1 För herrar och lamor

Vid sidan om de religiösa konflikternas bloddränkta historia finns också det löfte om inre frid och tröst som alla religioner erbjuder, i synnerhet buddismen. I klar kontrast till andra religioners intoleranta skändligheter är buddismen varken fanatisk eller dogmatisk – åtminstone är detta vad de troende själva påstår. För många av dem är buddismen snarare en meditativ och sökande lära än en teologi, och dess mål är inre harmoni och upplysning samtidigt som den anvisar vägen till ett rättfärdigt levnadssätt.

Allmänt sett ligger buddismens andliga fokus inte bara på det egna jaget utan på andras välgång. Man försöker lägga egoismen åt sidan och nå en djupare förståelse av sitt förhållande till alla människor och ting. Den "socialt engagerade buddismen" försöker kombinera individuell befrielse med ansvarsfullt socialt handlande i syfte att bygga ett upplyst samhälle.

En blick på historien avslöjar emellertid att de olika buddistiska riktningarna ingalunda alla har varit fria från doktrinär fanatism eller från det våld och den exploatering som präglat andra religioner. På Sri Lanka finns en nära nog helig samling historiska legender om forna bataljer utkämpade av segerrika buddistiska kungar. Under 1900-talet inträffade våldsamma konflikter såväl mellan olika grupper av buddister som mellan buddister och andra; så skedde i Thailand, Burma, Korea, Japan, Indien och på andra håll. På Sri Lanka har väpnad kamp mellan buddistiska singaleser och hinduiska tamiler krävt många liv på båda sidor. 1998 satte USA:s utrikesdepartement upp en lista på världens 30 mest våldsamma och farliga extremistgrupper. Över hälften hade religiösa förtecken, särskilt muslimska, judiska eller buddistiska.(1)

Tusentals munkar från buddistorden Chogye drabbade samman med varandra i Sydkorea 1998; knytnävar, stenar, brandbomber och klubbor kom till användning i hårda strider som varade i veckor. De slogs om kontrollen över ordensorganisationen, Sydkoreas största, med en årlig budget på 9,2 miljoner dollar, egendomar för miljoner dollar och makten att tillsätta 1 700 munkar till olika tjänster. Bråken ledde till skador på de största buddistiska helgedomarna och efterlämnade dussintals sårade munkar, en del mycket illa däran. Den koreanska allmänheten tycktes förakta bägge grupperna och ansåg det kvitta vilken som vann, "de skulle ändå använda anhängarnas gåvor till luxuösa hus och dyra bilar".(2)

Som i alla religioner underblåses ofta käbblet inom olika buddistiska sekter av ledarnas korruption och personliga svagheter. Så uppstod t ex i Nagano, Japan, vid Zenkoji, det berömda tempelkomplexet som hyst buddistiska sekter i mer än 1 400 år, "en elakartad strid" mellan Komatsu, översteprästen, och Tacchun, en grupp tempel som formellt löd under översteprästen. Tacchumunkarna anklagade Komatsu för att sälja skrifter och teckningar i templets namn för egen vinning. De var också upprörda över att han ofta figurerade i kvinnligt sällskap. Komatsu i sin tur försökte isolera och straffa de munkar som var kritiska mot hans ledarskap. Konflikten varade i flera år och slutade i domstolarna.(3)

Men hur var det då med den tibetanska buddismen? Är den inte ett undantag när det gäller sådana här bråk? Och hur var egentligen det samhälle den skapade? Många buddister tror att det gamla Tibet, före det kinesiska tillslaget 1959, var ett andligt orienterat kungadöme fritt från den egoistiska livsstilen, den tomma materialismen och de korrumperande synder som präglade det moderna industrisamhället. Västliga medier, reseberättelser, noveller och Hollywoodfilmer har framställt den tibetanska teokratin som ett veritabelt Shangri-La. Dalai Lama själv har sagt, att "buddismens genomgripande inflytande i Tibet mellan de oförstörda, vida och öppna landskapen skapade ett samhälle inriktat på fred och harmoni. Vi njöt av friheten och var belåtna".(4)

Läser man om Tibets historia framträder en annan bild: "Överallt rådde religiös oro i det gamla Tibet" skriver en västerländsk buddist. "Historien visar att Shangri-La-bilden av de tibetanska lamorna och deras anhängare är falsk. De levde inte alls i inbördes tolerans och fredlig sämja. I själva verket liknade det gamla Tibet mer Europa under motreformationens religionskrig".(5) På 1200-talet utnämnde kejsar Kublai Khan den första storlaman som skulle leda alla de andra lamorna som påven sina biskopar. Flera århundraden senare sände Kinas kejsare en armé till Tibet för att stödja storlaman, en ambitiös 25-åring, som sedan tog sig själv titeln Dalai.(=Ocean) Lama, Tibets härskare. Det är en historiens ironi att den förste Dalai Lama installerades av en kinesisk armé!

Hans två tidigare lama-"inkarnationer" erkändes därefter retroaktivt som hans företrädare, så att den första Dalai Lama förvandlades till den tredje. Denne förste (eller tredje) Dalai Lama lade beslag på kloster som inte tillhörde hans sekt, och anses ha förstört skrifter som ifrågasatte hans anspråk på att vara gudomlig. Den Dalai Lama som efterträdde honom förde ett utsvävande liv med många älskarinnor, festande med vänner och betedde sig också på andra sätt som det knappast anstår en inkarnerad gud. För dessa försyndelser mördades han av sina präster. På 170 år, trots deras erkända gudastatus, dödades fem Dalai Lama av sina högsta präster eller andra hovtjänare.(6)

Under hundratals år kivades de tibetanska buddistiska sekterna i bittra konflikter som inkluderade våldsamma strider och summariska avrättningar. 1660 stod den femte Dalai Lama inför ett uppror i provinsen Tsang, ett fäste för den rivaliserande Kagyu-sekten med dess höge lama Karmapa. Den femte Dalai Lama krävde hård vedergällning mot rebellerna och beordrade mongolarmén att utrota både män och kvinnor, varvid deras barn skulle "som ägg krossas mot klipporna… kort sagt, utplåna varje spår efter dem, även deras namn".(7)

1792 konfiskerades många Kagyu-kloster och deras munkar tvångsomvändes till Gelug-sekten (Dalai Lamas orden). Gelug-skolan, känd som "Gula hattarna", var obenägen att blanda sina läror med andra buddistiska sekters. En av deras traditionella böner lyder sålunda: "Ärad vare den våldsamma Gud av Gula hattens läror/som förvandlar till damm/stora varelser/höga tjänstemän och vanliga människor/om de solkar och ändrar Gelug-läran".(8)

En tibetansk 1700-talsgenerals memoarer avslöjar sekteristiska strider bland buddisterna, så brutala och blodiga som någonsin en religionskonflikt kan bli.(9) Denna grymma historia lämnas i stort sett därhän av dagens västerländska anhängare av den tibetanska buddismen.

Religionen har inte bara förknippats med våld utan också med exploatering. Ofta är det just den ekonomiska exploateringen som nödvändiggör våldet. Så var det med den tibetanska teokratin. Före 1959, när Dalai Lama för sista gången härskade över Tibet, lydde fortfarande större delen av åkerjorden under gods och sköttes av livegna bönder. Dessa gods ägdes av två sociala grupper: de rika världsliga godsherrarna och de rika teokratiska lamorna. Till och med en rapportör som var sympatiskt inställd till den gamla ordningen erkänner att "en stor del av jorden tillhörde klostren och de flesta av de samlade stora rikedomarna. Mycket av denna rikedom uppkom genom aktivt deltagande i handel, affärsverksamhet och penningutlåning".(10)

Drepung-klostret var en av världens största jordägare med sina 185 huvudgårdar, 25 000 livegna, 300 betesmarker och 16 000 herdar. Rikedomarna låg i händerna på ett litet antal höga lamor. De flesta av de vanliga munkarna levde anspråkslöst och hade ingen direkt tillgång till rikedomarna. Dalai Lama själv "bodde rikt i det 14 våningar höga Potala-palatset med dess 1 000 rum".(11)

Världsliga stormän hade det också bra. Ett talande exempel var överbefälhavaren för den tibetanska armén, medlem av Dalai Lamas civila regeringskabinett, som ägde 4 000 kvadratkilometer jord och 3 500 livegna.(12) Det gamla Tibet har av vissa västerländska beundrare felaktigt framställts som "en nation som inte behövde någon polis eftersom folket frivilligt följde karmalagarna".(13) I själva verket fanns en professionell armé, om än liten, som mest användes som gendarmeri åt godsägarna för att hålla ordning, skydda deras egendom och fånga in förrymda livegna.

Unga tibetanska pojkar togs regelbundet från sina bondefamiljer till klostren för att tränas upp till munkar. Väl där var de bundna för livet. Munken Tashì-Tsering berättar att det var vanligt att bondebarnen blev sexuellt utnyttjade i klostren. Själv hade han utsatts för upprepade våldtäkter från det han var nio år.(14) Klostergodsen tvångsutskrev också barn för livslång tjänst som tjänare, dansare och soldater.

I det gamla Tibet fanns ett fåtal bönder som hade en viss frihet och kanske 10 000 personer som utgjorde en "medelklass", köpmannafamiljer, affärsinnehavare och småhandlare. Tusentals andra var tiggare. Det fanns också riktiga slavar, i regel hustjänare, som inte ägde någonting. Deras barn blev också slavar.(15) Majoriteten av landsbygdsbefolkningen var livegna. De behandlades lite bättre än slavarna men gavs ingen utbildning eller hälsovård. De fick inte lämna arbetet på godsägarens eller klostrets jord – gavs ingen lön, fick reparera jordägarens hus, transportera hans skörd och samla hans ved. De skulle också ställa upp med dragdjur och transporter på godsägarens begäran.(16) Deras herrar bestämde vilka grödor de skulle odla och vilka djur de skulle hålla. De fick inte gifta sig utan sin herres eller lamas tillstånd.(17)

Liksom i ett system med fri arbetsmarknad, men till skillnad från förhållandet i slavsamhällen, hade godsägaren inget ansvar för den livegnes försörjning. Inte heller hade han något direkt intresse av den livegne i egenskap av värdefull tillgång. De livegna var tvungna att försörja sig själva. Men precis som i ett slavsystem var de bundna till sina herrar och måste tillhandahålla en fast och varaktig arbetsstyrka utan rätt att organisera sig, strejka eller flytta, som arbetarna i en marknadsekonomi. Deras herrar tog alltså russinen ur bägge kakorna.

En 22-årig kvinna, själv förrymd livegen, berättar: "Söta livegna flickor togs ofta av ägaren som tjänsteflickor och användes efter hans behag", de "var bara slavar utan rättigheter".(18) Livegna måste ha tillstånd vart de än ville gå. Jordägarna hade laglig rätt att fånga dem som försökte fly. En 24-årig rymling välkomnade den kinesiska interventionen som en "befrielse". Han vittnade att livegenskapen för honom inneburit evigt slit, hunger och kyla. Efter hans tredje misslyckade flykt blev han grymt slagen av jordägarens män tills blodet rann ur både näsa och mun. Därefter hälldes alkohol och kaustiksoda i hans sår för att öka smärtan.(19)

De livegna fick betala avgifter när de skulle gifta sig, för varje barn som föddes och för varje dödsfall i familjen. De fick betala när de planterade ett träd på sin gård och likaså för sina djur. De fick betala vid religiösa fester, för danstillställningar och trumspel, när de sattes i fängelse och när de släpptes ut. De som inte kunde hitta arbete fick betala en avgift för att de var arbetslösa och om de reste till en annan by efter arbetet fick de betala en passageskatt. När de inte kunde betala lånade klostren ut pengar till 20-50 % ränta. Skulden kunde vandra från far till son och barnbarn. De skuldsatta som inte kunde betala riskerade att göras till slavar.(20)

Teokratins religiösa läror var ett stöd för klassystemet. De fattiga och plågade sades ha sig själva att skylla på grund av synder de begått i tidigare liv. Därför måste de acceptera sitt nuvarande eländiga liv som en karmisk försoning och hoppas på en bättre lott i sitt nästa liv. De rika och mäktiga såg sin goda tur som en belöning, och starkt bevis, för sina fina dygder i tidigare och nuvarande liv.

De tibetanska livegna var inte bara vidskepliga offer, blinda för sitt förtryck. Som vi sett rymde några, andra gjorde öppet motstånd, ofta med katastrofala följder. I det feodala Tibet var tortyr och stympning – bl a utgrävning av ögon, avskurna tungor och hälsenor och amputation – populära straff för tjuvar, förrymda{mosimage} eller motsträviga livegna. På resa genom Tibet på 1960-talet intervjuade Stuart och Roma Gelder en f d livegen, Tsereh Wang Tuei, som stulit två får från klostret. För detta grävdes bägge hans ögon ut och hans hand stympades så att den aldrig mer gick att använda. Han förklarar att han inte längre är buddist: "När en helig lama befallde dem att ta ut mina ögon fann jag inte längre något gott i religionen".(21) Eftersom det var emot buddismens läror att ta mänskligt liv, piskades i stället en del brottslingar svårt och "lämnades" därefter "till Gud" i den iskalla natten för att dö. "Parallellen mellan Tibet och det medeltida Europa är slående", summerar Tom Grunfeld i sin bok om Tibet.(22)

1959 besökte Anna Louise Strong en utställning av tortyrinstrument som använts av Tibets jordägare. Där fanns bojor av alla storlekar, även små för barn, instrument för att skära av näsor och öron, ta ut ögon, krossa händer och kapa hälsenor. Där fanns brännjärn, piskor och speciella verktyg för att dra ut inälvor. Utställningen visade fotografier och vittnesmål från offer som gjorts blinda, lemlästats till krymplingar eller stympats för stöld. Där fanns herden vars godsägare var skyldig honom pengar i yuan och vete men vägrade betala. Så han tog i stället en av sin herres kor, och för detta höggs hans hand av. En annan herde, som motsatte sig att hans herre tog hans fru, fick sin hand krossad. Där fanns bilder från kommunistiska aktivister som fått näsor och överläppar bortskurna, och en kvinna som först våldtagits och sedan fått sin näsa avskuren.(23)

Tidigare besökare i Tibet kommenterade den teokratiska despotin. 1895 skrev engelsmannen, dr A L Waddel, att folket led under "munkarnas outhärdliga tyranni" och den djävulska vidskepelse de utvecklat för att skrämma folket. 1904 beskrev Perceval Landon Dalai Lamas religion som "en förtrycksapparat". Vid ungefär samma tid observerade en annan engelsk resenär, kapt W F T O’Connor, att "de stora jordägarna och prästerna… utövar, var och en på sin domän, en oinskränkt despotisk makt utan appell", under det att folket "förtrycks av det mest monstruöst förvuxna klosterprästväldet". Tibets härskare "hittade på förnedrande legender och stimulerade en anda av vidskepelse" bland vanligt folk. 1937 skrev en annan besökare, Spencer Chapman, "Lamaismens munkar sysslar inte med själavård eller undervisning… Tiggaren vid vägkanten betyder ingenting för munken. Kunskapen är klostrens svartsjukt bevakade privilegium och används för att öka deras inflytande och rikedom".(24) Så tyvärr, det feodala teokratiska Tibet har inte mycket gemensamt med det romantiska Shangri La, som så entusiastiskt vårdas av buddismens västerländska anhängare.

II Världslighet mot andlighet

Vad hände i Tibet efter de kinesiska kommunisternas inmarsch 1951? Det avtal som då slöts garanterade ett skenbart självstyre under Dalai Lamas ledning, men gav Kina den militära kontrollen och ensamrätt att sköta utrikesförbindelser. Kineserna gavs också en direkt roll i den interna förvaltningen "för att stödja sociala reformer". Bland deras första åtgärder var att sänka ockerräntorna och bygga en del sjukhus och vägar. I början gick de sakta fram och förlitade sig mest på övertalning för att få igång en uppbyggnad. Inga adels- eller klostergods konfiskerades, och feodala herrar fortsatte att härska över sina livegna bönder. "Tvärtemot vad många i väst tror", säger en observatör, "vinnlade sig (kineserna) om att visa respekt för den tibetanska kulturen och religionen".(25)

Genom århundraden hade Tibets herrar och lamor sett kineserna komma och gå och hade haft goda kontakter med generalissimo Chiang Kaishek och hans reaktionära Kuomintang-välde i Kina.(26) Valet av Dalai Lama och Panchen Lama måste bekräftas av Kuomintang. När den nuvarande 14:e Dalai Lama först installerades i Lhasa, var det under eskort av kinesiska trupper och närvaro av en kinesisk minister, allt i enlighet med flerhundraåriga traditioner. Vad som upprörde de tibetanska herrarna och lamorna i tidigt 1950-tal var att de senaste kineserna var kommunister. Det var, fruktade de, bara en tidsfråga innan kommunisterna skulle börja pådyvla Tibet sina kollektivistiska och egalitära projekt. Frågan ställdes på sin spets 1956-57 när beväpnade tibetanska band överföll konvojer från Folkets Befrielsearmé. Upproret fick massivt stöd av CIA i form av militär träning, basläger i Nepal och mängder av flygtransporter.(27) Under tiden propagerade American Society for a Free Asia, en CIA-finansierad frontorganisation, energiskt det tibetanska motståndets sak. Dalai Lamas äldste bror, Thubtan Norbu, spelade en aktiv roll i organisationen. Dalai Lamas näst äldste bror, Gyalo Thondup, upprättade redan 1951 ett underrättelsesamarbete med CIA. Senare omvandlade han projektet till en CIA-tränad gerillaenhet vars rekryter släpptes över Tibet i fallskärm.(28)

Många tibetanska kommandosoldater och agenter som CIA släppte ned i landet var adliga klanhövdingar eller söner till hövdingar. 90 % av dem försvann enligt en CIA-rapport, vilket betyder att de antagligen fångades och dödades.(29) "Många lamor och medlemmar av den världsliga eliten och större delen av den tibetanska armén anslöt sig till upproret, men den breda allmänheten gjorde det inte, vilket beseglade upprorets öde", skriver Hugh Deane.(30) I sin bok om Tibet kommer Ginsburg och Mathos till liknande slutsatser: "Såvitt man kan se, anslöt sig inte den stora massan av vanligt folk i Lhasa och dess omgivande landsbygd till striderna mot kineserna, varken i början eller när striderna kommit igång på allvar".(3) Till slut smalt motståndet bort.

Vilka fel och vilket nytt förtryck kineserna än införde efter 1959, kan man inte frånta dem att de upphävde slaveriet och det tibetanska systemet med obetalt arbete under livegenskap. De avskaffade många tunga skatter, startade offentliga arbeten och minskade arbetslösheten och tiggeriet drastiskt. De införde icke-religiösa skolor och bröt därmed klostrens utbildningsmonopol. Och de införde rinnande vatten och elektricitet i Lhasa.(32)

Heinrich Harrer (som sedermera visade sig ha varit sergeant i Hitlers SS) skrev en bestseller om sina erfarenheter i Tibet som sedan blev en populär Hollywoodfilm. Han rapporterade att de tibetaner som gjorde motstånd mot kineserna "främst var adelsmän, halvadelsmän och lamor; som straff sattes de att utföra föraktade sysslor som att bygga vägar och broar. För att ytterligare förödmjuka dem fick de städa staden innan turisterna kom". De tvingades också bo i ett läger ursprungligen avsett för tiggare och lösdrivare – allt av Harrer sett som klara bevis på den kinesiska ockupationens förskräckliga natur.(33)

1961 förstatligade de kinesiska myndigheterna godsägarnas och lamornas jord. De delade ut tusentals tunnland till arrendatorer och jordlösa bönder, och organiserade om allt till hundratals kommuner. Hjordar som tillhört adeln överlämnades till kollektiv av fattigherdar. Boskapsuppfödningen förbättrades, nya grönsaker, vete och korn infördes, bevattningssystemet utvecklades, vilket allt ledde till en ökad jordbruksproduktion.(34)

Många bönder fortsatte att vara religiösa och gav allmosor till prästerskapet. Men munkar som bara tagits till de religiösa ordnarna fick en frihet att överge klosterlivet, vilket tusentals, särskilt de yngre, kom att utnyttja. Det kvarvarande prästerskapet levde hädanefter på magra statliga stipendier och den extra inkomst de kunde få genom böneförrättningar, vigslar och begravningar.(35)

Både Dalai Lama och hans rådgivare och yngre bror, Tendzin Choegyal, påstod att "mer än 1,2 miljoner tibetaner dött på grund av den kinesiska ockupationen".(36) 1953 års officiella folkräkning – sex år före det kinesiska tillslaget – uppgav hela den i Tibet levande befolkningen till 1 224 000 personer.(37) Andra folkräkningar uppskattade Tibets folkmängd till cirka två miljoner. Om kineserna i början av 1960-talet skulle ha dödat 1,2 miljoner, skulle nästan hela Tibet vara avfolkat, förvandlat till ett inferno översållat med dödsläger och massgravar – något det helt saknas bevis för. De tunt utspridda kinesiska trupperna i Tibet skulle inte ha kunnat fånga och utplåna så många människor ens om de enbart ägnat sig åt detta.

De kinesiska myndigheterna hävdar att de avskaffat piskning, stympning och amputationer som strafformer. De själva har dock av exiltibetaner anklagats för brutalitet. Myndigheterna erkänner "misstag", särskilt under 1966-76 års kulturrevolution när förföljelser av religiösa läror nådde sin höjdpunkt i både Kina och Tibet. Efter upproret i slutet av 1950-talet fängslades tusenstals tibetaner. Under Det stora språnget påtvingades de tibetanska bönderna kollektivism och spannmålsodling, ibland med förödande följder för produktionen. I slutet av 1970-talet började Kina minska kontrollen och försökte gottgöra en del av de skador som vållats under de föregående två decennierna.(38)

1980 startade den kinesiska regeringen reformer som man påstod skulle ge Tibet mer självbestämmande och självförvaltning. Tibetanerna skulle nu få odla privata jordstycken, bestämma vad de ville odla och få hålla både jakar och får. Förbindelser med omvärlden tilläts åter och gränskontrollerna lättade så att en del tibetaner kunde besöka släktingar i exil i Indien och Nepal.(39) På 80-talet hade många av de främsta lamorna börjat pendla mellan Kina och exilmiljöerna utomlands, och de "återupprättade sina kloster i Tibet och försökte blåsa nytt liv i landets buddism".(40)

2007 praktiserades den tibetanska buddismen allmänt och tolererades av myndigheterna. Religiösa pilgrimsfärder och andra vanliga former av dyrkan tilläts men i begränsad omfattning. Alla munkar och nunnor måste underteckna en lojalitetsförklaring där de lovade att inte utnyttja sin religiösa ställning för att skapa splittring och missnöje. Att visa foton på Dalai Lama var förbjudet.(41)

På 1990-talet började han, den etniska grupp som utgör över 95 % av Kinas väldiga befolkning, i stort antal flytta in i Tibet. På Lhasas och Shigatses gator ser man tydliga tecken på han-koloniseringen. Kineser driver affärer och varuhallar. Höga kontorsbyggnader och stora köpcentra har byggts med pengar som hellre borde använts till vattenreningsverk och bostäder. Kinesiska tjänstemän i Tibet ser alltför ofta sina tibetanska grannar som efterblivna och lata och i behov av ekonomisk utveckling och "patriotisk fostran". Under 1990-talet utrensades tibetanska statstjänstemän som misstänktes för nationalistiska sympatier och än en gång drogs kampanjer igång för att svartmåla Dalai Lama. Enskilda tibetaner sägs ha arresterats, fängslats och dömts till straffarbete för separatistiska aktiviteter och deltagande i "politisk omstörtning". En del häktades utan tillräckligt med mat, vatten och filtar samt utsattes för hot, slag och annan dålig behandling.(42)

Tibetansk historia, kultur och särskilt religion, ges litet utrymme i skolorna. Skolböckerna, visserligen översatta till tibetanska, fokuserar främst på kinesisk historia och kultur. De kinesiska familjeplaneringslagarna tillåter tibetanska familjer att skaffa tre barn, (han-familjer över hela Kina får bara ha ett barn; enda undantaget är Han-familjer på landet som får ha två barn om det första är en flicka). Om ett tibetanskt par går över trebarnsgränsen kan extrabarnet nekas subventionerad dagisplats, hälsovård, bostad och utbildning. Dessa straff utdöms oregelbundet och varierar i olika distrikt.(43) Ingen av dessa barnavårdsinrättningar, bör det kanske tilläggas, fanns för tibetanerna innan kineserna tog över.

För de rika lamorna och världsliga jordherrarna var den kommunistiska interventionen en omätbar katastrof. De flesta flydde utomlands som Dalai Lama själv, hjälpt på flykten av CIA. En del upplevde till sin stora skräck att de måsta arbeta för sitt levebröd. Emellertid slapp många det ödet. Under 1960-talet kunde det tibetanska exilsamhället i hemlighet håva in 1,7 miljoner dollar om året från CIA, vilket framgår av dokument från USA:s utrikesdepartement som släpptes 1998. När detta faktum blev känt gjorde Dalai Lamas organisation själv ett uttalande där man erkände att man tagit emot miljontals dollar från CIA under 60-talet för att sända beväpnade exilgrupper in i Tibet och underminera den maoistiska revolutionen. Dalai Lama själv fick 186 000 dollar årligen från CIA. Också den indiska underrättelsetjänsten finansierade både honom och andra exiltibetaner. Han har vägrat säga om han eller hans bror arbetat för CIA, som i sin tur avböjt att kommentera saken.(44)

1995 pryddes tidningen News & Observer of Raleigh i North Carolina av en färgbild med Dalai Lama som kramades om av den reaktionäre republikanen Jesse Helms under rubriken "Buddist charmar den religiösa högerns hjälte".(45) I april 1999 vädjade Dalai Lama, tillsammans med Margareth Thatcher, påven Johannes Paulus II och George Bush d ä, till den brittiska regeringen att släppa Augusto Pinochet, Chiles förre fascistiske diktator som under lång tid var CIA-klient. Denne hade vid besök i England blivit arresterad. Dalai Lama begärde att Pinochet inte skulle lämnas ut till Spanien där han blivit efterlyst för brott mot mänskligheten.

In på 2000-talet fortsatte USA-kongressen, nu via National Endowment for Democracy och andra organ med mer respektabel framtoning än CIA, att årligen skicka två miljoner dollar till tibetaner i Indien och ytterligare miljoner för "demokratisk verksamhet" bland exiltibetanerna. Dessutom fick Dalai Lama pengar från finansmannen George Soros.(46)

Trots sina förbindelser med CIA och olika reaktionärer talade Dalai Lama ofta om fred, kärlek och ickevåld. Man kan knappast anklaga honom personligen för den gamla Tibet-regimens grymheter; han var bara 25 år när vid landsflykten. I en intervju 1994 gav han sitt stöd till att det byggdes skolor och vägar i hans land. De livegnas tvångsarbete och vissa av böndernas skatter var "extremt dåliga" menade han. Och han ogillade det sätt på vilket folket skuldsattes med skulder som överfördes från generation till generation.(47) Under det halva århundrade han levt i västvärlden har han accepterat idéer som mänskliga rättigheter och religiös frihet, vilket var helt okända begrepp i det gamla Tibet. Han har till och med föreslagit en demokrati i Tibet med skriven konstitution och representativ folkförsamling.(48)

1996 gjorde Dalai Lama ett uttalande som måste ha oroat exilsamhället. Ett utdrag lyder: "Marxismen byggs på moraliska principer medan kapitalismen bara ägnar sig åt vinning och profiter". Marxismen skapar "ett jämlikt utnyttjande av produktionsmedlen" och värnar om arbetarklassens öde" och "offren för … exploatering. Av dessa skäl gillar jag systemet och … jag ser mig som hälften marxist, hälften buddist".(49)

Men han sände också ett lugnande budskap till "dem som lever i överflöd": "Det är en god sak att vara rik... Rikedomen är frukten av förtjänstfulla handlingar, beviset på att de rika varit generösa tidigare". Och till de fattiga ger han denna uppmaning: "Det finns ingen anledning att bli bitter och göra uppror mot dem som har egendom och förmögenhet … det är bättre att utveckla en positiv attityd".(50)

2005 undertecknade Dalai Lama ett vida spritt upprop tillsammans med tio andra nobelpristagare till stöd för den oförytterliga och grundläggande rättigheten för världens arbetare att bilda fackföreningar till skydd för sina intressen, allt i enlighet med FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna. I många länder "är denna grundläggande rättighet illa skyddad och i vissa är den öppet förbjuden eller brutalt förtryckt", skrev man. Burma, Kina, Colombia, Bosnien och några få andra länder brännmärktes som de värsta förövarna. Till och med USA sades "ge otillräckligt skydd för arbetarnas fackliga rättigheter. Miljoner amerikanska arbetare saknar varje juridiskt skydd för att bilda fackföreningar…".(51)

Dalai Lama gav också fullt stöd till att undanröja de traditionella hindren för tibetanska nunnor att utbilda sig. När de gick i exil var det bara ett fåtal nunnor som kunde läsa eller skriva. I Tibet hade de dagarna i ända fått ägna sig åt bön och liturgisk sång. Men i norra Indien började de nu läsa buddistisk filosofi, studera teologi och delta i debatter, något som bara munkar fått göra i det gamla Tibet.(52)

I november 2005 talade Dalai Lama vid Stanforduniversitetet om "ickevåldets hjärta" men undvek att fördöma allt våld. Våld som begås för att minska framtida lidande får inte fördömas, sa han och nämnde Andra Världskriget som en respektabel insats för att skydda demokratin. Men vad sa han om det då fyraåriga blodbadet och massförstörelsen i Irak, ett krig som fördömts av större delen av världen – även av en konservativ påve – som ett grovt brott mot folkrätten och mot mänskligheten? Dalai Lama var osäker: "Det är för tidigt att säga om Irakkriget är rätt eller fel".(53) Tidigare har han stött USA:s angrepp på Jugoslavien och, senare, inmarschen i Afghanistan.(54)

III Den feodala teokratins svanesång

Enligt Shangri-La-myten levde folket i det gamla Tibet förnöjt och lugnt i symbios med sina religiösa och världsliga herrar. Rika lamor och fattiga munkar, förmögna jordägare och utblottade livegna, var alla sammanbundna och ömsesidigt skyddade av en djupt andlig och fredlig kulturs tröstande balsam.

Man kommer att tänka på den idealiserade bilden av det feodala Europa bland samtida konservativa katoliker som G K Chesterton och Hilaire Belloc. För dem var den medeltida kristenheten en värld av nöjda bönder som levde tryggt i sin omfamnande kyrka och under sina herrars mer eller mindre välvilliga beskydd.(55) Åter fås vi att acceptera en viss kultur i dess idealiserade form, helt skild från sin obehagliga verkliga historia. Det innebar att man accepterar den bild som propageras av dess gynnade klass, av dem som tjänade mest på systemet. Shangri-La-bilden av Tibet har lika litet likhet med den historiska verkligheten som en idyllisk bild av det medeltida Europa.

I all sin grymhet bekräftar det gamla Tibet vad jag skrev i en tidigare bok: att kultur aldrig kan vara något neutralt. Kulturen kan legitimera och dölja rader av orättvisor och gynna en privilegierad grupp i ett samhälle till stort men för övriga grupper.(56) I det teokratiska feodala Tibet manipulerade elitens intressen den traditionella kulturen att stärka deras rikedom och makt. Teokratin jämställde rebelliska tankar och handlingar med satans inflytande. Den propagerade för den allmänna uppfattningen om jordägarens överlägsenhet och bondens ovärdighet. De rika förtjänade sitt goda liv och de fattiga nere på botten sitt elände, något som var fastslaget i läran om den karmiska återstoden av goda och onda gärningar som samlats ihop under tidigare liv. Detta presenterades som Guds vilja.

Var de ledande lamorna bara hycklare som predikade en sak och i hemlighet trodde något annat? Sannolikt trodde de verkligen på dessa läror som gav dem så mycket gott. Att deras teologi så perfekt stödde deras materiella privilegier har bara stärkt dem i tron.

Det sägs att vi, den moderna icke-religiösa världens barn, inte kan begripa den lycka och pina, förnöjsamhet och sedvana som karaktäriserar mer traditionellt andliga samhällen. Detta är antagligen sant och det kan förklara varför en del av oss idealiserar sådana samhällen. Men ändå, ett urgrävt öga är ett urgrävt öga, en piskning är en piskning, och den malande utsugningen av livegna och slavar är en brutal klassorättvisa i vilken kulturell skrud den än kläds. Det finns en skillnad mellan andliga band och mänskligt slaveri, även om de båda existerar sida vid sida.

Många vanliga tibetaner vill ha tillbaka Dalai Lama i landet, men det tycks som bara ett fåtal vill ha tillbaka det samhällssystem han representerade. 1999 skrev Washington Post att Dalai Lama fortfarande respekteras i Tibet, men …

Få tibetaner skulle välkomna återkomsten av de korrumperade klaner som flydde med honom 1959 och det innefattar de flesta av hans rådgivare. Så har t ex många tibetanska jordbönder inget intresse av att lämna tillbaka den jord till klanerna som de fick genom Kinas jordreform. Tibets f d slavar säger också att de inte vill återfå sina gamla herrar vid makten. "Jag känner till hur det var", säger Wangchuk, en 67-årig före detta slav som i sina bästa kläder var på pilgrimsfärd till Shigatse, en av de tibetanska buddisternas heligaste platser. Han sa att han dyrkade Dalai Lama men tillade: "Jag är kanske inte fri under den kinesiska kommunismen, men jag har det bättre än när jag var slav".(57)

Man bör observera att Dalai Lama inte är den enda högre laman som under barndomen valts som inkarnation. En eller annan reinkarnerad lama eller tulku – en speciellt ren lärare utvald att återfödas gång på gång – återfinns som ledare i de flesta större kloster. Tulku-systemet är unikt för den tibetanska buddismen. Dussintals tibetanska lamor anser sig vara reinkarnerade tulkus. Den första tulkun var en lama vid namn Karmapa som dök upp nästan 300 år före den förste Dalai Lama. Karmapa leder den tibetansk-buddistiska riktningen Karma Kagyu. Uppkomsten av Gelugpa-sekten ledd av Dalai Lama ledde till en politisk-religiös rivalitet med Kagyu som pågått i 500 år och som fortfarande pågår inom dagens exiltibetanska samhälle. Att Kagyu-sekten vuxit kraftigt och under de senaste 35 åren öppnat bortåt 600 nya centra världen runt, har inte förbättrat situationen.

Sökandet efter en tulku, påminner oss Erik Curren, har inte alltid gått till på det rent andliga sätt som vissa Hollywood-filmer vittnar om. "Ibland önskade klostertjänstemännen ett barn från en mäktig lokal adelsfamilj för att stärka klostret politiskt. Ibland önskade de ett barn från en lågklassfamilj som inte skulle ha några resurser att påverka barnets uppfostran". I andra fall försökte "en lokal krigsherre, den kinesiska kejsaren, eller till och med Dalai Lamas regering i Lhasa, "få igenom sin tulku-kandidat i ett kloster av politiska skäl".(58)

Detta kan också ha varit fallet vid valet av den 17:e Karmapa, vars exilkloster ligger i Rumtek i den indiska delstaten Sikkim. 1993 hade Karma-Kagyu-munkarna en egen kandidat. Dalai Lama understödde då, tillsammans med flera oppositionella Karma Kagyu-ledare (och med stöd från den kinesiska regeringen!), en annan pojke. Kagyu-munkarna anklagade då Dalai Lama för att ha överträtt sina befogenheter. "Varken hans politiska ställning eller position som lama i sin egen Gelug-orden gav honom rätt att välja Karmapa, som är ledare för en annan orden…".(59) Som en av Kagyuledarna underströk: "Dharma handlar om att tänka självständigt. Den går inte ut på att man följer en ledare i allt, oavsett hur respekterad denne ledare än är. Mer än andra borde just buddister respektera andras rättigheter – deras mänskliga rättigheter och deras religiösa frihet".(69)

Vad som följde var årslånga konflikter i det tibetanska exilsamhället, med periodiska upplopp, skrämsel, fysiska attacker, svartlistning, polistrakasserier, stämningar, korruption och plundring och sabotage från Gelugpa-gruppens anhängare mot Karmapans kloster i Rumtek. Allt detta fick åtminstone en hängiven beundrare i väst att undra om inte exilåren skapat ett moraliskt förfall inom den tibetanska buddismen.(61)

Vad som står klart är att inte alla tibetanska buddister ser Dalai lama som sin teologiska och andliga förebild. Även om man kallar honom "Tibets andlige ledare" ser många denna titel mest som en formalitet. Den ger honom ingen auktoritet över Tibets fyra religiösa skolor, bara över sin egen, "precis som den amerikanske presidentens ställning som ’den fria världens ledare’ inte ger honom någon roll i Frankrikes eller Tysklands styre".(62)

Inte alla tibetaner i exil är förtjusta i den gamla Shangri-La-teokratin. Kim Lewis, som studerade healing för en buddistmunk i Berkley, Kalifornien, fick tillfälle till långa samtal med mer än ett dussin tibetanska kvinnor som bodde i munkens hus. När hon frågade vad de skulle tycka om att åka tillbaka till sitt hemland var de entydigt negativa. Först trodde Lewis att det var den kinesiska ockupationen som var förklaringen, men de gav henne snabbt annat besked. De sa att de var oerhört tacksamma att "slippa gifta sig med 4-5 män och att ständigt vara gravida" eller att utsättas för könssjukdomar från en lösaktig man. De yngre kvinnorna "var glada för att få utbildning och ville absolut inte ha något att göra med någon religion och kunde inte begripa hur amerikaner kunde vara så naiva (vad gäller Tibet)".(63)

Kvinnorna som Lewis intervjuade berättade historier om sina far- och mormödrars lidanden med munkar som använde dem som "vishetshustrur". Genom att ligga med munkarna hade man sagt dem att de fick "medlen till upplysning" – för, när allt kommer omkring, hade Buddha själv varit tvungen att vara med en kvinna för att nå upplysning.

Kvinnorna berättade också om det "otyglade" sex som de förment andliga och avhållsamma munkarna ägnade sig åt med varandra i Gelugpa-sekten. Kvinnorna som var mödrar talade bittert om hur klostret tagit ifrån dem deras unga pojkar i Tibet. De påstod att när en pojke grät efter sin mor, blev de tillsagda "varför gråter du för henne, hon övergav dig – hon är bara en kvinna".

De munkar som fick politisk asyl i Kalifornien begärde kommunal socialhjälp. Lewis, som själv en tid var troende, hjälpte dem med ansökningshandlingarna. Hon lägger dock märke till att de fortsätter att erhålla checkar från regeringen på 550-700 dollar i månaden plus sjukvårdshjälp. Dessutom bor munkarna gratis i vackert möblerade lägenheter. "De betalar inte för köksutrustning, har fri tillgång till Internet på datorer de förses med, därtill faxar, gratis mobiltelefoner och kabel-TV".

De får också varje månad pengar från sin orden, plus bidrag och avgifter från sina amerikanska anhängare. En del anhängare utför entusiastiskt diverse hushållstjänster för munkarna: handlar mat och städar deras lägenheter och toaletter. Samma heliga män, skriver Lewis, "drar sig ändå inte för att kritisera amerikanerna för deras fixering vid materiella ting".(64)

Att glädjas åt slutet på Tibets feodala teokrati innebar inte att man behöver applådera allt vad kineserna gör i landet. Detta har dagens Shangri-La-troende i väst svårt att förstå. Det omvända är också sant: Att fördöma den kinesiska ockupationen betyder inte att vi behöver romantisera den föregående feodala regimen. Tibetanerna har rätt att bli betraktade som riktiga människor, inte perfekta spiritualister eller oskyldiga politiska symboler. "Att idealisera dem", skriver Ma Jian, en oppositionell kinesisk resenär till Tibet (som nu bor i Storbritannien) "är att förneka dem deras mänsklighet".(65)

Ett vanligt klagomål bland västliga buddister är att den kinesiska ockupationen undergräver Tibets religiösa kultur. Här tycks de i viss mån ha rätt. Många kloster är stängda och mycket av teokratin tycks ha blivit historia. Men huruvida den kinesiska regimen har varit till fromma eller inneburit katastrof är inte det väsentliga här. Frågan här är vad slags land det gamla Tibet var. Det jag ifrågasätter är den påstått rena andliga naturen av den tidigare kulturen. Vi kan stödja religiös frihet och oberoende för ett nytt Tibet utan att godta mytbildningarna om det gamla Tibet. Den tibetanska feodalismen dolde sig bakom buddismen, men de två är inte samma sak. I verkligheten var det gamla Tibet inget förlorat paradis. Det var en bakåtsträvande och förtryckande teokrati präglad av extrema privilegier och fattigdom fjärran från ett Shangri-La.

Slutligen bör det sägas att om Tibets framtid på något sätt kommer att vara kopplad till Kinas nya marknadsekonomiska paradis, så är det illavarslande för tibetanerna. Kina skryter med sin fantastiska åttaprocentiga tillväxt och håller på att bli en av världens ledande industrimakter. Men med tillväxten har klyftorna mellan fattiga och rika vidgats. Många kineser lever nära fattigdomsstrecket eller under det, medan en liten grupp av nykapitalister gör väldiga vinster ihop med skumma tjänstemän. Regionala byråkrater suger musten ur landet, kräver mutor och plundrar lokala resurser. Landstölder av glupska entreprenörer och korrupta tjänstemän är vardagsmat i städerna och på landsbygden. Tiotusentals gräsrotsprotester och oroligheter inträffar över hela landet, och slås i regel ned med hårda polisinsatser. Korruptionen är så allmän att även det normalt så självgoda nationella ledarskapet tvangs reagera och vidta åtgärder i slutet av 2006.

Arbetare i de bolagsdominerade "affärszonerna" som försöker organisera fackföreningar riskerar bli av med sina jobb, få stryk eller fängslas. Miljoner arbetare i dessa zoner sliter 12 timmar om dagen till minimala löner. Sedan sjukvårdssystemet nu privatiserats saknar miljoner gratis eller åtminstone överkomlig medicinsk vård.

Män som vandrar in till städerna för att hitta arbete lämnar en allt fattigare landsbygd, befolkad av kvinnor, barn och gamla, efter sig. Självmordsfrekvensen har ökat dramatiskt, särskilt bland unga kvinnor.(66)

Kinas miljö är bedrövligt nedsmutsad. De flesta av landets berömda floder och många sjöar är döda och massiva utbrott av fiskdöd följer när miljarder ton industriavfall och orenat mänskligt avloppsvatten dumpas i dem. Giftiga ämnen, inklusive insektsgifter och ogräsmedel, sipprar in i grundvattnet eller rinner direkt ner i bevattningskanalerna. Cancerfrekvensen har stigit tusenfalt i byarna längs floderna. Hundratals miljoner stadsbor tvingas inandas den hälsofarliga luften, förgiftad av industriutsläpp och på senare tid avgaserna från miljoner bilar. Man beräknar att 400 000 personer varje år dör en för tidig död på grund av luftföroreningar. Miljövårdsmyndigheterna saknar makt att stoppa miljöbovarna och regeringen struntar i allmänhet i dessa problem eller förnekar dem; det viktigaste är industrins tillväxt.(67)

Kinas egna vetenskapsmän påpekar att om inte växthusgaserna minskas kommer Kina att få uppleva massiva missväxter och katastrofal mat- och vattenbrist framöver. 2006 och 2007 har redan allvarlig torka drabbat sydvästra Kina.(68)

Om Kina är den snabba marknadsutvecklingens stora framgångssaga och får stå modell och ge inspiration för Tibets framtid, kommer snart det gamla feodala Tibet att framstå som betydligt bättre än det faktiskt var.

Översättning: L. Palm.

Noter

1. Mark Juergensmeyer, Terror in the Mind of God,.(University of California Press, 2000), 6, 112-113, 157.
2. Kyong-Hwa Seok, "Korean Monk Gangs Battle for Temple Turf”, San Francisco Examiner, 3 december 1998.
3. Los Angeles Times, 25 februari 2006.
4. Dalai Lama citerad i Donald Lopez Jr., Prisoners of Shangri-La: Tibetan Buddhism and the West.(Chicago and London: Chicago University Press, 1998), 205.
5. Erik D. Curren, Buddha's Not Smiling: Uncovering Corruption at the Heart of Tibetan Buddhism Today.(Alaya Press 2005), 41.
6. Stuart Gelder & Roma Gelder, The Timely Rain: Travels in New Tibet.(Monthly Review Press, 1964), 119, 123; samt Melvyn C. Goldstein, The Snow Lion and the Dragon: China, Tibet, and the Dalai Lama.(University of California Press, 1995), 6-16.
7. Curren, Buddha's Not Smiling, 50.
8. Stephen Bachelor, "Letting Daylight into Magic: The Life and Times of Dorje Shugden”, Tricycle: The Buddhist Review, 7, Spring 1998. Bachelor diskuterar sektfanatismen och lärostrider som motsäger bilden av Buddismen i väst som en icke-dogmatisk och tolerant tradition.
9. Dhoring Tenzin Paljor, Autobiography, citerad i Curren, Buddha's Not Smiling, 8.
10. Pradyumna P. Karan, The Changing Face of Tibet: The Impact of Chinese Communist Ideology on the Landscape.(Lexington, Kentucky: University Press of Kentucky, 1976), 64.
11. See Gary Wilson's report in Worker's World, 6 februari 1997.
12. Gelder and Gelder, The Timely Rain, 62 and 174.
13. Som Lopez skeptiskt noterar i Prisoners of Shangri-La, 9.
14. Melvyn Goldstein, William Siebenschuh och Tashì-Tsering, The Struggle for Modern Tibet: The Autobiography of Tashì-Tsering.(Armonk, N.Y.: M.E. Sharpe, 1997)
15. Gelder & Gelder, The Timely Rain, 110.
16. Melvyn C. Goldstein, A History of Modern Tibet 1913-1951.(Berkeley: University of California Press, 1989), 5 och passim.
17. Anna Louise Strong, Tibetan Interviews.(Peking: New World Press, 1959), 15, 19-21, 24.
18. Quoted in Strong, Tibetan Interviews, 25.
19. Strong, Tibetan Interviews, 31.
20. Gelder and Gelder, The Timely Rain, 175-176; and Strong, Tibetan Interviews, 25-26.
21. Gelder and Gelder, The Timely Rain, 113.
22. A. Tom Grunfeld, The Making of Modern Tibet rev. ed.(Armonk, N.Y. and London: 1996), 9 och 7-33 för en allmän diskussion om det feodala Tibet; se också Felix Greene, A Curtain of Ignorance.(Garden City, N.Y.: Doubleday, 1961), 241-249; Goldstein, A History of Modern Tibet, 3-5; samt Lopez, Prisoners of Shangri-La, passim.
23. Strong, Tibetan Interviews, 91-96.
24. Waddell, Landon, O'Connor, och Chapman citeras i Gelder and Gelder, The Timely Rain, 123-125.
25. Goldstein, The Snow Lion and the Dragon, 52.
26. Heinrich Harrer, Return to Tibet (New York: Schocken, 1985), 29.
27. Se Kenneth Conboy och James Morrison, The CIA's Secret War in Tibet (Lawrence, Kansas: University of Kansas Press, 2002); och William Leary, "Secret Mission to Tibet”, Air & Space, december 1997/januari 1998.
28. Beträffande CIA:s förbindelser med Dalai Lama och hans familj och omgivning, se Loren Coleman, Tom Slick and the Search for the Yeti (London: Faber and Faber, 1989)
29. Leary, "Secret Mission to Tibet."
30. Hugh Deane, "The Cold War in Tibet”, CovertAction Quarterly (Winter 1987)
31. George Ginsburg och Michael Mathos Communist China and Tibet (1964), citerade i Deane, "The Cold War in Tibet." Deane noterar att författaren Bina Roy kom till liknande slutsatser.
32. Se Greene, A Curtain of Ignorance, 248 och passim; and Grunfeld, The Making of Modern Tibet, passim.
33. Harrer, Return to Tibet, 54.
34. Karan, The Changing Face of Tibet, 36-38, 41, 57-58; London Times, 4 juli 1966.
35. Gelder and Gelder, The Timely Rain, 29 och 47-48.
36. Tendzin Choegyal, "The Truth about Tibet”, Imprimis (publicerad av Hillsdale College, Michigan), april 1999.
37. Karan, The Changing Face of Tibet, 52-53.
38. Elaine Kurtenbach, AP-rapport, 12 februari 1998.
39. Goldstein, The Snow Lion and the Dragon, 47-48.
40. Curren, Buddha's Not Smiling, 8.
41. San Francisco Chonicle, 9 januari 2007.
42. International Committee of Lawyers for Tibet, A Generation in Peril (Berkeley Calif.: 2001), passim.
43. International Committee of Lawyers for Tibet, A Generation in Peril, 66-68, 98.
44. Jim Mann, "CIA Gave Aid to Tibetan Exiles in '60s, Files Show”,Los Angeles Times, 15 september 1998; och New York Times, 1 oktober 1998.
45. News & Observer, 6 september 1995, citerad i Lopez, Prisoners of Shangri-La, 3.
46. Heather Cottin, "George Soros, Imperial Wizard”, CovertAction Quarterly no. 74 (Hösten 2002)
47. Goldstein, The Snow Lion and the Dragon, 51.
48. Tendzin Choegyal, "The Truth about Tibet."
49. The Dalai Lama in Marianne Dresser (ed.), Beyond Dogma: Dialogues and Discourses (Berkeley, Calif.: North Atlantic Books, 1996)
50. Dessa kommentarer är hämtade från en bok om Dalai Lamas skrifter citerad i Nikolai Thyssen, "Oceaner af onkel Tom”, Dagbladet Information, 29 december 2003,(översatt från danskan av Julius Wilm). Thyssens recension (på danska) finns på http://www.information.dk/Indgang/VisArkiv.dna?pArtNo=20031229154141.txt.
51. "A Global Call for Human Rights in the Workplace", New York Times 6 december 2005.
52. San Francisco Chronicle 14 januari 2007.
53. San Francisco Chronicle 5 november 2005.
54. Times of India 13 oktober 2000; Samantha Conti's report, Reuter, 17 juni 1994; Amitabh Pal, "The Dalai Lama Interview”, Progressive, januari 2006.
55. The Gelders draw this comparison, The Timely Rain, 64.
56. Michael Parenti, The Culture Struggle (Seven Stories, 2006)
57. John Pomfret, "Tibet Caught in China's Web", Washington Post 23 juli 1999.
58. Curren, Buddha's Not Smiling, 3.
59. Curren, Buddha's Not Smiling, 13 and 138.
60. Curren, Buddha's Not Smiling, 21.
61. Curren, Buddha's Not Smiling, passim. För böcker som är positiva till den Karmapa som utsetts av Dalai Lamas fraktion, se Lea Terhune, Karmapa of Tibet: The Politics of Reincarnation (Wisdom Publications, 2004); Gaby Naher, Wrestling the Dragon (Rider 2004); Mick Brown, The Dance of 17 Lives (Bloomsbury 2004)
62. Erik Curren, "Not So Easy to Say Who is Karmapa”, brev 22 augusti 2005, www.buddhistchannel.tv/index.php?id=22.1577,0,0,1,0.
63. Kim Lewis, brev till författaren 15 juli 2004.
64. Kim Lewis, brev till författaren 16 juli 2004.
65. Ma Jian, Stick Out Your Tongue (Farrar, Straus & Giroux, 2006)
66. Se PBS-dokumentären China from the Inside, januari 2007, KQED.PBS.org/kqed/chinanside.
67. San Francisco Chronicle 9 januari 2007.
68. "China: Global Warming to Cause Food Shortages", People's Weekly World, 13 januari 2007

 

Nytt på Clartébloggen

GP vill att borgarnas sympatisörer skall återvända från SD - enbart

Fred Torssander - 26 september 2017

Teodorescu på Göteborgsposten verkar uppfatta problemet för den borgerliga parlamentarismen idag. Hon skriver att ”Om det parlamentariska läget känns hopplöst nu är det inget mot vad det kan komma att bli om alltfler väljare upplever att makthavarna föraktar dem och vänder dem ryggen. (GP 23/9...

Läs mer...

Alexandra Kollontaj (t v), en av revolutionens ledare och folkkommissarie för sociala frågor.

Ryska revolutionen 100 år

Martin Fahlgren - 24 augusti 2017

I år är det 100 år sedan den ryska revolutionen ägde rum, en händelse som skakade om hela världen och som fick djupgående återverkningar på 1900-talets historia. Den inledde en epok av omvälvningar som ryckte loss en stor av mänskligheten ur kapitalismens grepp: Östeuropa (efter 2:a världskriget), Kina,...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Marx står sig

Nina Björk - 29 december 2016

Marxismen har gett mig de bästa redskapen för att förstå den kapitalism vi lever i, förklarade...

Läs mer...

Bildtext

Öppet mål för arbetarrörelsen (intervju)

Mats Wingborg - 29 december 2016

Mats Wingborg om SD, alliansen och Svenskt Näringsliv _ Öppet mål för arbetarrörelsen.

Läs mer...

Bildtext

En professor retuscherar historien

Magnus Göransson - 29 december 2016

I 2010-talets politiska klimat ska 1900-talshistorien helst beskrivas som en strid mellan liberal...

Läs mer...