Nu-eller-aldrig fungerar inte. Svar direkt!

 Dela länken
FaceBook  Twitter  

Strejker är inte effektivt inom den offentliga vården. Signaturen Florence har invändningar mot Sara Taheris värdering av sjuksköterskestrejken i Clarté. Det behövs listigare medel för att höja akademiskt utbildade kvinnors löneläge. Problemet är inte förbundsledningens svek utan bristen på lokalt fackligt fotarbete. Sara Taheris genmäle följer.

I en summering av Vårdförbundets strejk i Clarté 2/2008 slår sjuksköterskan Sara Taheri fast att Vårdförbundets ledning inte företräder medlemmarnas intressen. Efter att ha argumenterat för den tesen med ett antal påståenden avslutar Sara Taheri med att hävda att det "just nu" saknas en "radikal" organisation för att kanalisera kampen för bättre arbetsvillkor och rättvisa löner för akademiskt utbildade kvinnor.

Inledningsvis kan man konstatera att Sara Taheris inlägg är behäftat med flera faktafel, bland annat följande. Det var drygt 10 000 medlemmar som var uttagna i strejk hela eller delar av tiden, inte 3500. Storleken på förbundets strejkkassa framgår av kongresshandlingarna och behöver inte avslöjas. Avtalet gav inte 9,0 procent för hela avtalsperioden (3 år) utan förmodligen över 10 procent de två första åren. Hur mycket vet vi inte då de lokala förhandlingarna inte är klara.

Det är väl här som diskussionen egentligen bör ta sin början, runt frågan: vad innebär parollen "Gör facket till en kamporganisation" i dag? Men för att det skall bli en bra diskussion måste den grunda sig på en saklig analys av verkligheten och inte på ytligt "radikal" retorik.

Vårdförbundet är en yrkesorganisation vars medlemskår består inte bara av sjuksköterskor utan också barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor. Sammanlagt har förbundet ca 110000 medlemmar varav ca 96000 är yrkesverksamma. Drygt 90 procent av dessa arbetar i landsting och kommuner. 6610_01.jpg

Årets strejk var den fjärde i ordningen för Vårdförbundet sedan förbundet bildades 1977. Det finns alltså en del erfarenheter av hur det fungerar med strejker inom vårdområdet. Den viktigaste av dessa är att strejken inte är ett effektivt vapen inom den offentliga vården. Dels uppnås ingen ekonomisk press på arbetsgivarna, dels hindrar reglerna om samhällsfarlighet att strejken blir riktigt effektiv. Strejkens viktigaste funktion är att demonstrera för allmänheten att deras valda politiker missköter lönefrågan för Vårdförbundets yrkesgrupper och skapa ett politiskt tryck i frågan. Det finns dessutom inget som talar för att löneökningarna i det centrala avtalet står i proportion till hur länge Vårdförbundet strejkar.

Dessutom är det politiskt omöjligt för arbetsgivarorganisationen Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) att teckna ett centralt avtal som kraftigt avviker från normen. En facklig strategi som syftar till en uppvärdering av traditionella kvinnoyrken med medellång akademisk utbildning måste därför vara listig och i huvudsak arbeta med lokal lönekamp.

Visserligen kan man med fog kritisera förbundet för att man inte i tid reagerade på de senaste årens dåliga löneutfall, men det är en kritik som drabbar alla nivåer i organisationen. 2002-års avtal måste i stort betecknas som ett misslyckande, och det beror bland annat på dålig lokal facklig aktivitet. Vårdförbundet är en demokratisk organisation utan några inbyggda hinder för medlemmarna att driva frågor och med tusentals lokala förtroendevalda som väljs direkt av medlemmarna på arbetsplatsen. Problemet är inte ledningens svek utan bristen på lokalt fackligt fotarbete. Det måste bli ett större tryck ute på arbetsplatserna, och förbundets medlemmar måste bli mer rörliga. Bakom alla fackliga lönestrategier och program så handlar det om att hitta konkreta metoder för att få mer pengar i plånboken.

Vad är då Sara Taheris recept för att bryta felavlöningen av vårdens kvinnor? Jo, massuppsägning i Löneupprorets anda. Löneupproret (www.upproret.se) var ett initiativ som ursprungligen togs av två sjuksköterskor i Västerås, varav en inte var medlem i Vårdförbundet. Om kravet på 5000 kronor mer i månaden inte var uppfyllt den 1 april i år så skulle man säga upp sig. Nästan 32000 personer undertecknade manifestet. Enligt Löneupprorets hemsida har 156 personer anmält att de sagt upp sig eller lämnat Vårdförbundet (!). Detta avslöjar hela initiativets fiasko och dess antifackliga karaktär.

Generalstrejk, massuppsägningar, direkt aktion eller andra drakoniska "Nu-eller-aldrig"-lösningar har aldrig varit effektiva på sikt. Skall massaktioner ge resultat måste de vara grundade i en långsiktig facklig aktivitet och inte i till intet förpliktigande underskrifter på Internet. Att argumentera för att Vårdförbundet skall stödja en organiserad massuppsägningsaktion vittnar dessutom om djup okunskap om den arbetsrättsliga lagstiftningen. Ett sådant stöd skulle leda till höga skadestånd för förbundet.

Det kan inte finnas någon äkta vänsterpolitik som står i motsättning till det långsiktiga arbetet inom den fackliga rörelsen. Sedan kan vi tycka att facket i dag är kraftlöst, men den kritiken faller bara tillbaka på oss själva. Mitt svar till Sara och andra missnöjda medlemmar i Vårdförbundet är: ställ upp som förtroendevald på din arbetsplats och jobba långsiktigt för högre löner. Man får det fackförbund man förtjänar!

Florence. Leg. sjuksköterska och aktiv i Vårdförbundet sedan drygt 30 år

Svar direkt - Vårdstrejken

Signaturen Florence lever enligt min mening i en avskärmad värld. Alla vet ju att avtalet var ett totalt fiasko. Jag har inte träffat en enda medlem som inte är arg och besviken över Vårdförbundets ledning. Detta förutsåg även Vårdförbundets ordförande Anna-Karin Eklund under strejken.

Det centrala avtalet ger enligt medierapporterna 4 % första året, 3 % andra året och 2 % tredje året. Det är endast 0,5 % mer än det första budet som en stor majoritet av kongressombuden sade nej till. Vårdförbundet påstår att avtalet förmodligen ger över 10 % de två första åren. Man hänvisar då till resultaten från eventuella lokala förhandlingar och inte de centrala avtal som strejken handlade om. Men även om de lokala avtalen på sina håll ger 10 % på två år är det långt ifrån de lönelyft och höjda grundlöner som hade varit möjliga att driva igenom med strejken. I Stockholms läns landsting slutade förhandlingarna med ingenting-siffror - och utan garantier lämnar man över till de enskilda sjukhusen att förhandla om lönenivåerna.

Björn Gustafsson, ordförande i Vårdförbundet i Västmanland, säger i ett uttalande på förbundets hemsida: "Vi vet fortfarande inte vad arbetsgivarna vill. I nuläget känns det inte meningsfullt att fortsätta". De lokala förhandlingarna är inte bara en besvikelse i de flesta län utan helt resultatlösa. Utan möjligheten att strejka är påtryckningsmöjligheterna små, till skillnad mot den kollektiva styrkan i centrala förhandlingar.

Det är lätt att skriva "kampen fortsätter" Det är ju inte ledningen som skall kämpa, kampen har ledningen överlåtit till medlemmarna. Nu när den kollektiva kampen med nära sex veckors strejk gett endast 0,5 % mer än budet före strejken, är det lätt att lägga ansvaret på medlemmarna som individer. Dels förtjänar de inte bättre fack, dels är individuella lönesättningar det bästa receptet som facket kan rekommendera. Till skillnad från fackets ledning tror jag som de flesta medlemmarna på den kollektiva kampen och är trots min stora besvikelse fortfarande medlem i facket. Men att jaga och smutskasta kritiska medlemmar som inte vill vara med i facket är farligt för den kollektiva styrkan.

Det finns en stor skillnad i synen på facket. Medlemmarna anser att facket är den samlade kraften som är effektivast i kampen för anständiga löner. Vårdförbundets ledning ser facket som en byråkratisk apparat för samförstånd mellan medlemmar och arbetsgivaren i stort. En apparat vars syfte är att styra den potentiella kollektiva kraften inklusive medlemmarnas krav på arbetsgivaren. Varken initiativtagarna eller de flera tusen medlemmar som skrivit under löneupprorets manifest är emot kollektiv styrka i kampen för lönehöjningar. Snarare tvärtom, deras erfarenhet av de individuella löneförhandlingarna är att det är en resultatlös metod. Men den rekommenderas av vårdförbundets ledning.

De tusentals medlemmar som inspirerades av sina finska kollegor och hotade arbetsgivaren med massuppsägning borde ha blivit understödda i sin kamp, precis som de 13 000 finska sjuksköterskorna fick stöd av sitt fack. Resultatet i Finland blev enligt facket en lönehöjning på 22-28 procent plus en engångsbonus på 2 500 kronor - alltså en klar seger. Ingen sjuksköterska förlorade jobbet.

De finska sjuksköterskornas exempel visar att man med enighet och stöd utifrån kan rubba det som arbetsgivaren påstår är bergfast.

Sara Taheri

Ett urval andra artiklar av samma författare

Detta är denna författares enda artikel som publicerats på webbplatsen clarte.nu.

Prenumerera!

Innehållet

3/08 Klasstrider | Rapporter från golvet

Köp äldre utgåvor!

Vi säljer enstaka nummer ur vår tidigare utgivning.

Tidningen Clarté

Tidskriften Clarté är en partipolitiskt oberoende tidskrift för politisk, ideologisk och kulturell debatt med socialistisk inriktning. Syftet är att kritiskt undersöka vår tids sociala idéer, samhällsinstitutioner och grundvalar.

Tidskriften utkommer med fyra 68-sidiga nummer om året och försöker i varje nummer kombineras djupgående analys i längre artiklar med kortare inlägg i dagsdebatten. Den internationella orienteringen är påtaglig - översättningar och nyskrivna svenska artiklar blandas. Upplagan är för närvarande ca 1 100 exemplar.

Tidskriften, som första gången publicerades 1924, ges ut av det partipolitiskt obundna, socialistiska Clartéförbundet.