År 2016 var det varmaste året i modern tid, och forskare rapporterar om ett istäcke kring Arktis som minskar i oroväckande snabb takt. Det saknas inte medvetenhet om faran. Ett nytt klimatavtal har undertecknats, men i världsekonomin råder "business as usual".

Runt år 1950 inträffade, omedvetet för de flesta, en avgörande händelse i planetens historia. Vi inträdde i antropocen, en ny geologisk epok då naturen inte längre klarar av att reparera de skadliga effekterna av människornas leverne. Övergången rapporterades i augusti 2016 till den inflytelserika International Geological Congress av en arbetsgrupp på 35 forskare.

Sekreteraren i arbetsgruppen förklarade "att världsekonomin har skapat en antropocen klyfta i jordsystemet som hotar miljontals arter, inklusive vår egen, vilket kräver grundläggande förändringar i det sätt samhället förhåller sig till jorden genom produktionen".

Vi lever på en mikroskopisk planet i ett oändligt universum. Den fasta jordskorpan är 5-70 km tjock (i Sverige 40-50 km). Jordklotets radie är 6 400 km. Om vi jämför det med en fotboll, är den fasta ytan tjock som ett papper. I det perspektivet ter sig planeten bräcklig.

Jorden är mer än fyra miljarder år gammal. Den senaste geologiska perioden, kvartär, uppdelas i epokerna pleistocen ("istiden") och holocen, som började för 2,5 miljoner respektive 12000 år sedan.

I skiftet mellan epokerna höjdes jordens genomsnittstemperatur med fem grader. Isen, som tidvis nått nuvarande Berlin och Chicago, smälte och lämnade bara kvar en mindre del vid polerna. Under några få århundraden bildades de mycket speciella fysiska förhållanden som vi nu uppfattar som självklara och stabila. Under holocen har den globala genomsnittstemperaturen varierat högst en grad även om stora tillfälliga avvikelser i väderförhållanden har förekommit.

Under istiden levde människorna som nomader och var jägare och samlare, men nu skapades för första gången i planetens historia förutsättningar för dem att i stor utsträckning leva bofast, bilda samhällen och odla jorden för att få mat. Under den nya epoken, holocen, kunde människan inte ändra förutsättningarna. Naturen, varav människan är en del, reglerade sinom tid de rubbningar som orsakades av naturkatastrofer, extrem torka eller krig. Den klarade till och med av förstörelsen under två världskrig. Men numera har mänskligheten visat sig kapabel att påverka naturens utveckling så att jordens ekologiska balans rubbas mer än planeten tål.

Runt år 1950 förändrades världen radikalt genom "den stora accelerationen". Andra världskriget hade påskyndat den tekniska utvecklingen som sedan omsattes i återuppbyggnad av infrastrukturen. Oljan blev den främsta energikällan och accelerationens förutsättning. Förenta staterna och andra krigförande länder hade producerat mängder av stridsfordon, flygplan och fartyg som drevs med olja. Krigsmakten och det militärindustriella komplexet expanderade i Förenta staterna vilket var nödvändigt för att hålla ekonomin igång. Bilismen krävde olja och spreds över världen. Plaster framställdes ur olja och användes på alltfler områden som förpackningar och bruksartiklar. Atomvapen och datorer utvecklades som krävde sällsynta metaller. Jordbruket "rationaliserades" vilket krävde konstgödsel (nitrater). Under kapprustningen och krigen ökade folkmängden och produktionen i världen snabbt.

Resultatet ser vi idag. Luftföroreningarna, matproduktionen, uppvärmningen av atmosfären, försurningen i sjöar och hav, elimineringen av regnskogar, tillgången på dricksvatten och på speciella metaller liksom artrikedomen i naturen är alla oroande faktorer som i olika takt närmar sig planetens gränser.

Dessvärre hänger effekterna ihop. De kan förstärka varandra och skapa nya mer eller mindre stabila men sämre förhållanden som människan inte kan reparera. När till exempel jordens temperatur ökar, smälter polarisen. Stora delar av den vita isytan, som reflekterar solvärmen, ersätts då av mörka jordytor som drar åt sig värme och därmed accelererar jordens temperaturhöjning. Hela länder kan läggas under vatten. Maldiverna och Tuvalu står först i tur.

Totaleffekten av alla faktorer går inte att förutse i detalj, men världens samlade expertis på området är överens om att utvecklingen går mot en katastrof. Oenigheterna gäller relativt små skillnader i bedömningar av effekter och tidsperspektiv men helhetsbilden är okontroversiell.

Professor Johan Rockström, chef för Stockholm Resilience Center, och ett team av internationella experter och forskare presenterade 2009 en modell som grupperade hoten mot planetens gränser i nio områden. Modellen har sedermera uppdaterats och vunnit stor acceptans. Den analyserar klimatet, ozonskiktets uttunning i stratosfären, havsförsurning, biologisk mångfald, markanvändning och ytterligare fyra områden. Gränsvärden beräknas för varje område och anger ett säkert manöverutrymme för mänskligheten att hålla sig inom för att undvika en katastrof. Men tre av de kritiska gränserna har redan passerats och vi befinner oss i en osäkerhetszon för ytterligare två områden. Johan Rockström och Mattias Klum gör i boken Big World Small Planet - välfärd inom planetens gränser (2015) en utmärkt sammanfattning av läget som helhet.

9908_01.jpgPolitikerna fortsätter att bygga ut bilismen. Bild: Robert Nyberg

Klimatfrågan är mest akut. Förbränningen av fossila bränslen (olja, gas, kol) alstrar koldioxid i luften, den viktigaste växthusgasen. Men även metan, kvävedioxid, ozon och freon hör dit. De lagras i atmosfären utan att vi kan ta bort dem. Naturen har mekanismer som absorberar utsläppen men processen är långsam och kräver århundraden enbart för att eliminera det överskott vi redan spytt ut och därmed återställa holocens ekologiska balans.

Koncentrationen av växthusgaser i atmosfären brukar mätas i ppm (miljondelar). Koldioxidhalten har ökat från den förindustriella tidens 280 ppm till 400 ppm år 2014 och passerar därmed just det tak som anses markera en acceptabel miljörisk. Om vi inkluderar även övriga växthusgaser, blir den aktuella siffran 450 ppm, den högsta på åtminstone 800 000 år. Koncentrationen av växthusgaser har länge ökat med mindre än 2 ppm per år men slog nyligen rekord, 2,9 ppm, mellan 2012 och 2013. En fortsatt årlig ökning på cirka 3 ppm ter sig trolig. Då uppnås den katastrofala gränsen 560 ppm redan om några decennier, vilket enligt FN:s klimatpanel skulle medföra en genomsnittlig temperaturhöjning på 4 grader till år 2100.

Mellan åren 1960 och 2014 växte jordens befolkning från tre till drygt sju miljarder människor samtidigt som de årliga koldioxidutsläppen ökade från fyra till nio miljarder ton. För att världen ska återfå ett fungerande klimattillstånd krävs en utfasning av utsläppen till 2050. Om utsläppskurvan vänds nu, behövs en årlig minskning i världen på cirka 5 procent. Om vändningen sker först 2020, krävs en årlig minskning på 9 procent som är nästan omöjlig att åstadkomma.

Upphovet till skadeverkningarna på klimatet är mycket ojämnt fördelat. Världens rikaste 20 procent svarar för det mesta av utsläppen medan de fattigaste tre miljardernas tillskott är marginellt. Därför måste reduktionerna i absoluta tal bli störst i de utvecklade industriländerna.

FN:s klimatkonferens 2015 antog målet 2 graders temperaturökning med sikte på 1,5 grader. Men en tvågradig ökning i förhållande till den förindustriella nivån innebär stora risker för en drastisk klimatförändring med extrem torka och utvidgning av ökenområden, missväxt, översvämning av kuststäder, utrotning av en stor del av flora och fauna, spridning av sjukdomar och social kollaps. Senast världen upplevde en sådan temperatur var för 120 000 år sedan och då var havsnivån 4-8 meter högre än idag.

Men utsläppen fortsätter grovt sett i oförändrad takt. "Business as usual" råder vilket förväntas öka jordens genomsnittstemperatur med 4 grader till år 2080.

Effekterna av en temperaturhöjning är inte linjära. De växer exponentiellt på grund av alla synergieffekter som uppkommer. Johan Rockström skriver att utifrån jordens geologiska historia "kommer en uppvärmning med 4 grader att orsaka en global kris, där vi inte har en aning om hur mänskligheten ska försörjas eller hur vi ska kunna bevara kuststäder som New York och Sydney".

Världsbanken har, typiskt nog, publicerat flera rapporter med titeln Turn Down the Heat och beskrivit fasansfulla konsekvenser av en fyragradig uppvärmning. Samtidigt förespråkar den att målet lika gärna kan ändras till 3 eller 4 grader eftersom 2 grader ändå är orealistiskt. Och den har investerat miljarder dollar i utveckling av fossila bränslen.

Klimatförsämringen är illa nog. Lägg därtill försurningen av haven, effekterna på fisket samt bristen på dricksvatten och odlingsbar jord, så ter sig framtiden inte särskilt ljus.

Det borde ligga i allas intresse att miljökatastroferna förhindras - de drabbar alla förr eller senare - men så enkelt är det inte. I boken Det här förändrar allt - kapitalismen kontra klimatet (2016) tar Naomi Klein upp några mekanismer som hindrar oss som individer att se klart och agera rationellt.

- Sanningen är förskräcklig, svår att ta till sig och lätt att förtränga.

- Vi missleds av medierna och av krafter som har ekonomiska intressen av den nuvarande utvecklingen. Stora mängder fossila bränslen ligger i jorden. Den bolagsledning som inte exploaterar dem sitter löst och lobbar därför för sina intressen. "Förnekarna", som Klein kallar dem och deras organisationer, stöds därför ofta ekonomiskt av storbolag. De utgör bara några procent av forskarsamhället och undviker gärna vetenskapligt grundade argument.

- Nyliberalismen och dess konsekvenser rycker undan många förutsättningar för effektiva åtgärder i miljöfrågan. Det gäller privatiseringarna, den liberala demokratins och de politiska partiernas urartning, den växande "fördumningsindustrin" och reklamen.

Klein ger många exempel från rörelser, individer och institutioner som försökt vända utvecklingen i positiv riktning. Men det gemensamma för alla som lyckats hittills, är att de brutit mot det kapitalistiska systemets logik och normala funktionssätt och att de burits upp av en stark folkopinion. Hon drar därför slutsatsen att katastrofen inte kan hindras inom det kapitalistiska systemets ram. Parollen "Systemförändring, inte klimatförändring" sammanfattar utmärkt hennes uppfattning.

Under de senaste fyra decennierna har världskapitalismen som helhet utvecklats till ett finansialiserat, globaliserat och generaliserat system med en krympande men rikare och mäktigare härskande klass av finans-monopolkapitalister i toppen. Systemet accepterar inga ekologiskt förnuftiga åtgärder om de äventyrar kapitalackumulationen och vinstintresset. Det gäller oberoende av individerna. Kapitalistiska storföretag och finansintressen förstör miljön, gör slut på jordens resurser och äventyrar vår framtid. Redovisningssystemet gör att detta inte kostar något för dem, dvs. det syns aldrig på "sista raden" i boksluten. Uppgiften är därför att förändra systemet så att de åtgärder kan genomföras som är nödvändiga för att rädda planeten.

Många vägar anges i den allmänna debatten men framkomligheten och effektiviteteten är mycket olika.

1. Initiativ från enskilda finans-monopolkapitalister och storföretag.

Richard Branson, grundare av Virgingruppen och ägare av Virgin Atlantic Airways, menade säkert väl när han 2006 blev varse klimathotet och lovade att anslå tre miljarder dollar under en tioårsperiod för att utveckla ett nytt miljövänligt biobränsle för flygplan. Men när perioden nu är slut, har bara några procent av beloppet använts och när Branson under tiden behövde utöka sin flotta med 60 plan, köpte han givetvis den befintliga typen och initiativet rann ut i sanden.

Företag är benägna att satsa på lönsamma miljöprojekt. Sol- och vindkraft kan vara ett klokt val för till exempel Danmark som saknar egen vattenkraft och fossila bränslen. Eldrivna bilar och mopeder liksom avledning av energi från datoranläggningar till uppvärmning av bostäder är förnuftiga insatser. Tyvärr är sådana åtgärder alldeles för få för att ändra utvecklingen i stort. Därmed inte sagt att de är meningslösa eller bör upphöra. Även små insatser som pekar åt rätt håll vinner tid för fler åtgärder.

Ur klimatsynpunkt bör alla fossila bränslen stanna i jorden. De bör i princip avvecklas omgående och en massiv satsning göras för att använda andra energislag.

Enligt de senaste beräkningarna från Förenta staternas energidepartement kommer den globala konsumtionen av förnyelsebara energikällor (sol, vind, vatten med mera) att fördubblas fram till 2040. De är numera relativt billiga och konkurrenskraftiga men svarar ännu (2012) bara för 12 procent av all energiförbrukning. Men fossila bränslen kommer 2040 fortfarande att svara för 78 procent av världens energikonsumtion. Den förväntas, liksom den fossila konsumtionen, växa i absoluta tal med cirka 37 procent under perioden.

9908_02.jpgUr klimatsynpunkt bör alla fossila bränslen stanna i jorden. Altermativet ger svåra följder. Bild: Robert Nyberg

Det finns mer kapital investerat i olja och gas än i någon annan bransch. Storbolagen hör till de högst värderade och mest lönsamma i världen. Om också statsägda bolag räknas in, är de värda bortåt 7 000 miljarder dollar, dvs. mer än alla värdens banker tillsammans. Återanskaffningskostnaden för världens fossila struktur inklusive kärnkraft beräknas till närmare 20 000 miljarder dollar. En stor del av anläggningarna är relativt nya med avskrivningstid och förväntad livslängd på 40-60 år.

Världens militärutgifter uppgick 2013 till 1 700 miljarder dollar, dvs. 130 gånger så mycket som anslogs till investeringar i klimatförändringar eller humanitära insatser.

Till bilden hör att Förenta staternas krigsmakt, med en officiell budget på 600 miljarder 2015, numera är världens största oljeförbrukare och producent av växthusgaser. Den förorenar och släpper ut mer avfall än landets fem största kemiska industrier tillsammans. Men krigsmakten har inte visat intresse för att minska sin oljekonsumtion utan har framför allt vidtagit åtgärder för att säkra fortsatt tillförsel vid kritiska situationer i framtiden.

De krafter som har intresse av att stoppa en snabb övergång till förnyelsebara energikällor, är således mycket starka.

Det är inte politiskt möjligt att få oljebranschen, eller finans-monopolkapitalet i övrigt, att frivilligt avstå från att exploatera de återstående reserverna. De kanske sponsrar miljökonferenser, inrättar forskningsinstitut, delar ut stipendier och stödjer sol- och vindkraftprojekt. Men sådant är normalt småpengar och fungerar i praktiken som avledningsmanövrar. Oljebolagens lobbyverksamhet har under det senaste decenniet expanderat kraftigt. De talar med två tungor minst. Naomi Klein misstänker Bill Gates för att ha en brandvägg mellan munnen och plånboken. Han talar engagerat om klimatfrågan men hade 2013 åtminstone 1,2 miljarder dollar investerade i oljejättarna BP och ExxonMobil. Och det är inte unikt.

2. Individer som agerar miljövänligt.

Vi överöses av rekommendationer från myndigheter, forskare och organisationer om hur vi ska äta, handla och odla miljövänligt. Inget ont i det. Det är oftast klokt att följa råden och bra för hälsan. Tyvärr blir omfattningen för liten för att ändra inriktningen i stort. Människor är inte beredda, annat än marginellt, att individuellt handla emot sina eller familjens omedelbara intressen till förmån för samhället eller världen som helhet. 1900-talets socialistiska revolutionärerer hoppades att det nya samhället också skulle skapa "en ny människa" präglad av oegennytta och solidaritet. Men så blev det inte av flera skäl vilket inte innebär att revolutionerna var förgäves, att inte stora framsteg gjordes eller att det inte är ett långsiktigt mål att sträva efter. Men människors kulturella bakgrund och föreställningar sitter mycket djupare än förra seklets revolutionärer kunde föreställa sig.

3. Förändringar i statlig eller mellanstatlig regi med stöd av folkopinioner.

Kraftfulla kollektiva åtgärder krävs och stater är de enda organisationer som har redskapen att genomföra dem. Stora förhoppningar har därför knutits till internationella miljökonferenser som den i Paris 2015. Många deltagare pumpar upp betydelsen av inrikespolitiska eller egoistiska skäl, men konferenserna anger ändå steg i rätt riktning. Därför är det viktigt att utvärdera de utfästelser som gjordes i slutresolutionen i Paris.

Deltagarna ska göra frivilliga åtaganden så att målet på 2 och helst 1,5 grader uppfylls. Men de utlovade åtgärderna är inte bindande även om avtalet i sig är det. Det finns ingen mekanism för att tvinga eller straffa dem som inte uppfyller sina åtaganden. Fördelningen mellan staterna är heller inte klarlagd.

Staterna har som regel otillräckliga maktmedel för att förmå inhemska företag att vidta de åtgärder som staten utlovat. Det är finans-monopolkapitalen som bestämmer ramarna även om de också behöver staterna för sin verksamhet. De sponsrar till exempel presidentkandidaterna i Förenta staterna och lobbyisterna i kongressen. De avgör väsentligen vad statens representanter ska göra. Det är kapitalet som subventionerar staterna och bestämmer färdens riktning, inte tvärtom.

De krafter som motsätter sig kraftfulla åtgärder mot en hotande miljökatastrof är således mycket starka medan olika åtgärder inom världskapitalismens ram är otillräckliga. Det finns ingen "grön kapitalism".

De drastiska kollektiva internationella åtgärder som skulle behövas kan därför bara förverkligas av en massiv folkopinion och politiska aktioner världen över. Tyvärr ser vi ännu bara embryon till detta.

"Systemförändring, inte klimatförändring" är en riktig paroll.

En kommenterad litteraturlista till artiklarna finns på Clartés hemsida.

Nytt på Clartébloggen

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

18 Juli 1917, Finlands första självständighetsförklaring?

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Klass med nio liv (intervju)

Beverly J Silver - 29 december 2016

Fackligt folk i USA på 1920-talet hade inte många skäl för optimism. Medlemstalen hade rasat, och...

Läs mer...

Bildtext

Planeten pallar inte mer

Åke Kilander - 29 december 2016

År 2016 var det varmaste året i modern tid, och forskare rapporterar om ett istäcke kring Arktis...

Läs mer...

Bildtext

Nationalstaten död? Men den rör ju på sig!

Daniel Hedlund - 29 december 2016

Det sägs att nationalstaten är överspelad och att kapitalisterna har blivit globalister. Tvärtom,...

Läs mer...