Vivek Chibber

Om all social handling är meningsorienterad är den materialistiska klassuppfattningen då dömd till evigt nederlag? Många, om än inte de flesta, samhällsteoretiker verkar anse det och har övergivit den strukturella klassteorin till förmån för en teori som definierar klass som en kulturell konstruktion. Den här artikeln visar att det är möjligt att acceptera de grundläggande insikterna i den kulturella tolkningen och samtidigt försvara en materialistisk teori om klasstruktur och klassformering.

Sedan mer än en generation tillbaka har klassteori varit djupt influerad av det som inom humanvetenskaperna brukar kallas den ”kulturella vändningen”. Även om specifika anspråk kopplade till denna idéströmning tenderar att variera mellan olika discipliner så delar dess företrädare en uppsättning grundläggande föreställningar. Den mest centrala bland dessa är uppfattningen att social praxis inte kan förstås utanför de ideologiska och kulturella ramar som aktörerna bär med sig – deras subjektiva förståelse av sin plats i världen. Social handling är i grunden meningsorienterad, vilket förutsätter att teorier om klass måste åtfölja det sätt som aktörerna subjektivt tolkar sin sociala situation och hur ramarna som de nyttjar är konstruerade från första början. Även om uppfattningen att den tolkande dimensionen i sociala handlingar utgör en grundpelare i den kulturella vändningen, så är det inte den enda. Fokus på idéer och mening har stimulerat till en utveckling bort från strukturella analyser till att i stället lyfta fram det kontingenta, det situationsbestämda, i sociala fenomen och vidare att betona av det lokala och specifika i motsats till mer universella anspråk i traditionell klassteori.

En naturlig konsekvens av detta skifte har varit ett minskat inflytande för idén om att klass i grunden handlar om intressen och makt och på samma sätt ett avfärdande av klassanalyser på makronivå associerade med marxistisk teori. Inom ämnen som historia och antropologi i synnerhet men även inom sociologin har klass i ökad omfattning kommit att betraktas genom det kontingenta i dess kulturella konstruktion snarare än som ett hårt strukturellt faktum; klass i förhållande till social handling uppfattas ske genom konstruktion av olika identiteter hos agenterna, inte via deras objektiva intressen. Skiftet har naturligtvis inte varit totalt. I den engelskspråkiga delen av världen, Erik Wright och Charles Tillys arbeten i USA och John Goldthorps i Storbritannien, har en levande tradition av materialistisk klassanalys upprätthållits. Emellertid har den bredare fåran av intellektuell produktion under en relativt lång tid medvetet rört sig bort från detta synsätt.

Men det finns nu tecken på ett växande tvivel om den allomfattande omfamningen av kulturella förklaringar. I en tid då kapitalismen har spridit sig till världens alla hörn; underordnar både arbetare och företag samma marknadsmässiga tvång; när inkomstfördelningen följer samma trend i ett stort antal länder i det globala Nord och Syd; när ekonomiska kriser har drabbat nästan hela planeten två gånger under en period av mindre än tio år och tvingat land efter land på knä; och när ett brett skifte av allt mer ojämlik fördelning har skett i dussintals ekonomier över kontinenterna – då förefaller det märkligt att förbli fast i en idéströmning som betonar det lokala, kontingenta och översättningens obestämbarhet. Det har blivit allt mer uppenbart för många att det finns krafter och villkor som går på tvärs över kulturer och, än viktigare, att dessa villkor framkallar likartade mönster av gensvar från sociala aktörer oavsett kultur och geografi.

Ingenstans är detta skifte mer uppenbart än i den iögonfallande succén som Thomas Piketty fick med sin bok Kapitalet. Om vi bortser från de mer tekniska aspekterna av hans analys så är det som fått resonans hos läsarna hans budskap om att kapitalismen har vissa grundläggande och bestående egenskaper som tar överhand i varje ekonomi där kapitalismen slår rot.[1] På det mest grundläggande sätt visar han att inkomstfördelningen styrs av några enkla förhållanden mellan grundläggande ekonomiska variabler och, minst lika viktigt, att dessa variabler också uttrycker bestående maktförhållanden mellan klassaktörer. Kontrollen över ekonomiska tillgångar ger kapitalisterna makt över arbetskraften som de sedan kan utnyttja för att tillägna sig merparten av de nya inkomster som skapas i produktionsprocessen. Vad som varierar över tid och rum är i vilken grad detta maktövertag kan utnyttjas. Oavsett dessa variationer är emellertid dessa skillnader i makt, och inkomstojämlikheten som en konsekvens av dessa, en del av systemets logik. Pikettys analys har fångat vad som för många är själva essensen av vår nya Guldålder – att vi lever i ett utdraget klasskrig som utkämpas mellan de rika och de fattiga. Ett globalt krig som utspelar sig över nationsgränser och vars grundelement är de samma för aktörerna oavsett kultur.

Piketty är bara det mest spektakulära exemplet på skiftet bort från kulturen och det kontingenta. Wolfgang Streek, kanske den främste teoretikern inom europeisk socialdemokrati och en av de mest inflytelserika förespråkarna av konstruktivism under 1990-talet, har uppmanat de intellektuella att åter sätta kapitalismens strukturella dynamik i fokus.[2] Så har även historiesociologen William Sewell gjort. Sewell, som var en av de tongivande förespråkarna för den kulturella vändningen under 1990-talet, har sedan en tid tillbaka uttryckt att betoningen av översättning och förmedling har lett till ett osynliggörande av kapitalismens underliggande villkor i en tid då kapitalismen har ökat sin räckvidd och makt till hela planeten.[3] Det går att göra listan betydligt längre men huvuddragen är klara – det är hög tid att återuppväcka en materialistisk analys av klass och kapitalism.

Även om behovet av en återuppväckt materialism förefaller mötas av ett utbrett gillande har utvecklingen varit långsam och sporadisk. Det kan delvis förklaras av att akademiska trender inte förändras över en natt; kanske räcker det att vi väntar en kortare period för att strukturella analyser av kapitalismen ska vinna inflytande, men det är knappas troligt. En av anledningarna till att den kulturella vändningen varit så långvarig beror otvivelaktigt på att dess grundläggande påståenden är intuitivt tilltalande. Jag vill faktiskt påstå att några av de centrala argumenten för kulturell förmedling otvivelaktigt är riktiga och potentiellt förödande för en ekonomisk klassteori. Varje svar på den kulturella vändningen måste alltså ta dessa svårigheter på allvar och visa att, oavsett vilka argument som talar för en materialistisk uppfattning, måste man erkänna att kulturen är allestädes närvarande.

I den här artikeln kommer jag utveckla en argumentation till försvar för en sådan materialistisk klassanalys. Med det menar jag en teori där klass definieras genom agenters objektiva placering inom en social struktur. Som i sin tur skapar olika intressen som styr dessa agenters sociala handlingar. Men jag kommer också att visa att en sådan teori inte behöver stå i konflikt med de grundläggande argumenten hos den kulturella vändningen. Jag kommer faktiskt visa att klass verkar genom kultur men gör det på ett sådant sätt att den ekonomiska strukturens autonoma inflytande bevaras. Frågan är alltså inte huruvida olika agenters meningsorientering påverkar deras sociala handlande utan hur det gör det. Skillnaden mellan en materialistisk klassanalys och mer idémässig varianter är således inte en fråga om kulturens relevans per se utan om på vilket sätt som detta inflytande samspelar med andra icke-idémässiga faktorer. Jag börjar med att först beskriva två av de mest betydelsefulla kritiska argument som framförts mot strukturella klassteorier. Därefter visar jag att, noga övervägt, kan en materialistisk ståndpunkt rymma båda dessa argument och faktiskt är helt förenliga med dem. Å andra sidan kan en robust materialistisk teori också förklara själva fenomenet som många teoretiker ser som en utmaning för den kulturella vändningen – de bestående och obevekliga fakta om makt och fördelning som råder under kapitalismen och som förefaller vara giltiga över tid och rum.

Materialismens utmaningar

I mer traditionell klassteori antas agenternas strukturella position driva dem till ett bestämt mönster av social handling, vilka kan förutsägas oberoende av deras kultur. Men detta får det att framstå som att för materialister existerar klassprocessen utanför kulturen så att ekonomiska agenter styrs utifrån en rationalitet utan koppling till deras identitet eller moraliska värderingar. Som många teoretiker har påpekat så är inte en sådan föreställning om social struktur hållbar. Klasshandling är i lika hög grad som varje annan social praxis stöpt i mening och värderingar. Om detta stämmer då måste vi vara misstänksamma mot en teori som förefaller ta bort kulturen från den sociala interaktionens domän.

Två argument som härstammar från denna oro  har varit särskilt betydelsefulla. Det första handlar om konsekvenserna för analysen av klasstrukturer och fångas i följande påstående av William Sewell:

”Strukturer kan inte vara neutrala kausala faktorer [som materialistisk teori gör gällande], eftersom alla strukturer måste tolkas av agenter. Hur strukturer utövar sitt inflytande, om alls, beror på meningens konstruktion. Strukturer och de resurser som de begåvar agenterna med är således en konsekvens av mening.”[4]

Sewells argument är av betydelse av två skäl. Den första är att det utvidgar den centrala betydelsen av mening, kultur och det kontingenta från dess typiska domän klassformering till själva klasstrukturen[5]. Klassteoretiker har länge utgått från att den strukturella dimensionen av klass är förklarlig oberoende av kultur, mer eller mindre som ett objektivt faktum. I den mening att kultur spelar en betydelsefull roll har det typiskt varit i anslutning till klassformeringens domän – när klassaktörer blir medvetna om sin position i strukturen och bygger sin subjektiva identitet runt detta. Sewells argument fångar intuitionen som har drivit mycket av besvikelsen med äldre versioner av klassanalysen som föreföll hävda att strukturernas domän var meningsfri.

Sewell har rätt i sitt antagande att om meningsorientering är inbyggt i varje social praxis, så måste även klasstrukturer bli ett kulturellt faktum – då strukturer inte är något annat än social praxis reproducerad över tid. Detta är den andra anledningen till varför hans argument är betydelsefullt. Materialister kan inte instämma i påståendet att sociala handlingar styrs av agenternas meningsorientering och samtidigt förneka att mening och kultur är inbyggt i klasstrukturen på samma sätt som de är inbyggda i klassformeringen. Om den senare är stöpt i kultur då måste även den förra vara det.

Det andra problemet med den materialistiska klassteorin handlar om dess presumtiva determinism i fråga om klassformering. När väl klasstrukturen identifierats antas den också skapa en uppsättning specifika intressen. Rationella aktörer förväntas driva sina intressen kollektivt genom att utöva klasskamp. Strukturer är därför försedda med en kausal kraft att skapa både en medvetenhet om klassintressen och en önskan om att driva dem kollektivt. Detta är, enligt materialistisk klassteori, i synnerhet den marxistiska varianten, ett annat sätt att säga att när väl klasstrukturen är på plats förväntas den också generera en specifik uppsättning av subjektiva identiteter -  eller tillhörighet till en särskild klass och en önskan om att driva en politisk agenda som prioriterar den identiteten. Men, säger kritikerna, detta är godtyckligt. Sociala aktörer har många identiteter och det finns inget som rättfärdigar att aktörer ska bygga upp en subjektiv identifiering baserad på klass istället för någon av alla andra möjliga sociala roller. Strukturell klassteori bygger på antagandet att lönearbetets erfarenheter med nödvändighet leder till klassmedvetande och om det inte skulle göra det då antas det studerade fallet utgöra en ”avvikelse”, en anomali. Men det visar sig att hela världen avviker från teorins förutsägelser. Vid någon punkt, lyder argumentet, måste vi acceptera att felet finns i teorin och inte i världen.[6]

Denna oro för determinism och teleologi som framkommer i Sewells argumentation är definitivt berättigad. En godtagbar klassteori måste kunna förklara det faktum att i en modern klasstruktur är arbetarnas identifiering med sin klass snarare undantag än regel och därför är frånvaron av klassmedvetande inte någon avvikelse från normen utan snarare själva normen. En hållbar klassteori måste därför tillhandahålla mekanismer som kan redogöra för detta faktum, inte ad hoc utan som en normal konsekvens av en kapitalistisk ekonomisk struktur. Den måste då kunna förklara hur och varför, under vissa förhållanden, en klassidentitet kan uppstå – som ett undantag från normen.

Utmaningarna för klassteorin kommer därför från två håll. Å ena sidan måste den kunna förklara hur grundläggande egenskaper i den kapitalistiska produktionen framgångsrikt spridits till världens alla hörn trots enorma kulturella och regionala skillnader. Och hur de kan uppvisa sådana slående likheter i fördelningsmönster, och åter igen, detta trots alla andra historiska och kulturella skillnader. Detta är utmaningen för den kulturalistiska versionen av teorin. Om dessa fakta förefaller rättfärdiga en vändning mot en mer intressebaserad och strukturell förståelse av klass måste å andra sidan denna version kunna visa att den kan hantera den oro som präglar mycket av kritiken mot den traditionella teorin och som har motiverat dem att vända sig till kulturen som ett alternativt ramverk för att förstå klass och kapitalism. Detta är utmaningen för marxismen och andra materialistiska versioner av teorins.

Kultur och sociala strukturer

Vi börjar med Sewells observation att strukturer inte kan fungera som neutrala kausala faktorer. Det kritiska steget i hans argumentation är påståendet att för att strukturer ska kunna bli kausalt effektiva måste de tolkas av agenter och detta sker genom någon form av schema eller uppsättning koder som den lokala kulturen tillhandahåller. Det är därför omöjligt att förutsäga hur, och även om, en struktur kommer påverka sociala handlingar förrän vi vet något om innehållet i koderna eller schemat som finns tillgängligt för agenterna. Det är alltså kulturens intervention som är ansvarig för människors strategiska orientering, inte de underliggande strukturerna.

För att illustrera vad Sewell har i åtanke, låt oss återvända till exemplet med en religiös församling. De relationer som sammanbinder prästen med han församling är en struktur av något slag. Denna struktur är trög om inte dess relata – människorna som den binder samman – accepterar sina roller i den. Men för att de ska acceptera sina roller måste människorna först få dessa förklarade för sig. Om du bara föser in folk i en kyrka utan att de förstått och accepterat sina roller skulle det inte leda till något annat än en grupp individer som gemensamt upptar en begränsad yta. Även om en av dem, prästen, förstod och accepterade sin plats, skulle det ändå inte utgöra en strukturell relation såvida inte hans auktoritet var erkänd och accepterad av människorna i hans församling. Omvänt skulle det vara meningslöst för församlingen att förstå sina plikter såvida inte personen utsedd till präst accepterade de koder som följer med hans egen placering inom strukturen. Därför snubblar människor inte bara in i den struktur som en religiös församling utgör. Deras plats inom den är en effekt av en viss meningsbestämd struktur. Därför har kultur både ett kausalt och förklarande företräde när det gäller att förklara hur dessa strukturer fungerar.

Notera att den verkliga kraften i Sewells argumentation, och som används i exemplet, är att en framgångsrik intervention genom kultur på detta sätt är en kontingent process och som resultat också gör aktiveringen av strukturen kontingent. Enbart närvaron av en präst är inte tillräckligt för att göra människor samlade i en kyrka till hans församling. Samverkan mellan en grupp människor i form av en församling är en separat akt beroende av huruvida deras socialisering in i sina roller är framgångsrik eller ej. Men denna socialisering kan mycket väl misslyckas – antingen på grund av att otillräckliga resurser används eller på grund av att målgruppen förblev oberörda eller var oförmögna att internalisera de religiösa koderna. Om vi bara kunde anta att de tolkande schemana som krävs för att aktörerna ska acceptera sina platser inom strukturen skulle vara framgångsrika, då skulle Sewells påståenden om att strukturer är en effekt av mening bli tvivelaktigt – för vi kan mycket väl godta att en social struktur behöver aktörer som förstår och acceptera de roller som följer av den men också vara förvissade om att när väl strukturen är på plats kommer rollidentifikationen högst sannolikt följa på den. I sådant fall kommer kulturens kausala oberoende drastiskt att minska och omvänt kommer strukturernas kausala oberoende öka. Om detta är fallet då skulle det vara meningslöst att hävda kulturens företräde – för kultur skulle vara en effekt av struktur och inte vice versa som Sewell påstår. Den verkliga kraften i hans argument består alltså i slutsatsen att mening inte bara aktiverar strukturer men dess förmåga att göra så kan inte heller tas för given.

Nu är det otvivelaktigt sant att många sociala strukturer bekräftar Sewells beskrivning. Det är lätt att föreställa sig flera andra exempel där antingen a) en social struktur är beroende av att aktörerna har internaliserat vissa kulturella koder eller b) att internaliseringen av dessa koder i sig är ett kontingent resultat. Naturligtvis, som jag redan har påpekat, presenterar Sewell inte det senare villkoret som ett separat påstående i sin argumentation. Han härleder kulturen eller meningens kausala oberoende från påstående A – att sociala strukturer måste tolkas om de ska få effekt. Men när vi väl separerar de två påståendena kan vi fråga oss om det som Sewell tar för givet i själva verket kan ifrågasättas. Måste det vara fallet att vi måste behandla konstruktionen av en lämplig meningsorientering som ett kontingent socialt faktum? Eller kan det vara så att det finns vissa strukturer som radikalt minskar, eller rentav utraderar, det kontingenta i meningskonstruktionen? Om sådana strukturer finns då kan vi acceptera påståendet att en social struktur måste tolkas för att få effekt men förkasta det andra argumentet: att denna meningsskapande process kan komma att misslyckas. Det kan vara så att, med all respekt för Sewell, när väl en struktur av detta slag är på plats då kan vi vara säkra på att dess införande är allt som krävs för att en lämplig meningsorientering ska följa. Jag ska försöka visa att klass är just en sådan struktur.

 Vad gör klasstrukturer annorlunda?

Klassrelationer är en struktur som väsentligt skiljer sig från de flesta andra former av strukturer. Även om alla strukturer får konsekvenser för de aktörer som deltar i dessa så har de strukturer som är relaterade till klass en speciell betydelse – de hänger samman med aktörernas ekonomiska bärkraft och, med denna förmåga, bestämmer det reglerna för vad aktörerna måste göra för att kunna reproducera sig själva. Detta begåvar klasstrukturerna med förmågan att påverka människors motivation på ett mycket annorlunda sätt än andra former av sociala relationer. Medan de flesta andra relationer är beroende av en kontingent process som förutsätter agenternas rollidentifikation så reducerar klass radikalt det kontigenta, huruvida en sådan identifikation kommer att ske eller ej.

För att förstå varför, låt oss beakta de anställningsförhållanden som råder under kapitalismen, vilket utgör ett mikrokosmos av den bredare klasstrukturen. Som i varje struktur måste dessa relata ha en lämplig rollinternalisering för att kunna aktiveras. Lönearbetare måste acceptera sina skyldigheter och förstå deras mening; kapitalister måste internalisera de regler som är kopplade till deras placering i strukturen. Frågan är emellertid huruvida den meningsorientering som krävs för att aktivera strukturerna  kan gå i stöpet.

Lönearbetets logik

Låt oss börja med att beakta arbetarnas position. För att göra vårt exempel extra utmanande för vår teori såå antar vi att personen som befinner sig i lönearbetarens position hatar själva idén om lönearbete, eller att hon fostrats i en kultur där människor förlitade sig på oberoende produktion för sin självförsörjning och alltså inte haft någon tidigare erfarenhet av eller förståelse av lönearbete. I båda fallen skulle den specifika aktören bli proletariserad när denne är genomsyrad av en förståelse av den ekonomiska reproduktionen som inte bara var annorlunda från vad som krävs för en kapitalistisk klasstruktur men också fientligt inställd till den. Det finns ingen tidigare socialisering in i rollen som arbetare – faktum är att hon träder in i positionen med en subjektivitet som motsätter sig  att hon accepterar rollen. Om detta hade hänt i exemplet med kyrkoförsamlingen så att individerna i kyrkan varit fientliga till idéen att ansluta sig till församlingen skulle de högst sannolikt gått sin väg och därmed upplöst alla möjligheter att upprätthålla den sociala strukturen. Men i fallet med arbetaren är det då rimligt att anta att, då hon saknar lämpligt normativ orientering, helt enkelt skulle dra iväg på samma sätt som de potentiella medlemmarna i kyrkoförsamlingen gjorde och hamna i någon annan form av ekonomisk struktur, en som är i mer synk med hennes kultur? Om hon de facto blivit proletariserad så att hon de facto inte har tillgång till produktionsmedlen, då måste svaret bli nekande.

För att kunna förstå varför resultatet skulle bli så olika är det värt att beakta skillnaden mellan de båda fallen. Skillnaderna beror på att den motivation som måste läras genom en socialiseringsprocess är annorlunda än de som är inbyggda i vår grundläggande psykologiska struktur. Proletären är någon som per definition saknar tillgång till varje form av inkomst-genererande tillgångar andra än hennes arbetsförmåga. Hon har inte några egna produktionsmedel, inte heller äger hon några finansiella tillgångar. I en kapitalistisk struktur är den enda möjliga strategin för hennes fysiska reproduktion att söka anställning hos de som kontrollerar de produktiva tillgångarna. Och söka kommer hon att göra eftersom alternativet är att gå under. Det betyder att önskan att söka anställning inte är någonting som hon måste lära sig genom en process av kulturell konstruktion. Önskan är skapad av en motivation som är oberoende av varje form av socialisering hon varit exponerad för – den elementära drivkraften är att säkra sitt fysiska välbefinnande.

Denna drivkraft är ett slags tvärkulturell önske-generator – den skapar sin egen lokalt kodade normativa ställning för att finna medlen för att trygga en ekonomisk  överlevnad. Om proletären således har lärt sig hata idén om lönearbete, men upptäcker att arbete med lön som ersättning faktiskt är den enda möjlighet som är tillgänglig för hennes överlevnad, då uppstår en spänning mellan hennes självbild och hennes önskan att överleva. I en del ovanliga fall är det naturligtvis möjligt att hon skulle välja att hellre gå under, men dessa fall är patologiska. Det är extremt ovanliga fall som avviker från normen. Bortsett från dessa extrema undantag kommer spänningen mellan ex ante socialisering och behovet av försörjningsmöjligheter att lösas till förmån för det senare. Och således kommer det också att ske en nedprioritering av den normativa orientering som driver henne att avsvärja sig andra identiteter. Om proletärens kulturella fostran gör henne benägen att förakta lönearbete kommer, med andra ord, resultatet bli en stadig försvagning och transformation av de koder som förmedlas via hennes uppfostran så att det blir möjligt för henne att anpassa sig till lönearbete.

Proletärens accepterande av sin roll effektueras genom ett tvångsmässigt tryck utifrån hennes klassposition. Det är ett slags strukturellt tvång. Vad jag menar med det är att tvånget att acceptera sin roll inte kräver någon medveten intervention från någon annan person – det sker helt enkelt genom de omständigheter som hon befinner sig i, de valmöjligheter som hennes position erbjuder henne. I fallet med den potentiella församlingsmedlemmen så finns det ingen parallell strukturell kraft som drar honom tillbaka till kyrkan om han avvisar de koder och värderingar som är kopplade till den. I motsats till fallet med proletären måste önskan att anpassa sig till sin plats skapas ex nihilo genom den socialisering som han genomgår. Om denna socialisering misslyckas, eller om han avskyr idén om en kyrka på samma sätt som proletären avskyr idén om lönearbete, det finns ingen oberoende önske-generator som förmår honom att ifrågasätta sina preferenser som proletären gjorde, och då förkasta dessa till förmån för kyrkans lockelser. Han kan bestämma sig för att hellre stanna kvar i sin egen religion; eller så kan han välja en annan konkurrerande religion, eller så kan han välja att förkasta all form av religion. Det finns inget som drar in honom i församlingens sociala struktur eftersom inget av dessa beslut i sig själv underminerar hans välbefinnande. Han kan gladeligen anpassa sig till någon av dem. I hans fall är den meningsskapande processen verkligen en kontingent sådan.

Nu är det naturligtvis möjligt att något slags sanktioner kan drabba honom på ett sätt som påminner om proletärens situation och som innebär en kostnad om han skulle välja att avvisa sin roll. Han kan frysas ut av församlingen och uppleva andra former av socialt tryck eller kanske rent av fysisk bestraffning. Men detta är faktiskt inte alls någon parallell. Vad vi har i det senare fallet är ett utslag av sanktioner påtvingade av agenter. Det kräver någon form av övervakning genom sociala agenterna som är hängivna att förhindra överträdelser av det här slaget och, ovan på allt detta, avsiktlig intervention via individer eller gemenskapen. I brist på sådana medvetet införda sanktioner är församlingsmedlemmen fri att gå sin väg och vägra acceptera sin roll. I proletärens fall krävs ingen medveten intervention från någon. Det behövs ingen övervakning för att vara säker på att hon accepterar sin roll – hon kommer acceptera den av egen fri vilja. Hon kommer därför att anpassa sitt meningsuniversum på ett sådant sätt att det hjälper henne att hitta och sedan behålla en anställning så att hon kan överleva. Men om detta stämmer – då kan vi inte säga att klassagenter av den sort vi just beskrivit är en effekt av mening. Tvärtom kan vi hävda att proletärens meningsorientering är en effekt av hennes strukturella placering.

Logiken i att vara kapitalist

Betänk nu situationen för hennes arbetsgivare. Krävs det för att vara kapitalist en kontingent förvärvad värdeorientering för att hans strukturella placering ska träda i kraft? Intressant nog finns det en vördnadsvärd tradition inom sociologin som svarar jakande på denna fråga. Under närmare två decennier under efterkrigstiden funderade många av företrädarna för moderniseringsteorin huruvida utvecklingsländerna i det Globala Syd skulle ha förmågan att slå sig in på en kapitalistisk utvecklingsväg på samma sätt som Europa före dem hade gjort. De var inspirerade av Max Webers Protestantismens etik som de uppfattade hävda att kapitalismen förutsätter en särskild meningsorientering som passar med dess ekonomiska logik.[7] För denna inriktning av weberiansk teori är den avgörande punkten att rätt slags värdesystem är en förutsättning för att kapitalismen framgångsrikt ska kunna slå rot, vilket gör att spridningen av det ekonomiska systemet är beroende av att det föregås av ett kulturellt skifte. Oron var alltså att religioner som konfucianism, buddism eller hinduism skulle misslyckas att tillhandahålla det slags normativa synsätt som protestantismen hade skapat i Västeuropa. Marknadskrafterna som hade pressat sig in i Öst skulle således förbli förkrympta eftersom köpmän och affärsmän skulle sakna den entreprenöriella anda som deras motsvarigheter i Europa hade.[8]

Moderniseringsteorin tappade snabbt mark i slutet av 1970-talet, delvis på grund av att det var uppenbart att regioner som antagits lidit brist på en kulturellt påtvingad entreprenöriell anda inte genomgick en mycket snabb utveckling men också i en takt som världen aldrig tidigare upplevt. Japan, Korea, Taiwan och även Indien upplevde en ekonomisk tillväxt i en storleksordning större än något europeiskt land hade haft under de första två industriella revolutionerna. Än viktigare, tillväxten i privata investeringar nådde i utvecklingsländerna höjder som ansetts onåbara bara två decennier tidigare. Varifrån kom motivationen till dessa investeringar i så skilda kulturer i så många regioner om deras ekonomiska aktörer saknade lämplig kulturell orientering för det? Om det fanns en särskild ”anda” som måste internaliseras hos kapitalisterna som en förutsättning för att de skulle bli framgångsrika, var det uppenbart att den var ganska allmänt förekommande.

Den alternativa förklaringen till spridningen av de kapitalistiska investeringsmönstren är att dessa inte alls måste föregås av införandet av en entreprenöriell anda. Snarare skapas det nödvändiga synsättet endogent genom det tryck som utövas på kapitalisterna genom deras strukturella placering. En kapitalist är någon som inte bara anställer avlönad arbetskraft utan som också måste konkurrera på marknaden för att sälja sina produkter. Han är således marknadsberoende på två sätt – genom att behöva köpa insatsvaror, istället för att tillverka dem själv, och genom att få in tillräckligt med inkomster från sin försäljning för att kunna hålla igång sin verksamhet. Bärkraften i hans företag är beroende av hans förmåga att konkurrera ut sina rivaler på marknaden. Det enda långsiktigt effektiva sättet att göra det är att hitta sätt att pressa ner försäljningspriset utan att minska sina vinstmarginaler. Detta kräver att han hittar sätt att öka sin effektivitet, alltså att minska enhetskostnaderna och därmed bevara sina marginaler även om han sänker försäljningspriset, eller omvänt, bibehåller försäljningspriset och samtidigt förbättrar kvaliteten på produkten. Men inget av detta är möjligt på lång sikt utan omfattande investeringar i bättre insatsvaror – kapitalvaror, kunskap, maskiner etc., vilket förutsätter att han, av fri vilja, väljer att prioritera att investera sina intäkter snarare än att konsumera dem. Om han förslösar sina inkomster på privat konsumtion kommer han naturligtvis att öka sitt välbefinnande tillfälligt men till priset av att långsiktigt underminera sina förutsättningar som kapitalist. Att överleva konkurrensstriderna är således tillräckligt för att tvinga kapitalisterna att prioritera de egenskaper som följer med den ”entreprenöriella andan”.

Det tryck som härrör från hans strukturella placering utövar således sin egen disciplinering på kapitalisten – vare sig han är hindu, muslim, anhängare av konfucianismen eller protestant. Oavsett vilken hans tidigare socialisering varit så lär han sig snabbt att han måste anpassa sig till de regler som gäller för hans placering, annars kommer hans företag att gå under. Det är en anmärkningsvärd egenskap hos den moderna klasstrukturen att varje märkbar avvikelse från marknadens konkurrenslogik visar sig i någon form av kostnad för kapitalisten – en vägran att dumpa giftigt avfall manifesterar sig som förlorade marknadsandelar till de som är beredda att göra det; ett engagemang för att använda säkrare men dyrare insatsvaror dyker upp i form av ökade enhetskostnader, och så vidare. Kapitalisterna känner alltså ett enormt tryck att anpassa sin normativa orientering – deras värderingar, mål, etik etc. – till den sociala struktur som de är inbäddade i. Inte vice versa som det är med många andra sociala relationer. Moralkoderna som uppmuntras är de som främjar det som ytterst betyder något. Någon gång kan detta sammanfalla med en icke-marknadsstyrd moral – som t.ex. att av ren anständighet erbjuda högre löner och detta leder till ökad produktivitet. Men poängen är att marknaden talar om för kapitalisten vilka element i hans moraliska universum som är bärkraftiga eller ej – snarare än det omvända.

Naturligtvis kommer det vara många som misslyckas med att anpassa sig. I de fallen kommer företagen som de övervakar eller äger långsamt tappa i konkurrenskraft och kommer slutligen upphöra att vara lönsamma. Men detta får i sin tur två konsekvenser som bara kommer att skärpa tendensen till kulturell anpassning – för det första kommer det bli en lärandeeffekt för andra ekonomiska aktörer, både existerande och potentiella kapitalister, som kommer notera att en vägran att överge föråldrade värderingar leder till nederlag; för det andra kommer det att minska andelen entreprenörer som håller sig med det senare slaget av värderingar och således kommer deras kulturella inflytande att tunnas ut. Det kommer därför att ske ett slags selektionsprocess som sållar bort de normativa inriktningar som krockar med de regler som den kapitalistiska reproduktionen förutsätter. Så även om det alltid kommer finnas de som vägrar, eller är oförmögna att, anpassa sitt moraliska universum till det som krävs för att vara kapitalist så kommer marknaden själv se till att de förblir i det ekonomiska systemets periferi.

Två modeller för kulturell inverkan

Den föregående diskussionen gör det möjligt att godta att alla handlingar är stöpta i mening och samtidigt avvisa de kulturteoretiska slutsatserna. Vi kan vara överens om att strukturer måste tolkas av sociala agenter; vi kan också hålla med om att hur sociala agenter reagerar på sin situation beror på kulturens inflytande. Men vi kan förkasta den slutsats som många teoretiker tror logiskt följer från dessa premisser – nämligen att strukturer alltid och överallt är en effekt av mening. Vägen ut är att göra en åtskillnad i den kausala logiken som understryker kulturens påverkan på olika slags sociala relationer. I de båda exempel som vi diskuterat så här långt erkänns att strukturer måste tolkas för att de ska kunna utöva inflytande på sociala agenter. Skillnaden är att det starkare kulturalistiska argumentet tillför en stor portion autonomi till kulturen när den intervenerar på detta sätt. Detta är vad som är underförstått i argumentet att agenter kommer att anpassa sig till deras potentiella strukturella position endast om de har internaliserat en lämplig normativ orientering. Den kausala logiken i detta påstående kan beskrivas med följande figur:

modell 1

Kultur presenteras här som en kausal mekanism som förmedlar förhållandet mellan struktur och handling. Förmedlande mekanismer inte bara ingriper mellan en kausal agent och dess verkan utan formar också aktivt orsaken som föregår den.[9] Att beskriva betydelsen av mening på detta vis fångar det kulturalistiska påståendet att strukturer är en konsekvens av en kontingent process som utgörs av de sociala agenternas internalisering av sina roller. Det är det föregående meningsskapandet som gör de sociala strukturerna möjliga; lika viktigt är, att huruvida ett lämpligt system av imperativ är på plats eller inte är inget som kan förutsägas. Det är det kontingenta utfallet av olika social processer som gör själva strukturens bärkraft högst osäker. De förmedlande mekanismernas oberoende är ett bestämmande element i dess förmedling av relationen mellan utfallet och orsaken som föregått den.

Det kulturalistiska argumentet baseras på antagandet att om en mekanism intervenerar mellan en orsak och dess verkan, kommer den högst sannolikt fungera som en förmedlande mekanism. Jag har gått med på att för många, kanske de flesta, sociala relationer så fångar denna bestämningsmodell den kausala logik som verkar. Men exemplet med lönearbetaren och kapitalisten antyder att intervention kan ske på ett annat, och ganska annorlunda, sätt. I detta andra slag av påverkan tillhandahåller fortfarande den intervenerande faktorn de koder och betydelser som krävs för att aktivera strukturerna, men nu är dessa inte oberoende utfallet så mycket som det formas av den föregående orsaken. Detta gör det mer till en överföringskanal för det senares inflytande. I detta fall är det strukturen som formar inriktningen på agentens handlingar genom att skapa de koder som krävs för dess aktivering.

modell 2

Märk väl att i båda modellerna utgör kulturen den omedelbara orsaken till social handling. Så båda modellerna överensstämmer med teoremet om att strukturerna måste tolkas för att kunna aktiveras. Där de skiljer sig åt är i hur de relaterar till den föregående strukturen. I modell 1 är de mer eller mindre autonoma i förhållande till strukturen och därmed utövar de en oberoende verkan på handlingarna. Men i modell 2 är innebörden att sociala strukturer sätter gränser för de kulturella kodernas variation. De böjda pilarna betecknar en kausal återkopplingsloop som gör agenternas kulturella koder kompatibla med klasstrukturen. För att det ska vara ett kompatibelt förhållande snarare än en kausal ett-till-ett-bestämning innebär att klasstrukturen inte förutsätter någon specifik konstellation av betydelser för att den ska vara effektiv. Allt som krävs för funktionell kompatibilitet är ett antal förmedlande begrepp och mekanismer, vilka som helst. Det kausala förhållandet mellan de ekonomiska strukturerna och agenternas meningsuniversum är ett av negativ selektion – det selekterar helt enkelt mot de önskningar som skulle motiveraagenterna att ignorera eller avvisa strukturernas krav. Detta är varför det visar sig att ett kapitalistisk klasstvång kan slå rot i en rad olika kulturer – därför att så länge den lokala kulturen kan motivera aktörerna på ett lämpligt sätt – arbetare att komma till jobbet och göra vad deras arbetsgivare säger åt dem att göra och kapitalisterna att göra vad som krävs för att maximera vinsterna – kan den fungera ihop strukturens krav.

Modellen har ytterligare en konsekvens som är värd att nämna: nämligen att den inte kräver att alla aspekter av den kulturella miljön måste anpassas till klasstrukturen utan endast de som kommer i konflikt med den senare. Klasstrukturen selekterar mot de aspekter i den lokala kulturen som förhindrar arbetarna och kapitalisterna att anpassa sig till sina respektive ekonomiska roller. De kan förbli oförändrade; de kan förändras beroende på någon oavsiktlig nedströms konsekvens av klasshandlingar; eller de kan förändras på grund av en social dynamik frikopplad från de ekonomiska strukturerna. Poängen är att det finns inget systematisk kausalt samband mellan de båda fenomenen. Det omedelbara tryck de kapitalistiska relationerna utövar på den omgivande kulturen kan således vara ganska begränsad i omfattning.

Denna modell över kulturell inverkan gör det möjligt för oss att förstå det otvivelaktiga faktum att inte bara har kapitalismen spridit sig över världen utan de modala aktörerna i dessa högst olika ekonomier – privatägda företag och lönearbetare – anpassas till generellt liknande reproduktionsmönster tvärs över en stor variation av kulturer och traditioner. Modellen gör detta på ett sätt som respekterar argumentet att ekonomin är stöpt i kultur precis som varje annan domän för social handling. Om argumentet som jag framför är korrekt, då visar sig oron för materialismen – att den inte kan erkänna de sociala handlingarnas meningsorientering – vara ogrundad.  

Klassformering och kulturell intervention

Så här långt har vi beaktat hur kapitalisterna och arbetarna anpassar sig till de regler som skapas av deras strukturella placering oberoende av tidigare meningsorientering. Om vi nu går vidare till en djupare genomgång av deras klassituation ser vi att en av dess centrala dimensioner är att den också binder samman de båda aktörerna i ett högst konfliktfyllt förhållande. Kapitalisterna inser att om de ska förbli konkurrenskraftiga så måste de konstant sträva efter att få ut maximal arbetseffekt från sina anställda till minsta möjliga kostnad. Eftersom löner är en nyckelkomponent i kostnaderna blir det rationellt för den enskilde kapitalisten att hushålla med lönerna även då han strävar efter att pressa ut varje arbetsenhet ur sina anställda. Men arbetarna upplever detta som ett direkt angrepp på deras eget välbefinnande och deras reaktion blir att finna vägar för att öka sin ersättning och samtidigt hålla nere den ansträngning som krävs för detta. Arbetsgivarnas drivkraft att maximera vinsterna låser därmed de båda klasserna i ett förhållande där båda parter är beroende av den andre men där det råder en intressekonflikt om villkoren för utbytet.

Denna konflikt kan ta många former. Marx gjorde den välkända förutsägelsen att arbetarna skulle inse fördelarna att kollektivt driva sina gemensamma intressen och skulle sammansluta sig i organisationer engagerade i detta mål. Deras strukturella placering skulle således generera en process av kollektivt identitetsskapande vilket i sin tur skulle frigöra deras strävan för sina gemensamma intressen. Detta beskrev Marx kärnfullt som övergången från att vara en klass i sig till att bli en klass för sig. Märk väl att då detta ibland beskrivs som en teleologisk framställning av klassformeringen – och har faktiskt en historia av att tolkats på just det sättet – men behöver inte göra det. Det är möjligt att omformulera det som en rimligt kausal teori som beskriver hur dimensioner av arbetarnas strukturella placering gör kollektiv handling inte bara rationellt utan också troligt.

För det första organiserar kapitalisterna delvis själva arbetarna då man för samman dem på en gemensam arbetsplats. Om vi jämför deras situation med självägande småbönder är det klart att erfarenheten av upprepad interaktion i ett begränsat utrymme under längre perioder sänker kostnaderna för vissa kritiska faktorer för kollektiv handling – kommunikation, informationsutbyte, planering etc. Att komma samman innebär, för det andra, att man blir medveten om sin gemensamma situation. De ser att de alla är subjekt under likande villkor, att de verkar under samma strukturer av auktoritet och lider under samma förpliktelser. För det tredje skapar de, i denna konstanta interaktion, gemensam identitet och således en benägenhet att engagera sig i gemensamma strävanden.

Även om Marx’ argument kan presenteras i en acceptabel kausal form är kritiken som riktats mot det övertygande. Det har funnits perioder och situationer då arbetare har slutit sig samman på ett sätt som sammanfaller med Marx förutsägelser, men det har funnits långa perioder genom historien där vi kunnat observera motsatsen – inga konflikter utan stabilitet. Arbetarna har haft en benägenhet att bilda organisationer för kollektiv kamp men det kan knappast sägas vara en typisk företeelse under kapitalismen. En lika sannolik situation är en där ansträngningar att förena klassen prövats och misslyckats, eller där de undvikits helt och hållet. Omfattande medlemskap i fackföreningar är ett sent fenomen under kapitalismens historia och huvudsakligen begränsat till en del av den globala arbetarklassen. Det bästa vi således kan säga om Marx’ förutsägelse är att den beskriver ett möjligt utfall skapat av den moderna klasstrukturen. Och det är enkelt att se varför, i avsaknad av en framställning av mekanismerna som underminerar denna kausala händelseutveckling, teorin kan förvandlas till ett slags teleologi eller åtminstone en obekräftad deterministisk sådan. Arbetarnas strukturella placering anses, i sådana framställningar, att i sig vara tillräckligt för att trigga en formering av en klassidentitet och slutligen gå fram i en strävan för sina gemensamma intressen.

Utmaningen för en materialistisk teori är att visa hur det kan komma sig att arbetarnas klassposition, under vissa omständigheter, kan göra dem benägna att samla sig runt en strategi för kollektivt motstånd medan det andra gånger är lika sannolikt att motivera dem till en strategi för individuell anpassning. Klassmedvetande, och formerna för motstånd som är kopplat till det, kan förstås som en produkt av mycket speciella förhållanden som kan behöva skapas och upprätthållas snarare än antas falla på plats genom en intern logik sprungen ur klasstrukturen. Frånvaron av klassmedvetande hos arbetarna, och de sporadiska och flyktiga utbrotten av klasskonflikter kan ses som helt konsistenta med en klassanalys av kapitalismen snarare än en indikation på minskande betydelse av klass.

Två strategier för klassreproduktion – individualiserad och organiserad

Nyckeln till klassformeringens gåta är att optimistiska prognoser, liknande Marx’, även då de presenteras i ett försvarbart kausalt språk, hoppar över ett avgörande steg. De fokuserar på de kausala mekanismer som kan driva arbetarna till klassorganisering men misslyckas med att beskriva de aspekter av klasstrukturen som verkar mot detta handlingsförlopp. Men en central egenskap hos den kapitalistiska klasstrukturen är att den positionerar arbetarna på ett sådant sätt att de typiskt kommer att finna att en individualistisk väg för klassreproduktion är mer framkomlig än en som förlitar sig på kollektiv organisering. Det finns två stora former av hinder som har denna roll. Den första finns i arbetarnas grundläggande sårbarhet gentemot arbetsgivarnas makt och den andra finns i de generiska problem som uppstår genom kollektiv handling.

Arbetarnas sårbarhet

Arbetarna och deras arbetsgivare engagerar sig inte i politiska strider på lika villkor. De förenas i ett förutbestämt maktfält där arbetsgivarna har ett enormt övertag gentemot arbetarna. Skälet till det grundar sig i själva klasstrukturen. Arbetarna verkar under villkor präglade av allmän osäkerhet. Då de själva inte äger några produktiva tillgångar är de beroende av lönearbete hos en kapitalist. Detta beroende av sin arbetsgivare formar deras benägenhet och förmåga till kollektivt handlande. Arbetarna förstår att de kan behålla sitt jobb bara så länge kapitalisten behöver dem och som, av olika anledningar, kan besluta att kasta ut en eller flera av dem på arbetsmarknaden. De anställdas prekära situation är ett grundläggande villkor inbyggt i positionen att vara arbetare. Emellertid kan dess intensitet variera beroende på hur svårt det är att ersätta en specifik anställd. Även om arbetsgivarna inte har någon direkt juridisk eller kulturell auktoritet över enskilda arbetares liv, som i fallet med slaveri eller livegenskap, kan de alltså ändå utöva en enorm indirekt makt över den senare.

Detta har en direkt bäring på sannolikheten för kollektivt handlande. Arbetarna måste typiskt prioritera att trygga sin anställning över benägenheten att kämpa om anställningsvillkoren – med andra ord, de inser att ha dåligt betalt eller ha ett farligt jobb är att föredra framför att inte ha något jobb alls. Men om arbetarnas prioritet är att hålla fast i sina jobb kan det bara betyda att de medvetet avsvärjer sig aktiviteter som skulle kunna leda till vedergällning från chefen. Faktum är att om de anställda inte redan är organiserade är den mest tilltalande möjligheten att öka jobbtryggheten inte att gå på chefen utan att istället göra dig attraktiv för honom – genom att arbeta hårdare än andra, skaffa nya kunskaper, till och med erbjuda att jobba för lägre ersättning.

I en situation av allmän konkurrens på arbetsmarknaden är det enklaste sättet att öka sin trygghet inte att bygga formella organisationer för kollektiv handling – då detta oundvikligen leder till konflikt med arbetsgivaren – utan att förlita sig på de informella närverk som arbetarna är födda och uppvuxna i. De vanligaste är nätverk av släkt, kast, etnicitet, ras, och så vidare. Då arbetarna i grunden ärver dessa kontakter blir de en naturlig källa till stöd under normala tider och än mer i tider av nöd. Det är ironiskt att det borgerliga samhället, långt ifrån att upplösa dessa utom-marknadsrelationer, som Marx i Kommunistiska manifestet så kraftfullt deklarerade skulle ske, pressar arbetarna att desperat klamra sig fast vid dem. Det är viktigt att notera att dessa nätverk inte bara fungerar som några materiella stödsamfund, de blir också ett medel för att utöva kontroll över arbetsmarknaden och genom det ett sätt att reducera konkurrensen om jobben. Det är inte bara så att jobb säkras genom ens vänner, familj eller kast. Dessa kontakter används också för att hamstra jobbmöjligheter, ibland genom våld, för medlemmar i ens egna närverk. Men detta bara förstärker en klassorientering där den enskildes välstånd tryggas genom icke klassbaserade associationsformer. Organiserad konkurrens på arbetsmarknaden genom sådana band har faktiskt effekten att förstärka skiktningen inom klassen. Det går direkt emot principen om klassorganisering.

Intresse-sammanvägning

Ett andra hinder för klassformering är vad Claus Offe och Helmut Wiesenthal har beskrivit som intresse-sammanvägningens problem.[10] Det är enkelt att bara föreslå att arbetare har ett gemensamt intresse av att skapa föreningar för att förhandla villkoren för deras utbyte med kapitalägarna. Men arbetarna lyder under särskilda skyldigheter när det gäller detta utbyte. Till skillnad från kapitalet, som kan vara åtskilt från personen som är arbetsgivare, kan inte arbetskraften separeras från personen som utför arbetet. När hon förhandlar om utbytet för sin arbetsaktivitet upptäcker hon omedelbart att flera av elementen för hennes välbefinnande är en del av kalkylen – arbetets intensitet, arbetsdagens längd, lönen, hälsofrågor, pension, etc. Organisationer skapade för kollektiv handling är således ålagda att komma fram till överenskommelser för ett stort antal arbetare och för alla dessa dimensioner av deras välfärd.

Ett andra och lika skrämmande hinder är att kollektiv organisering faktiskt kan leda till en försämrad situation för vissa grupper av arbetare. Detta därför att vissa arbetare har möjlighet att säkra särskilt lukrativa villkor för dem själva – kanske för att de besitter speciella kunskaper eller sociala kontakter – som gör en individuell förhandling mycket mer fördelaktig för dem än en kollektiv. Medan kollektiv handling i det föregående fallet skulle kräva en prioritering av vissa mål från en mer omfattande lista av kongruenta mål, skulle det i det senare fallet krävas att vissa arbetare underordnar sin omedelbara välfärd en större agenda. I det långa loppet skulle naturligtvis dess arbetare också gynnas på flera sätt genom tryggheten och fördelarna som ett medlemskap i en förening ger, men minskningen av den omedelbara välfärden kommer att vara reell och de kan av helt rationella skäl avstå från att ansluta sig. Om de ska komma till fållan måste de alltså fatta sitt beslut utifrån en kalkyl som påtagligt skiljer sig från deras kollegers.

Fripassagerare

Ett tredje, och kanske det mest försvagande hindret av alla, är det välkända problemet med fripassagerare. Eftersom de villkor och förmåner som vunnits av dessa föreningar kommit alla medlemmar till gagn oavsett i vilken grad de senare bidragit så skapar det snedvridna incitament. Eftersom varje arbetare vet att hon kommer gynnas om föreningen lyckas nå sina mål, oberoende av hennes individuella medverkan eller, och att hon inte heller kommer få det värre om hon smiter undan, så skapar detta ett starkt incitament för henne att skjuta över kostnaderna för att delta på andra. Resultatet blir att ansträngningarna att bygga föreningsmakt måste kämpa mot en konstant tendens hos arbetarna att avstå från att delta.

Fripassagerare är ett generellt fenomen i varje situation där kollektiva nyttigheter kräver kollektiv handling. Men i en situation av allmän sårbarhet och ömsesidig konkurrens – vilket karaktäriserar arbetarnas strukturella position – blir det särskilt försvagande. Det är inte bara det att den enskilde arbetaren kommer att ådra sig en kostnad om hon bestämmer sig för att bidra till bildandet av en klassförening. Det är att kostnaderna kan komma att bli så höga att de hotar hennes försörjningsmöjligheter och därmed hennes ekonomiska trygghet. Chanserna att ådra sig dessa kostnader är faktiskt ganska stor då arbetsgivarna lägger ner stora ansträngningar på att övervaka och få bort anställda som visar tecken på att försöka bygga klassorganisationer. Även om lönearbetarna ha en rik historia av att lyckas överkomma problemet med fripassagerare utanför arbetsplatserna, där riskerna som är förknippade med ansträngningarna är lägre, är det alltså mycket svårare att göra det samma på inne på arbetsplatserna där riskerna är så mycket större – vilket förstorar det generiska dilemmat.[11]

De tre mekanismer som jag beskrivit här är alla i grunden kopplade till klasstrukturen; de är en nödvändig komponent av den. Alla tre har också effekten att förstärka atomiseringen på arbetsmarknaden och försvaga impulsen till kollektiv handling och klassmedvetande. De hjälper till att lösa en av de svåraste frågorna inom socialvetenskaperna – hur kan ett socialt system så potentiellt explosivt som kapitalismen förbli stabilt över tid? Skälet är att dess klasstruktur förstärker dess stabilitet genom att göra individuell reproduktion mer tilltalande än organiserat motstånd. Klassantagonism skulle göra kapitalismen instabil om det var en självklarhet för arbetarna att sluta sig samman, bygga bärkraftiga organisationer för att driva sina intressen och hota kapitalistklassens politiska makt. Men hindren som beskrivits ovan har den anmärkningsvärda effekten att göra det mer attraktivt för arbetarna att undvika kollektiva strategier och istället välja individualiserat försvar av deras grundläggande välfärd. Det sker därför att tillämpandet av individualiserade strategier har lägre omedelbara kostnader – alla de kostnader i tid och pengar som krävs för att bygga en fackförening och därefter hålla liv i den – och kräver också färre risker – så som risken att förlora jobbet om man upptäcks eller om man lider nederlag i en mer militant situation.

Även om arbetarna i vissa situationer således kan skapa den kollektiva identitet som krävs för klasskamp måste de överkomma alla strukturella krafter som ständigt drar isär dem. Långt ifrån att hemfalla åt en teleologisk framställning av klassformering leder tvärtom en noggrann beskrivning av systemets grundstruktur till motsatt slutsats: att det inte finns någon enkel väg från Marx’ klass i sig till klass för sig. Problemet blir nu faktiskt något annat än det som tillskrivits klassanalysen av dess kritiker. Istället för att behöva svara på varför klasstrukturen misslyckats att driva arbetarna till klasskamp är utmaningen att förklara hur det kommer sig att arbetarklassens organisatoriska makt och strävan till kollektiva klasstrategier överhuvudtaget uppnås. Detta är fokus för nästa avsnitt och, som jag kommer hävda, det är här som de kulturella fenomenen spelar en avgörande roll.

Att föra in kulturen igen

Klassformering uppstår när arbetarna prövar kollektiva strategier för att försvara sitt välbefinnande istället för de individualiserade metoderna som vanligtvis är mer attraktiva. Detta kräver i sin tur antingen att mekanismen som kanaliserar deras energi bort från kollektiv organisering är försvagad eller att arbetarnas villighet att utsätta sig för de uppoffringar som krävs för organisering har ökat. Detta är två analytiskt skilda lösningar på problemet med klassformering, var och en angriper en eller två element som tillsammans påverkar utfallet. Den första dämpar effekterna av den omgivande miljön där arbetarna gör sina bedömningar; den andra förändrar den moraliska kalkylen utifrån vilken arbetarna gör sina bedömningar om den omgivande miljön.

Ibland händer det att arbetarna finner sig själva i en situation där de grundläggande hindren för klassorganisering inte är så starka. De arbetare som besitter större yrkeskunskaper, och således är svårare att ersätta, är mindre sårbara för arbetsgivarnas sanktioner om de försöker bygga klassorganisationer.[12] Men naturligt förekommande övertag som detta är inte vanligt och, även där det är det, är detta i sig inte tillräckligt. Även i fall där arbetarna har någon grad av skydd mot de vanliga hindren för klassformering är det aldrig tillräckligt för att neutralisera de risker som organisering medför. Även om arbetarna inte kan ledas till självorganisering  på grund av tillfälligheter som yrkesval eller lokalisering så kan deras övertag gentemot arbetsgivarna öka, men det ökar aldrig till en jämbördig nivå; de kan komma att finna det enklare att hitta en gemensam grund men tekniska förändringar avbryter ständigt varje överenskommelse de hamrar ut bland dem själva; och även om deras insatser i form av tid och ansträngning kan komma att minska så kommer den aldrig att gå mot noll, så benägenheten att dra sig undan förblir attraktiv. Det krävs något mer än ödets lyckokast för att arbetarna ska generera stabila och varaktiga klassorganisationer.

En absolut nödvändig ingrediens som behöver tillsättas till en gynnsam extern omgivning är kultur – ett skifte i arbetarnas normativa orientering, från individualistisk till solidarisk. Detta följer direkt av det faktum att när man väl tagit på sig organiserandets bördor kommer varje arbetare uppmanas att frivilligt uppoffra knappa resurser för ett projekt som mycket väl, och ofta, resulterar i ett misslyckande. Fripassagerare är det mest attraktiva svaret ur individuell synvinkel – för att undvika det krävs således att arbetarna tar sina arbetskamraters välfärd med i beräkningen snarare än deras egen välfärd. De måste värdera möjliga utfall, åtminstone delvis utifrån hur det kan komma att påverka deras arbetskamrater, utifrån en känsla av ansvar och utifrån vad de är skyldiga det kollektivt goda. Detta är naturligtvis solidaritetens kärna och det är ingen slump att ”solidaritet” har varit arbetarrörelsens paroll över hela världen ända sedan den bildades. Genom att dirigera varje arbetare att se att hennes arbetskamraters välfärd är en omedelbar angelägenhet för henne själv, en solidarisk livssyn, så motverkas de individualiserande effekter som kapitalismen vanligen genererar. Genom att göra så blir det möjligt att skapa en kollektiv identitet som i sin tur är det kulturella stödet till klasskampen.[13] 

Två punkter är värda att här understryka. Den första är att skapandet av en solidarisk livssyn vanligtvis förutsätter medveten intervention – den är inte automatiskt genererad av klasstrukturen. Element av ömsesidighet och empati är naturligtvis en del av arbetarklassens vardag. Arbetare samarbetar på olika sätt på sina arbetsplatser för att försvara sig själva mot chefernas auktoritet. Ibland sker det tyst och outtalat – som när de vägrar ange varandra eller när man hjälper mindre produktiva arbetskamrater som kommit på efterkälke. Andra gånger är det mer uttalat – som när arbetare samarbetar i en maskningsaktion, bygger kooperativ och så vidare. Men dessa former av samarbete är ofta kortlivade och beroende av särskilda konstellationer av individer; viktigast av allt, eftersom de saknar en organisatorisk barlast, skapas det inte tillräckligt starka vardagliga förtroendeband för att överkomma de centrifugalkrafter som återkommande drar isär arbetarna. Arbetarna vet att under normala omständigheter kan de lita på arbetskamraternas sympati – men det är aldrig givet hur långt denna förlitan kommer att gälla och hur djupt förtroendet kan bli.

För att en kultur av solidaritet ska bli en del av arbetarnas strategiska orientering krävs en medveten inriktning och förmedling. I dess svagaste form innebär det en uppsättning rutiner, på och utanför arbetsplatsen, utformade för att uppmuntra byggandet av relationer och genom dessa en känsla av förtroende och ömsesidighet som kan upprätthålla en klassorganisering – månatliga picknics, tillfälliga möten för att lösa tvister, kyrkomöten, kulturella aktiviteter som teater och konserter etc. Allt detta är exempel på kulturskapande handlingar som organisatörer tar initiativ till men som inte räcker för att bygga en organisation. Dessa aktiviteter sker ofta i ett sammanhang där det är för farligt att skapa en riktig arbetarförening – som i stora delar av det Globala Syd än idag – eller som ett första steg till en formell organisering.

En starkare form av kulturell intervention kommer naturligtvis genom skapandet av en formell organisation som en fackförening eller ett politiskt parti, vilka omfattar många av de informella rutiner som praktiseras i avsaknaden av dessa formella organisationer, men går bortom dem i skapandet av en klassidentitet. Organisationer omfattar mycket av det som praktiseras i de informella rutinerna som jag beskrivit ovan men de ger dessa en permanent struktur, gör dem till en bestående del av arbetarklassens liv. Än viktigare, de länkar samman arbetarnas kollektiva strävan för sin välfärd med ett kollektivt beslutsfattande om strategi.  Spontan empati och informella rutiner har förmågan att skapa ett visst förtroende mellan arbetarna men erbjuder ingen pålitlig mekanism för att koordinera deras handlingar. Organisationer tillhandahåller en bas för större förtroende och koordinering eftersom de är uppbackade av ett slags institutionellt löfte om stöd till sina medlemmar. Och lika viktigt, eftersom beslut fattas rådgivande och demokratiskt, har de legitimitet även bland de som röstar mot ett beslut. När signalen om handling kommer i form av en strejk eller en maskningsaktion uppfattas det således mindre som en order uppifrån än som en själv-uppmaning.

Den andra saken att notera är att medan skapandet av en klassidentitet är en form av social intervention så är det inte en social konstruktion. Den kultur av ömsesidig identifiering som krävs för klassformering skapas inte i ett stycke, inte heller skapar det en helt ny politisk kalkyl. De byggs på, och fortsätter vara bestämda av, materiella intressen. Även om arbetare kan och faktiskt agerar med en känsla av förpliktelser mot sina arbetskamraters välfärd ersätter detta sällan omtanken om det egna välbefinnandet. Medan arbetare kan vara beredda att ta risker och göra uppoffringar för ett kollektivt mål så övergår inte deras vilja till uppoffringar till en fullkomlig altruism. Båda de mer extrema inriktningarna förekommer naturligtvis; de utmärker typiskt egenskaperna hos människor som brukar vara organisatörer eller, med ett förfärligt socialvetenskapligt modeord, ”politiska entreprenörer”. De är medlemmarna i klassen som viger sina liv åt sin hängivenhet för klassorganisering, ofta till stora personliga kostnader och risker. Men det faktum att de utmärker sig som ett särskilt skikt inom klassen är bevis för att de är allt annat än typiska.

Organisatörernas grunduppgift är inte att försöka övertyga alla andra att bli som dem – då de vet att detta är en förlorad sak. Det är snarare att övertyga deras arbetskamrater att organisationerna och kampanjerna som de företräder är önskvärda och möjliga. Det kommer finnas vissa risker och deltagarna kommer att åsamka sig en del kostnader men de är rättfärdigade på grund av de utlovade vinsterna – trygghet, löner, autonomi, och så vidare. Solidaritet övergår inte till altruism, inte heller omvandlas offerviljan till ett omfamnande av martyrskapet.

De materialistiska intressenas bestående relevans uppenbarar sig i flera dimensioner av arbetarklassens organisering. Många av fackföreningsrörelsens grundpelare är primärt riktade mot att minska de individuella kostnaderna som kommer med kollektiv handling. Detta är tydligt i det klassiska exemplet med skapandet av strejkkassor i syfte att hålla arbetarna flytande i händelse av en arbetsnedläggelse. Strejkkassan fungerar som ett slags försäkringsavgift som arbetarna betalar fram till dess att den behöver användas vid händelse av strejk. Skälet till att varje fackförening försöker bygga upp en sådan kassa är praktiskt – det är en påminnelse om det faktum att dess medlemmar inte kommer att engagera sig i en kampanj enbart utifrån principer eller identitet. Deras vilja att engagera sig disciplineras av deras omdöme så väl som den tribut som det kommer kosta dem – deras förmåga att klara de kostnader som kommer krävas. Institutioner som strejkkassor är det materiella stöd som solidariteten vilar på.

Så arbetarna gör sina bedömningar baserade på vissa mått på vad de blir ombedda att göra. Men de värderar också de praktiska konsekvenserna av varför de gör det – dvs. målet med kampanjen. Arbetarna bedömer en kampanj inte bara utifrån de absoluta kostnaderna som de blivit uppmanade att ta utan också utifrån hur realistiska målen är. Det finns gränser där de bedömer att kostnaderna inte går att rättfärdiga utifrån sannolikheten att nå framgång. De kommer att anse att en viss nivå av uppoffring är rimlig om de bedömer att målet är möjligt att uppnå. Men samma uppoffring kommer anses vara oacceptabel om man fruktar att målet inte kommer vara möjligt att nå. Naturligtvis finns det ingen exakt vetenskap för att fastställa vilka mål som är möjliga att nå och därmed presentera en acceptabel risknivå. Sådana bedömningar visar sig ibland ta miste; och när de gör så kan det leda till ett minskat förtroende för organisationen och därmed en minskad legitimitet. Politiska organisatörer står alltså inför följande utmaning: Om deras värdering av realismen i en kampanj är korrekt kan det initiera en positiv cykel där framgång leder till ökat förtroende hos arbetarna i organisationen och för varandra vilket möjliggör mer ambitiösa kampanjer vilket i sin tur ytterligare stärker klassorganisationen. Men om de misstar sig i sin bedömning och om strävan efter för ambitiösa mål leder till nederlag kan det resultera i minskat förtroende, demoralisering, en ovilja till solidarisk handling och en återgång till en defensiv och individualiserad orientering bland medlemmarna.

Dessa aspekter hos klassorganisationer visar åter igen att arbetare av rationella skäl kan välja att inte organisera sig. I den klassiska marxismen framställdes ofta arbetarnas situation som att det enda rimliga valet för dem var att bilda klassföreningar. När det visade sig att benägenheten att omfamna denna strategi i bästa fall var ojämn inom klassen är det inte så förvånande att en del tidigare marxister tillskrev detta som ett sammanbrott för rationaliteten bland arbetarna – detta var teorin om falskt medvetande. Med andra ord, de insisterade på att den marxistiska teorin var riktig och istället var det arbetarna som misstog sig i sin bedömning av sina egna intressen. Det är naturligtvis sant att alla kan bli vilseledda eller begå misstag i sina omdömen om huruvida de skadas eller ej. Men en teori som bygger på att tillskriva stora grupper en systematisk brist på omdöme hänger sig åt ett ganska spektakulärt slag av plädering.

En mer rimlig konceptualisering av problemet är följande – när arbetarna värderar hur attraktiv en klassorganisering är så jämför de indirekt dess möjligheter med en mer individualiserad strategi för reproduktion, och var och en av dessa alternativ har något att erbjuda. Medan det kollektiva alternativet bär på ett löfte om större påtryckningar på deras arbetsgivare och därmed möjligheten av materiella vinster så utsätter de också arbetarna för nya risker och en serie av kostnader som de annars aldrig skulle behöva bära, ceteris paribus. Organisatörerna ber i någon mening arbetarna att välja mellan två strategier, var och en med sina egna risker och belöningar. Den individualistiska vägen innebär lägre omedelbara risker men utsätter också arbetarna kontinuerligt för chefernas despotism och lägre ekonomisk välfärd medan den kollektiva strategin lovar mer makt och bättre ekonomiskt utfall men till en större potentiell kostnad. Organiserandets hårda arbete är inte bara att uppmana arbetarna till handling; det är att få dem att ansluta sig genom att förändra risk/belönings-matrisen som i normala fall gör dem obenägna att ansluta sig eller delta i kampanjer och därmed gör den kollektiva strategin till ett mer attraktivt alternativ. Om kostnaden är allt för stor eller om kampanjerna fortsätter att springa på grund då kommer solidariteten antingen aldrig uppstå eller så kommer den börja rasa samman. Arbetarna börjar då glida iväg mot tryggheten i att hålla huvudet nere och återgå till de mer individualiserade strategierna för reproduktion.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att klassformering förutsätter en ständigt pågående process av kulturell intervention men dess effektivitet är villkorad av hur väl den är anpassade till arbetarnas materiella intressen. Denna redogörelse över kulturens roll i klasspolitiken erkänner att klassidentiteter inte är en naturlig eller nödvändig följd av klasstrukturer. Konsekvenserna av min argumentation ställer faktiskt den klassiska marxistiska framställningen på huvudet. I den klassiska framställningen uppfattas klasstrukturen skapa klassmedvetandet vilket i sin tur driver arbetarna till att bygga klassorganisationer. Jag har här försökt hävda att faktum är att klassmedvetandet är en konsekvens av klassorganisering. Det senare är en svår process, ytterst sårbar för störningar och osäker i grunden, så är också formulerandet av en klassidentitet. Det faktum att arbetarna ofta inte identifierar sina intressen runt sin klassposition är alltså inte något bevis för den materialistiska klassteorins svaghet – det är istället precis vad teorin förutsäger.

Slutsatser

Efter ett överdrivet långt avbrott har det akademiska intresset åter vänt, om än långsamt och haltande, tillbaka till en teoretisering av kapitalismen som ekonomiskt system. Det skedde för ett halvt århundrade sedan, i spåren av de globala upprorsrörelserna i slutet av 1960-talet, och det kan komma fortsätta i den riktningen idag om revolten mot nyliberalismen fortskrider i oförminskad takt. Men om detta återvändande till att analysera kapitalismen ska bli verkligt produktivt behöver den rensa bort några av de svagheter som har plågat den i det förflutna. En av de viktigaste frågorna har varit en tvetydighet gällande kulturens roll i klassprocessernas strukturella och politiska dimensioner. En som det har uppfattats ouppmärksamhet gällande kulturen har, under de senaste två decennierna, kunnat rättfärdiga, kunnat rättfärdiga en analytisk överbetoning av dess betydelse. Men botemedlet kan inte vara att bara återvända till politisk ekonomi som om kritiken från den kulturella vändningen aldrig hänt. Det blir således viktigt att fånga upp de argument som framförts från kulturkritiken och anta utmaningen som de har lyft fram. I denna artikel har jag försökt visa att medan den oro som uttryckts av kulturteoretikerna är berättigad så är den inte så skadlig för den materialistiska klassanalysen som det förefalla. Det är möjligt att acceptera premissen att all social handling filtreras genom kultur och samtidigt avvisa slutsatsen att klasstrukturen i grunden formas av kulturen. Å andra sidan finns det all anledning att stödja påståendet kulturens kausala betydelse i klassformeringsprocessen, även då man erkänner att den inte kan lösa upp en del grundläggande materiella intressen som styr politiska konflikter. Kultur fortsätter att verka i klassreproduktionens båda dimensioner om än med olika kapacitet. Två viktiga slutsatser följer av detta.

Den första är att vi kan bekräfta det gamla uttalandet om att klass i grunden handlar om intressen och makt. Vi har sett att materiella intressen spelar en central roll i både klasstrukturen och klassformeringens dynamik. Detta gör det möjligt för oss att förklara hur det kan vara att kapitalismen kan inympa sig själv, förbli stabil och generera likartade mönster för ekonomisk handling tvärs över en stor variation av olika kulturer och regioner. Det kan göra så eftersom det spelar på en del aspekter av agenternas motivationer som, även då dessa är påverkade av lokala kulturer, inte är konstruerade av de senare. Den andra slutsatsen är att medan vi kan bekräfta denna kapitalismens universella dynamik så förblir en avgörande roll för den kulturella analysen dess beskrivning. Detta är viktigt eftersom ett av bekymren som gett näring åt den kulturella vändningen var att strukturella analyser av kapitalismen verkade uppfatta kulturen som kausalt irrelevant och således inte har något att säga om hur ekonomiska handlingar samspelar med meningskonstruktion.

Argumentationen som jag har utvecklat här visar att kulturella analyser kan giftas samman med en materialistisk klassteori på ett ganska bestämt sätt som skiljer sig åt i de två dimensioner av klass som vi har undersökt. Om det är sant att agenters meningsorientering måste anpassas till de krav som deras klassposition ställer, då blir den kulturella teorins utmaning att spåra processerna genom vilken denna anpassning sker. Detta kommer troligen att skilja sig från plats till plats – det sätt som hinduiska arbetare i Indien inkorporerar logiken i deras ekonomiska situation i deras världsbild kommer sannolikt vara annorlunda än den för katoliker i Mexiko. Vad mer är, frågan kan tacklas på olika analysnivåer – etniska forskningsstudier på mikronivå i en fabrik eller en gruvstad upp till en region eller nationella analyser av kulturella förändringar. Å andra sidan blir utmaningen för forskningen om klassformering att förklara under vilka villkor som politiska identiteter kommer att hänga samman med agenternas klassplacering istället för andra aspekter av deras sociala situation. Det finns naturligtvis redan en rik tradition av historiska arbeten om detta – även om den sociologiska litteraturen på området är jämförelsevis tunn. Poängen är att kultur inte har mindre plats i bredare materialistiska klassanalyser än det har i andra analyser. Där de skiljer sig är i hur kulturens kausala roll uppfattas.

Översättning: Niklas Eriksson.

Noter

[1] Thomas Piketty, Kapitalet i det tjugoförsta århundradet (Stockholm, Karneval förlag, 2015).

[2] Wolfgang Streeck, Re-Forming Capitalism: Institutional Change in German Political Economy (Cambridge: Cambridge University Press, 2010); Wolfgang Streeck, Köpt tid: den demokratiska kapitalismens uppskjutna kris (Stockholm: Daidalos, 2013); och särskilt intervjun med honom med Jonah Birch i Jacobin, “Social Democracy’s Last Rounds,” 25 februari, 2016.

[3] William Sewell, The Logics of History (Chicago: University of Chicago Press, 2000). Sewell är med i ett team som har startat en ny tidskrift, Critical Studies in History, som syftar till att följa kapitalismens återkomst.

[4] William Sewell, “A Theory of Structure,” in Logics of History (Chicago: University of Chicago Press, 2000), 135–36, kursivering tillagd.

[5] För en discussion om klasstruktur och klassformering se Erik Olin Wright, Classes (London: Verso, 1985). Jag vill här framhålla den enormt stor betydelse Wrights arbete haft för detta paper.

[6] Denna kritik är så utbredd att det har blivit något av sunt förnuft inom området. Men för övertygande och inflytelserika argument från två delar av världen, se Margaret Somers, “Narrativity, Narrative Identity, and Social Action: Rethinking English Working-Class Formation,” Social Science History, Vol. 16, No. 4 (Winter, 1992), 591–630, esp. 594–98; and Dipesh Chakrabarty, Rethinking Working Class History (Princeton, NJ: Princeton University Press, 1989), 220–22.

[7] Jag kallar detta för en specifik läsning av Weber eftersom även om den erbjuder en möjlig tolkning av Protestantismens etik, så är Weber faktiskt något inkonsistent när han hävdar kulturens bestämmande roll. Men det är något som få tas upp på annat ställe.

[8] För argument om att hinduers kulturella orienteering skulle utgöra ett hinder för kapitalistisk utveckling, se K.W. Kapp, Hindu Culture, Economic Development and Economic Planning in India (Bombay: Asia Publishing House, 1963), and V. Mishra, Hinduism and Economic Growth (Bombay: Oxford University Press, 1962); för ett mindre pessimistiskt perspektiv, om än från någon som accepterar att kapitalismen förutsätter en tidigare förekomst av en lämplig kulturell utblick, se Milton Singer, “Cultural Values in India’s Economic Development,” Annals of the American Academy of Political and Social Science, Vol. 305 (May 1956): 81–91.

[9] För en beskrivning av den kausala logiken hos förmedlande mekanismer, se Erik Olin Wright, Class, Crisis and the State (London: Verso, 1978), 23–25

[10] Claus Offe och Helmut Wiesenthal, “The Two Logics of Collective Action,” Political Power and Social Theory, Vol. 1 (1980): 67–115. Denna essä utgör fortfarande den grundläggande analysen av klassformationens dilemma under kapitalismen.

[11] Som Offe och Wiesenthal hävdar så skiljer sig de begränsningarna som finns för arbetsgivarnas förmåga till kollektivt handlande markant utifrån alla tre faktorerna. Först och viktigast, är det faktum att medan arbetare behöver föreningsmakt för kunna förhandla om bättre villkor för arbetsutbytet så behöver inte arbetsgivarna det. Arbetsgivarens strukturella placering ger honom överlägsen förhandlingsstyrka på ett individuellt plan. Detta i sig är tillräckligt för att rubba maktbalansen till hans fördel och är så grundläggande att det överväger alla andra faktorer av betydelse. Men i de fall där behovet faktiskt uppkommer – som t.ex. när arbetsgivarna förenas som ett svar på arbetarnas organisatoriska framgångar – är hindren för att göra så relativt små. Först och mest uppenbart, arbetsgivarna riskerar inte att drabbas av sina antagonisters hämnd eftersom makten att anställa och avskeda per definition är deras monopol.  Ingen kapitalist behöver frukta att få sparken av en arbetare eller ett kollektiv av arbetare om de skulle upptäcka att han planerar en arbetsgivarorganisation. För det andra, även om kapitalisterna konkurrerar på marknader så anfäktas de inte av heterogena intressen i konfrontationen med arbetarna. Företag har typiskt större svårigheter att hålla fast vid ingångna överenskommelser när det kommer till vinstmöjligheter på varandras bekostnad. Men detta är mycket mindre fallet när de kommer samman som en motpart till arbetarorganisationer. Eftersom arbetarorganisationer är inriktade på att expandera över hela arbetsmarknaden vet varje arbetsgivare att vilket än övertag han kan vinna temporärt över sina konkurrenter, som måste strida med en framgångsrik organisationsdrive, kommer gå förlorat då fackföreningarna vinner i styrka och sprider sig till hans egna arbetsplats. Arbetsgivarna har alltså ett gemensamt intresse i att kasta ut arbetarorganisationerna vart än de uppstår. Det faktum att de endast behöver samverka runt denna avgränsade fråga gör att deras heterogena intressen är ett långt mindre hinder för dem än för arbetarna. Se Offe och Wiesenthal, ”Two Logics.”

[12] För en utmärkt framställning av hur arbetare har använt sådana situationer till deras fördel i klassorganisering, se Howard Kimeldorf, “Worker Replacement Costs and Unionization: Origins of the U.S. Labor Movement,” American Sociological Review, Vol. 78, No. 6 (2013): 1033–62.

[13] Fortfarande en av de bästa diskussionerna om denna process finns i Michael Hechter, Principles of Group Solidarity (Berkeley: University of California Press, 1987).

---

Denna artikel diskuteras i Benny Anderssons och Niklas Eriksson artikel Chibber om klassmedvetandet.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.