Fyrtio år efter 1968 är tema för åtskilliga av årets böcker. Till de mer uppmärksammade hör Håkan Arvidssons Vi som visste allt med många interiörer från sextiotalets Lundaclarté. Där möttes Hans Isaksson och Håkan Arvidsson en kort tid. Vad tycker Isaksson om Arvidsson fyrtio år efteråt?

Genom åren har vi fått en hel del böcker av besvikna exkommunist-er. Avhoppargenren tog fart efter andra världskriget. Arthur Koestlers och ex-trotskisten och angivaren George Orwells romaner, liksom antologin The God that Failed utgiven av Crossman (c/o Kongressen för kulturens frihet, dvs. CIA) har fortfarande en viss genomslagskraft. Kommunismens svarta bokutgiven av "exmaoisten" Stéphane Courtois, ör för den franska tidskriften Communisme, härom året i ett historiskt skede där det aktuella hotet från socialismen i stort sett tills vidare var överspelat. Denna volym var snarast en del av ett internationellt projekt att skriva (om) historia för att om möjligt förhindra att vi skall gå runt och spöka igen. Däri liknade den alliansregeringens aktuella projekt för Forum för levande historia. Antikommunismen tycks således med råge ha överlevt sitt föremål.

På svensk botten var Per Meurlings Kommunismen i Sverige tidigt ute 1950. Bo Gustafsson, tidigare Clartéordförande och grundare av KFML, skrev Bakgrunden till KFML; några personliga anteckningar 1983, Skott Liken i garderoben. Vänsterpartiets (Sveriges kommunistiska parti) förflutna 1917-1989 år 1991, Hammar Ett långt farväl till kommunismen 1992, Lars Åke Augustsson Maoisterna. En historia berättad av några som var med 1997 m. fl.

Clarté har således redan visat sig vara en fruktsam inspiratör för genren. Lagom till 40-årsminnet av 1968 har historikern Håkan Arvidsson utökat den med minnen från sina Lundaår i den svenska vänsterrörelsen, framför allt inom Clarté och i någon mån i gruppen kring tidskriften Zenit: Vi som visste allt (Atlantis 2008). Arvidsson var under några år runt 1970 en lokal skånsk storhet, innan han 1973 flyttade till Roskildeuniversitetet som universitetslektor. Numera är han en ovanligt flitigt anlitad akademisk skribent med Svenska Dagbladet som huvudorgan.

En "quick-and-dirty" metod för att se om en författare vet och förstått något, som man själv inte redan visste, är förstås att se efter hur verket slutar. Det gäller framför allt om boken gör anspråk på att handla om en verklighet om vilken man själv kanske inte vet allt, men dock något. Arvidssons bok slutar med att citera en än mera framgångsrik ex-kommunist, Doris Lessing, som kallade marxismen "moderna, sekulariserade samhällets ljuvaste dröm", och han kallar själv denna lära ett "övande opium för folket, ett hinder för människan att av egna krafter förverkliga de framsteg som är möjliga och göra det steg för steg, enligt den av revolutionärer alltid lika föraktade gradvisa förändring som är vårt enda hopp och vår enda möjlighet".

6609_01.jpgFörsta maj-demonstration 1974.

Efter att grundligt ha studerat även de föregående 364 sidorna i boken kan jag inte annat än erkänna att Arvidsson med dessa få ord bra sammanfattat sin nuvarande syn på samhället, marxismen och politiken. Marxister är således enligt författaren likt folket på Plattan såväl missbrukare som langare - fast av ideologi. sätt att behandla Marx och marxister med omväxlande varma och kalla servetter är typiskt för hans resonemang i ämnet. Han "har ställt marxismen på hyllan, men där står den tillsammans med andra stora tänkares och utopisters verk, och den blir aldrig helt inaktuell trots att jag i dag anser att den kanske har gjort mer skada än nytta"

Någon ny eller originell kritik mot Marx tycks vara svår att prestera. Det mesta har definitivt varit i säck innan det hamnade i hans påse.

"Kommunismen är för oss inte ett tillstånd som ska uppnås, inte ett ideal, efter vilket verkligheten skall inrätta sig. Det vi kallar kommunism är den verkliga utveckling som upphäver det nuvarande tillståndet", säger Marx i Den tyska ideologin. Detta har inte hindrat vår författare från att, liksom andra före honom, hävda som en huvudinvändning mot marxismen att den skulle göra anspråk på att via klassamhällets helvete på räls leda oss från urkommunismens paradis till framtidens kommunistiska, dvs. till historiens slut. Därvid skulle den inte sky några medel. Att en ogrundad föreställning om en ödesbestämd seger för den egna saken skulle vara en passiviserande drog strider dock mot all erfarenhet. Arvidssons egen karriär som marxist borde räcka som motexempel.

Arvidsson har, liksom en gång Edvard Bernstein vid förra sekelskiftet, upp-täckt att "rörelsen är allt, målet intet". I allt väsentligt anser han sig ändå alltjämt mena att en grundläggande förändring av samhället vore nödvändig. Den liberala jämlikheten ger nämligen genom sitt hyllande av marknaden upphov till skillnader mellan människorna. Men Arvidsson menar också att behovet av "ökad jämlikhet" måste "samsas med andra värden, som frihet och individualism // politiken siktar till att balansera dem."

Detta projekt, "vårt enda hopp och vår enda möjlighet", borde dock enligt Arvidsson till den grad redan vara realiserat, trots revolutionärernas obstruktioner, ty "...den västliga värld i vilken vi själva lever har (bristerna) kraftigt reducerats. Jämlikheten har nått långt, i vårt eget land mycket långt. Fattigdomen är utrotad."

Byggandet av ett nytt samhälle måste alltså, om det ens vore nödvändigt, vara ett ofullbordat projekt, ett provisorium. Mao Zedong sade under sextiotalet i polemik mot det sovjetiska kommunistpartiet något liknande, dvs. att motsättningar även under socialismen måste vara mer eller mindre eviga. Men enligt Arvidsson var Mao bondsk och banal.

Arvidsson anlände till Lund i mitten på 60-talet som en slags FPU-socialist, för(för)des mer eller mindre in Clarté där han efter "den stora oredan" 1968 fungerade som vältalig, vid behov hårdhänt och enögd ledare av blinda. Därefter i Zenit, där han uppger att han, trots ett friare debattklimat, under åratal dolde sitt avfall från den lära han nu hävdar att han bara omfattat med förbehåll.

Men inget ont om Arvidsson, ty han försäkrar ju själv att han inte längre är en av oss. Inget gott heller, utom att han skriver som han brukade tala den gången det begav sig, flinkt och bra. Och hans snabbporträtt av ex-kamrater i Lund är ibland rätt träffande.

Nu är han en avklarnad liberal. Alltför rund i kanterna för att hemfalla till reaktionära excesser i stil med de f.d. Zenitkollegorna Svante Nordin och Lennart Berntson. Som klippt och skuren för en understreckare i Svenska Dagbladet. Om han i dag åter låter som sin gamle far, den liberale nattredaktören vid Jönköpingsposten, så får han trösta sig med Hegels ord, dvs. ungefär: "En gammal man må säga exakt samma sak som en ung, men orden betyder aldrig detsamma."

Frågan är vad han egentligen lärde sig i Lund, förutom att kommunister, i synnerhet maoister, är det jävligaste som finns?

Att Clarté och clarteister i alla tider, även i Lund under det röda decenniet efter 1965, gjort många misstag inser även vi som varit med såväl före som efter. Eftersom Håkan Arvidssons Lundamemoarer nästan aldrig omnämner de fiender som vi i detta skede - liksom än i dag - försökte bekämpa, verkar hans bok däremot snarast vara ägnad, inte att förhindra att ett kommande radikalt, antiimperialistiskt uppsving inte skall upprepa våra misstag, utan att det över huvud taget skall äga rum.

Håkan Arvidsson skrev i Expressen inför USA:s första överfall på Irak: "Ett ställningstagande till kriget är också ett ställningstagande för eller emot vår egen kulturs centrala värden och ytterst sett om de är värda att ta till vapen för att försvara."

Det var ett rejält sidbyte.Från uppror till försvar.

Fast vi har lärt oss att Håkan Arvidsson säkert kommer att plocka ner sin Marx från hyllan och inta en tätposition i kampen mot USA-imperiet när det väl har fallit. Sådan är han.

Nytt på Clartébloggen

Ska vi prata med nazister? (Recension)

Dan Israel - 15 november 2017

Ska vi prata med nazister? Så lyder titeln på den bok som Mikael Löfgren och Nätverkstan sammanställt med så gott som samtliga debattinlägg i den diskussion som uppstod efter att Bokmässan beslutat sig för att inte porta Nya Tider. Det är ett föredömligt initiativ, som på ett ytterst konkret sätt...

Läs mer...

De nya Sidenvägarna (Recension)

Hans Isaksson - 31 oktober 2017

Peter Frankopan är chef för Centrum för bysantinska studier vid Oxforduniversitetet. 2012 publicerade han boken ”The first crusade: The call from the east”. Nu är han aktuell med “Sidenvägarna” (The Silk Roads; Sv översättning Peter Handberg 2017; Bonniers; 687 sid). Ett av Jan Myrdals och Gun...

Läs mer...

Till minnet av Eva Ullstadius

Webbredaktionen - 31 oktober 2017

Det senaste numret av Clarté - Hundraåringen som försvann; Ett tema om den ryska revolutionen - är tillägnat Eva Ullstadius. Just denna utgåva av tidskriften har blivit mycket efterfrågad och uppskattad. Därför är det en extra stor glädje att numret är dedicerat till en person som starkt trott på och...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 2/17 Makten bakom orden

Bildtext

Krönika

Ottilia Thorsson - 17 juli 2017

I en något sliten Volvo är jag på väg mot min högstadieskola, jag är 15 år och pappa skjutsar mig...

Läs mer...

Bildtext

Temaintroduktion - Makten bakom orden

Olle Josephson - 17 juli 2017

Språkstrider är förtäckta klasstrider - och inte alltid så förtäckta. Det framgår av de fem...

Läs mer...

Bildtext

Varken AD eller riksdag stoppar hyvlingen

Erik Bohman - 17 juli 2017

I november beslutade Arbetsdomstolen (AD) att så kallade hyvlingar inte är att betrakta som...

Läs mer...