Jag var den som tog emot telefonsamtalet från enhetschefen på ABF Stockholm och direkt ifrågasatte denne när han ställde in seminariet ”Marx 200e födelsedag” på ABF-huset den 5 maj. I tidningen ETC uttalade jag mig därefter om det inträffade i egenskap av ordförande för Clarté. Tord Björk har nu uttryckt ängslan över mina svar till ETC angående det inställda ABF-eventet.

”Enligt vårt principprogram verkar vi för socialism och i en demokratisk tradition. Men vi måste kunna ha en intellektuell diskussion om hur revolutionära stämningar i historien verkat för demokratins genombrott.”

Jag är inte ordagrant citerad men det spelar ingen roll, för jag tycker att citatet står sig. För det första ser jag socialism som både politisk och ekonomisk folkmakt, det vill säga att socialism är synonymt med demokrati. Därför är det en demokratisk tradition. Motsatsvis är den nuvarande samhällsordningen odemokratisk på flera sätt. Jag ser det därför inte som ett undfallande uttalande.

Det är självklart så att klasskampen är historiens motor och som jag också påtalar i artikeln har också revolutionära stämningar varit oumbärliga för det nuvarande systemets genombrott i Sverige, som med sina brister trots allt var ett framsteg i förhållande till det gamla styrelseskick som föregick 1917. Seminariet på ABF var formulerat som just ett seminarium; ett föredrag om den Politiska Marxismen (PM) och en paneldiskussion. Det vill säga: intellektuella samtal om vad det innebär att vara revolutionär 2018 och inte en appell för revolution. Det är en stor skillnad på mötesformat. Det innebär dock inte att det ska handla om en rent akademisk marxism frikopplad från arbetarklassens konkreta intressen och dagskrav, men jag hyser inga tvivel om att deltagarna är pålästa och vill bidra med att på ett intellektuellt sätt föra såväl marxistiskt och revolutionärt tänkande som praktik framåt.

Därför är det märkligt att Tord Björk ger sig ut på en lång spekulationsrunda med en text fylld av formuleringar som ”det tycks”, ”det verkar”, ”kanske”. Tord Björk försöker få det till att jag inte skulle ta frågan om kamp på allvar eller inte skulle stå upp för rörelser som söker genomföra samhällsomdaning i Marx anda. Han skriver dessutom om den väpnade revolutionen: ”En del av arvet efter Marx som ABF tycks vilja operera bort och grunda sin nyvunna kärlek till honom på, kanske även Clarté.” Tord Björk kan vara lugn. Clarté står upp för antiimperialism och kommer under hösten att fortsätta fördjupa analyserna av dess olika uttryck i studieformat. I det antiimperialistiska perspektivet finns både en insikt om att kapitalismen använder sig av utom-ekonomisk våldsanvändning i världen och att folkliga rörelser både ska kunna försvara sig mot dessa uttryck på olika sätt och verka för sin egen frigörelse.

Jag har däremot inte sett några upprop för väpnad kamp i Sverige i tidskriften Clarté sedan jag blev prenumerant och medlem i förbundet 2011. Det närmaste är utropet ”Leve de vilda djuren!” om vildsvins attack på storkapitalistiskt herrskap under jakt (Vildsint kritik av finanskapitalet, Hängt och ohängt, Clarté 4/14). Inte heller har jag hört någon medlem muntligen förespråka att väpnad kamp borde inledas här i landet. Med det sagt innebär det inte att jag inte begriper skillnaden mellan kamp i konkreta förhållanden. Det är en sak att i dagsläget bo och verka politiskt i Gaza och en annan att göra samma sak i Spånga. I det senare fallet kan vi väl konstatera att det saknas inte bara folkligt stöd för väpnad kamp i dagsläget men de socialistiskt ”revolutionära stämningarna” lyser också med sin frånvaro i samhällslivet i stort, även om det finns en växande andel spontana motståndsyttringar på olika håll. Hur politiska organisationer i Sverige kan verka i en revolutionär tradition utifrån dessa givna skillnader mellan exempelvis Gaza och Spånga respektive ”dåtid” och ”nutid” var därför en del av Marx 200-års-seminariet. Seminariets inriktning var det för övrigt jag som formulerade utkast på. Därefter stämde jag av det med de tilltänkta deltagarna som godkände. Det var den beskrivningen av seminariet som lades ut på Facebook-eventet och på Clarté.nu, vilket ABF Stockholm inledningsvis vände sig emot. Personligen blinkar jag alltså inte för att lyfta dessa frågor utan var själv en del av initiativet till seminariet och att formulera dess fokus på den revolutionära traditionen.

Det som inträffade med ABF är tyvärr inte förvånande. Det beror inte enbart på att förutsättningarna för det politiska gräsrotsarbetet förändrats de senaste decennierna eller att kapitalet stärkt sina positioner utan också att det finns ett bristande socialistiskt ledarskap och ideologisk bildning. Dominerande politiska föreställningar i ett samhälle, som ibland benämns hegemoni, bär också delvis arbetarrörelsens signatur. Hegemoni är inte endast ett kulturellt fenomen som uteslutande rör sig ”uppifrån och ned” i klassmässig bemärkelse, för att därefter härska ensamt i form av ”borgerligt tänkande”. Med andra ord beror borgarklassens politiska övertag delvis på att arbetarrörelsens organisering på olika sätt fallit ihop och inte erbjuder tillräckligt motstånd. Denna bristande organisering och ledarskap leder i sin tur till att bristfällig kunskap letar sig in i arbetarrörelsens organisationer. Det är inte heller unikt för den svenska kontexten utan har påverkat liknande organisationer i flera västländer. Effektiva kampmöjligheter behöver därför identifieras och analyseras. I de fall där en arbetarrörelse-organisation helt passiviserats kan samarbete givetvis upphöra.

Jag ser dock inget självändamål i att fördjupa konflikt med ABF eller för den delen andra organisationer i arbetarrörelsen, särskilt inte när klasskampen objektivt hårdnar. Felaktig politik och misstag ska självklart lyftas upp och kritiseras men de ska dessutom ge resultat och inte bara stanna vid att kunna uppfattas som ”kränkt”. I det här fallet gjorde ABF Stockholm helt en pudel. Det är ett konkret resultat, mycket tack vare det omfattande spontana stöd som kom till Clartés undsättning. Det solidariska stödet ska tas tillvara, vilket jag tror att Tord Björk håller med om. Det inträffade visar också att Clarté är en relativt liten men likväl betydande aktör som kan ta sig an dessa teman. Frågor om tillgång till lokaler eller utrymme i det offentliga rummet i övrigt ska därmed bevakas och fortsätta analyseras, vilket vi också kommer att göra när seminariet genomförs i juni. Där kommer också frågorna om vad som kan utgöra ”extremism” att lyftas upp och hur detta spelar in i det bredare samhällsklimatet.

På Clartés stämma i förra månaden gav medlemmarna förbundsstyrelsen i uppdrag att ge frågor om angrepp på vänsterpolitik, fackligt arbete och social organisering i det offentliga rummet prioritet. Förbundsstyrelsen uppmanade därmed också redaktionen att bevaka just sådana här saker, vare sig det drabbar Clarté eller andra organisationer, som Arbetarbildning.

När det gäller Arbetarbildning är det från Clartéstyrelsens sida jag som har tagit initiativ till utökad samverkan med denna organisation och med full insikt i deras ställningstaganden. Det är en samverkan som vi inte gjort avkall på en tum i förhållande till ABF Stockholm. Jag förstår också att en socialistisk samhällsordning inte är något man inför med ”5 % i år, 5 % nästa år och så vidare (sic!)”, som Jörn Svensson beskrev i boken ”Du skall ta ledningen och makten” från 1975; det handlar om ett kvalitativt politiskt skifte. Vad det innebär att verka i en revolutionär marxistisk tradition i Sverige 2018 är emellertid en fråga jag anser att man ska ta på största allvar och inte ägna sig åt frasradikalitet i begränsade intervjukommentarer.

Kommentarer

0 #1 Tord Björk 2018-05-22 13:49
I min inledning till denna debatt var lovord: ”Clarté kommer att fortsätta diskutera och undersöka hur de senaste årens högerförskjutning av den politiska debatten, hopklumpandet av vitt skilda tankevärldar som 'extremism',... har påverkat förutsättningarna för det bredare samhällssamtalet.”

Debatten är viktig principiellt. Att enbart säga sig kunna föra debatten för den egna organisationen fungerar inte när många är hotade av den typ av agerande som nu skedde.

Hedlund säger i ETC att ”Det är ingen i Clarté som argumenterar för en väpnad revolution i Sverige.” Nu säger han som förtydligande att han" inte sett några upprop för väpnad kamp i Sverige i tidskriften Clarté sedan jag blev prenumerant och medlem i förbundet 2011." Det är inte samma sak

Skillnaden kan synas hårfin och lek med ord. Det kan också ses som att hålla fast vid frasradikala begrepp.

Revolutionär Kommunistisk Ungdom håller fast vid denna typ av ord. De skriver i sin plattform "Vi är de första att önska en fredlig revolution men all historisk erfarenhet visar att ingen härskande klass frivilligt överlämnat samhällsmakten till folkmajoriteten, utan kommer försvara sin makt och sina privilegier med våld. Därför står RKU bakom folkets rätt att med våld störta förtrycket och försvara sig mot kontrarevolutionen."

I övrigt är RKU:s plattform om demokratisering av samhället i långa stycken densamma som Clarté ger uttryck för. Hedlunds opåkallade yttrande i ETC om att ingen i Clarté argumenterar för väpnad revolution i Sverige kan rimligen ses som avståndstagande från RKU formulering. Under alla omständigheter har RKU straffats och förlorat sina statsbidrag just på grund av detta. Aggressiviteten och förvirringen i kritiken av det antikapitalistiska RKU från DN, folkpartister och socialdemokratiska ministrar hittar man lätt på nätet.

Att enbart försvara sin egen organisation istället för principer är att göra det lätt för sig. Det är dags för mer solidaritet och att bli mer precis.

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.