Clartébloggen

På Clartébloggen, som är socialistiskt partipolitiskt obunden, publiceras inlägg som debatterar och informerar. Författarna behöver inte tillhöra förbundet och innehållet ger inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter. Alla inlägg delas normalt på de sociala media där Clarté är aktivt.

Per Axelson

Förlagsredaktör Per Axelson har avlidit efter en tids sjukdom.

Pelle kom från en genuin arbetarfamilj i Västergötland. Han anslöt sig tidigt till den revolutionära rörelsen och var chefredaktör för Gnistan, KFML/SKP:s tidning, mellan 1971 och 1975.

Men det var den internationella solidariteten som särskilt låg honom varmt om hjärtat. Han anslöt sig tidigt till solidaritetsrörelsen med det vietnamesiska folket i dess kamp mot USA-imperialismens angreppskrig. Han var bl.a. ansvarig för FNL-rörelsens kontor i Göteborg. När Vietnam efter segern bytte fot och invaderade sitt grannland Kampuchea stod Pelle fast i sitt internationella engagemang. Han intog en viktig roll i den nya solidaritetsrörelsen och var en av de ledande organisatörerna av den internationella Kampucheakonferensen i Stockholm 1979. På samma sätt var det självklart för honom att solidarisera sig med palestinierna på den ockuperade Gazaremsan. Hans insatser i Ship to Gaza hade avgörande betydelse för segelfartyget Estelles resa genom Europa för att bryta blockaden mot Gaza.

Åkesson är mästerlig på att fånga och dupera kollektiva känslor. Det kan vi konstatera efter att ha lyssnat på hans tal i Almedalen. Vi känner inte längre igen Sverige. Trots all strävan och allt det arbete som våra föregångare har lagt ned på att bygga landet, så har det slitits sönder. Gamla gemenskaper har krossats, kollektiva värden har förbytts i egoism och äldre kulturformer har fått ge vika för nya, invasiva kulturmönster. De förtroendevalda som har verkställt förändringen verkar dessutom stolta över den, och ser med förakt på den strävan som har byggt landet. Och det är dags för motstånd och förändring.

Talet reflekterar en känsla som många känner igen. Igenkänningskänslan är förförisk. Men som vanligt lyckas inte – eller vill inte – högerkrafterna göra en korrekt analys av samtiden eller av dess egentliga aktörer, utan landar i ett hopkok av halvsanningar, lögner och löften som förföriskt presenterar en livsfarlig helhetslösning för framtiden där syndabockarna är de till synes avvikande.  Känns en sådan retorisk strategi igen?

USA:s utrikesminister Mike Pompeo, Cyperns president Nicos Anastasiades, Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och Greklands f d premiärminister Alexis Tsipras

Parlamentsvalet som nyligen var i Grekland vanns av högerpartiet Ny Demokrati, som kommer få absolut majoritet i parlamentet. De ökade med över tio procentenheter från förra valet till att nu få 40 % av rösterna, som på grund av det relativa majoritetsvalsystemet (”first-past-the-post”) ger dem absolut majoritet. Premiärminister Alexis Tsipras, ledare i partiet Syriza som bildades som en koalition av den radikala vänstern, förlorar därmed regeringsställningen. Hur kan Ny Demokrati, ett högerparti som varit inblandat i massiva korruptionsskandaler och som tillsammans med det likväl korrupta socialdemokratiska partiet PASOK implementerade den mycket impopulära åtstramningspolitiken och utförsäljningarna i landet, komma tillbaka och få 40 % av rösterna och absolut majoritet i landet?[1] [2]. Det är av samma anledning som att över 40 % av de röstberättigade inte röstade: en apati och missnöjdhet av det politiska systemet, inklusive Syriza och Tsipras-regeringen som två gånger förrådde sina väljare och de löften de gav om att inte fortsätta de nyliberala åtstramningsprogrammen. Löften som gav Syriza, ett tidigare litet vänsterparti, regeringsställning. Syrizas ledning och deras förräderi är den internationella vänsterns största skamfläck under 2000-talet. Syriza har efter splittringen 2015 nu transformerats till ett ”regeringsdugligt” parti, ett nytt PASOK, där mitt-vänstern har lämnat partiet medan de personer som har gått med och blivit kandidater i partiet är bland annat Petros Kokkalis, son till oligarken Sokratis Kokkalis som tjänade sina pengar på korruptionsaffärer med PASOK och framför allt Andreas Papandreous regeringar[3]. En liknande process har ägt rum med partiets väljare där de som i huvudsak röstade fram Syriza i det föregående parlamentsvalet, de unga och privatanställda, har i större grad övergett partiet[4]. Här följer viktiga lärdomar för den internationella vänstern och arbetarrörelsen.

Ulf Kristersson. Foto: European People's Party [CC BY 2.0 (https://creativecommons.org/licenses/by/2.0)]

Moderatledaren Ulf Kristersson började Almedalsveckan med ett utspel om ”språkreform”. Läs det noga, och lär hur Sveriges största oppositionsparti – som en gång sa ”Öppna dina hjärtan” – nu glider från en hårt restriktiv invandringspolitik till rasism i modern, dvs. icke biologisk, tappning. Fundera på vad vi står för i texten!

Fundera också på om någon grupp människor i texten utmålas som lata, ansvarslösa och i behov av disciplinering (ungefär såsom reaktionära delar av borgerskapet beskrev arbetare för hundra år sedan). Gör experimentet att byta ut orden språket och svenskan mot ett vårdat språk! Byt ut den som kommer till Sverige och nyanländ mot till exempel arbetslös! Strax blir det lite tydligare vilket spel som pågår.

Det har nu gått nästan två år sedan Metoo-vågen svepte fram. Denna rörelse av 1000 och åter 1000 kvinnor, från restaurangbranschen och räddningstjänsten till jurister och läkare, de flesta okända, obemärkta, aldrig tidigare uppmärksammade, som tog ordet i sin makt och berättade med isande klarhet hur partriarkatet ser ut och påverkar oss alla. Nu börjar motböckerna komma, skrivna av dem som rättmätigt eller orättmätigt, drabbades av kraften i denna flodvåg. Det är Fredrik Virtanen eller Horace Engdahl. Eller K av Katarina Frostensson.

Förskollärardemonstration i Köpenhamn under valrörelsen. Foto: Aage Christensen, Arbejderen

Hur ska det danska folketingsvalet tolkas? Under de senaste åren har en stark och bred upprorsrörelse utvecklats i vårt grannland. Stommen i rörelsen är de fackliga och arbetsplatsrelaterade aktionerna. Danmark har den näst största strejkfrekvensen i Europa, det är bara i Frankrike det strejkas mer. Det är framför allt de offentligt anställda som går till aktion; busschaufförer, järnvägsanställda, lärare och förskollärare är några aktiva grupper. Strejkerna och demonstrationerna gäller inte bara lönekrav och arbetsförhållanden, många fackliga organisationer vänder sig mot den nyliberal politik som präglat landet under många år.

Demonstration framför stadshuset i Sydney, 10 December 2010. (c) Elekhh [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)]

Behandlingen av Julian Assange bör oroa alla vänner av yttrande-och tryckfrihet, oberoende av vad man för inställning till hans skuld vad gäller de sexualbrott som han misstänks för i Sverige. Utlämnar Storbritannien honom till USA vill staten där åtala honom för spionage, vilket kan leda till ett mångårigt fängelsestraff. Den rättegång mot Wikileaks som nu dragit igång är av politisk karaktär och handlar om att bestraffa och skrämma visselblåsare. Hur hårt USA är berett att gå fram visar behandlingen av Chelsea Manning, som efter att ha benådats av Obama nu återigen har häktats i flera månader då hon vägrat vittna i Wikileaks-rättegången. Alla vänner av yttrande- och tryckfrihet måste nu kräva att Julian Assange inte utlämnas till USA, varken från Storbritannien eller Sverige.

Alexis Tsipras och Nordmakedoniens premiärminister Zoran Zaev. (c) Republiken Nordmakedoniens regering [Public Domain]

Efter en intensiv mandatperiod står Grekland på tröskeln till ett nytt parlamentsval. Förtroendet för Syriza och Alexis Tsipras har sjunkit sedan valet 2015 och mycket talar för att landet kommer att byta regering. De senaste årens ekonomiska åtstramningar har satt sina spår och efter nederlaget i EU-valet vill Tsipras tidigarelägga parlamentsvalet.