För att komma vidare i en mängd frågor är EU-imperialismen en kärnfråga att börja diskutera och studera. Det handlar om Östeuropa, men det handlar om mer - vår hela syn på EU och eventuella alternativ. För att fylla en radikal politik i flykting- och migrationsfrågan med innehåll, måste med all säkerhet också detta tas upp: Att bara peka med moraliska pekfingrar mot flyktingfientliga opinioner i Öst är en liberal linje och lär inte föra framåt. Att göra det (dvs kritisera deras xenofobi) samtidigt som vi tillsammans med folken i dessa länder tar upp kampen mot imperialistiskt förtryck i dagens EU, verkar vara ett bättre alternativ.

I tredje numret av tidskriften Catalyst, finns två väldigt intressanta artiklar om EUs imperialism och särskilt Tysklands centrala roll. Lapavitsas artikel är enligt mig klart intressantast. Men också Riexinger (från die Linke)  bör läsas, för att få grepp om hur debatten förs bland den europeiska vänsterns tänkare och ledarfigurer. Riexinger pekar på risken för valutakaos och understryker att devalveringar inte alltid leder till ekonomisk utveckling. Lapavitsas artikel borde vara obligatorisk läsning för alla radikaler idag. Den lyfter främst fram eurons avgörande roll som bärande pelare i Tysklands utsugning av periferin i Syd, medan tyska direktinvesteringar och utlokaliseringar av enklare komponenttillverkning ses som viktigare för utsugningen av Öst. Men Lapavitsas hävdar också att EU i sig idag utgör ett hinder för en radikal vänsterpolitik. Tex för en radikal investeringspolitik. Följderna av hans analyser för den radikala opinionen i Sydeuropa är klara. I första hand kamp för att återta herraväldet över penningpolitiken och därmed över det mest grundläggande villkoret för att kunna bestämma sin egen ekonomiska politik. Följderna för vänstern i andra länder, tex sådana som Sverige, men även för länderna i öst, är mindre klara.

Hursomhelst, är det helt klart att den sk realkommunismens fall och införlivandet av Östeuropas välutbildade och extremt billiga arbetskraft med EU-området, var avgörande i EUs utveckling mot dagens nyliberala ordning, och särskilt för Tysklands och det tyska kapitalets dominans och tilltagande utsugning av periferin i Syd och i Öst.

Bernd Riexinger: Illusions of EU Exit.

Costas Lapavitsas: A Socialist Strategy for Europe.

(Catalyst är en amerikansk tidskrift som publiceras av den stiftelse som också ger ut Jacobin Magazine. Hugade prenumeranter kan nå den på: https://catalyst-journal.com/.)

--- 2018-02-13 kl 11:30 ---

Efter en intensiv debatt om innehållet i denna artikel har vi satt streck i debatten. Vi lär få anledning att återkomma till frågor inom samma ämne. Tack för all medverkan!

Webbredaktionen

Kommentarer

0 #11 benny andersson 2018-02-13 14:53
Fred Torssander fortsätter att skriva inlägg som är fullständigt irrelevanta utifrån den problematik som behandas i Catalystartiklarna. Lapavitsas artikel handlar främst om två saker: Att påvisa existensen av ökande klyftor och imperialistisk utsugning i relationen mellan EUs medlemsstater (förenklat: att Tyskland på olika sätt exploaterar både Syd- och Östeuropa). Och att föreslå en strategi, som låter de exploaterade länderna återfå sin ekonomiska självständighet och som därmed öppnar för att de åter ska kunna utveckla allsidiga och starka ekonomier.
FT lanserar nu det märkliga argumentet att detta skulle vara både "ekonomistiskt och Europacentrerat”. Det sista därför att artiklarna/artikeln låter bli att beröra EUs imperialistiska relationer till länder utanför Europa. Nu råkar det ju vara så att EUs relationer till länder utanför Europa spelar en mycket liten roll i uppkomsten av den ekonomiska kris som drabbat Sydeuropa och för de exploateringsförhållanden som uppstått mellan länderna inom EU. Dvs för de problem Catalystartiklarna försöker belysa. Det som till stor del förklarar båda dessa saker är eurons införande och den tyska neomerkantilism som såg dagens ljus genom införandet av den sk Harzreformern i början av 2000-talet.
Fred Torssanders andra argument är åtminstone någorlunda relevant för de frågor artikeln diskuterar. Men sakligt sett är det också uppåt väggarna. Lapavitsas föreslår att länderna i Syd och andra EU-länder som vill återfå sin ekonomiska självständighet i första hand ska lämna eurosamarbetet och återgå till egna valutor. Om inte det räcker, bör de också lämna EU. Detta sägs öppna möjligheten för länderna i fråga att lägga om den ekonomiska politiken så att den gynnar arbetarklassen och skapar starka och allsidigt utvecklade ekonomier. Enligt Fred Torssander, är det emellertid samma sak som att instämma i det grekiska kommunistpartiets tes att endast en socialistisk revolution kan lösa Greklands nuvarande kris. En synnerligen märklig slutsats, som inte blir vare sig begripligare eller troligare av hans förvirrade resonemang om småföretagare och bönder. Om Fred Torssander vill ha exempel på hur återgång till en egen valuta kan möjliggöra en ekonomisk politik av det slag Lapavitsas efterlyser, kan han gå till Argentina i början av 2000-talet.
-1 #10 Fred Torssander 2018-02-11 12:01
Costas Lapavitsas A Socialist Strategy for Europe Är en synnerligen Europa-centrerad och ekonomistisk historia. Den imperialism som diskuteras är enbart EU:s och EMU:s ekonomiska omfördelning från periferi till kärnländerna, främst Tyskland. EU-ländernas kolonier, nya och gamla samt EU-ländernas aktuella imperialistiska krig och koloniseringar behandlas icke.
Det är kanske rättvisare att ta upp det som faktiskt behandlas i de texter som Benny Andersson behandlar; Först och främst Costas Lapavistas text i Catalyst. Där framstår författarens ställningstagande som tydligast i hans avfärdande av det grekiska kommunistpartiet KKE. ”… the KKE sought refuge in ultra-leftism, largely implying that the Greek crisis could be dealt with only through socialist revolution …”
Denna kritik framstår som tämligen sekteristisk med tanke på att den strategi som författaren själv föreslår tillsammans med hans kritik av Syriza:s förräderi mot väljarna faktiskt innebär just en socialistisk revolution. Lapavitsas skriver själv att det minsta möjliga som måste göras ”… would be a wholesale rebalancing of economy and society in the interests of wage labor ...”
För undertecknad framstår dock fortsättningen där även “small and medium enterprises” förmodas vinna på saken som rent småborgerlig idealism. Små- och mellankapitalister, dvs. de som äger små och mellanstora företag, kan möjligen tänkas vinna rent ekonomiskt på denna ”wholsale rebalancing”. Men de blir samtidigt förlorare som klass betraktat. Och småborgare uppfattar oftast deklassering som värre än döden. Dessutom tar författaren upp “… farmers.” Även i Grekland har dock klassen bönder kluvits upp i lantarbetare å den ena sidan och jordbruks/livsmedels-kapitalister å den andra. Andelen arbetare inom jordbruket som tillhör jordägarens familj minskar kraftigt. Och de enda jordbruk som har ökande produktion är de allra största. Ett mått på förändringen från EU-statistiken är att 94 050 jordbruk eller ca 12 procent av jordbruken upphörde med verksamheten mellan år 2000 och 2010. ”94 050 farms ceased their activity between 2000 and 2010 (-12%),” ec.europa.eu/.../Agricultural_census_in_Greece
Men det framgår också av statistiken att omvandlingen i Greklands fall är ovanligt sen jämfört med andra EU-länder. Det är dock knappast ett läge som kan jämföras med Ryssland 1917 och den klassiska Bolsjevikiska klassbasen.
0 #9 benny andersson 2018-02-08 19:21
Ledsen, mitt fel. När jag grävt fram boken jag tänkte på visar det sig att den heter "Against the Troika". Men det ändrar ingenting i sakfrågan. Att hävda behovet av europeiskt samarbete och enhet är inte samma sak som att påstå att detta kan realiseras under borgarklassens ledning, och särskilt inte i form av EU, eller ett förstärkt och federalt sådant. Lenins polemik är därför inte relevant här. Europeiskt samarbete och enhet strider i sig på intet vis mot den proletära internationalismen. Allt beror på vilken klass som har makten. I själva verket splittrar den nu rådande politiken under borgarklassens ledning -
dvs dagens EU - de europeiska folken och ställer dem mot varandra. Trots det högljudda pratet om "europeisk enhet".
Lapavitsas är, som intervjun också visar, en av de skarpaste kritikerna av EUs imperialism. Att han - som många andra insiktsfulla kritiker av den - också inser behovet av europeiskt samarbete - minskar inte betydelsen av hans kritik av dagens EU. Ditt inlägg var med andra ord fullständigt irrelevant för de sakfrågor som diskuteras i Catalystartiklarna.
-1 #8 Fred Torssander 2018-02-08 17:07
Det jag länkar till är såvitt jag förstår saken inte någon baksidestext till en bok, utan "a joint interview with German daily Der Tagesspiegel and ThePressProject International, Syriza MP and economist Costas Lapavitsas says ..." Den förekommer även på the Press Projects hemsida thepressproject.gr/.../... och även där står att "I am socialist, old style, with the old meaning of the word, the idea of the United States of Europe and of European solidarity is a socialist idea and I share it. Obviously it has also been a Nazi idea, used by Hitler. No one has the monopoly of the idea of a unified Europe."
Lenin presenterade i sin kritik av parollen Europas förenta stater en betydligt radikalare och minder eurocentrisk vision "Världens (men inte Europas) förenta stater är den statsform för nationernas förening och frihet som vi förknippar med socialismen - så länge inte kommunismens fullständiga seger lett till att varje stat, även den demokratiska, definitivt försvunnit." www.marxists.org/svenska/lenin/1915/08/23.htm
0 #7 benny andersson 2018-02-08 15:19
Än en gång, har Fred T läst boken, vars baksidetext han refererar? Såvitt jag minns, utgör den en polemik mot tanken på att ett europeiskt samarbete som tjänar arbetarklassen kan förverkligas i ett reformerat EU, inklusive ett federalt sådant (dvs en polemik mot Syrizas och Varoufakis strategier).
Att den europeiska arbetarklassen behöver ett samarbete över gränserna och i slutändan ett enat Europa är en sak. Att påstå att detta kan förverkligas av ett reformerat EU, eller ens så länge kapitalism och imperialism sitter vid makten, är ngt helt annat. Behovet av europeiskt samarbete och solidaritet, visas tex av valutafrågornas avgörande betydelse för all ekonomisk politik, miljöfrågan och frågan om migrationen. Jag instämmer med det jag uppfattade som Lapavitsas ståndpunkt i boken du refererar till - vi behöver en vänster som slåss för ett sådant samarbete i strid mot borgarklassens nuvarande politik. Ty det som i verkligheten splittrar Europas folk och nationer är ju den imperialistiska utsugarpolitik dagens härskarklasser genomför - under ettt alltmer högljutt tal om betydelsen av europeisk enighet.
0 #6 Fred Torssander 2018-02-08 14:57
"I am socialist, old style, with the old meaning of the word, the idea of the United States of Europe and of European solidarity is a socialist idea and I share it." versobooks.com/.../...

Men den viktigare frågan är inställningen till dagens EU-kolonialism. Till exempel i fallet Libyen.
0 #5 benny andersson 2018-02-08 13:19
Nu tror jag att Fred Torssander än en gång är ute på en rejäl cykeltur. Skulle Lapavitsas vara anhängare av ett federalt Europa? När han i artikeln jag refererade till argumenterar för motsatsen! Vilka artiklar och intrevjuer stöder du detta märkliga påstrående på? Blandar du kanske ihop Lapavitsas med Yannis Varoufakis, som däremot är en känd anhängare av linjen att vänstern måste slåss för ett federal och demokratiserat EU?
0 #4 Fred Torssander 2018-02-08 12:17
Jag får medge att jag felar när det gäller att gå till källan i Catalyst. Den är helt enkelt för dyr för mig.
Men det framgår från andra artiklar och intervjuer med Costas Lapavitsas att han är anhängare av "Unitied States of Europe" vilket faktiskt är en fråga som Lenin behandlade. Kritiskt kan man nog säga. Speciellt som ett "Europas förenta stater" enligt Lenin skulle vara en förening av imperialister.
Att Benny Andersson inte kan se några "lyckade försök till kolonisering i dagens värld" kan möjligen bero på hans uppfattning om vad en lyckad kolonisering skulle vara. Jag ser till exempel re-koloniseringen av Afghanistan som synnerligen lyckad ur kolonialmakternas synpunkt. Landförbindelsen mellan oljetillgångarna i Mellanöstern och Kina, liksom landförbindelserna mellan Ryssland och Indien har fördröjts med åtminstone en 10-15 år.

Att detta inte har inneburit några märkbara förbättringar för det afghanska folket utan snarare tvärt om är en bifråga - för kolonialmakterna och även givetvis deras politiker. Även för sådana vänster-politiker som "legitimerar" kolonialväldet. Sådana som Lenin kallade socialchauvinister.
-1 #3 benny andersson 2018-02-08 12:03
Jag kom att tänka på att det faktiskt finns ett skäl till - förutom ändrad styrkebalans - för att kolonier och militära ingripanden i allmänhet har ersatts av rent ekonomiska utsugningsmekanismer i dagens imperialism. Och det är att kapitalismen - och därmed ojämnt utbyte och andra ekonomiska utsugningsmekanismers möjlighet att verka - idag har etablerats över så gott som hela jorden. Militärt våld och kolonialt undertryckande var nödvändigt främst för att etablera dessa förhållanden utanför imperialismens kärnländer. Kapitalismen, "marknadsekonomin" etc sprider sig aldrig av sig självt, pga någon inneboende "kraft" eller överlägsenhet. Det är en liberal myt, som många marxister tyvärr också har köpt. Det som krävdes för att kapitalismen skulle sprida sig, var att den sk ursprungliga ackumulation som Marx beskriver för Englands och Europas del, exporterades till länderna utanför Europa. Och den processen vilade inte på "marknadsekonomins" spridning av sig självt, utan på våld och underkuvande. Men när detta väl var gjort, kunde det miltära våldet åter få träda i bakgrunden och bara tillgripas när de globala ekonomiska utsugningsmekanismerna var och är hotade.
+1 #2 benny andersson 2018-02-06 12:13
Det vore bättre om Fred Torssander läste de artiklar jag refererade till, innan han sätter sig ner och tycker till. Artiklarna handlar främst om uppkomsten och förstärkandet av imperialistiska centrum-perferiförhållanden inom EU. Vilket hittills enbart har skett med ekonomiska medel. Krig och kolonialt underkuvande har varit helt frånvarande från dessa processer. Eller ser FT några tyska kolonier i dagens EU?
På samma sätt förhåller det sig med världen i stort. Utsugningen upprätthålls huvudsakligen med ekonomiska medel. De senaste decenniernas globalisering har inneburit en enorm förstärkning av dessa mekanismer, vilket bla John Smith noggrant har visat i sin bok "Imperialism in the Twenty-First Century".
Militära medel och ockupationer tillgrips fortfarande bara i undantagsfall. Skälet för detta är ändrade styrkeförhållanden. Ingen imperialistmakt vill riskera att fastna i de destruktiva, enormt kostsamma och allmänt ohållbara lägen samtliga försök till storskaligt militärt ingripande under de senaste årtiondena har lett till. Afghanistan, Irak, Libyen, för att nämna några. Det var knappast för att de har blivit snällare som USA undvek att invadera Syrien.
Eller ser Fred Torssander några lyckade försk till kolonisering i dagens värld? För att nu inte tala om koloniseringar som i ekonomisk betydelse skulle kunna mäta sig med de enorma summor de globala värdekedjorna och andra ekonomiska utsugningsmekanismer producerar för vår tids imperialistiska centrummakter.

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.