Strider om historieskrivning handlar om dagens politiska möjligheter. Det gäller också historien om den svenska 1960-talsvänstern. Enhetsfronten är en av de viktigaste lärdomarna från solidaritetsarbetet med Vietnam.

I dag vill somliga radera den lärdomen, hävdar Åke Kilander, författare till boken Vietnam var nära.

När Ulf Mårtensson, ordförande i De Förenade FNL-grupperna (DFFG) 1971-1975, tillfrågades vad han lärt sig genom Vietnamarbetet, svarade han:

"Det som lever kvar hos mig är: samla så brett stöd som möjligt bakom den viktiga frågan och håll ovidkommande saker borta. Man ska inte gå bort sig i detaljer. Tänk hela tiden på vad det handlar om. Det går igen på andra områden i livet också."

Det är en utmärkt sammanfattning av vad som kännetecknar enhetsfronten, den metod som FNL-rörelsen tillämpade i solidaritetsarbetet för de indokinesiska folken 1965-1975. Den försökte ena och aktivera så många människor som möjligt för sina huvudkrav i Vietnamfrågan och bortse från deras uppfattningar i andra frågor och vilka övriga organisationer de tillhörde. DFFG återupplivade enhetsfrontstanken i svensk politik och tillämpade den med sådan framgång att begreppet av många förknippas med FNL-rörelsen.

Min bok Vietnam var nära - En berättelse om FNL-rörelsen och solidaritetsarbetet i Sverige 1965-1975 utkom i april 2007. Sedan dess har jag presenterat boken på ett trettiotal möten i landet. Recensenters och mötesdeltagares omdömen har genomgående varit positiva beträffande dokumentationen och skildringen av rörelsen. Men bland de kritiska synpunkterna har en aspekt dominerat. DFFG anses ha varit "styrt" av marxist-leninister och maoister, som lett rörelsen på villovägar, vilket jag anklagas för att bortse från. Sådan kritik är inte ny. Den började i "rebell"-rörelsen 1968. Den användes som ett huvudargument i debatten om världsläget 1974 och Kim Salomon hakade på 1996 i Rebeller i takt med tiden - FNL-rörelsen och 60-talets politiska ritualer.

6711_01.jpgPolisingripande mot en Vietnamdemonstration vid finansministermötet på hotell Foresta på Lidingö 1968

Det är hög tid att syna argumentationen.

Kjell Östbergs recension "Det var rätt att göra uppror!" i Socialistiska partiets kvartalstidskrift Röda Rummet nr 2/2007 är ett typexempel:

"Vad man av någon anledning glömmer att berätta i detta sammanhang är att den maoistiska/stalinistiska synen på enhetsfrontsarbete som DFFG anslöts till också förutsätter att enhetsfronten står under ledning av det kommunistiska partiet. Redan från början stod DFFG under sträng kontroll från den maoistiska rörelsen i Sverige, inledningsvis Clarté och snart också från KFML (som sedermera bytte namn till SKP)."

Några sakförhållanden:

  • DFFG klargjorde sin uppfattning om enhetsfrontsarbetet i Sammanfattning av diskussionerna om enhetsfronten - ett kongressbeslut som från 1969 finns återgivet i alla programdokument. Den grundades på omfattande diskussioner i förbundet och beslutades i demokratisk ordning. DFFG "anslöts" aldrig till någonting. Östbergs ordval är försåtligt. Det antyder att en utomstående kraft skulle ha bestämt över DFFG.
  • På vilket sätt är då DFFG:s syn "maoistisk/stalinistisk"? Östberg framhåller förekomsten av ett kommunistiskt parti i ledningen för fronten (övriga likheter återstår för honom att förklara). Det är sant att i den anti-japanska fronten i Kina liksom folkfronterna i Europa på 1920-1930-talen hade de kommunistiska partierna ledande roller. Men av detta finns inget i DFFG:s syn på eller tillämpning av enhetsfronten. Däremot ansåg somliga inom KFML hösten 1970 att det borde vara så. De drev den uppfattningen även i DFFG, vilket ledde till deras uteslutning ur båda organisationerna ett halvår senare.
  • Somliga aktivister i FNL-rörelsen/DFFG var eller blev medlemmar även i Clarté eller KFML/SKP. De var alltid en liten minoritet - så liten att jag inte sett någon kritiker hävda motsatsen. Men storleken går inte att fastställa med någon större säkerhet. Ingen av organisationerna ovan hade mig veterligt centrala medlemsregister och kunde räkna ihop sina aktivister i DFFG. Inte heller var det en intressant kunskap för DFFG eftersom de ville samla alla oavsett organisationstillhörighet i övrigt. Och FNL-rörelsen ägnade sig aldrig åt åsiktskontroll eller angiveri.
  • Hur betedde sig då dessa "maoister" när de utövade "sträng kontroll" eller "ledde" DFFG? Ingen kritiker har hävdat att de fanns någon formell organisatorisk koppling i stil med SAP:s kollektivanslutning av LO-medlemmar eller något ekonomiskt inflytande genom bidrag som SAP/LO:s finansiering till 90 % av Svenska Kommittén för Vietnam. Inte heller har någon kunnat belägga att något beslut i DFFG fattades i strid med dess stadgar. Det fåtal aktivister i DFFG som var medlemmar i något parti diskuterade Vietnamfrågan även där och utvecklade förhoppningsvis både partilinjen och sin egen insikt. Det var precis vad DFFG önskade att aktivisterna skulle göra, dvs. ta upp Vietnamfrågan i andra organisationer som de tillhörde, inte minst partier och fackföreningar. Det är inte på något sätt odemokratiskt. Kanske var de få "maoisterna" särskilt kunniga och självuppoffrande i solidaritetsarbetet och vann därför andra aktivisters stöd och fick i praktiken ett större inflytande än deras antal utvisade? Men ett sådant beteende är väl berömvärt? Är det inte så vi vill att våra medmänniskor ska uppträda i organisationer och på arbetsplatser? Så vari består det förkastliga?

Kritikernas sista halmstrå brukar vara "maoismen", somliga talar om "marxismen-leninismen". Även om inga formella fel begåtts, varken av personer eller organisationer i eller utanför FNL-rörelsen, så fanns dock tillräckligt många aktivister i DFFG, som var så besjälade av denna ideologi att de förmådde tillfoga rörelsen avgörande skador.

Det fanns otvivelaktigt beröringspunkter mellan "maoismen" och FNL-rörelsen. Men inte på det sätt kritikerna påstår. Framväxten av Vietnamrörelsen var betydligt mer komplicerad och pragmatisk.

De första aktivisternas ställningstagande för FNL våren 1965 var avgörande för FNL-rörelsens uppkomst och organisering. Den ståndpunkten särskilde under den första tiden rörelsen från andra organisationer och möjliggjorde för den att ända fram till segern 1975 utgöra den ledande politiska kraften i hela Vietnamrörelsen. Men det var inte en slump att några tiotal aktivister, bland annat från Clarté, instämde i FNL-representanternas synsätt när dessa besökte Världsfredsrådets möte i Stockholm i april 1965. Den princip som aktivisterna då tog ställning för - nationens rätt att göra motstånd och försvara sig mot en angripare - hade flera av dem diskuterat tidigare. Vi får gå tillbaka till 1963, Kinas första atombombprovsprängning och synen på stödet till befrielserörelser. Det var en del av "Den stora polemiken" mellan Kinas och Sovjetunionens kommunistiska partier och bidrog i Sverige till splittringen av Clarté 1964 och SKP 1965. Där klargjordes en liten men väsentlig del i ett mycket större skeende: de borgerligt demokratiska principerna om rätten till nationell självständighet och till att göra motstånd mot en angripare. FNL:arna enades utifrån sin allmänna världsbild successivt om dessa principer och ansåg sig genom solidaritetsarbetet tjäna världens folk. Naturligtvis hade de uppfattningar om annat också, men i Vietnamfrågan behövde de inte enas om allt som till exempel den stora polemiken handlade om. Flera av de tidiga FNL-aktivisterna hade denna bakgrund. Det präglade dem och bestämde vilka andra organisationer de anslöt sig till. Men principerna, som de tog ställning för och som var relevanta för Vietnamarbetet, var inte specifikt "maoistiska" eller "marxist-leninistiska" även om de hade stöd bland annat av Kina. Beslutet att skaffa atomvapen som skydd mot stormakternas utpressning hade Kina till exempel gemensamt med Frankrike och de Gaulle, som knappast var "maoist". Principerna om nationernas suveränitet och rätt till motstånd mot aggression var etablerade i folkrätten, genom Bandungkonferensen och i svensk utrikespolitik ("Undén-linjen") - knappast några "marxist-leninistiska" krafter.

De tidiga FNL:arna insåg att dessa principer och Vietnams sak var en angelägenhet för hela folket, inte bara för en del som till exempel arbetarklassen. Rörelsen grundades därför på solidaritet mellan folken. I oktober 1966 antogs de tre parollerna (USA ut ur Vietnam, Stöd Vietnams folk på dess egna villkor, Bekämpa USA-imperialismen) som stod sig till segern 1975. Därmed var den politiska linjen i praktiken utstakad. Det fortsatta arbetet bestod väsentligen i att följa krigets utveckling och tillämpa parollerna, vilket kunde vara komplicerat och orsaka motsättningar men inte rubba DFFG:s huvudsakliga inriktning. Observera att de tre parollerna bestämdes åtta månader innan KFML bildades, dvs. i en tid då aktivisternas politiska stöd från omvärlden främst kom från kamraterna i Clarté.

Jag har inte funnit något beslut av kongress eller förbundsstyrelse som avviker från de tre parollernas principiella linje. Det finns till exempel inget beslut som tog ställning för socialismen eller till samhällsskicket i Sverige, Vietnam, Laos eller Kambodja.

6711_02.jpgVietnamaktivister stod på torgen varje lördag.

Det fanns grupper av partimedlemmar i KFML/SKP (liksom i andra partier) som hade egna möten om Vietnamfrågan. De ansåg sig inte sällan genom partiet "leda" FNL-rörelsen. Dessa diskussioner var allmänt sett bra för FNL-rörelsen, bidrog till att stärka den, och de respekterade DFFG:s stadgar och interna demokrati. Visst kan man kalla det "ledning" när dessa aktivister utmärkte sig genom gott praktiskt politiskt arbete, men definitivt inte "styrning" eller "sträng kontroll". Partimedlemmarna hade nog läst Mao Zedong och Dimitrov om partiets ledande roll och de historiska erfarenheterna. Men Sverige på 1960-1970-talen var inte Kina, Frankrike eller Spanien på 1930-talen, inte ens det samtida Vietnam. Så vad gjorde aktivisterna i praktiken? Jo, de byggde en svensk folkrörelse, en frontorganisation som blev snarlik de svenska fackförbunden och påminde om nykterhetsrörelsen och frikyrkorna. Flera aktivister lärde sig säkert en hel del av marxismens klassiker men när de ställdes inför likartade problem som de tidiga folkrörelserna fann de likartade lösningar baserade på den svenska traditionen.

Men varifrån fick dessa "maoister" sina idéer?

Kjell Östberg i Röda Rummet nr 2/2007: "En konsekvens av den maoistiska ledningens hårda knytning till Kina är att det absurt nog inte i första hand var de vietnamesiska intressena som styrde DFFG:s politiska linje, utan Pekings.// det tragiska är att vad som var politiskt korrekt, i huvudsak var en anpassning till Kinas skiftande utrikespolitiska intressen, och dessa intressen i allt väsentligt förmedlades av KFML/SKP."

Per-Åke Westerlund i "Vietnam var nära" i Rättvisepartiet Socialisternas veckotidning Offensiv den 5 juli 2007: "Problemet med FNL-rörelsen i Sverige, , var dess maoistiska ledning. // De ledande personerna vid DFFG:s start kom från den stalinistiska vänstern och när de styrande i Sovjet och Kina bröt med varandra följde dessa personer Kinas linje. // Trots sina socialistiska fraser tjänade maoismen inget annat syfte än att rättfärdiggöra Maos diktatur i Kina."

Per-Olof Mattsson i "En misslyckad historik" i Internationalen den 4 september 2007:

"Vid kongressen i Stockholm 1975, efter att vietnameserna segrat, togs parollen Bekämpa USA-imperialismen bort. // Nu hade DFFG löpt linan ut och blivit ett offer för uppslutningen kring den kinesiska maoismen."

Det är rena lögner - belägg för dessa påståenden saknas.

Men vilken politik skulle DFFG ha fört enligt dessa skribenter?

Per-Olof Mattsson i Internationalen den 4 september 2007: "En bandupptagning från ett möte 1967 (Se Vietnam var nära, sid. 441- 443/ÅK) visar tydligt hur Myrdal vred diskussionen i en viss riktning. Han höll då med Matthis om att det var ett klasskrig som pågick i Vietnam, men vågade inte satsa på att arbetarklassen i väst kommer att solidarisera sig med vietnameserna. Därför är det nödvändigt att förankra solidariteten på annat håll: det bör vara helt klart, att också för en god högerman bör man därför kunna tala om att försvaret av den svenska nationella friheten kräver att man aktivt försöker hejda USA i Sydöstasien. Från klasskrig till nationellt oberoende - så såg Myrdals väg ut. Han lyckades släpa med sig åtskilliga aktivister längs den vägen."

Per-Åke Westerlund i Offensiv den 5 juli 2007: "I Åke Kilanders bok finns ett par sidor om trotskister, som ger en del ledtrådar. Trotskisterna kritiseras för parollen "Internationell solidaritet, arbetarklassens kampenhet", för sina röda fanor och för tendensfrihet, d v s rätten för varje organisation att uttrycka sina åsikter inom ramen för ett nätverk. Men det är en politik i denna riktning som hade kunnat vidga FNL-aktivisternas horisont och samtidigt koppla Vietnamfrågan till klasskampen i resten av världen."

Kritikerna är uppenbarligen inte överens om FNL-rörelsens och enhetsfrontens politiska plattform.

Sammanfattningsvis "leddes" således FNL-rörelsen enligt dessa kritiker av ett antal "maoister", som gick främmande makts ärenden och utnyttjade enhetsfronten till att driva en felaktig politik. De har fel på alla punkter, och man kan undra hur de får denna svartmålning att gå ihop med de framgångar som rörelsen faktiskt nådde.

Men kritik av denna typ fyller en viktig funktion - den avskräcker främst yngre aktivister från att lära av FNL-rörelsens erfarenheter, inte minst om enhetsfronten. Politiken och resultaten döljs bakom icke verifierbara konspirationsanklagelser mot en diffust angiven grupp aktivister.

Stora proteströrelser har under senare år uppstått inför angreppen på Afghanistan och Irak samt mot Israels (vars krigspolitik förutsätter Förenta staternas stöd) övergrepp på det palestinska folket. De har ibland varit betydande men i stor utsträckning spontana, och de har snabbt ebbat ut. Solidaritetsarbetet har återgått till den relativt låga nivå som upprätthålls av små organisationer som Föreningarna Afghanistan- och Irak-solidaritet och Palestinagrupperna. De gör en viktig och riktig insats, men har inte förmått omvandla de starka protesterna till kraftfulla solidaritetsrörelser.

En angelägen uppgift för en antiimperialistisk enhetsfront i dag är att samla så många som möjligt för att driva ut Förenta Staternas krigsmakt och NATO ur Sydvästasien och solidariskt stödja motståndskampen mot ockupationerna av Afghanistan, Irak, Västbanken och Gaza.

EN KOMMENTAR

Flera kritiker har anklagat mig för att "bortse från" eller "förneka" olika saker. Ofta har de läst slarvigt eller menar att jag skulle ha skrivit en annan bok. Det kan jag inte bemöta utan hoppas att läsarna bildar sig en egen uppfattning.

I Vietnam var nära beskrivs DFFG:s förhållande till Clarté och KFML/SKP och vari deras inflytande bestod på sid. 164-168 ("rebell"- och r-striderna), sid. 304-305 (1:a maj), sid. 313-316 (KFML/SKP) och sid. 336-338 (intervjuer med Ulf Karlström och Kurt Lundgren). Den enda jämförbara historiken av FNL-rörelsen - Kim Salomons Rebeller i takt med tiden - behandlas på sid. 366-369 (Metodik) och sid. 445-446.

Partier - åtminstone de som anser sig socialistiska eller kommunistiska samt de borgerliga som hävdar demokratiska friheter och nationell suveränitet - borde diskutera situationen i världen och uppmana sina medlemmar att delta i sådant solidaritetsarbete. Motivet bör vara att det överensstämmer med partiets uppfattning om hur världen måste förändras och insatserna skall genomföras utan biavsikter om kortsiktiga fördelar för den egna organisationen. De bör således arbeta ungefär som KFML/SKP gjorde i FNL-rörelsen eller för övrigt även många enheter och aktiva i CUF, FPU, SSU och DU/VUF även om deras arbete ofta försvårades av att de var i minoritet i sina egna partier.

Och om partierna inte ställer upp får väl andra göra det - som de gjorde 1965.

Boken Vietnam var nära - En berättelse om FNL-rörelsen och solidaritetsarbetet i Sverige 1965-1975 kan beställas för 250 kronor inkl svenskt porto från författaren på Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.. En komplett lista över recensioner kan erhållas på begäran.

Nytt på Clartébloggen

Bolsjevikernas centralkommitté sammanträder den 10 oktober 1917.

Petrograd, 10 oktober 1917

Benny Andersson - 9 oktober 2017

Den 10 oktober 1917 vaknade Petrograds invånare till vad som såg ut att bli ännu en dag av regn och kalla vindar från Neva och Finska viken. Vänstermensjeviken Sukhanov lovade sin hustru att sova över på arbetet, som han brukade när vädret var dåligt. Strax före tio på kvällen började det knacka...

Läs mer...

MODERN av Bertolt Brecht på Teater Tribunalen

Webbredaktionen - 8 oktober 2017

Revolution kräver kamp. Kamp kräver kunskap. Kunskap kräver medvetenhet. Pelagea Wlassowa är en enkel kvinna. Hon sköter hemmet, tar hand om sin son och accepterar stilla att hon inte har någon möjlighet att påverka sitt liv. Men en dag kommer hon i kontakt med en grupp revolutionärer. Ofrivilligt dras hon...

Läs mer...

NMR:s senaste göteborgshistoria

Hans Isaksson - 1 oktober 2017

NMR-marschen i Göteborg den sista september blev trots massiv förhandspublicitet och dito polisskydd mot tiotusentals förbannade göteborgare  ingen odelad framgång för nazisterna. Såvitt man inte vill kalla en eskorterad promenad från den ena ICA-butiken till den andra och åter för en framgång. Jimmy...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Så räddar vi svenska skolan

Mats Wingborg - 29 december 2016

Kunskaperna i matematik och läsfärdighet har förbättrats bland svenska 15-åringar på sistone. Men...

Läs mer...

Bildtext

Nationalstaten död? Men den rör ju på sig!

Daniel Hedlund - 29 december 2016

Det sägs att nationalstaten är överspelad och att kapitalisterna har blivit globalister. Tvärtom,...

Läs mer...

Bildtext

Ledare - Reepalus linje 2

Mikael Nyberg - 29 december 2016

En bekant hamnade bredvid en höjdare från Wall Street vid en middag i New York. De kom in på de...

Läs mer...