Georgienkriget handlade inte om demokrati eller etniska minoriteter. Det gällde olja och naturgas. Putin visade sig som bättre geopolitisk schackspelare än Bush. Den brittiske statsvetaren Michael Klare analyserar krigets orsaker och följder.

Många västerländska analytiker har valt att tolka de senaste striderna i Kaukasus som uttryck för ett nytt kallt krig, med en liten provästlig demokrati tappert kämpande mot en brutal reinkarnation av Stalins sovjetiska styre. Andra har sett det som ett återfall till den gamla etniska politiken i sydöstra Europa, med diverse minoriteter som använder moderna gränstvister för att lösa urgamla trätor.

Ingen av dessa förklaringar är korrekt. För att till fullo förstå de senaste oroligheterna i Kaukasus är det nödvändigt att se konflikten som en mindre skärmytsling i en mycket större geopolitisk kamp mellan Moskva och Washington om energirikedomarna runt Kaspiska havet. Den förre ryske presidenten (numera premiärministern) Vladimir Putin är på väg att bli den regerande stormästaren i geostrategiskt schack, medan Bush-laget visar sig vara i bästa fall medelmåttiga amatörer.

6606_01.jpgGeorgiska prickskyttar vid anfallet mot Sydossetien i augusti. Bild: Jonathan Alpeyric

Det slutliga priset i denna tävling är kontrollen över flödet av olja och naturgas från det energirika Kaspiska bäckenet till hungriga marknader i Europa och Asien. Enligt de senaste beräkningarna av oljejätten BP sitter de kaspiska ledande energiproducenterna, alla före detta "socialistiska republiker" i Sovjetunionen - framför allt Azerbajdzjan, Kazakstan, Turkmenistan och Uzbekistan - tillsammans på cirka 48 miljarder fat kända oljereserver (ungefär lika mycket som finns kvar i USA och Kanada) och 268 biljoner kubikfot naturgas (ungefär lika mycket som Saudiarabien har).

Under sovjettiden kontrollerades dessa nationers olja och naturgas av tjänstemän i Moskva och skeppades till största delen till Ryssland och andra sovjetrepubliker. Efter upplösningen av Sovjetunionen 1991 inledde västliga oljebolag vad som närmast liknar en guldrush efter de kaspiska energireservoarernas kolväten. Samtidigt gjordes planer upp för att kanalisera regionens olja och gas till marknader över hela världen.

Under 1990-talet sågs det Kaspiska bäckenet som världens mest lovande nya olje- och gaskälla. De stora västerländska energiföretagen - Chevron, BP, Shell och Exxon Mobil, bland andra - kastade sig dit för att dra nytta av vad som verkade vara ett gyllene tillfälle. För dessa företag var det en enkel match att övertyga regeringarna i de nya oberoende kaspiska staterna att underteckna avtal. Dessa stater var ivriga att locka till sig investeringar från väst - med åtföljande mutor - och att frigöra sig från Moskvas ekonomiska dominans.

Men det visade sig finnas en stor hake: Det var varken självklart eller lätt att lista ut hur man skulle kunna transportera all denna nya olja och gas till marknaderna i väst. Eftersom Kaspiska havet är en insjö gick det inte med tankfartyg, och alla befintliga pipelines gick genom Ryssland och var anslutna till Sovjettidens försörjningssystem. Även om många i Washington var ivriga att hjälpa amerikanska företag att få tillgång till den kaspiska energin, ville de inte se olje- och gasflödet gå genom Ryssland - fram till nyligen USA:s främsta motståndare - innan det nådde de västerländska marknaderna.

Vad skulle man göra? Om man tittar på det kaspiska schackbrädet vid mitten av 1990-talet, fick president Bill Clinton den ljusa idén att omvandla den nya oberoende, men energifattiga, republiken Georgien till en "energikorridor" för export av Kaspiska bäckenets olja och gas till väst, varvid man skulle kunna kringgå Ryssland helt och hållet. En första, "early-oil" pipeline byggdes för att transportera olja från nyutvecklade områden i Azerbajdzjans sektor av Kaspiska havet till Supsa på Georgiens Svartahavskust, där den lastades på tankfartyg för leverans till de internationella marknaderna.

6606_02.jpgBush hyllar Saakasjvili

Detta kom att följas av en långt djärvare plan: att bygga den över 160 mil långa BTC-pipelinen från Baku i Azerbajdzjan till Tbilisi i Georgien och sedan vidare till Ceyhan på Turkiets Medelhavskust. Återigen var tanken att utesluta Ryssland - som under de mellanliggande åren förvandlats till en stapplande och allt fattigare före detta supermakt - från energirushen kring Kaspiska havet.

Clinton styrde över varje led i BTC-linjens ursprungliga utveckling, från idé ända till de formella arrangemang som Washington tvingade på de tre nationer som deltog i projektet. (Arbetet med ledningen var inte slutfört förrän 2006, två år in på George W. Bushs andra mandatperiod.) För Clinton och hans rådgivare var detta ren och skär geopolitik - ett beräknande försök att höja västs energisäkerhet och samtidigt minska Moskvas kontroll över det globala flödet av olja och gas. USA-administrationens insatser för att främja byggandet av nya rörledningar genom Azerbajdzjan och Georgien var avsedda "att bryta Rysslands kontrollmonopol över transporten av olja från regionen," sa Sheila Heslin från nationella säkerhetsrådet rent ut till senatens undersökningskommitté 1997.

Clinton förstod att denna strategi innebar betydande risker, särskilt som den av Washington gynnade "energikorridoren" passerade genom eller i närheten av flera stora konfliktområden - däribland de ryskstödda utbrytarenklaverna Abchazien och Sydossetien. Med detta i åtanke fattade Clinton ett andra beslut - att omvandla den nya georgiska armén till en militär hjälparmé för USA, utrustad och utbildad av det amerikanska försvarsdepartementet. Enbart från 1998 till 2000 mottog Georgien 302 miljoner dollar i militärt och ekonomiskt stöd från USA - mer än något annat kaspiskt land - och amerikanska militära tjänstemän började göra regelbundna resor till huvudstaden Tbilisi för att visa den dåvarande presidenten Eduard Sjevardnadze sitt stöd.

Under dessa år var Clinton den bäste schackspelaren i regionen kring Kaspiska havet, medan hans ryska motsvarighet, president Boris Jeltsin, var alldeles för upptagen med inhemska problem och ett bittert och dyrt gerillakrig i Tjetjenien för att kunna svara på hans drag. Det var dock tydligt att höga ryska tjänstemän var djupt oroade över den växande USA-närvaron på Rysslands södra bakgård - vad de kallade sitt "nära utland" - och redan hade börjat planera för en eventuell comeback. "Det har inte passerat obemärkt i Ryssland att vissa externa intressen försöker försvaga vår position i området kring Kaspiska havet", deklarerade Andrej J. Urnov från det ryska utrikesministeriet i maj 2000. "Ingen bör bli förvånad över att Ryssland är fast beslutet att stå emot alla försök att inkräkta på dess intressen."

I detta kritiska ögonblick tog en betydligt mer kapabel spelare över på den ryska sidan av det geopolitiska schackbrädet. Den 31 december 1999 utsågs Vladimir V. Putin till president av Jeltsin och sedan, den 26 mars 2000, valdes han till president på fyra år. Politiken i Kaukasus och den kaspiska regionen förvandlades därmed radikalt.

Redan innan han blev president hade Putin visat att han ansåg statlig kontroll över energiresurserna vara den nödvändiga grunden om Ryssland åter ville bli en stormakt. I sin doktorsavhandling, av vilken en sammanfattning offentliggjordes 1999, hade han skrivit att "en stat har rätt att reglera förvärv och användning av naturresurserna, och särskilt mineraltillgångarna [inklusive olja och naturgas], oberoende av på vems fastighet de är belägna". På denna grundval genomförde Putin som president åternationaliseringen av många av de energibolag som privatiserats av Jeltsin, liksom vad som faktiskt var de ryska myndigheternas konfiskering av Jukos - en gång Rysslands rikaste privata energiföretag. Han har också fört Gazprom, världens största naturgasleverantör, tillbaks under statlig kontroll och placerat sin skyddsling, Dmitri Medvedev, nu Rysslands president, vid dess roder.

6606_03.jpgViktiga rörledningar för olja och naturgas går genom Georgien. Karta: Thomas Blomberg

Så snart han väl återställt statlig kontroll över större delen av Rysslands olje- och gasfyndigheter, vände Putin sin uppmärksamhet mot nästa självklara mål: Kaspiska havet. Här var hans avsikt inte så mycket att skaffa Ryssland äganderätt till energikällorna - även om ryska företag under de senaste åren köpt andelar i vissa kaspiska olje- och gasfält - utan mer att få kontroll över exportledningarna till Europa och Asien.

Ryssland hade redan en stor fördel eftersom mycket av Kazakstans olja redan strömmade till väst via det Kaspiska Pipelinekonsortiets (CPC) ledningar, som går genom Ryssland innan de når Svarta havet. Dessutom fortsatte mycket av Centralasiens naturgas att gå till Ryssland genom rörledningar byggda under sovjettiden. Men Putins utspel i regionen kring Kaspiska havet hade uppenbarligen ett ännu mer ambitiöst mål. Han ville se till att merparten av oljan och gasen från de nyutvecklade fälten kring Kaspiska havet skulle transporteras västerut via Ryssland.

Den första etappen i denna framstöt innebar frenetisk diplomati från Putin och Medvedev (fortfarande i rollen som styrelseordförande i Gazprom) för att övertala Kazakstans, Turkmenistans och Uzbekistans presidenter att skicka sin framtida produktion av gas via Ryssland. En stor framgång uppnådde Putin när han i december 2007 undertecknade ett avtal med ledarna för dessa länder att leverera 20 miljarder kubikmeter gas per år via ett nytt transportnät längs Kaspiska havets östra strand till södra Ryssland - för slutlig leverans till Europa via Gazproms redan befintliga ledningsnät.

Samtidigt har Putin försökt undergräva det internationella förtroendet för Georgien som pålitlig framtida korridor för energileveranser. Detta blev en strategisk huvudfråga för Moskva när EU aviserade planer på att bygga en naturgasledning för tio miljarder dollar från Kaspiska havet, döpts till Nabucco efter en Verdiopera. Den skulle sträcka sig från Turkiet till Österrike, samtidigt som den kopplades ihop med en utbyggd sydkaukasisk gasledning som nu går från Azerbajdzjan genom Georgien till Erzurum i Turkiet. Nabucco-ledningen var tänkt att dramatiskt minska Europas beroende av rysk naturgas - så har den också fått ett entusiastiskt stöd från Bushadministrationen.

Det är mot denna bakgrund den senaste tidens händelser i Georgien skall ses. Det är uppenbart att ju mer olja och gas som går genom Georgien på väg västerut, desto större blir detta lands geopolitiska betydelse i kampen mellan USA och Ryssland om fördelningen av den kaspiska energin. Bushregeringen insåg det naturligtvis och svarade med att ge hundratals miljoner dollar i militärt bistånd till den georgiska militären samt hjälp att utbilda specialister för att skydda de nya rörledningarna. Men USA:s partner i Tbilisi, president Mikheil Saakashvili, nöjde sig inte med att spela den relativt blygsamma rollen som pipelinevakt. I stället har han försökt uppfylla den storhetsvansinniga idén att återta utbrytarregionerna Abchazien och Sydossetien med amerikansk hjälp. När det hände såg Bush-gruppen - förblindad av sina egna neokonservativa fantasier - Saakashvili som ett användbart redskap i sin sedan länge pyrande antiryska handlingsplan. Tillsammans har de gått i en fälla skickligt gillrad av Putin.

Det är svårt att inte dra slutsatsen att den ryske premiärministern lurade den eldfängde Saakashvili att invadera Sydossetien genom att uppmuntra irreguljära trupper från Abchazien och Sydossetien att attackera georgiska utposter och byar i de två enklaverna gränsområden. Utrikesminister Condoleezza Rice har enligt uppgift uppmanat Saakashvili att inte svara på sådana provokationer när hon träffade honom i juli. Tydligen föll hennes råd för döva öron. Mycket mer lockande, verkar det, var hennes löfte om kraftigt amerikanskt stöd till Georgien för ett snabbt inträde i Nato. Andra amerikanska ledare, inklusive senator John McCain, försäkrade Saakashvili om ett orubbligt amerikanskt stöd. Oavsett vad som sagts i dessa privata samtal, verkar Georgiens president ha tolkat dem som grönt ljus för sina äventyrliga impulser. Den 7 augusti, få ifrågasätter i dag detta, invaderade hans styrkor Sydossetien och attackerade huvudstaden Tskhinvali. Därmed gav man Putin vad han länge önskat - en till synes legitim ursäkt att invadera Georgien och visa hur sårbar Clintons (och nu Bushs) omskrutna energikorridor är.

I dag är den georgiska armén slagen i spillror, BTC och södra Kaukasus gasledningar ligger inom ryskt skotthåll, och Abchazien och Sydossetien har förklarat sig självständiga. De blev snabbt erkända av Ryssland. För att möta denna utveckling har Bushregeringen, tillsammans med några vänskapliga ledare i Europa, utlöst en medial och diplomatisk motattack där Moskva anklagas för barbariskt beteende och diverse kränkningar av folkrätten. Hot har också framförts om att utesluta Ryssland från olika internationella fora och institutioner, såsom G8:s regeringsklubb och Världshandelsorganisationen. Det är möjligt att Moskva kommer att drabbas av viss isolering och en del mindre besvär till följd av sitt intrång i Georgien. Inget av detta kommer dock, så långt man nu kan se, att förändra bilden i Kaukasus: Putin har flyttat sina mest kraftfulla pjäser till detta hörn av brädet, Amerikas bonde har tagits, och det finns i praktiken inte mycket Washington (eller London eller Paris eller Berlin) kan göra för att förändra resultatet.

Det kommer naturligtvis att bli fler ronder framöver och det är omöjligt att förutsäga hur de slutar. Putin vann den här gången eftersom han fokuserade på geopolitiska mål, medan hans motståndare blint drevs av fantasier och ideologi. Så länge detta mönster består kommer han eller hans efterträdare sannolikt att dra det längsta strået. Endast om amerikanska ledare intar en mer realistisk syn på Rysslands återuppväckta makt eller, alternativt, väljer att samarbeta med Moskva i utnyttjandet av den kaspiska energin, kommer risken för ytterligare strategiska bakslag för USA i regionen att försvinna. -

Michael T. Klare är professor vid Hampshire College och författare till bl.a. Rising Powers, Shrinking Planet: The New Geopolitics of Energy (Metropolitan Books). Artikeln har tidigare publicerats på www.tomdispatch. com.

Översättning från engelska: Lennart Palm.

Nytt på Clartébloggen

Ska vi prata med nazister? (Recension)

Dan Israel - 15 november 2017

Ska vi prata med nazister? Så lyder titeln på den bok som Mikael Löfgren och Nätverkstan sammanställt med så gott som samtliga debattinlägg i den diskussion som uppstod efter att Bokmässan beslutat sig för att inte porta Nya Tider. Det är ett föredömligt initiativ, som på ett ytterst konkret sätt...

Läs mer...

De nya Sidenvägarna (Recension)

Hans Isaksson - 31 oktober 2017

Peter Frankopan är chef för Centrum för bysantinska studier vid Oxforduniversitetet. 2012 publicerade han boken ”The first crusade: The call from the east”. Nu är han aktuell med “Sidenvägarna” (The Silk Roads; Sv översättning Peter Handberg 2017; Bonniers; 687 sid). Ett av Jan Myrdals och Gun...

Läs mer...

Till minnet av Eva Ullstadius

Webbredaktionen - 31 oktober 2017

Det senaste numret av Clarté - Hundraåringen som försvann; Ett tema om den ryska revolutionen - är tillägnat Eva Ullstadius. Just denna utgåva av tidskriften har blivit mycket efterfrågad och uppskattad. Därför är det en extra stor glädje att numret är dedicerat till en person som starkt trott på och...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 2/17 Makten bakom orden

Bildtext

Temaintroduktion - Makten bakom orden

Olle Josephson - 17 juli 2017

Språkstrider är förtäckta klasstrider - och inte alltid så förtäckta. Det framgår av de fem...

Läs mer...

Bildtext

Den geostrategiske marskalken

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Hösten 1917 blev Finland självständigt för att snabbt kastas in i inbördeskrig. Den vita sidan...

Läs mer...