Förra gången jag och Clarté angreps på Knut Lindelöfs blogg (men inte av Knut själv den gången, det bör sägas), var för att vi vägrade instämma i uppslutningen bakom SDs uppfattning att flyktingar och ”massinvandring” är det största problemet det svenska folket står inför. Nu angrips vi igen, fast med lite annorlunda argument: Vi sägs inte begripa den avgörande betydelsen av att bygga en rörelse för fred och nationellt oberoende på en allians med rasistiska och främlingsfientliga grupper.

När jag för ett par år sedan började stöta på debattörer som i inlägg på inlägg tog krigsrisken till skäl för att att omvärdera synen på SD, Le Pen och andra högerpopulister och uppenbarligen ansåg denna fråga vara helt avgörande, fann jag det märkligt. Om man vill bygga en bred fredsrörelse, eller en rörelse till försvar för Sveriges oberoende, varför satsar man då inte på medlemmarna och sympatisörerna till de partier som av hävd har stått i spetsen för svensk neutralitet? Till exempel det mångdubbelt större SAP, där det finns en stor opinion som fortfarande stöder linjen från Erlander och Palme. Man behöver ju inte vara siare för att begripa att striden om en svensk anslutning till NATO till största delen kommer att avgöras av de pågående diskussionerna inom SAP. Begriper man inte att besattheten av att enas med högerpopulister med stor sannolikhet stöter bort en majoritet av de socialdemokrater som är beredda att kämpa för arvet från Palme?

Samma sak med de stora ungdomsgrupper som sympatiserar med vänstern, miljörörelsen, kvinnokampen och kampen mot rasism. Den saknas ju fullständigt i det lilla embryo till fredsrörelse som existerar idag. För att nu inte tala om de stora grupper människor i Sverige som har invandrar- eller flyktingbakgrund. Men vänstersympatiserande ungdomar, aktivister från kvinnokampen och invandrare är kanske inte tänkta att ha någon roll i ett eventuellt försvar av Sveriges oberoende?

När jag betraktar verkligheten och det reellt existerande embyot till en svensk fredsrörelse, ser jag en situation där ledande aktivister, genom att flörta med högerpopulismen och  skönmåla mindre imperialistmakter som Ryssland, stöter bort en majoritet av Sveriges befolkning. Inte minst de delar som av tradition försvarat neutralitetspolitiken. Jag ser alltså en politik som inte kan beskrivas som annat än extremt sekteristisk. Men som marknadsförs genom högljudda bekännelser till enhetsfronten.

Knut Lindelöf tycks se en helt annan verklighet, där ett fåtal individer som skådat ”sanningen” förgäves försöker få ett förblindat folk att förstå den avgörande betydelsen av att söka enhet med rasisterna i extremhögern. Nu när också Clarté sägs ha svikit ”är vi bara individer kvar med rötterna i denna tid och denna politik, som slåss för vad det handlat om hela tiden; enhetsfronten – och arvet från De Förenade FNL-Grupperna”, skriver Knut bittert.

Det är en extremt pessimistisk syn på vår tid som genomsyrar Knuts inlägg. Det är som om vänsteruppsvinget bland ungdomen, uppsvinget för kvinnokampen, framgångarna i kampen för assistensersättning och kampen mot utvisningar, den begynnande fackliga kampen på arbetsplatserna och annat liknande inte skulle betyda något, eller till och med vara avledningar från det som Knut och hans meningsfränder anser vara de avgörande frågorna. Kan det inte istället vara oförmågan, eller oviljan, att knyta an till dessa pågående former av kamp och de människor som för den, som är en av orsakerna till den reellt existerande fredsrörelsens obetydlighet och isolering?

Men Knut vill inte diskutera den verklighet vi kan betrakta. Han vill prata om en synnerligen hypotetisk fara för storkrig och han vill prata om historien. Han tycks helt förbise att det som Mao kallar att huvudmotsättningen har ändrats inte är något som sker utan att det märks. Det var först 1936 – 1937, när japanska trupper stod långt inne i Kina och en stark nationalistisk opposition inom Kuomintang var på väg att tvinga dess ledare att överge sin fokusering på den inhemska klasskampen, som KKP deklarerade att enhetsfronten mot japanerna hade blivit viktigare än klasskampen och kampen mot Kuomintang.

Jag utesluter inte ett samarbete med högerpopulister om en sådan situation skulle uppstå i Sverige. Det vill säga, om högerpopulisterna skulle överge sin monomana fixering på att bekämpa flyktingar och invandrare, till förmån för att söka uppnå största möjliga enighet i en kamp för Sveriges nationella oberoende. Men där är vi inte idag. I dag är högerpopulisternas främsta funktion att splittra och söndra, både i det arbetande folkets kamp mot den inhemska borgarklassen och i försöken att bygga en fredsrörelse. Och jag betvivlar starkt att dagens högerpopulister och identitärer under några förhållanden skulle ge upp sin hets mot flyktingar och etniskt avvikande. Jag tror snarare att de skulle vara beredda att samarbeta med vilken ockupationsmakt som helst som kunde garantera dem ett etniskt rensat Sverige. Och som har återupprättat patriarkatet och andra ”traditionella värden”, som de anser vara livsnödvändiga för det svenska folkets ”livskraft”.

Knut och jag har också skilda bilder av våra rörelsers historia. Knut ser en obruten guldålder, när vår del av vänstern och kulturfronten slogs för principen att samla största möjliga enhet kring det vi bedömde vara huvudfrågan. Jag kan till nöds gå med på den beskrivningen fram till ungefär 1975, när det blev fred i Vietnam. Och vår del av vänstern kastade ut alla som ville sätta den svenska klasskampen i fokus och som förespråkade paroller om en enad vänster. Ty nu gällde det att hitta en ny internationell ”brännpunkt”. Och en sådan fann man i kampen mot en påstådd överhängande krigsfara och ett ”socialimperialistiskt” Sovjetunionen, som pekades ut som den absolut farligaste supermakten och given antiftare av det kommande storkriget.

Världen målades i svart och vitt. Hjältar var alla som var emot ”socialimperialismen”. Skurkar var alla som var för, eller som fick stöd därifrån och därför vägrade ta avstånd. Som ANC och andra befrielserörelser i Södra Afrika. Eller sandinisterna i Nicaragua. Pinochets fascistkupp i Chile skulle vi ligga lågt med. Det gällde ju att samla största möjliga enhet mot supermakterna och särskilt då mot ”socialimperialismen”. När vi fick kritik från andra grupper inom vänstern, avfärdade vi dem som ”slaskvänster”.

Den svenska verkligheten och den svenska klasskampen fortsatte  vi att skjuta åt sidan. Vi hade ingen aning om vad som skedde där, utan nöjde oss med att projicera skenbilder som grundade sig i vår läsning av ”klassikernas” heliggjorda teorier om hur det borde vara under kapitalismen. När borgarklassens nyliberala motoffensiv rev upp tre årtiondens klasskompromisser och framsteg för arbetarklassen stod vi handfallna. ”Voffo gör di på detta viset?”

-------

Benny Anderssons artikel är ett svar på en debattartikel av Knut Lindelöf den 4/1 2018.

--- 2018-01-10 kl 10:30 ---

Efter en intensiv debatt om innehållet i denna artikel har vi satt streck i debatten. Vi lär få anledning att återkomma till frågor inom samma ämne. Tack för all medverkan!

Webbredaktionen