” och ”Concrete condisions” blir de kinesiska tecknen för alla dessa begrepp “具体情况”.

Hälsningar
Kenneth Lundgren
Citera
+1 #2 Bertil Carlman 2018-07-30 16:45
Är detta verkligen en bra artikel? Vilket syfte har den, och för vem är den skriven? Mig synes den vara skriven för de redan sörjande. Prästen: ”Det svenska samhället befinner sig i en kronisk kris.”Församlingen: ”Jaaa..” Är det inte så att de flesta som läser på Clartébloggen, redan vet och håller med om hela Peters lamentation? Vad ger den för vinkling av kommande val? Jo denna: före valet: ”Ni skall minsann få se!” Efter valet: ”Vad var det jag sa!”
Låt mig ta ett exempel:” ”Vi kan ingenting göra”, konstaterade Strandhäll. Vilket är sant. Den viktigaste delen av lösningen på problemet med hyrpersonal kräver ju en inskränkning av den privata äganderätten.” ” Fortsättningen på detta är:” Den privata äganderätten är helig för den svenska regeringen och har så varit sedan demokratins genombrott, med ett litet undantag i början av 1940-talet då bostadsnöden skulle byggas bort och regeringen pressades av en mäktig hyresgäströrelse.”I denna fortsättning finns en kärna till hur den i stället borde vara: Vi kräver ett omedelbart stopp för alla privatiseringar. Men finns detta ”vi” idag, finns det ” en mäktig hyresgäströrelse”, eller någon annan mäktig rörelse bland lönearbetarna i Sverige? ”Det finns inget som tyder på att monopolkapitalet kommer att hejda sig i sin strävan(de) att ytterligare försämra för lönearbetare.” skriver PS. Så är det, och varför? Så är det och hur råda bot på det?
Clarté är en partipolitiskt fristående socialistisk organisation. Vår uppgift är att kritiskt undersöka vår tids sociala och ekonomiska system, samhällsinstitutioner, politiska ideologier och kulturella strömningar. Vårt mål är en socialistisk samhällsordning, det vill säga en samhällsordning där folket har såväl den politiska som ekonomiska makten.
Om nu målet är en socialistisk samhällsordning vore det intressant om clartéredaktionen inför höstens val kunde komma med en artikel som i åtminstone några frågor kunde peka framåt mot vad den ordningen skulle kunna innebära.
Åter prenumererar jag på Proletären. Den har förändrats mycket sedan jag stod och sålde den i Högdalens centrum på 1970-talet. Den tar numera upp många frågor ur ett framåtblickande perspektiv. Clartéredaktionen som jag tror har stor skrivkompetens skulle väl kunna skriva om tre/fyra sådana frågor med lite djupare analys. Varje analys skulle kunna sluta med ”Därför måste ett parti som sätter lönearbetarnas intressen främst kräva…”
Citera
0 #1 Kerstin Stigsson 2018-07-30 09:57
En bra artikel, Peter!
Om man enbart fick rösta på riksdagspartierna skulle höstens val vara ett val mellan pest och kolera. Socialdemokraterna är lika arbetarfientliga som dom borgerliga. Så här skrev SKPs ordförande Andreas Sörensen och Aris Patri för något år sedan (https://riktpunkt.nu/2017/06/skps-svar-till-robert-mathiason-och-kp):
"Det innebär inte att den [staten, min anteckning] står över klasskampen och på ett neutralt sätt försöker de stridande partierna att sluta fred, utan att den griper in i klasskampen på ett aktivt sätt på förtryckarnas sida. Staten utövar repression, våld och förföljelse gentemot de undertryckta, till förmån för förtryckarna. Staten utgör inget abstrakt nätverk, såsom vissa reformister vill göra gällande, utan den är förankrad i klassamhället."

Nu en aningen Off Topic. Jag har en något så konstigt som en efterlysning. En efterlysning över ett citat som Lenin skulle ha skrivit men som jag inte kan hitta.
Peter, du skrev i artikeln 'Imperialism och kapitalismens motsättningar - svar till Benny Andersson' (22 nov 2017] citatet '... i en konkret analys av konkreta förhållanden'.
Jag har sett det citatet användas av ett stort flertal socialister och kommunister. Men aldrig sett dessa ord ordagrant i någon av Lenins texter.
Det som jag hittar är i Junius artikeln från 1916 (för övrigt en utmärkt artikel som man kan inplacera på dagens nationalistiska rörelser som är emot imperialism - eller som de nationalkonservativa säger 'globalism'). www.marxists.org/sverige/lenin/1916/07/junius.htm
"... utan genom konkret analysera den givna situationen i dess miljö" och "Den marxistiska dialektiken kräver en konkret analys av varje särskild historisk situation."
Däremot kan jag finna citatet från Maos skrifter där Mao påstår att Lenin har sagt detta.
Är det Moa som har reviderat Lenins citat, eller är det jag som inte kan finna det någonstans?
För det är en viss skillnad mellan citaten ...
Citera

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.