Vissa dagar på jobbet är tyngre än andra, som när man spenderat timmar på akuten efter att fått ånga från bageriugnen i ansiktet, eller de dagar då allt funkar skitbra ända tills chefen glider förbi och stjäl arbetsglädjen. Då tar tröttheten och ilskan över och man vill inte mer, vill inte se till att allt fungerar, vill inte baka några mer kanelbullar eller fixa de där 350 mingeltallrikarna. Men med tryggheten i en övertygelse om att det går att organisera allt på ett annat sätt, att ilskan och tröttheten kan göra nytta om man bara förstår hur man ska använda den, så orkar man gå till jobbet i morgon också, och baka de godaste kanelbullarna, någonsin.

En del av mina arbetskamrater saknar den övertygelsen, ser inte sambanden på samma sätt som jag, och deras ilska och frustration blir något annat. Något destruktivt, självförstörande.

För missta er inte, frustrationen över det här samhället finns hos alla som jag träffat som någonsin haft ett riktigt jobb.

6603_01.jpgKlassförtrycket är bostadslösheten och lyxvillorna i Långedrag, det är överklasskärringen som snäser av dig i kassalinjen, vd:n på företaget som kallar oss 'sina arbetare'.

25 augusti 2007

Klassförtrycket

klassförtrycket är inte vagt eller konstigt
inget tveksamt som bekymrar dig ibland

klassförtrycket är bostadslösheten och lyxvillorna i Långedrag
det är överklasskärringen som snäser av dig i kassalinjen
vd:n på företaget som kallar oss "sina arbetare"

klassförtrycket kan vara något så enkelt som avståndet till stan eller något så uppenbart som skillnaden mellan de som har och de som inte har, de som äger och de som arbetar

klassförtrycket är det hårda golvet under dina fötter i produktionen,
hur benen känns efter nio timmar på språng
klassförtrycket är tröttheten på bussen till jobbet 06.07,
känslan av att det borde finnas något mer

klassförtrycket är inte vagt eller konstigtinget tvetydigt svar på en konstig fråga

klassförtrycket är arbetslösheten och det faktum att det fortfarande finns saker att göra
det är ett förbannat slöseri med resurserett sätt att hålla lönerna i nivå med tacksamheten

klassförtrycket är tiden du spenderar på akuten medan andra går före dig i kön,är dina utslitna axlar och stela nacke, ärren på dina händer efter varma plåtar,klassförtrycket är tiden du kan njuta för att sedan vara tvungen igen,klassförtrycket är den förlorade arbetsglädjen

klassförtrycket är inget diffust eller allmänt
det är en förklaring på tröttheten och ilskan
ett enkelt svar på en enkel frågaär både problemet och den nalkande lösningen
när tröttheten och ilskan blivit för storoch vi inte orkar mer

24 september 2007

Lastbryggan 05.50

hösten spegelblank mot mörk asfaltjag rycker åt mig en brödback och väntar ut stämpelklockan
i en halvtimme har jag köket för mig själv
tänder kylarna, sätter på värmeriet, drar igång stekbord och spisar
väcker köket från en stilla förväntan och slår igång fläktarna med full kraft
sätter mina degar på jäsning

flera gånger har jag svarat i min telefon och människan på andra sidan har sagt att det låter som jag är i en fabrik
och ja, det här är min fabrik
när jag stämplar in markerar jag avdelning; produktion
här hymlar vi inte om sånt, det är tydligt vilken klass vi tillhör

glider i kockrocken och blir någon annan
en yrkesroll som gör mig hård
rak, snabb, effektiv
vissa dagar stannar hon kvar i mig även efter jag lämnat omklädningsrummet
i pressade situationer är hon där
köksspråket; "bakom", "framför", det korta, koncisa
avskalat från allt onödigt
ibland hårt, ibland ärligt, ibland elakt
men oftast fullt med kärlek

folk som aldrig jobbat i ett kök kan bli knäckta på ett par timmar
folk som alltid jobbat i kök blir så småningom det

(---)

hänger av mig kockrocken i skåpet i omklädningsrummet och
på vagnen från jobbet lämnar jag hetsen bakom mig
i tunneln genom berget mellan runstavsgatan och kortedala torg saknar jag täckning och vid galileis gata tänker jag att här bor jag, i bergsjön, där spårvagnarna kommer rakt genom berget för att ta mig till andra sidan

9 oktober 2007

om det här med att vara sjuk

Följande exempel är ganska talande. Det fick vi på facket skickat till oss från en medlem som jobbar på McDonalds. Det hade satts upp på anslagstavlan av hans chef.

"Sjukskrivningar...
följande är INTE okej att sjukskriva sig för:
1. Ont i huvudet
2. Ont i halsen
3. Mensvärk
4. Snuva
5. Ont i magen
Detta är INTE okej varken hos mig eller försäkringskassan!
Mvh /Björn"

24 oktober 2007

Fackmöte och golvbrunnar

det finns ett sätt att hålla den värsta tröttheten borta
ett sätt att rädda sig själv från hopplösheten och behålla någon sorts respekt för sig själv och det man gör, när man dag efter dag måste stressa, tjäna pengar åt nån annan, lyssna på chefens monologer om höjden på morotskakor och vikten av att inte räkna fel på en halvfralla till en mastodontkonferens

det handlar om organisering och att kunna spänna blicken i chefen och veta att han bara är en rädd liten man, ett symtom på en sjukdom som vi tvingas leva med dag efter dag

idag var han speciellt rädd
försökte låta självsäker och auktoritär när jag snällt upplyste honom om att helårsanställningarna måste förhandlas om och att vi ska ha ett fackmöte nästa vecka
det måste skrämt skiten ur honom för han blev nästan lite upprörd och försökte förtvivlat prata om saker som han inte vet nått om
stackare

men lite trött blir man ändå; att det ska behövas kämpas för minsta lilla
övertidsersättning, för att golvbrunnarna ska lagas, för att vi ska få ha ett litet möte

men å andra sidan; han borde nog vara lite rädd ändå
vi har börjat organisera oss
och den styrkan är det inte några arbetsgivaradvokater som kan fiffla bort

9 november 2007

Rakryggade kallskänkor

vaknade fem minuter innan klockan ringde imorse
04.25

04.55 skedde ett andra uppvaknande och jag hade lite mer bråttom
men ett skickat filmklipp från syster lyfte morgonen och väl på jobbet var humorn på en hög nivå

chefen hade kallat in köksmästaren och sig själv för att övervaka vad vi egentligen gör om mornarna
"hur kan det ta så lång tid att göra lite mackor?!" och "varför hinner ni inte mer?!" och ett svar från oss som gjorde oss rakryggade men chefen ännu argare

kockarna får säga emot, men när de unga, kvinnliga kallskänkorna höjer rösten då är det fan revolution på gång, tänkte han och surade hela dagen
gick runt och snackade skit och jag vet att han gått omkring och försökt höra sig för vad "jenny egentligen har för sig" och vad "försöker hon få med er på", och jag vet att han pratat med min arbetskamrat om att sänka kallskänkornas arbetstid, för till skillnad från honom så är dom smarta och förstår vem han är, vad han är
och varför han skulle vilja ha halvtider i kallskänken i stället
det handlar om att försöka få bort de obekväma och hitta fogliga att ersätta dom med

och det är så som det alltid varit, varje gång
varje gång man så bara krävt det man har rätt till
på varenda arbetsplats
att skitsnacket och baktalningen sätter igång
svartmålningen
och dom är så rädda
jag hör ju det i det som arbetskamraterna berättar
jag känner ju det i chefernas blickari de korta orden och hur de väljer vem de ger ansvar

men humorn
att komma in i köket och veta det som alla utom chefen fattar
att han är ett skämt för oss
när han ber oss jobba fortare
ifrågasätter vår yrkesskicklighet
när han "skämtsamt" skyller 50 felbeställda tårtbitar på oss
efter att han struntat i att avbeställa democh tycker att det är kul att säga att det kommer dras på lönen

det är stor humor
när han kallar in en kallis på kontoret och skäller ut henne för att det legat en halvfralla för mycket på en silverbricka dagen innan
och den utskällningen tar en kvart under morgonstressen och det krävs en skrattpaus när han sen blir förvånad då inte allt klaffar under lunchen
en kvart är en evighet

och i morse gick jag bort till vår kallskänk där de stod, cheferna, och hälsade mitt mest ironisktglada "hej, visst är det en underbar morgon" och det hände nåt, jag kunde inte släppa den känslan sen
av stor humor, mycket större än filmklippet syster skickat på morgon
av att han tror att han kan trycka ner oss
och till och med köksmästaren står och vill strypa honom när han för tredje gången innan klockan blivit halv sju på morgonen ber min arbetskamrat att jobba fortare medan han själv står och pratar i telefon
och det ondaste ögat i hela världen från henne som får honom att hålla sig på kontoret hela dagen
en blick som förklarade något sorts krigmot sambanden som gör honom till en riktigt dålig chef

det var en fin dag på jobbet idag

6603_02.jpgBild: Robert Nyberg

3 december 2007

riktigt jävla förbannad

jag blev vald till platsombud för kanske 20 dar sen
vi stred om vår övertidsersättning för ett par veckor sen
för ett par dagar sen hävdade chefen att vi skulle vara ännu fler kallskänkor nästa säsong

idag kallade han in mig på sitt kontor och sa att det inte fanns något jobb för mig efter jul
nu är det krig
föreningsrättskränkare är de värsta människorna på hela jorden

3 december 2007

Motoffensiven

jag är trött

trött på att kämpa för sånt vi redan vunnit;

för övertidsersättning, för halkfria skor

för att få behålla jobbet även om man säger att vi ska fan ha allt det där

trött

men blir litelite piggare när mina vänner pratar om att:

starta en facebook grupp

skickar "en sång för modet"

säger att jag ska kriga hela vägen ut

öLåt dem bära ut dej och hämta nycklarna med indrivningsman.ö

uppmanar mig att ta tillfället i akt och flytta närmare dom

ödet här är ödet. det är nu det sker. flytta till malmoe!ö

säger att det är en komplimang på nått sätt, att inte kunna låta bli att bråka med de som bråkar så mycket att dom försöker göra sig av med en

och smset från en arbetskamrat "hej, du jätte snäll kompis och glöm inte utan problem det går inte människa vänliga A" och min kallskänkskollegas "hej vännen. hur känns det? än är ju inte sista ordet sagt!"

och smider planer som ska ge mig jobbet tillbaka

för just nu har jag sån huvudvärk att jag inte riktigt orkar själv

men det kommer

den kommer

motoffensiven

bara vänta och se

än är inte sista ordet sagt }

6 december 2007

Allt skulle gå bra

allt skulle gå bra
vi skulle lämna avdelningen Tordyvelnö och börja 4an
skulle bli äldre och äldre tills vi kunde överge fritidsflaggans färgglada konturer
vi skulle växa upp och allt skulle gå bra
åren skulle ta oss till vintrar med overaller i rätt storlek, arvegods i rätt modell
pengar som räckte till något extra någongång
och pappa skulle hitta ett jobb, ett sätt att bli hel igen

vi skulle börja på högstadiet och vännerna skulle vara schysstare, maten godare, lärarna rättvisare
vi skulle träna fotboll varje kväll för att slippa vara hemma
skulle växa upp och flytta till nått bättreslippa skriken mellan väggar
vi skulle upptäcka en utväg, chiffret som skulle få bitarna att falla på plats
förklaringen till hur prövningarna gjorde oss starkare, hårdare, kallare
vi skulle ta E22an bort från meningslösheten

allt skulle gå bra
vi skulle börja gymnasiet i samma förhoppningar och löften
allt skulle bli lättare
konkurrensen skulle vara något nyttigt, valfriheten stor och vi skulle få umgås med folk med andra erfarenheter, som skulle göra oss till bättre människor
tjejen vars pappa inte hade problem med alkoholen utan med att placera sina miljoner rätt, killen som aldrig förstod varför städerskorna strejkade och skräpade ner lite extra
vi skulle stå med studentmössorna i luften och jubla
inte med mössan i hand, nersänkt huvud, utanför arbetsförmedlingen
för
framtiden skulle vara ljus, cheferna skulle vara rättvisa, lönerna rimliga och tempot mänskligt
det skulle finnas arbetsglädjevi skulle jobba hårt men det skulle löna sig, vi skulle få nåt tillbaka efter att ha gett i 18 år
saker och ting skulle bli enklare
bara ett år till
bara ett år till
sen lösningen
för allt skulle bli bättre
vi skulle inte sitta som daglönare, timavlönade och vänta på att telefonen skulle ringa
vi skulle inte vara rädda för att säga ifrån när någon trampade på oss
vi skulle bli människor
och
allt skulle gå bra
--
ett gäng av mina arbetskamrater tågade in på vdns kontor idag
imorgon får jag besked
vill inte behöva dra igång allt
vill bara ha mitt jobb
men måste man så måste man
annars är man bara en lite lort som tror att saker och ting blir lättare och bättre av sig själv
jag försöker att inte vara någon lort, varje dag

12 december 2007

Befrielsen

jag funderade på det idag
vad man gör för att klara av såna här veckor
såna här månader
såna här år
hur man orkar leva i det här skitsamhället
dels handlar det om människorna
som lyfter en och vet hur man gör för att överleva
som ringer, messar, mailar, ger blommor
får en att förstå att man inte är ensam

men i stort handlar det om att putta skiten ifrån sig
leva i hoppet om en bättre dag imorgon, nästa vecka, nästa år
organisering och kamp
att hitta en väg framåt som leder ut ur allt som gör en illa

och människorna då såklart

och kanske om ett telefonsamtal från någon som kommer få våren att komma lite tidigare nästa år, förhoppningsvis, kanske, en kontrast och något som tänder mig
men det vet vi inte än
och om det här:

så, det är så här det är
en trötthet över allt som är
skiten man vadar sig igenom
blir trampar på
hopplösheten

så det är inte
folkmassorna på gatorna
de röda fanorna hastigt upphängda
adrenalinet pumpande
befrielsen

så det är inte
ett schysst arbetstempo
slipade knivar och halkfria skor
jobb till alla
arbetsglädjen

så det är inte
sätta sig ner på trottoarkanten
kunna andas ut
vår tur nu
rättvisan
så det är
cheferna som trampar på oss
rädslan i arbetskamraternas ögon
tysta arbetsplatser
livegen

så det är inte
folksamlingarna utanför kommunhuset
de folkvalda på bankerna
omfördelande resurserna
hoppet

i stället
murarna runt de som har
bostadskvarteren, landsgränserna, ockupanterna
systemet som begraver oss
i hundratusental

så det är inte
möjligheterna tydliga
drömmarna möjliga
förverkligandet inte en omöjlig dröm
verkligheten för alla

så det är inte
du som torkar bort mina tårar
fyller mig med kraft
säger:
du behöver inte leva i hoppet om morgondan längre
socialismen är här
nu

Dessa texter är utdrag ur Jenny Wrangborgs blogg Tio meter över havet tiometerover-havet.blogspot.com . Hon fick sparken som kallskänka sedan hon börjat agera fackligt på sitt jobb. Bor för närvarande i Vancouver: "Här finns också en verklighet att berätta om, en verklighet som är förvånansvärt lik den på Astronomgatan i Göteborg. Kallskänkorna är underbetalda och längtan efter något större är hopplöst underbar. Bara en sån sak."

Nytt på Clartébloggen

Ska vi prata med nazister? (Recension)

Dan Israel - 15 november 2017

Ska vi prata med nazister? Så lyder titeln på den bok som Mikael Löfgren och Nätverkstan sammanställt med så gott som samtliga debattinlägg i den diskussion som uppstod efter att Bokmässan beslutat sig för att inte porta Nya Tider. Det är ett föredömligt initiativ, som på ett ytterst konkret sätt...

Läs mer...

De nya Sidenvägarna (Recension)

Hans Isaksson - 31 oktober 2017

Peter Frankopan är chef för Centrum för bysantinska studier vid Oxforduniversitetet. 2012 publicerade han boken ”The first crusade: The call from the east”. Nu är han aktuell med “Sidenvägarna” (The Silk Roads; Sv översättning Peter Handberg 2017; Bonniers; 687 sid). Ett av Jan Myrdals och Gun...

Läs mer...

Till minnet av Eva Ullstadius

Webbredaktionen - 31 oktober 2017

Det senaste numret av Clarté - Hundraåringen som försvann; Ett tema om den ryska revolutionen - är tillägnat Eva Ullstadius. Just denna utgåva av tidskriften har blivit mycket efterfrågad och uppskattad. Därför är det en extra stor glädje att numret är dedicerat till en person som starkt trott på och...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 2/17 Makten bakom orden

Bildtext

Unga märker orden

Henning Årman - 17 juli 2017

I Sydafrika demonstrerar studenterna för bättre studiemedel, mindre engelska och antikoloniala...

Läs mer...

Bildtext

Språkpolitik på folkrörelsegrund

Arne Rubensson (intervju) - 17 juli 2017

Fyra frågor till Arne Rubensson, vice ordförande i nätverket Språkförsvaret.

Läs mer...

Bildtext

Makt och motstånd präglar språken

Ola Wikander - 17 juli 2017

Imperier växer fram och går under. Några språk blir redskap för deras makt, andra förtrycks eller...

Läs mer...