Valresultatet blev ungefär som man kunde befara. Ett rejält nederlag för de rödgröna, och ett högerpopulistiskt parti kom in i riksdagen. Resultat borde inte ha kommit som någon överraskning. Den svenska socialdemokratin har varit på nedgång i snart två decennier. Denna nedgång har gått hand i hand med att man övergivit reformismen och alltmer blivit ett liberalt parti. Statistik från valen från 1970-talen och framåt visar en tydlig tendens. Det är bland lågutbildade LO-medlemmar socialdemokratin tappat mest. De har i huvudsak gått till sofflocket.

7401_01.jpg

Nu tillsätts diverse haverikommissioner. Men valet är bara en del av en allmän reaktionär offensiv, den enda vägens tyranni. Redan EU-inträdet innebar att kapitalets makt stärktes och att Sverige alltmer öppet kom att bli en del av en rovgirig imperialism. Sedan dess har utvecklingen gått i rask takt. Stora delar av den offentliga sektorn har antingen privatiserats eller på annat sätt blivit vinstjagande. Infrastrukturen förfaller sedan marknadskrafterna släppts lösa. Vi deltar numera öppet i ett kolonialkrig i Afghanistan. Arbetslösheten ligger permanent på 10 procent eller mer, och sjuka människor slängs ut ur trygghetssystemen till permanent utslagning. Hade det funnits ett parti som krävde full sysselsättning, upprustning av den offentliga sektorn och Sverige ut ur Afghanistan, så hade besvikna förortsväljare åter flockats kring valurnorna och breda sociala skikt sett alternativ till de privata lösningarna.

Det som ännu kallas arbetarrörelsen har politiskt och socialt fjärmats från sin traditionella väljarbas. Som det ser ut idag erbjuder den inget strategiskt alternativ, bara ett annat tempo i avvecklingen av välfärdskapitalismen, och dess band neråt, till verkstäder, fabriker, lager, stormarknader och sjukhus, blir allt svagare.

Det ena följer av det andra. Utan strategiskt mål går det inte att hålla rörelsen levande, utan den kollektiva rörelsen blir målet bara en tom fras, något att vifta med på första maj.

Vi lever i ett reformismens nederlag. För en vänster som vill ta sig ur detta elände gäller två saker. Vi måste metodiskt återknyta banden neråt, följa en folkrörelselinje. Vi måste också på nytt börja tala om det nödvändiga i en annan samhällsordning. När kollektivet rör på sig, när arbetarklassen åter blir synlig för sig själv som klass, blir socialismen praktiskt möjlig.

Nytt på Clartébloggen

Alexandra Kollontaj (t v), en av revolutionens ledare och folkkommissarie för sociala frågor.

Ryska revolutionen 100 år

Martin Fahlgren - 24 augusti 2017

I år är det 100 år sedan den ryska revolutionen ägde rum, en händelse som skakade om hela världen och som fick djupgående återverkningar på 1900-talets historia. Den inledde en epok av omvälvningar som ryckte loss en stor av mänskligheten ur kapitalismens grepp: Östeuropa (efter 2:a världskriget), Kina,...

Läs mer...

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Klokt tänkt om miljön

Åke Kilander - 29 december 2016

Marxistisk analys behövs för att reda ut de ekologiska frågorna. Åke Kilander rekommenderar...

Läs mer...

Bildtext

Timothy Snyder sprider myter

Daniel Lazare - 29 december 2016

Partisaner, judiska motståndsrörelser i och inte minst Sovjet drog lika mycket elände över...

Läs mer...