Chavez i Venezuela är välkänd, kanske också Morales i Bolivia. Men Kirchner i Argentina, Vazquez i Uruguay, Bachelet i Haiti? I en rad latinamerikanska stater har väljarna fört presidenter till makten som inte går USA:s ärenden.

General Pinochet, som störtade den demokratiskt valde Salvador Allendes socialistregering den 11 september 1973 och etablerade världens första nyliberala regering mitt i ett blodbad och som sedan plågade det chilenska folket med sin militärdiktatur under sjutton år, dog av en hjärtattack den 3 december 2006. Samma dag omvaldes Venezuelas president, Hugo Chavez, till ytterligare en mandatperiod på sex år med en överväldigande majoritet på 63 procent mot de 37 procent som tillföll de finansiella intressenas älskling, Manuel Rosales.

Pinochets statskupp inledde ett kvartsekels "guldålder" för imperialistisk plundring i Latinamerika, då nyliberala regimer tog makten i land efter land. Nära en miljard dollar beräknas ha plundrats från kontinenten under denna mörka tid. Kuba verkade vara slutgiltigt isolerat under alla dessa år, och den kortlivade sandinistiska revolutionen i Nicaragua tvingades slå till reträtt och upplösa sig själv.

När Chavez tog makten 1998-99, innebar det början på vad som har blivit känt som Latinamerikas vänstervåg, eller, med en färgstarkare men politiskt blygsammare terminologi, den "rosa vågen".

Brasilien är kontinentens största och mest industrialiserade land, och valet av Luiz Inacio "Lula" da Silva - avhoppad gymnasist, en gång skoputsare, legendarisk fackföreningsledare och ledare av Arbetarnas parti/Partido de Trabalhadores (PT) - kändes som en väldig tidvattenvåg.

Under tiden hade den nyliberala ackumulationsmodellen kommit in i en slutgiltig kris i en rad länder. Ett exempel är Argentina, kontinentens näst största ekonomi, där mot slutet av perioden tre presidenter kom och gick under massuppror som slutade först efter att Nestor Kirchner blivit president i maj 2003, bara fem månader efter Lulas valseger i Brasilien. Även om han inte är socialist i någon rimlig mening, så avskrev Kirchner delar av utlandsskulden och resten köptes upp av Venezuela. Kirchner förtjänade därigenom att räknas in i den "rosa vågen".

Nästa genombrott kom i lilla Uruguay, intryckt mellan Brasilien och Argentina, när Tabare Vazquez valdes till president i oktober 2004 och blev det första statsöverhuvudet i landets historia som kallade sig för "socialist". Men det avgörande ögonblicket i vågen av val var Evo Morales förbluffande seger i Bolivia i december 2005, då det bara är i Bolivia, tillsammans med Kuba och Venezuela, som möjligheten för en radikal social förändring verkligen finns, till skillnad från i länderna med "måttliga vänster"-regeringar.

Dessa tre länder utgör nu vad som Chavez kallar "de godas axel" och vad Tariq Ali i sin senaste bok kallar för "hoppets axel". Den jordskredsliknande omvälvningen i Bolivia följdes snabbt av valsegrar för Michelle Bachelet i Chile och Rene Preval i Haiti, i kontinentens båda ändar. Prevals seger var på sätt och vis den mest betydelsefulla då den slog tillbaka den USA-stödda kuppen mot den förre presidenten Jean-Bertrand Aristide och gick emot de USA-stödda ockupationstrupperna, som tillät Preval att tillträda sitt ämbete endast på grund av ett överväldigande tryck från de upphetsade massorna på Haiti. President Michelle Bachelet är en "moderat" vänsterist som den socialistiska vänstern till slut kom att stödja, om än motvilligt. Hennes egen far torterades och landsförvisades av Pinochet. Detta faktum och en massiv avsky i Chile mot Pinochet gjorde att hon vägrade att utlysa landssorg efter diktatorn.

Oavsett hypen i massmedia och den generella entusiasmen för Latinamerikas "vänstersväng", och trots den glädjande krisen för den nyliberala modellen, finns det en tredelning av kontinenten.

För Bolivia måste man understryka betydelsen av den folkliga revolten och den stora potentialen för radikala sociala förändringar när Evo Morales blev president mitt i en utarmad ekonomi och en social krasch - men med kubansk inspiration och finansiellt stöd från Venezuela.

Vad gäller Brasilien och valresultaten i Chile och Haiti måste man varna för möjligheterna för den "moderata" vänstern som tog makten inom ramarna för en nyliberal modell. Till och med The Economist och The Wall Street Journal har uttryckt förhoppningar om att Lula ska ha ett dämpande inflytande på Morales. Med den nyliberala modellen i kris och USA fastkört i krigen i Västasien har det globala finanskapitalet förlitat sig på den "moderata vänstern" i Latinamerika för att ta hand om krisen inom väletablerade kapitalistiska ramar, på samma sätt som den traditionellt förlitat sig på högersocialdemokratin i Västeuropa. Den "rosa vågen" är sannerligen att föredra framför militärdiktaturens mörker, men man gör bäst i att inte ha några illusioner om den.

Dessutom kontrollerar högern några nyckelländer. Som en stor ekonomi med formidabla oljeresurser och en fullvärdig medlem av det Nordamerikanska Frihandelsområdet (Nafta) är Mexiko trots allt lika viktigt för Latinamerikas politiska balans som Brasilien och Argentina. Den mexikanske presidenten Vicente Fox var en nära allierad till USA.

Sedan har vi också den militariserade, nyliberala högerregimen under president Alvaro Uribe Velez i Colombia, platsen för den största antigerillaoperationen på kontinenten. Kriget mellan den USA-stödda militären och gerillorna har kostat omkring 300 000 människor livet.

Och om Colombia har USA-finansierade militärbaser på gränsen till Venezuela från vilket paramilitära grupper rutinmässigt infiltrerar venezolanskt territorium, så har också lilla Paraguay USA-baser på gränsen till Bolivia. Paraguay är så kontrollerat av USA att familjen Bush, bara far och son, äger omkring 2,7 procent av dess territorium.

USA har omkring 40 000 soldater stationerade i Latinamerika för tillfället, under olika förevändningar, samtidigt som man har ont om soldater för krigen i Västasien.

Valresultaten under andra halvan av 2006 befäste tredelningen av konti-nenten. Segrar för högern kom tidigt. President Uribe, som hade en stark gerilla emot sig, men ingen stark utmaning från vänster i valet i Colombia, vann valet i slutet av maj relativt lätt. Detta trots att hans regering har välkända kopplingar till knarkhandlande paramilitära terroristorganisationer. En vecka senare, den 4 juni, vann Alan Garcia i Peru, en slug och försiktig man som förföljs av minnena av människorättsövergrepp av tidigare regeringar under 1980-talet, mot den frispråkige vänsterkandidaten Ollanta Hamala.

Sedan en längre tid ansågs det dock att det viktigaste landet i kontinentens politiska vågskål skulle bli Mexiko. En seger för Andres Manuel Obrador i valet i juli 2006, och balansen skulle ha skiftat till fördel för vänstern. Men han fråntogs presidentposten av en federal tribunal som visserligen ansåg att det fanns bevis för omfattande valfusk, men ändå gav segern till högerkandidaten Felipe Calderon. Även om det folkliga motståndet mot stölden av presidentämbetet var mäktigt, var det inte stort nog att tvinga den federala tribunalen att ge med sig, som i Haiti.

Med de mexikanska valet "förlorat" var det inte längre frågan om ett markant kontinentalt skifte ännu längre vänsterut. Den återstående frågan var: skulle det bli en jämförbar svängning högerut i stället? Och svaret på den frågan berodde på utgången i Brasilien där Lula kämpade för att bli återvald. Han misslyckades med att vinna en klar majoritet i den första omgången men vann övertygande i den andra med över 60 procent av rösterna. Det var i sig ganska anmärkningsvärt.

6004_01.jpgÅter nationaliseras naturtillgångar. Bild: Betty Mora.

Jag känner ingen brasiliansk vänstermänniska som inte är skarpt kritisk till Lulas politik. Jag har vänner som till och med har sagt till mig att de känner sig så nerslagna av Lulas presidentskap att de tycker att de slösat bort sina liv i rörelsen som tagit honom till makten. Men jag känner heller ingen vänstermänniska, förutom ett par trotskister, som är beredd att, ens hypotetiskt, splittra vänsterrösterna och därmed bereda väg för finanskapitalets kandidat. Lula har förrått strängt taget varenda löfte han och hans parti gav, men det är också sant att under hans tid som president har inkomsterna för de arbetande klasserna stigit.

De följande två valen hölls i Nicaragua och Ecuador, i november. Daniel Ortega, en legendarisk ledare för sandinisternas revolution, har nu gjort om sig till en troende kristen; faktum är att den katolska kyrkan välsignade hans kandidatur. Han valde dessutom en före detta medlem av Contras, den anti-sandinistiska styrkan, som vicepresidentkandidat. Trots detta, och givet det val som fanns, så stödde Chavez honom. USA anklagade Chavez för att finansiera Ortegas valkampanj. Hur det nu än är med det, så vann Ortega lätt och blev en del av den "rosa vågen".

Ett intressantare fall är faktiskt Rafael Correa som vann valet i Ecuador senare samma månad, bara en vecka före valen i Venezuela. Precis som i Bolivia har Ecuador skakats av folkliga revolter, och precis som Bolivia och Peru, för att inte tala om Colombia, har Ecuador starka indianrörelser.

Till skillnad från Morales har dock Correa inga djupa rötter i folkliga rörelser och surfar egentligen på en våg, på sitt eget färgstarka sätt. Detta kan ibland ta sig härliga former. Tillfrågad under valkampanjen om han skulle tillåta USA-baser i Ecuador att fortsätta med sin verksamhet svarade han att det skulle han göra om USA tillät ecuadorianska baser i Miami. Han är en ung USA-utbildad ekonom och har redan varit finansminister. Nu lovar han att gå med i Opec som Chavez försöker vitalisera, samt att dra sig ur det USA-stödda frihandelsområdet för Amerika för att i stället ansluta sig till det venezolanska projektet Bolivarianskt Alternativ för Amerika.

Det är bara att vänta och se hur "rosa vågen"-vinnare i både Ecuador och Nicaragua kommer att göra när de väl har kommit till makten. Ingen av dem har majoritet i de lagstiftande församlingarna, och redan det begränsar manöverutrymmet. För att inte tala om att Ecuador, ett litet fattigt land vid Stilla Havs-kusten som historiskt har dominerats av USA, har Peru liggande mellan sig och Bolivia, och Colombia mellan sig och Venezuela. Landet har inga andra grannländer, och regeringar i grannländer spelar roll.

Så kom valet i Venezuela den 3 december förra året, och Chavez vann som förutspått, med två tredjedelar av rösterna. Valdeltagandet var 75 procent bland landets 16 miljoner röstberättigade. Varken segern eller segermarginalen var någon överraskning. Överraskningen var hur smärtfri processen var, och hur lätt det gick. Omkring 1400 observatörer var där för att bevittna valdagens händelser, inklusive 10 representanter för Carter Center i USA, 130 från EU, 60 från OAS och 10 från Mercosur.

Efter valet gratulerade OAS-teamets ledare Juan Enrique Fischer venezolanska funktionärer till ett "transparent och välskött val" och beskrev röstandet som "massivt och fredligt". EU-teamets ledare Antonio Garcia Velasquez sade att venezolanska valfunktionärer gav dem "fullständig frihet" i övervakningen av valet. Varken Rosales, eller hans chefer i Washington ifrågasatte valresultatet, något de rutinmässigt gjort efter alla val och folkomröstningar i Venezuela de senaste sju åren.

Med det manipulerade mexikanska valet som enda undantag har inget val i Latinamerika de senaste året ifrågasatts på allvar av någon, trots att Washingtons favoriter förlorat de flesta av dem.

Hur kommer det sig? En del av förklaringen kan vara att eftersom USA kört fast i Västasien och Bushregeringen förlorade kongressvalet, har Washington inte råd att vara mer aggressivt i Latinamerika, vare sig militärt eller politiskt; det får duga att försvara positionerna i Colombia och Mexiko. Dessutom verkar det som om Latinamerika är på väg mot ett slags ställningskrig, där varje sida räknar sina tillgångar och använder dem slugt, då de förbereder sig för en långvarig konflikt.

Venezuela tycks vara det enda landet med både en radikal vision och de finansiella resurser som krävs för att finansiera denna visions praktiska uttryck. Däremot saknar landet kanske organisationskunskapen för att optimalt kunna utnyttja sina finansiella resurser. Kuba och Bolivia tycks ha visionen men inte resurserna.

USA kan leva med denna verklighet under några år, medan landet kämpar med sina problem i Västasien och de mer formidabla och strukturella problemen i sin egen ekonomi. Trots allt är Venezuelas BNP år 2005 på 160 miljarder dollar mindre än hälften av Exxon-Mobils försäljningsvolym samma år, för att inte tala om USA:s BNP på 12,5 biljoner dollar. Dollar för dollar kan USA köpa upp den "moderata vänstern" mycket enklare än vad Venezuela kan, när landet så önskar. Listan på kvasisocialistiska partier i Latinamerika som deltog i de nyliberala omstruktureringarna av sina länders ekonomier är smärtsamt lång, och det är tveksamt om vår tids Kirchners och Correas kommer att klara sig särskilt mycket bättre på finansmarknaden.

Aijaz Ahmad är litteraturvetare och politisk kommentator i Indien.

Översättning från engelskan: Daniel Cederqvist.

Nytt på Clartébloggen

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

18 Juli 1917, Finlands första självständighetsförklaring?

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Klokt tänkt om miljön

Åke Kilander - 29 december 2016

Marxistisk analys behövs för att reda ut de ekologiska frågorna. Åke Kilander rekommenderar...

Läs mer...

Bildtext

Ledare - Reepalus linje 2

Mikael Nyberg - 29 december 2016

En bekant hamnade bredvid en höjdare från Wall Street vid en middag i New York. De kom in på de...

Läs mer...

Bildtext

Öppet mål för arbetarrörelsen (intervju)

Mats Wingborg - 29 december 2016

Mats Wingborg om SD, alliansen och Svenskt Näringsliv _ Öppet mål för arbetarrörelsen.

Läs mer...