Myrdal vill i ett inlägg på Lindelöf.nu att vänstern och Clarté ska bidra till att SD enas kring vikten av att riksdagen ratificerar FN:s konvention om förbud mot kärnvapen. I så fall borde det bästa sättet vara att kritisera SD-ledningen som uppenbarligen INTE tänker rösta för. Björn Söder säger i Aftonbladet 18.1.2018, att han ”fått stöd i partiledningen för min hållning om att riksdagen inte bör ratificera konventionen”. Därmed kommer SD göra gemensam sak med Alliansen och se till att det finns en majoritet i riksdagen MOT att ratificera FN:s konvention. Som vanligt alltså, mycket prat men när det kommer till kritan en ytterligt reaktionär politik från SD:s sida. Men jag misstänker att påpeka detta svek är just vad Myrdal menar med trotskistisk splittringsverksamhet.

För att tvinga våra politiker att verka för ett kärnvapenförbud och att inte ansluta sig till NATO måste vi bygga en stark folklig rörelse. Att som Myrdal och Stefan Lindgren ständigt tala sig varma för samarbete med och närmande till de krafter (med SD och Nya Tider i spetsen) som systematiskt hetsar mot flyktingar och muslimer, och är aktivt antisemitiska, är just att splittra. Det fjärmar oss från våra verkliga vänner i kampen. Se till exempel hur Pierre Schori, en av de främsta socialdemokratiska aktivisterna mot NATO-anslutning, uttrycker sig i sitt tal till mottagarna av årets Palmepris: ”Dessvärre är inte heller vårt eget land undantaget sådana negativa strömningar, ja, till och med denna riksdag som hyser ledamöter solkade av ett rasistiskt förflutet, stundtals beväpnade med järnrör, och som gör skillnad på människor och talar om medborgare i termer av svenskar och inte ’riktiga’ svenskar... Dessa förnekande krafter är inte demokratiska och bör inte heller kallas så.”

Kommentarer

0 #32 Kerstin Stigsson 2018-02-12 17:13
Arne Nilsson!
Det var ingen kupp. Wikipedia: "The Russian Civil War (1917-1921) began after the Provisional government collapsed."
Jag tror inte att dom ryska bolsjevikerna hade det så lätt. De försökte nog av bästa förmåga efter den tidens situation. Året 1917 var Ryssland fortfarande ett mycket fattigt land. Det fanns inga resurser. Inga pengar att satsa till förbättringar för den ryska medborgaren. Och sedan var allt nytt. Ingen hade någon erfarenhet av en reell socialism. Inget land hade försökt att införa socialism tidigare. Misstag gjordes - vilket inte kunde undvikas. Det fanns dessutom grupper inom Ryssland som saboterade för bolsjevikerna.
Sedan så invaderade ca 11 länder Ryssland. Wikipedia: "After the end of the war in Europé and the defeat of the Central Powers, the Allies - at the behest of Winston Churchill - openly supported the anti-bolsjevik White Forces."
De som invaderade Ryssland var (Wikipedia): "1. 600 French and British troops landed in Arkhangelsk. 2. A number of British troops in Vladivostok. 3. A number of Romanian troops in Bessarabia. 4. 23,351 Greeks, who withdrew after three months. 5. 13,000 Americans. 6. 11,500 Estonians in northwestern Russia. 7. 2,500 Italians. 8. 2,300 Chinese 9. 150 Australians [!!! mina utropstecken]. 10. 15,000 Japanese Soldiers in the Eastern region. 11. 4,192 Canadians in Vladivostok, 600 in Arkhangelsk,"
Förutom den utländska interventionen var det även Slava-British Allied Legion (brittisk tränad och ledd av britter), och White Russian Army som utförde sabotage och i slutändan en intention att ta över makten i Ryssland.
Faktum är att inventionerna av de utländska länderna av Ryssland är mycket okänt för oss i väst, i alla fall här i Sverige. Räck upp en hand den som har läst något om detta i skolan! Troligen föll miljontals människor offer för detta glömda krig. Varför kriget inte omtalas i skolböcker får var och en av er fundera på. Men Churchill nämnde vid ett tillfälle att de (troligtvis kapitalet) skulle kväva kommunismen i sin linda.
Det var mycket intressant att läsa på Wikipedia om ländernas intervention av Ryssland, så gå och läs! Den info jag fann var på engelska: "Allied invention in the Russian Civil War".
0 #31 Fred Torssander 2018-02-12 14:10
Arne Nilsson gömmer sig här bakom en närmast anarkistisk ståndpunkt, när han anser att kommunismen i betydelsen det klasslösa samhället "är en målsättning god som någon att ställa sig bakom", men samtidigt underkänner alla genomförda praktiska försök - utom möjligen Pariskommunen. Detta är dock en rätt optimistisk tolkning av att han inte nämner den.
När det gäller enhetssträvandena "mot kärnvapen, värdlandsavtal, NATO etc." verkar han dock vara villig att delta. Det som får visa sig är i fall han använder mer av tid och kraft mot de gemensamma målen eller till att provocera andra deltagare i enhetsfronten som han anser tillhör "den antidemokratiska kommunistiska fållan".
Ett utmärkt sätt att testa enhetssträvandenas omfattning och kvalitet vore en tidsbegränsad enhet av den typ jag skisserade nedan, vilken först och främst använder alla till buds stående medel (i praktiken riksdagsledamöter) som kan tänkas rösta för en ratificering av FN-konventionen om kärnvapenförbud. En början kunde vara att följa och sprida information om Regeringens verksamhet i frågan http://www.regeringen.se/rattsdokument/kommittedirektiv/2017/10/utredning-av-konsekvenserna-av-ett-svenskt-tilltrade-till-karnvapenforbudskonventionen/
-1 #30 Arne Nilsson 2018-02-11 11:08
#29 Kerstin Stigsson!

Kommunism och kommunister är tvetydiga termer, som rymmer lite av varje. För Marx betydde kommunism det klasslösa samhället och detta är en målsättning god som någon att ställa sig bakom. Idag finns det personer som arbetar i Marx anda och kallar sig kommunister och detta är hedervärt. Men termen kommunism används även av diktaturkramare som Lenin, Trotskij och Stalin och deras efterföljare för att dölja det verkliga innehållet i den förda politiken. Ett exempel är att det efter bolsjevikernas maktövertagande i oktober 1917 genomfördes det inga grundläggande förändringar avseende arbetarklassens bestämmanderätt, maktställning, vare sig på den enskilda arbetsplatsen eller samhället i stort. Det kapitalistiska produktionssättet med alienerande lönearbete fanns kvar. De kapitalistiska produktionsförhållanden förblev oförändrade. Arbetarklassens underordnade ställning rubbades inte. Arbetarklassen fortsatte att vara rättslösa lönearbetare även efter oktober 1917.

Under resans gång har personer som kallat sig för kommunister blivit landsförrädare och gått i utländsk sold som exempelvis Kuusinen, Husak, Honeker m fl.

För egen del har jag ingen beröringsskräck avseende personer som sällar sig till den antidemokratiska kommunistiska fållan om de är beredda att göra en insats mot kärnvapen, värdlandsavtal, NATO etc.
+2 #29 Kerstin Stigsson 2018-02-10 11:15
Du har fel, Arne Nilsson. Kommunister är inte antidemokratiska. Lenin var för sin tid, och i det feodala Ryssland, mycket demokratisk. Han var för jämlikhet mellan människor, men främst jämlikhet mellan arbetare.
Socialism innebär att det ska vara demokrati nerifrån och uppåt. Som det är nu så stannar demokratin till val med varierande år emellan. Mellan dessa år har arbetarklassen och dom fattiga utslagna ingen talan alls på arbetet eller i samhället i övrigt. Då är det entreprenörerna, borgarna och kapitalet som har makten. Och detta är inte demokrati. Kapitalism kan aldrig bli demokrati.
Du kan aldrig jämföra fascismens och nazismen ideologi med kommunismen. De är det totala motsatsen till varandra.
Nazismens ideologi utfår från att vissa människor är mindre värda än andra människor, och att dessa ska inte beblanda sig med varandra.
En del av kommunismens ideologi utgår från arbetarklassen av alla nationer - det vill säga vi är alla jämlika. Ingen människa är mer värd än någon annan.
En del av kapitalismens ideologi utgår från att vi beroende av inkomst är olika värda - de har så kalla satt en prislapp på arbetarklassen och sig själva. Enligt kapitalet är förmögna personer mer värda än fattiga.
Så när du ställer kommunister i fascisternas grupp så är det en ren förolämpning!
+1 #28 Fred Torssander 2018-02-08 19:45
Då kanske vi får lov att tala om två olika saker. Dels ett mera tillfälligt samarbete mellan alla som kan tänkas bidra till att Riksdagen - om och när den utredning som Regeringen har bestämt skall föregå riksdagsbehandlingen av ratificeringen av anti-kärnvapenfrågan blir klar - faktiskt röstar för att Sverige ska skriva under avtalet. Ett samarbete som eventuellt kan utsträckas till att omfatta Nej till NATO-medlemskap i allmänhet.
Dels en mera långsiktig "bred massrörelse som i grunden bygger på anti-imperialism", vilken som jag ser det mycket väl kan komma att likna DFFG, med aktivism och medlemsstudier, men som ifall den även skall behandla Sveriges imperialistiska krigsföretag som sådana kommer att bli tämligen smal i början. Åtminstone om man räknar bredd som antalet riksdagspartier som ställer upp för saken.
0 #27 Anna Jonasson 2018-02-08 13:01
Fred Torssander: Ja, det är ungefär min poäng. En rörelse mot imperialismens krig och mot kärnvapen kan inte bygga på förhoppningen att några riksdagspartier ska ta sitt förnuft till fånga. All erfarenhet visar att när det gäller stora avgörande frågor så får den härskande klassen sin vilja igenom förr eller senare oavsett vem som vinner valet, och S, V, MP och SD har ofta visat sig beredda att i praktiken stödja NATO-samarbetet när det kommer till kritan. Det som behövs är därför en bred massrörelse som i grunden bygger på anti-imperialism, inte på att anpassa sig till reformistiska eller fascistiska riksdagspartier som opportunistiskt väljer sida i imperialisternas omfördelningskrig. Ett av de stora hindren för att skapa sådan opinion ligger i att ledningen för den "allmänna vänstern" (inkl. V och även utomparlamentariska och anarkistiska grupper) är fullt ut socialchauvinistisk, d.v.s. har övergett antiimperialismen och krigsmotståndet och sprider idén om en "god" imperialism (antingen det är USA:s "demokratifrämjande insatser" och stöd till YPG, Rysslands och Kinas demagogi om den "multipolära världen" eller den svenska imperialismens prat om den "humanitära stormakten"). För att reda ut frågan "med vem ska vi enas" måste man förstå vilka klasser och skikt det är som kan förmås att stödja eller acceptera imperialismens krig, och varför. Även om man söker bred enighet i en specifik fråga (som NATO-motståndet), så kan man inte köpslå med den ideologiska grunden, och denna grund måste vara proletär internationalism, aldrig borgerlig nationalism. Man måste också ställa sig frågan: är målet bara att hålla Sverige utanför kriget (i praktiken genom eftergifter och samarbete med de krigande parterna) eller att i förbund med världens förtryckta folk bekämpa hela det imperialistiska omfördelningskriget? I slutändan kommer det inte gå att stoppa imperialismens krig (och världskrig) genom de borgerliga parlamenten. Eller annorlunda uttryckt: fredsrörelsen kan inte vara någon middagsbjudning.

Anders Persson: Ja, Sovjetunionen var stark och självständig, men inte tillräckligt stark för att kunna stå emot samtliga imperialistmakter. Det där med "ensam är stark" förstår jag inte riktigt var det kom ifrån. Det handlar inte om att vara ensam eller inte, det handlar om vem man väljer att luta sig emot: de breda massorna av utsugna och förtryckta eller borgarklassen och dess lakejer och närstående skikt.
0 #26 Arne Nilsson 2018-02-07 22:31
De som konsekvent tar till sig det som Lenin, Trotskij och/eller Stalin skriver hamnar i den antidemokratiska fållan. Så frågan är: skall man samarbeta med antidemokratiska kommunister, högerpopulister och rasister om de råkar ha rätt i någon särskild fråga? Mitt svar på den frågan är ett obetingat Ja. Motiveringen till detta är tämligen enkel. Om antidemokratiska kommunister, högerpopulister och rasister ställer sig rätt i en politisk fråga så leder detta åt rätt håll av åtminstone två skäl. För det första ger det tyngd i sakfrågan. För det andra eroderar det dessa personers antidemokratiska , högerpopulistiska och rasistiska grundvalar.

Beröringsskräck är något som verkar var något som är ett ett utmärkande drag för en del av vad som kallar sig för vänster. Detta är inte ett vanligt förekommande fenomen hos vanligt folk.
0 #25 Fred Torssander 2018-02-07 20:10
Det är inte troligt att något parti kan bilda en majoritetsregering efter valet. I stället kommer det troligen då som nu att handla om något slags koalition där flera partier utgör regeringsunderlaget. Detta innebär att eventuella vallöften när det gäller sådant som hur man skall rösta i frågor som NATO-medlemskap och nej till kärnvapen kommer att bli beroende av regeringsfrågan. Den enhetsfront som önskar påverka utgången måste alltså byggas för att arbeta vidare efter valet. Och göra sig så oberoende som möjligt av partipolitiska hänsyn. Dvs. i praktiken framför allt regeringsfrågan.
0 #24 Ola Inghe 2018-02-07 19:31
Anders sätt att föra diskussionen om enhetsfronten är inte riktigt seriös. Är en aktör mycket stark kan man givetvis kosta på sig att spräcka en enhetsfront därför att man klarar sig med egna resurser.

(Fast en klok politik är det kanske ändå inte. Hade Sovjet under Stalin varit starkare är det var hade det förmodligen varit bättre att kanalisera resurser till att utöva kulturell och ekonomisk makt snarare - "soft power" - än den ensidiga satsningen på det militära som landets relativa fattigdom framtvingade. Och fortsatt alliera sig med Churchill, alltså, för att fixa den militära. Ensidig militär hegemoni håller sällan i längden. Tänk om Sovjet hade haft råd att ge sin variant av Marschallhjälp till den halva av Europa som de kom att ockupera, då hade mycket sett annorlunda ut idag...)

Är en aktör mycket svag är det å andra sidan oftast dåligt att söka taktiska allianser med strategiska fiender, eftersom det sällan är lätt för svansen att vifta hunden. DFFG byggde på tre paroller: USA ut Vietnam/Indokina, Stöd Vietnams/Indokinas folk på dess egna villkor och Bekämpa USA-imperialismen. Det var också parollerna kring vilka man (med olika konkretiseringar efter läget givetvis) samlade till demonstrationer och möten. Senare, när man blivit en mera etablerad organisation och vunnit ett antal matcher mot sådana som Svenska Vietnamkommittén och SKfV, sökte man, utan att ge upp sina egna paroller, en mycket bredare enhet kring USA ut ur Indokina.
+3 #23 Ola Inghe 2018-02-07 18:56
Anders, jag har inte talat om Ragnarök om SD släpps in i värmen. Som jag sagt så tycker jag, i motsats till dig uppenbarligen, att det är illa nog att det blir en legitimering såväl av en xenofobisk statlig politik (som i Danmark) som av olika övergrepp från högerextrema militanta grupp (som i Trumps USA).
Att DF klarar av att vrida dansk politik i xenofobisk riktning utan att själva sitta i regeringen bekräftar faran med att ha dem som regeringsunderlag, vare sig det sker som stödpart eller koalitionspartner.

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.