Att fascister sprider sin propaganda t ex inom och utanför Bokmässans lokaler eller på Göteborgs gator är som alltid mycket obehagligt. På själva mässan har Vàvra Suks statsunderstödda Nya Tider till och med lyckats med konststycket att framställa sig som förkämpe, bl a för den yttrandefrihet vars avskaffande deras slutmål är att avskaffa. Därvid har han också lyckats få med sig inte så få av våra hjärnarbetare. Dessa har av olika skäl - eller förevändningar - valt att hellre svälja en fascistprovokation än att utöva sin högst demokratiska, men kanske aningen mera kostsamma, rätt att vägra dela golv med Nya Tider.

I jämförelse med Nya Tider - i vars spalter vissa definitivt läskunniga intellektuella ännu inte har kunnat skönja något spår av fascism - gör dess gatuupplaga NMR inte mycket för att dölja sin ideologi, trots att den lokala polismyndigheten i ett flygblad gett aktivisterna värdefulla tips om detta. Vad man därvid missar är att fascister aldrig i första hand marscherar för att bli älskade, utan för att bli fruktade. Det fungerar redan. I helgen mascherade 88 NMR-typer i god ordning, i uniform klädsel, bärande på sköldar och standar med Waffen-SS symbolen Tyrrunan genom Göteborgs centrum. Det var ruskigt.

Men aningslösheten hos politiker eller journalister är också lite skrämmande. D v s sådana som inte framför allt ondgör sig över innebörden i denna uppenbara nazimanifestation utan riktar sig mot polisens uraktlåtenhet att stoppa den "eftersom den saknade tillstånd". Men att kräva sådant tillstånd vore faktiskt att förgripa sig mot grundlagen - endast om en manifestation vållar mer än ringa störningar, t ex i trafiken, kan myndigheterna stoppa den. Lagen om "Hets mot folkgrupp" räcker uppenbarligen inte till - trots att ingen vettig människa kan missa vad NMR syftar till - och att kasta ut utlänningar är bara ett första publikknipande steg i dess agenda.

Om att Sverige borde följa många staters exempel och förbjuda stryktäcka nynazirörelser kan man ha skilda uppfattningar. Det vanligaste argumentet hos vänsterfolk mot ett förbud är att en sådan inskränkning av yttarande- och organisationsfrihet skulle slå tillbaka oss själva. För de flesta av oss är dock frågan om förbud inte en fråga om demokrati eller yttrandefrihet, utan främst en fråga, inte om, men hur man bäst skall bekämpa fascismen.