För tillfället innehas rollen som den nye Hitler av Irans president. Han har ju förklarat att judarna ska utplånas. Eller har han inte? Pierre Gilly granskar en mediemanipulation. Texten är ett utdrag ur hans nyutkomna bok Bombdiplomati. Konsten att skapa en fiende (Verbal förlag).

Det är den 24 juni 2005. Mahmoud Ahmadinejad har precis vunnit en överraskande seger i det iranska presidentvalet. I väst är det få som vet vem han är, men inom ett dygn börjar media att teckna ett ytterst ofördelaktigt porträtt. Det första öavslöjandetö: Mahmoud Ahmadinejad var en av ledarna i den 444 dagar långa studentockupationen av den amerikanska ambassaden i Teheran, som pågick från den 4 november 1979 till den 20 januari 1981. Den första tidning som publicerade påståendet, tillsammans med en bild som man fått av en anonym uppgiftslämnare, var ultrakonservativa Washington Times.

Därefter följer en rad oroväckande avslöjanden. Ahmadinejad ska ha torterat meningsmotståndare, varit inblandad i mordet på iranska kurder i Österrike och avrättat politiska fångar i Evinfängelset i Teheran. Ahmadinejad sägs även tillhöra en domedagssekt och ska dessutom ha fuskat i valet. Listan över Ahmadinejads påstådda synder är imponerande. Men tittar man närmare spricker många anklagelser som troll i solsken.

6608_01.jpgMahmoud Ahmadinejad

Fem av de femtiotvå amerikaner som hölls som gisslan på ambassaden har pekat ut Ahmadinejad som en av gisslantagarna, men i övrigt är det föga som talar för det.

I Iran är det ingen politisk belastning att ha tillhört gruppen som ockuperade den amerikanska ambassaden. Tvärtom. Trots det har Ahmadinejad förnekat att han var delaktig.

När jag intervjuade den iransk-amerikanske historikern Ervand Abrahamian i New York svarade han så här på frågan om Ahmadinejad var inblandad i gisslandramat: öNej, de som var inblandade tillhör nu Ahmadinejads kritiker. De flesta av gisslantagarna är reformister i dag. De stödde Khatami. De har skrivit artiklar som förklarar varför Ahmadinejad inte var en av dem. Ahmadinejad tillhörde som student en grupp som också ville ockupera Sovjetunionens ambassad. De ville vara emot både väst och öst, men de som bestämde ville inte reta Sovjet vid det tillfället.ö

En av ockupantledarna var Masoumeh Ebtekar. Hon var studenternas taleskvinna under gisslandramat, och blev senare Irans första kvinnliga vicepresident under reformpresidenten Mohammad Khatami (1997-2005).

Detta är välkänt, men verkar inte intressera vare sig Vita huset eller västerländska medier. En annan av deltagarna i ockupationen var Mohammad Reza Khatami. Reza är bror till Irans femte president Mohammed Khatami. Reza kandiderade till vicepresidentposten tillsammans med Mustafa Moin och förlorade presidentvalet mot Ahmadinejad 2005. Inte heller hans roll i ockupationen av ambassaden är någon hemlighet, men det saknar uppenbarligen nyhetsvärde.

Mitt personliga intryck är att det verkar finnas en ovilja bland många europeer och amerikaner att acceptera att Ahmadinejad inte var inblandad i gisslandramat. En europeisk toppdiplomat jag intervjuat i New York off the record godtog möjligheten att Ahmadinejad inte var en av gisslantagarna först efter att jag nämnt att han tillhört en grupp som ville ockupera Sovjetunionens ambassad. Tanken att Ahmadinejad inte var inblandad blir acceptabel först när man placerar den i en kontext där Ahmadinejad förblir en extremist.

6608_02.jpgStudenter vid Columbiauniversitetet i USA demonstrerar vid Ahmadinejads besök i september 2007. Bild: David Shankbone.

Knappt hade skandalen med Ahmadinejads påstådda inblandning i ockupatio-nen av den amerikanska ambassaden dött, förrän ett annat spår dök upp. öDet här är 1935 och Mahmoud Ahmadinejad är det närmaste Adolf Hitler vi har settö, sade den amerikanska kongressens tidigare talman Newt Gingrich i en intervju i vilken han förespråkade en invasion av Iran.

På CNN ser jag den mer sansade tidigare amerikanske utrikesministern Lawrence Eagleburger svara på frågan om Ahmadinejad är en ny Hitler. Eagleburger, som förklarar att han varken kan eller vill försöka uttala den iranske presidentens namn, rynkar pannan och säger att sådana jämförelser inte är så meningsfulla. Bara för att avsluta meningen med att säga att visst, Irans president är som Hitler.

Men jag ska inte överdriva. Alla amerikanska medier följer inte Hitlerspåret. När Wall Street Journal i maj 2006 resonerar kring Ahmadinejads brev till Bush, i vilket han bland annat diskuterar USA:s roll i världspolitiken, nöjer man sig med rubriken öCrazy Mahmoudö. Brevet påminner om Unabombarnens manifest, menar tidningen, i dess önästan rörande omtankeö (om sociala frågor och miljöproblem i världen) och uppmanar Ahmadinejad att titta mindre på BBC.

Att demonisera motståndaren är ett klassiskt propagandagrepp. Redan den kinesiske strategen Sun Tzu rekommenderade det för två och ett halvt tusen år sedan. Därför bör man inte vara förvånad över att alla länder som USA planerar att angripa har ledare som man liknar vid Hitler.

Men att jämföra Ahmadinejad med Hitler är ett hån mot de sextio miljoner människor som dödades av nazisternas krig. Ahmadinejad har varken startat krig, byggt koncentrationsläger eller gaskammare.

Mot Hitlers gärningar kan man dock sätta Ahmadinejads ord om att utplåna Israel. Det finns förmodligen inte något som har skadat Irans anseende i västvärlden mer än dessa ord, som fördömts i tiotusentals tidningsartiklar och bloggar.

Irans president ser ut att gå samma öde till mötes som den franska drottningen Marie Antoinette. Ingenting de franska revolutionärerna sade skadade monarkin så mycket som drottningens ord om att folket kan äta kakor ifall det inte har bröd. Kraften i cynismen har gjort att yttrandet levt vidare genom århundradena. Ahmadinejads berömda uttalande om att öIsrael ska utplånas från kartanö har förvandlat honom till en inkarnation av ondskan i västmedia.

Men varken Marie Antoinette eller Mahmoud Ahmadinejad har sagt vad man tillskriver dem. Drottningens cynism har tillskrivits flera kungligheter före henne och historiker har under lång tid friat henne från uttalandet. Många hade dock politiska skäl att vilja tro på att drottningen fällt detta uttalande, precis som många av politiska skäl i dag av hela sitt hjärta önskar en iransk president som kastar vansinniga hotelser omkring sig.

Ahmadinejad har aldrig uttalat att han vill se Israel öraderat från kartanö eller öutplånasö. Det finns inte ens ett sådant idiomatiskt uttryck på persiska, vilket Juan Cole, professor i Mellanösternstudier vid universitetet i Michigan, har påpekat. Cole föreslår istället formuleringen öockupationsregimen över Jerusalem måste försvinna från tidens bladö. Meningen anspelar förmodligen på en medeltida persisk dikt, menar Cole. Men intresset bland opinionsbildare att dra några konsekvenser av detta har varit närmast obefintligt.

Av dem som har fördömt Iran efter Ahmadinejads tal har förmodligen bara en bråkdel läst den felaktiga översättningen. Den som gör det kan av kontexten se att Ahmadinejad uttalade en vag förhoppning om ett framtida regimskifte i Israel, precis som han talade om regimskiften som ägt rum i öststaterna, Irak och Iran. Dessutom var talet baserat på uttalanden av den iranska republikens grundare Ayatollah Khomeini. I en översättning som The Middle East Media Research Institute har gjort framgår det tydligt:

öImam [Khomeini] said: This regime that is occupying Qods [Jerusalem] must be eliminated from the pages of history. This sentence is very wise. The issue of Palestine is not an issue on which we can compromise.ö

Det är naturligtvis en stor skillnad mellan att önska att ett lands regim försvinner och att ett land i sig självt ska försvinna. När Khomeini talade om att shans regim skulle störtas betydde det inte att han ville se Iran raderat från kartan. Irans utrikesdepartement har flera gånger dementerat att Ahmadinejad har sagt att Israel ska utplånas.

När jag frågade den persisktalande Co-lumbiaprofessorn Hamid Dabashi om Ahmadinejad sagt att öIsrael ska raderas från kartanö svarade han: öNär han sade det på farsi så lät det betydligt dunklare än när man översätter det till engelska. På persiska låter det inte som när man översatt det till engelska, som att han vill döda sex miljoner judar. Han ifrågasätter staten Israels legitimitet, han föreslår inte att judarna ska elimineras. Det har inget med att kasta folk i havet att göra, eller att döda eller bomba dem.

Men Iran är omringat av USA i Irak och Afghanistan, länder som bägge är i krig. Det har skett en massiv militär uppbyggnad runt Iran. Krigiska uttalanden är lika mycket ett exempel på nervositet som dumhet.

6608_03.jpgTidningen Daily News i New York, september 2007.

Jag ska vara tydlig. Jag skulle inte tveka en sekund att säga att jag tycker att den islamiska republiken av Iran borde utplånas från jordens yta, men betyder det att jag vill döda sjuttio miljoner iranier? Nej.ö

Även den svenskiranske vänsterpartisten Ali Esbati har skrivit att översättningen är felaktig, både bokstavligt och till andemening. Men intresset för att korrigera det här misstaget verkar vara närmast obefintligt. Det gäller även i svensk press.

Det kan förefalla otroligt att det man brukar kalla den fria pressen i väst inte skulle vara kapabel att korrekt återge vad den iranske presidenten säger. Men sker inte något liknande ofta lokalt även i Sverige?

En variant av detta brukar kallas för drevet och det kan riktas mot vem som helst. Till och med den svenske kungen fick smaka på det när han sommaren 2004 bara upprepade vad UD berättat för honom om sultanen av Brunei. Vad den svenske kungen utsattes för under några veckor händer nu med Irans president, fast mer ihållande och i större skala. Så fort han öppnar munnen framställs det han säger som märkligt, hotfullt eller galet. Det är ett drev på global nivå.

I fallet med Ahmadinejad kan man dock inte enbart förklara drevet med att journalister tänker med buk och plånbok. Iran har mäktiga fiender som tolkar alla uttalanden från Iran åt den fria pressen. Om Vita huset eller Israels regering påstår att Irans president har sagt något uppfattas det som en sanning. Vem ringer den iranske presidentens kontor för en kommentar? Hur många har tid eller lust att kolla upp källan?

Officiella källor som Vita huset är viktiga för medierna eftersom de framstår som trovärdiga. Genom att rapportera vad Vita huset säger slipper medierna ofta att kontrollera den ursprungliga källan, vilket sparar tid och pengar. Alla misstag kan sedan också avfärdas med att man bara återgett vad officiella källor uppgett. Och då alla medier rapporterar om samma saker späs ansvaret för felaktiga uppgifter ut till i det närmaste ingenting. Det är inte så allvarligt för en tidning att skriva att Irak har haft massförstörelsevapen eller att Irans president har sagt det ena eller det andra, så länge alla andra tidningar har begått samma misstag.

Själv hade jag länge svårt att tro att me-dia kan mobilisera en sådan enighet kring ett faktafel. Det handlar ju om en felaktig översättning som kan leda till krig. Men psykologisk forskning visar att man inte borde vara så förvånad.

På 1950-talet gjorde psykologen Solomon Asch en serie experiment med förbluffande resultat. Ett antal försökspersoner fick två kort vardera. På det ena kortet fanns en vertikal linje, på det andra fanns det tre. En av linjerna på kort nummer två var lika lång som linjen på kort nummer ett,och deltagarna ombads berätta vilken av de tre linjerna på kort två som motsvarade linjen på det första kortet.

Uppgiften är så enkel att ett förskolebarn normalt sett klarar av den. Men det var inte allt. Sju av deltagarna hade fått särskilda instruktioner. De fick svara före den åttonde deltagaren, som var den verkliga försökspersonen, och uppgav ibland medvetet fel svar.

Det är här något intressant inträffar. Efter att ha funderat en stund höll tre av fyra oinitierade med om det felaktiga svaret minst en gång. En av fyra höll rent av med om det felaktiga svaret femtio procent av tiden.

Det verkar som att den enskilde individen har en benägenhet att tycka som majoriteten. Men frågan är om försökspersonerna medvetet gav ett falskt svar för att passa in, eller om grupptrycket förändrade vad de såg. Ny forskning med MIR Scanners talar för det senare. Så som hjärnan är uppbyggd tror vi inte automatiskt vad vi själva ser, utan vad gruppen ser. Information från andra människor påverkar alltså i mycket hög grad vad vi ser - eller tror oss se.

När man talar om media kallas det här fenomenet för tystnadsspiralen. Genom att få oss att tro att de flesta människor tycker på ett visst sätt, påverkar medierna vår vilja att uttrycka en avvikande åsikt. De som tycker annorlunda uttalar sig sällan, vilket leder till att avvikande uppfattningar marginaliseras. Det kan börja med att medierna bara hävdar att de flesta tycker på ett visst sätt, men slutar med att de verkligen avspeglar vad folk tycker.

Den psykologiska mekanism som ligger till grund för tystnadsspiralen finns hos alla. Journalister, politiker, diplomater och vanliga tidningsläsare är alla berörda. Ju fler journalister och politiker som fördömer Ahmadinejad, desto färre vågar komma med en avvikande åsikt. Ju fler som anklagar honom för att ha sagt eller gjort något kontroversiellt, desto svårare blir det att säga emot. Rädslan för att uttrycka avvikande meningar gör att både medier och allmänhet i regel misslyckas med grundläggande källgranskning. Dr Aschs experiment har visat att människors verklighetsuppfattning påverkas av majoritetens uppfattning när det handlar om något så enkelt som längden på några linjer. Det är rimligt att anta att konformismen är ännu större när det gäller mer abstrakta frågor som inte kan avgöras med linjal.

Nytt på Clartébloggen

Ska vi prata med nazister? (Recension)

Dan Israel - 15 november 2017

Ska vi prata med nazister? Så lyder titeln på den bok som Mikael Löfgren och Nätverkstan sammanställt med så gott som samtliga debattinlägg i den diskussion som uppstod efter att Bokmässan beslutat sig för att inte porta Nya Tider. Det är ett föredömligt initiativ, som på ett ytterst konkret sätt...

Läs mer...

De nya Sidenvägarna (Recension)

Hans Isaksson - 31 oktober 2017

Peter Frankopan är chef för Centrum för bysantinska studier vid Oxforduniversitetet. 2012 publicerade han boken ”The first crusade: The call from the east”. Nu är han aktuell med “Sidenvägarna” (The Silk Roads; Sv översättning Peter Handberg 2017; Bonniers; 687 sid). Ett av Jan Myrdals och Gun...

Läs mer...

Till minnet av Eva Ullstadius

Webbredaktionen - 31 oktober 2017

Det senaste numret av Clarté - Hundraåringen som försvann; Ett tema om den ryska revolutionen - är tillägnat Eva Ullstadius. Just denna utgåva av tidskriften har blivit mycket efterfrågad och uppskattad. Därför är det en extra stor glädje att numret är dedicerat till en person som starkt trott på och...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 2/17 Makten bakom orden

Bildtext

Tagga ner! Här är bästa språkpolitiken

Olle Josephson - 17 juli 2017

Här är bästa språkpolitiken.

Läs mer...

Bildtext

Språk och frihet

Johan Althoff - 17 juli 2017

Publiceras inte på Clartewebben av copyright skäl.

Läs mer...