Sjukfrånvaron som försvann

 Dela länken
FaceBook  Twitter  

Politiker, ledarskribenter och ekonomer larmar om den stigande sjukfrånvaron. Kampanjen bygger på ett vanligt statistiskt knep - man drar långtgående slutsatser av ett kort, mycket speciellt tidsintervall. 1996 och 1997 var sjukfrånvaron extremt liten i Sverige. En diskussion som utgår ifrån att dessa år var det normala blir lätt alarmistisk, vilket förstås är syftet.

Diagram 1 på nästa sida visar utvecklingen från 1987 till 2002. Sjukfrånvaron sjönk från 8 timmar per 100 arbetade timmar 1988-89 till under 4 timmar 1996-97. Sedan steg den igen. Det som i första hand kräver en förklaring är alltså inte att sjukfrånvaron återvände till mera normala nivåer, utan hur den kunde halveras mellan 1989 och 1996.

En del av förklaringen ligger i den våldsamma minskningen av antalet anställda 1990-1993. Företagen gjorde sig av med många som av olika skäl hade hög sjukfrånvaro. Det "krismedvetande" som skapades medförde vidare att de som hade anställning blev beredda att gå mycket långt för att få behålla den. Folk som egentligen behövde vara hemma på grund av sjukdom gick till jobbet i alla fall.

Genom olika reformer uppmuntrades dessutom de som blev tvungna att stanna hemma att skaffa sig ersättning på annat sätt än genom sjukförsäkringen. 1991 infördes sänkt sjukpenning för de tre första dagarna. Den redan tidigare införda flextiden gjorde det möjligt för anställda att kompensera sig för denna sänkta ersättning genom att kvitta sjukfrånvaro mot inarbetad tid.

När sedan sjuklönereformen, arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen, genomfördes 1992 blev ersättningen för de korta sjukfallen en fråga som gjordes upp mellan den anställde och arbetsgivaren. Att sjuknärvara, kvitta frånvaron mot inarbetad tid eller ta ut semesterdagar - eller till och med avstå helt från ersättning genom att skriva sig tjänstledig - blev nödvändigt för att rädda jobbet. I småföretag även för att rädda firman.

Återgången från 1998 och framåt till de tidigare normala nivåerna på den registrerade sjukfrånvaron är ingen konstighet som har att göra med "attitydförändringar" hos de arbetande. Den ökade pressen mot de anställda under början av 1990-talet får fullt förutsägbara hälsoeffekter i slutet av decenniet. Arbetsgivarna gör först stora vinster på sjuklönereformen och andra förändringar - genom innehållna ersättningar och utsträckningar av arbetstiderna. Några år senare börjar sjuklönerna bli mer betungande. Då finns ett starkt intresse att föra över sjuklingarna till det allmänna - till exempel genom långtidssjukskrivningar.

Att det sedan sjuklönereformen genomfördes 1992 saknas relevant statistik har naturligtvis kunnat utnyttjas till att bevara mystifikationerna. Numera förekommer det vare sig någon registrering av sjukfrånvarons omfattning eller av den utbetalade ersättningen under de första veckorna av sjukfallen, och detta medför betydande svårigheter för den som vill skapa en mera realistisk bild av utvecklingen. 90 procent av sjukfallen blir inte längre än omkring 14 dagar, och kommer därför inte med i Riksförsäkringsverkets, numera Försäkringskassans, statistik

Det finns dock en annan källa att hämta data ur. Statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökning AKU, Grundtabell 23. Här anges omfattningen av frånvaro från arbetet av olika orsaker, bland annat på grund av "egen sjukdom", i enheten tiotusental timmar per vecka. AKU:s statistik ger dock ingen upplysning om hur långvariga sjukfallen har varit, och kan alltså inte användas som en direkt ersättning för de data som arbetsgivarna har vägrat leverera in. Siffrorna är trots detta användbara för att visa de allmänna effekterna av reformarbetet.

Sjuklönereformen medförde att stora penningsummor överfördes från de anställda till företagen. Ersättningen vid sjukdom tas från innehållen lön. Före sjuklönereformen sköttes detta genom att arbetsgivarna betalade in sjukförsäkringsavgift till staten, och dessa medel sedan fördelades till de sjukfrånvarande anställda genom försäkringskassorna. Genom sjuklönereformen fick arbetsgivarna själva behålla de pengar som var avsedda för sjuklön.

Sjuk1.gif

Diagram 1 visar att de anställda fortfarande 2002 inte får ut lika mycket av den lön som hållits inne till sjukersättning som de fick i slutet på 1980-talet. (Som Daniel Ankarloo visar i sin artikel i detta nummer, avstod de arbetande lite onödigt mycket till försäkringen även då. Sjukförsäkringen har alltid varit överfinansierad.)

Att beräkna hur mycket de anställda förlorat i pengar räknat är minst sagt vanskligt. Socialdepartementet blev dock så illa tvungna att rapportera in till ESSPROSS, EU:s socialpolitiska statistik. Riksförsäkringsverkets statistiker fick uppdraget att räkna fram hur mycket av löneutbetalningarna som kunde tänkas ha varit sjuklön. När resultatet jämförs med den sänkning av sjukförsäkringsavgiften som arbetsgivarna fick blir resultatet förskräckande (se tabell 1).


Tabell 1: Nettovinst för arbetsgivarna eller förlust för de anställda som följd av sjuklönereformen (Mkr)

Studerad variabel 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001
Minskad kostnad för arbetsgivarna (1,67 procentenh. på sjukförsäkringsavgiften) 11066 11763 16769 12857 13769 14455 15360
Utbetalad sjuklön enligt "Välfärdsfakta Social" 1995 - 2000 resp. SCB år 2001 6100 5200 6400 9400 10700 12000 13000
Arbetsgivarnas vinst/de anställdas förlust 4966 6563 10369 3457 3069 2455 2360

Nedersta raden i tabellen visar skillnaden mellan arbetsgivarnas minskade utgifter till sjukförsäkringsavgiften och vad de betalade ut i sjuklöner. Sammanlagt berövades de anställda under de sju år tabellen omfattar cirka 33239 miljoner kronor genom att arbetsgivarna inte betalade ut sjuklön i samma omfattning som deras avgifter till försäkringskassan skars ner.

En avsevärd del av behovet av sjukledighet har i stället skrivits upp som semester. Troligen inleddes denna typ av fusk redan före sjuklönereformen, när ersättningen från försäkringskassan i mars 1991 sänktes från 100 procent till 75 procent under de tre första dagarna. Genom att i stället ta ut semesterdagar fick den anställde mer i lönekuvertet den aktuella månaden, även om metoden hämnade sig till sommarsemestern. Detta torde ha medfört att en del helårsanställda även sommarvikarierade.

Arbetslivsinstitutet publicerade 2002 resultatet av en undersökning under rubriken "Semester fortfarande en arbetarskyddsfråga"1. Där framgår att behovet av ersättning för inkomstförlusten vid sjukfrånvaro kompenserades på flera olika vägar. Förutom att semesterdagar gick åt, skrev man ifrån sig inarbetad tid för att få ersättning. Och naturligtvis ökade undersjukskrivningen. De som var sjukbenägna gick till jobbet fast de inte var friska, hellre än att riskera att bli arbetslösa. När man detaljgranskar statistiken från AKU framstår det också som sannolikt att det har förekommit inarbetning efter sjukfrånvaron.

Arbetsmarknadskrisen 1990-1993 för-värrades genom angreppen på sjuker-sättningen. Årsarbetstiden per sysselsatt ökade genom sjuknärvaron och olika former av inarbetning av sjukfrånvaro (se diagram 2). Till följd av detta blev arbetslösheten än värre.

Sjuk2.gif

Förlusten i antal arbetstillfällen är enklare att beräkna än den förlust i innehållna ersättningar som de anställda gjorde på sjuklönereformen. Den skillnad i antalet arbetstillfällen som kan hänföras till ökningen av arbetstiden per anställd kan beskrivas som ett antal genomsnittliga helårsanställningar. I genomsnitt berövades arbetarklassen mellan 1988 till 2003 ungefär 150000 arbetstillfällen per år genom arbetstidsförlängning. (Detta bortsett från de förlängningar som orsakades av förändringar i den avtalade arbetstiden, omfattningen av hel/deltid och uttaget av över/mertid.)

Frågan om vad som skapade de "galop-perande sjukskrivningarna" är egentli-gen helt oberättigad. Det vi ser från 1998 och framåt är alltså en försiktig återgång till en nivå strax under den frånvaro som var vanlig i slutet av 1980-talet. Under samma period sker visserligen en våldsam ökning av antalet sjukfrånvarodagar som kräver ersättning från sjukkassan - sjukpenningdagarna. Men det är inget större mysterium. Sjukpenningdagar och sjukfrånvaro är efter införandet av arbetsgivarperioden inte samma sak.

Det är huvudsakligen de extremt långvariga sjukskrivningarna som ökat i omfattning. Att detta har medfört en kraftig ökning av antalet sjukpenningdagar förklaras till stor del av att Riksförsäkringsverket under ett antal år i slutet på 1990-talet inte förvandlade de fleråriga sjukskrivningarna till förtidspensioner i samma omfattning som tidigare. 1998 förtidspensionerades endast 34000 personer, vilket var det lägsta antalet någonsin.

Åren efter 1998 blev sannolikt ett ökande antal av de anställda som stannade hemma på grund av sjukdom tvungna att kräva sjuklön, och en ökande andel av sjukfrånvaron kom därför att synas i statistiken igen (se diagram 1). En stor del av de sjukbenägna i arbetskraften hade slitit ut sig genom sjuknärvaro, utebliven semester och inarbetning. Samtidigt minskade efterfrågan på arbetstid - och därmed sannolikt även möjligheterna att omvandla sjukfrånvaro till inarbetad tid eller semester. (Efterfrågan på övertid minskade redan 1997, vilket visar på att konjunkturen då hade vänt nedåt igen.)

De anställdas ökande krav på att få ut sjuklön från 1998 och framåt lär därför ha medfört synnerligen ovälkomna kostnadsökningar för företagen. (Av tabellen ovan framgår tydligt hur nettovinsten av sjuklönereformen så småningom minskar.) Den anställde som var sjuk ofta torde ha fått åtskillig uppmuntran att stanna hemma fortsättningsvis. Ersättningen till långtidssjukskrivna bestås till skillnad från korta sjukfall i sin helhet av försäkringskassorna, och långtidssjukskrivning utvecklades åter till en metod för utrensning av lågpresterande och sjukbenägna från arbetsplatserna. Därigenom ökade antalet sjukpenningdagar kraftigt. Det är de långa sjukfallen som medför de stora volymerna i ersättningsdagar räknat.

Det rimliga hade varit att de ansvariga i detta läge konstaterat att experimentet med arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen hade misslyckats, huvudsakligen på grund av arbetsgivarnas missbruk av systemet, och att de i stället verkat för att återställa både sjukförsäkringsavgiftens nivå och de allmänna sjukkassornas utbetalningar.

De effekter av sjuklönereformen som jag har beskrivit ovan är ändå bara en mindre del av de problem som denna reform har (åter-) skapat för arbetarklassen. Visserligen har överföringen av mervärde till industrikapitalisterna både genom minskad kostnad för sjukersättningen och genom det minskade antalet anställda, varit så pass stor att den sannolikt har bidragit till den nuvarande överproduktionskrisen. Och nog har de minskade skatteinkomsterna från de därigenom mera fåtaliga anställda minskat utrymmet för det offentligas verksamhet. Dessutom har den permanentade massarbetslösheten utgjort grunden för en kraftigt ökad inkomstspridning nedåt och bidragit till tillväxten av trasproletariatet.

Men de verkligt viktiga effekterna av sjuklönereformen ligger troligtvis ändå på andra plan: dels i återställandet av det patriarkala förhållandet mellan arbetsgivare och anställda på arbetsplatsen; dels i att reformens regelverk bygger upp ett reellt intresse bland anställda för en total privatisering av försäkringssystemet.

Den massarbetslöshet som delvis tillkommit och bevarats genom försämrad tillgänglighet till sjukersättningen, har ökat konkurrensen om arbetstillfällena och därmed också anställdas beroende av att tillfredställa arbetsgivarens önskemål. Tillsammans med andra individualiseringar och avregleringar i kollektivavtal och i sådana lagar som tidigare definierade gränserna för arbetstid och ledighet, har sjuklönereformen åter gjort anställda beroende av arbetsgivarens eller förmannens välvilja.

Att arbetsgivarna fått ansvaret för ersättningen till större delen av sjukfallen innebär naturligtvis en privatisering av sjukförsäkringen. Sjuklönereformens regelverk, detta att administration och finansiering lämnas över till de enskilda arbetsgivarna, innebär extrema nackdelar för de anställda. Ett exempel är att småföretagen inte har fått tillfälle att sprida riskerna för sjukfrånvarokostnaderna, vilket har medfört att anställda som drabbas av sjukdom hotar företagens existens. Ett annat att sjukbenägna har lockats att ta ut semester, använda inarbetad tid osv. i stället för att kräva att företaget hyr in sjukvikarier.

Privata försäkringar skulle medföra höga premier till bolag som har profitkrav, ställer diskriminerande krav på försäkringstagarna, dras med kostsam byråkrati och inte står under offentlig kontroll. Därför kan privata lösningar aldrig kan bli likvärdiga med det allmänna försäkringssystemet. Ändå torde dessa framstå som tilltalande jämfört med sjuklönereformens regelverk. Därigenom har mycket av kraven på återställande av de tidigare reglerna för sjukförsäkringen kunnat avledas till krav på ytterligare sänkta arbetsgivaravgifter och företagsvis finansierade eller till och med enskilt tecknade försäkringar.

Sedan slutet av år 2001 är arbetstiden i praktiken avreglerad i Sverige. Antal-et anställda ligger kvar på i stort sett samma nivå, oberoende av det totala antalet arbetstimmar som utförs.

Riksdagen har i enlighet med regeringens proposition "Drivkrafter för minskad sjukfrånvaro" beslutat att arbetsgivarna även skall stå för 15 procent av kostnaderna för sådana sjukfall som fortsätter efter sjuklöneperioden. Arbetsgivaravgiften sänks genom minskad sjukförsäkringsavgift från 29,53 till 29,39 procent. Alltså en ytterligare privatisering av sjukförsäkringen efter samma modell som tidigare.

Samtidigt har försäkringskassorna centraliserats och slagits ihop med Riksförsäkringsverket till en helstatlig myndighet benämnd Försäkringskassan.

Det kan vara värt att påminna om vad professor Mats Persson skrev på DN-debatt 18 oktober 2003: "En arbetslivsminister med beslutsångest skulle kanske ... föredra enkla, administrativa reformer, snarare än skarpa och impopulära åtgärder. Men även administrativa reformer kan ibland få effekter."

Detta visar nog också min redogörelse för effekterna av den rent administrativa sjuklönereformen år 1992.

Spåren förskräcker.

1.Gunnar Aronsson & Klas Gustafsson Arbetsmarknad & Arbetsliv, årg 8, nr 2, sommaren 2002 arbetslivsinstitutet.se

Ett urval andra artiklar av samma författare

Välfärden och världsläget

publicerad i Clartébloggen 5 februari 2015

Vem sa ”beredskapsjobb”?

publicerad i Clartébloggen 14 mars 2014

Mot en borgerlig marxism?

publicerad i Clartébloggen 24 mars 2013

Prenumerera!

Köp äldre utgåvor!

Vi säljer enstaka nummer ur vår tidigare utgivning.

Tidningen Clarté

Tidskriften Clarté är en partipolitiskt oberoende tidskrift för politisk, ideologisk och kulturell debatt med socialistisk inriktning. Syftet är att kritiskt undersöka vår tids sociala idéer, samhällsinstitutioner och grundvalar.

Tidskriften utkommer med fyra 68-sidiga nummer om året och försöker i varje nummer kombineras djupgående analys i längre artiklar med kortare inlägg i dagsdebatten. Den internationella orienteringen är påtaglig - översättningar och nyskrivna svenska artiklar blandas. Upplagan är för närvarande ca 1 100 exemplar.

Tidskriften, som första gången publicerades 1924, ges ut av det partipolitiskt obundna, socialistiska Clartéförbundet.