Bernadette Devlin porträtterad på väggmålning, Derry. Foto: Kenneth Allen

För några år sedan hittade jag en bok på ett antikvariat. Den var skriven av en författare som jag redan tidigare beundrade. Så jag köpte boken.

Boken som heter Priset för min själ är skriven av en fantastisk och karismatisk kvinna som har spelat en stor roll för mig. Och för andra kvinnor.

I dag heter hon Bernadette McAllisky. Men jag – och andra som är födda på 60- och 70-talet – kommer alltid minnas henne som Bernadette Devlin!

TV-bilderna från konflikten i Nordirland rullade fram som vanligt i vårt vardagsrum. Jag satt klistrad i slutet av 60-talet framför denna apparat, och betraktade fascinerat de svartvita bilderna och de rullande reportagen. Mängder med människor som demonstrerade för jämlikhet, demokrati, arbete, fred och bostäder. En kvinna steg upp på ett flak och framförde ett brinnande tal om socialism och att störta den unionistiska makten och införa demokrati, i stället för den diktatur som rådde. För det var diktatur. Det var Orangeorden som styrde Nordirland. Inte folket.

Jag tror det var då, i vardagsrummet i det stora huset i den lilla svenska fredliga byn, som mitt engagemang för socialismen och kommunismen väcktes.

Men jag ska berätta om boken som Bernadette Devlin skrev 1969, utgiven på svenska på Wahström & Widstrands förlag. Så det gäller att leta på antikvariat om ni vill läsa den. Vilket jag anser att ni alla ska göra.

Boken tar upp ämnen som är mycket aktuella för Sverige i dag – och för vänstern. Men jag vill påpeka att det finns två befolkningsgrupper på Nordirland – den unionistiska (som är trogen den brittiska kronan, deras version om brittisk nationalism, och oftast är protestanter), och nationalister (som är katolska irländare, och som oftast vill tillhöra Irland). I texten hänvisar jag till mina egna anteckningar mellan dessa tecken […].

Bernadette Devlin:

”Så bestämde sig protestanterna för att när det nu dragits en gräns, så befann sig de katoliker som stannat kvar på fel sida om den gränsen, och därför skulle de packa sig iväg; nere i Eire [Irland] gjorde fristatsfraktionen upp med den republikanska fraktionen, och de ville inte bli inblandade. Här börjar alltså förföljelsen mot den katolska arbetarklassen av den protestantiska arbetarklassen, som bistods och uppviglades av Nordirlands parlament, så snart detta kom till 1921. Speciellt i Belfast varnades katolikerna för att visa sig på sina arbetsplatser, katolska hem brändes ned.”

”I ett land, där nationalandan stoppar tillväxten inom varje utvecklingsområde och där varenda genomsnittsmänniska finner sig i det, är den stora spännande festen på året den 12 juli ’Sparka-ut-papisternas-dag’.”

Känner ni igen er i dagens Sverige? Vem skriker sådana här slagord: ”Ut med muslimerna/judarna!”, ”De har inte här att göra!”, ”Det är vårt land!”, ”Vi vill inte ha moskéer/synagogor i Sverige!” ”Vår identitet är svensk!” ”Försvara den svenska kulturen!”  etc?

Devlin:

”Både de protestantiska unionisterna och de katolska nationalisterna förnekar att de beter sig diskriminerande mot varandra …”

Vem har inte hört Åkesson nämna att han inte är rasistisk?

”… men båda använder religionen för att söndra och behärska arbetarklassen. Det är bara mindre allvarligt på den katolska sidan eftersom det finns färre katolska chefer och färre katolska kommunala myndigheter som har den ställningen att de kan diskrimera. Det är en taktik som fått den härskande minoriteten att likna en majoritet och som hållit unionistpartiet vid makten sedan Nordirland kom till. Polariserade i religiösa sekter och i konflikt med varandra har de vanliga människorna inte lyckats gå samman och kämpa politiskt för sina intressen. På botten av denna sociala pyramid och med ingenting att förlora är den katolska arbetaren inte rädd för protestanten, men den protestantiska arbetaren, som äger mycket litet, känner behov av att hålla fast vid sin protestantiska identitet för den händelse han skulle förlora det lilla han har. Han fruktar katoliken, därför att han vet att varje vinst som den katolska minoriteten gör kommer att bli en förlust för honom; ty affärsmannen och jordägaren, vare sig de är orangister eller nationalister [irländska nationalister] kommer inte att tåla förluster för någons skull.”

Verkligen ett sanningens ord som gäller även i Sverige!

”När den protestantiska arbetarklassen inser – och jag tror att den börjar göra det – att det regerade unionistpartiet [ungefär som SD/moderaterna här i Sverige] inte tjänar deras intressen, blir deras normala reaktion att ta steget till vänster, antingen in i Nordirlands Labour party eller in bland de mest militanta socialisterna. Paisleys mål är att försäkra sig om denna protestantiska arbetarklass stöd och därmed förhindra att den glider åt vänster. Ty pastor Ian Paisley hatar inte katoliker som han förefaller göra – vad han hatar är socialister.”

Historien visade sig senare att Devlins förutsägelser tog fel riktning. Konflikten blev en nationell konflikt.

”Han [Paisley] kom till makten under 50-talet då han predikade en militant antipapism och hans förmåga att attrahera anhängare ligger både i deras starka religiösa känslor och i deras fruktan för att den förtryckta katolska tredjedelen av befolkningen genom att få sin del av makten skulle beröva dem det lilla mått av välstånd och säkerhet som de har nu. Paisley lurar dem att tro att deras styrka som arbetarklass ligger i att slå ner katolikerna, och så länge han kan hålla dem borta från – och i själva verket vända dem mot – den katolska arbetarklassen, behöver de inte frukta proletariatets enighet. Hans inflytande når över de protestantiska försvararna av det nordirländska systemet till arbetarklasskatoliker, som berövade sina arbetskamraters stöd söker styrka i en katolsk allians omfattande alla klasser.”

Här tror jag att hon menar att katolikerna sökte och söker sig till Sinn Féin (och dessförinnan IRA).

”På så sätt faller de i samma grop som protestanterna. Diskrimineringen mot katoliker hjälper till att vidga klyftan inom arbetarklassen och har effektivt utnyttjats av de orangistmanipulerande statliga ledarna.”

”Paisley attraherar alldeles särskilt de fattiga protestanterna, men han stöds också av rika unionister, som i själviska syften vill hålla protestanter och katoliker åtskilda, och av de verkliga bigotter som hatar katolicismen.”

I ett stycke ställer hon samma fråga som vi ställer oss i dag: Varför kan vi inte bryta  igenom hos den protestantiska arbetarklassen? Vi ställer frågan: Varför kan vi inte bryta  igenom hos den rasistiska svenska arbetarklassen som oftast röstar på SD?

Det finns en skillnad mellan dagens svenska rasism och den då-/nuvarande protestantiska arbetarklassen. Precis som i Kanada, Spanien, Turkiet och med flera länder så finns det två stora befolkningsgrupper i Nordirland. I motsats till t. ex. Kanada blev sekterismen i Nordirland ett system redan för cirka hundra år sedan. Båda befolkningsgrupperna drar sig för att umgås med varandra, gå i samma skola, daghem, etc. Det enda de delar är oftast arbetsplatsen.

Säkerligen finns det socialister inom den protestantiska befolkningsgruppen, likaså finns det rasister i den katolska befolkningsgruppen. Men eftersom hela det nordirländska samhället är så sekteristiskt och segregerat så har kontakten mellan befolkningsgrupperna blivit lidande. Man upprätthöll och upprätthåller med myndigheternas hjälp en ren apartheid.

Det finns människor i den protestantiska befolkningsgruppen som vill förena sig med den katolska befolkningsgruppen. Och likaså från den andra sidan.

Sverigedemokraterna är ingen nationell befolkningsgrupp – partiet attraherar rasister inom alla klasser, men möjligtvis fler inom arbetarklassen.

Devlin tog redan på 60-talet avstånd från den nationalism som Sinn Féin stod och står för. I första hand var och är hon en socialist. Hon har fortfarande mycket humor och kan skratta. Inte illa efter att ha levt i hela sitt liv i ett land där människor förtrycks.

Boken är humoristisk men tar upp allvarliga problem, både privat och i 60-talets enormt ojämlika Nordirland. Så om ni får fatt i boken så rekommenderar jag att ni läser den!

Kommentarer

0 #1 Fred Torssander 2018-02-16 15:49
Förutsättningen för proletariatet enhet i kamp i den nordirländska kolonin har visat sig vara dels internationalistisk kommunistisk organisation och ledning, dels att den protestantiska delen av proletariatet även de blev arbetslösa. Se till exempel struggle.ws/ws94/outdoor43.html Ett av de vapen som användes för att återskapa den sekteristiska splittringen var försvarsbeställningar och såvitt jag minns var HMS Belfast en av de extrabeställningar som gjordes något år senare. en.wikipedia.org/wiki/HMS_Belfast_(C35)

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.