Bombdiplomati

Konsten att skapa en fiende

Pierre Gilly, Verbal förlag 2008

Pierre Gilly är frilansskribent och torde vara välkänd för Clartés läsare. I boken analyserar författaren hur Irakkriget och planerna på att anfalla Iran har presenterats, enkannerligen i USA-media. Gilly tar sin utgångspunkt i vad som skrivits om Irans president Ahmadinejad och försöker granska sanningshalten i några påståenden. Det visar sig finnas lite substans men desto större politisk vilja att skriva fram bilden av "Irans Hitler". Vidare diskuteras en rad fenomen med kopplingar till ideologiproduktion, för att - som titeln anger - skapa en fiende.

6612_01.jpgPierre Gilly

Gilly tar t ex upp påståendena om kärnvapen i Irak och Iran, antalet döda under Irakkriget, Israels roll i ett eventuellt krig mot Iran, antisemitism, Huntingtons tes om civilisationernas kamp, och exempel på orientalism i Edward Saids bemärkelse. Han kopplar ett lyckat grepp om framställningen genom att avsluta de flesta kapitlen med kortare eller längre intervjuer med forskare verksamma i USA. Intervjuerna breddar framställningen och låter också ståndpunkter brytas mot varandra.

Många av kapitlen innehåller övergripande resonemang. Diskussionerna kring Huntingtons gamla skrift är fräscha och spännande. Gilly påpekar förtjänstfullt de filosofiskt idealistiska inslagen i Huntingtons teser och TV-medias efterapningar, vilka ger tittarna en "närmast hegeliansk världbild". I slutkapitlet diskuterar författaren orsakerna till USA:s ständiga krig, dvs kort sagt fenomenet USA-imperialismen. Gilly menar att det finns en tendens i diskussionerna att förlägga orsakerna utanför landet. Det är en viktig aspekt och boken pekar bl a på det militär-industriella komplexet. Rätt så tänker jag, och lutar mig mot en utmärkt artikel av John Bellamy Foster m fl i Monthly Review (okt 2008). Gilly vill ändå, lite motvilligt, peka på kontrollen över oljan som en förklaringsfaktor. Han tänker sig att kopplingen mellan oljehandeln och dollarn är så viktig att kontrollen över oljetillgångarna blir avgörande. På den punkten är jag dock tveksam, men låt oss fortsätta diskussionen. Efter Andreas Malms svaga bok för några år sedan behövs mer fakta och debatt.

Pierre Gilly har skrivit en mycket faktarik och läsvärd bok. Den rekommenderas starkt.


Adolf Hitler

Bengt Liljegren

Historiska Media 2008

"Den private Hitler ger inga förklaringar" lyder rubriken i SvD till Dick Harrisons recension av Bengt Liljegrens nya Hitlerbiografi. Recensenten, som tycks ha ett horn i sidan till författaren, ondgör sig över att denne "lyckas alltför väl" med att avdemonisera Fuhrern.

6612_02.jpgBengt Liljegren

Att läsaren skulle ha blivit mera upplyst genom att än en gång få ta del av en historia som i gängse moraliserande stil låter Hitler blir den "guldstandard" för Ondska som alla för Västvärlden misshagliga ledare ännu idag jämförs med är osannolikt. Att den private Adolf verkligen inte förklarar det som hände i Tyskland och Europa 1918-45 är ju exakt vad Liljegren med viss framgång söker leda i bevis. Man letar förgäves i Hitlers biologiska arv, förhållandet till föräldrarna eller senare uppväxt efter något specifikt drag som predisponerade honom att bli en folkmördare. Om detta att vara narcissistisk, rätt begåvad, en aning modersbunden och ha problem med det motsatta könet, nästan nykterist och nästan vegetarian, vore en förklaring, skulle världshistorien vimla av hitlerfigurer. Att vara antisemit, antikommunist och nationalist skilde honom inte från åtminstone halva Europas tysktalande befolkning, och ej heller från folk i andra delar av Europa. Grundlighet och avsmak för halvmesyrer ansågs vara ett känt nationaldrag på gott - och i detta fall ont. O.s.v.

Den gamla (nästan) sanningen att det inte är mannen som gör nationen och historien, utan tvärtom, håller även i Busheran, och den som skriver böcker eller tidningsledare för att driva motsatt tes kan i regel misstänkas för att vara ute i skumma ärenden. T ex att övertyga oss om att USA efter presidentskiftet upphör att vara det största hotet mot världens folk.


Folkets minnen

Fredrik Skott

Institutet för språk och folkminnen 2008

Fredrik Skotts välskrivna doktorsavhandling kan tyckas vara riktad enbart till specialister. Ämnet är så smalt som de svenska dialekt- och folkminnesarkivens uppbyggnad och verksamhet 1919-64. Nejdå. Boken rymmer politiskt sprängstoff, rätt läst - och författaren bjuder in till sådan läsning.

Dialekt- och folkminnesarkiven drevs fram i huvudsak av socialdemokrater och vänsterliberaler under mellankrigstiden. Branting, Wigforss, Per Edvin Sköld, Per Albin, Erlander, Fredrik Ström - alla motionerade i riksdagen för stöd till arkiven. Deras drivkraft var nödvändigheten av en folklig historieskrivning. Folkets sedvanor, berättelser och minnen skulle dokumenteras i motsats till den dominerande historievetenskapens uppifrånperspektiv.

Men till den folkliga kulturhistorien drogs också andra. Naziinfluerade forskare ville gärna lyfta fram den kärnsvenska, enhetliga bondekulturen i motsats till den kosmopolitiska, moderna industrialismen. De fick aldrig avgörande inflytande. Demokraterna vann kampen om folkkulturarkiven.

Till 1960-talet. Då hade en segerviss socialdemokrati förlorat historiemedvetandet, och nya generationer folklivsforskare tyckte att agrarsamhällets historia kunde lämnas därhän. Sedan dess har folkminnes- och dialektarkiven ofta betraktats som, för all del inte nazistiska, men förlegade och bärare av en borgerligt konstruerad bonderomantik. Skott visar att det är fel. Arbetarna är till och med lätt överrepresenterade bland arkivens uppgiftslämnare.

Med socialhistoria och ekonomisk historia fick folklig historieskrivning ändå ett uppsving på 1970- och 80-talen (inte minst tack vare forskare som stod denna tidskrift nära). Nu tycks den däremot ha svårt att hävda sig i trenderna av (i och för sig välmotiverad) idéhistoria, förintelsehistoria, etnicitetsdekonstruktioner och biografier över Stora Personligheter.

Men grumliga tankar om en hotad folklig svensk enhetskultur frodas. Vem tar i dag striden om dialekt- och folkminnesarkiven och folkets historia?


Nytt på Clartébloggen

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

18 Juli 1917, Finlands första självständighetsförklaring?

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Marx står sig

Nina Björk - 29 december 2016

Marxismen har gett mig de bästa redskapen för att förstå den kapitalism vi lever i, förklarade...

Läs mer...

Bildtext

Ledare - Reepalus linje 2

Mikael Nyberg - 29 december 2016

En bekant hamnade bredvid en höjdare från Wall Street vid en middag i New York. De kom in på de...

Läs mer...

Bildtext

Timothy Snyder sprider myter

Daniel Lazare - 29 december 2016

Partisaner, judiska motståndsrörelser i och inte minst Sovjet drog lika mycket elände över...

Läs mer...