Cool Britannia var melodin under Tony Blairs regeringsår. Nu börjar vreden underifrån höras igen på den brittiska musikscenen.

På bilder ser de ut som har stått lite för länge på puben. Texterna är ilskna spyor på ett samhälle som gått sönder. Låtarna heter sådant som No one's bothered, Jobseeker, Cun't make it up. Är vi tillbaka 35 år i tiden då Rock against racism och andra radikala popband ställde upp på rätt sida i den hårdnande brittiska klasskampen?

So Mr Williamson, what have you done to
find gainful employment
Since your last signing on date
Fuck all
I've been sat around the house wanking
And I want to know why you don't serve coffee
here
My signing on time is supposed to be ten past
eleven
It's now twelve o'clock
And some of you smelly bastards need executing

Bandet heter Sleaford Mods. Musiken är enkel. Andrew Fearn på syntar och Jason Williamson som rappar/reciterar texten.

9511_01.jpgJason Williams och Andrew Fearn hämtar texterna till sina låtar från tugget på jobbet och puben.

Texterna är fyllda av ilska mot det politiska systemet, mot självgodheten, mot status quo. Språket är mustigt, emellanåt grovt. I en intervju i The Guardian säger Jason Williams: "Mycket av texterna kommer från det dagliga snacket på jobbet och tugget på puben. Det är ofta brutalt, men alltid roligt. Jag tror att många medelklassmänniskor aldrig upplever det här, så de tror jag svär för chockeffekten".

I dagens brittiska popmusik är Sleaford Mods ett undantag. Scenen domineras av antingen eskapistisk hedonism eller nostalgi. Musiken är långt ifrån den verklighet som många britter i dag lever i. Så var det inte förra gången klasskampen var lika skärpt i Storbritannien som i dag, sent 70-tal och tidigt 80-tal. Då samlades unga, arga människor kring rörelsen Rock Against Racism och lite senare Red Wedge.

Upprinnelsen till Rock Against Racism var ett antal uppmärksammade rasistiska uttalanden från etablerade rockstjärnor, främst Eric Clapton. Claptons sade att man måste slänga ut utlänningarna, och kryddade med rasistiska tillmälen. Ett antal yngre musiker och konstnärer reagerade, först med en annons i New Musical Express, tidens ledande brittiska musiktidning. I annonsen bad de om hjälp att skapa en rörelse som skulle kallas Rock against racism, och de fick hundratals svar. Ett antal konserter arrangerades; kulmen var den stora marschen i London som avslutades med en festival i Londons East End, som just då var svårt anfrätt av nynazister. På festivalen uppträdde punkband och artister som The Clash, Sham 69, Buzzccoks och Elvis Costello, men även reggaegrupper som Aswad och Steel Pulse. En konsert arrangerades också i Manchester. Året därpå genomfördes några mindre galor, därefter ebbade rörelsen ut.

Under det tidiga 1980-talet fortsatte dock olika galor till stöd för progressiva ändamål. Under gruvarbetarstrejken 1984-85 arrangerades en stödgala i London med band som Everything But the Girl och Aztec Camera. De låg på oberoende skivbolag, men fick ändå ganska stora hits vid den här tiden. En annan händelse, som skildras i filmen Pride, var stödgalan The Pits and the Perverts (döpt efter tabloidtidningen The Suns rubrik om galan) med Bronski Beat (ett av 1980-talets största popband och öppet homosexuella). Gruppen som låg bakom galan, Lesbians and gays support the miners, bestod av radikala HBTQ-aktivister i London med bakgrund i det brittiska kommunistpartiet.

Red Wedge blev kulmen, men också slutet, på denna epok. Gruppen bildades av Billy Bragg (en fortfarande aktiv radikal rocktrubadur), Paul Weller och Jimmi Sommerville (tidigare i Bronski Beat). Målet var att få unga människor att gå och rösta, och då på Labour. Gruppen var indirekt knuten till Labour, men man hade tagit sitt namn från en bolsjevikaffisch från det ryska inbördeskriget. Gruppen arrangerade konserter och framträdde i massmedier. Under vintern 1986 genomfördes en turné med några av 1980-talets största brittiska popstjärnor (Madness, Bananarama, Sade m fl). Inför valet 1987 organiserade gruppen dessutom en komikerturné, man gav också ut en pamflett och ett magasin. Luften gick ur rörelsen när de konservativa vann valet 1987, för tredje gången i följd.

De brittiska popstjärnor och grupper som på olika sätt stödde kampen mot thatcherismen skilde sig ganska radikalt från den svenska proggmusiken. De musikaliska uttrycken var oftast kommersiella. Texterna kunde ofta vara politiska (till exempel Paul Wellers grupp The Style Council), men lika gärna typiska poptexter. Influenserna från samtida svart musik var påtaglig.

Det brittiska valet 1987, Thatchers tredje raka seger, markerade slutet för rörelsen. Ett undantag får nog göras för kampen mot apartheidregimen. Skagruppen The Special AKA fick en stor hit med låten Free Nelson Mandela, och 1988 genomfördes en stor antiapartheidgala på Wembley, som sändes på tv i stora delar av världen.

9511_02.jpgHos Kate Tempest finns avtryck av de senaste årens politiska turbulens.

Mitten av 1980-talet var slutet för rörelser som Red Wedge, samtidigt som partihögern alltmer tog över Labour. Det kulminerade under Blair/Brown-åren. Tony Blair var rätt förtjust i frottera sig med det tidiga 1990-talets popband, till exempel Oasis, och begreppet Cool Britannia spred sig. Dessa band var dock helt apolitiska.

Det vore fel att påstå någon rörelse av politisk protestmusik nu sveper över Storbritannien. Men lite av de senaste årens politiska turbulens som lett till Jeremy Corbyns seger i Labours partiledarval har satt avtryck i popmusiken. Främst då kanske Sleaford Mods, men även rap-poeten Kate Tempest:

It's big business baby and its smile is hideous
Top down violence, structural viciousness
Your kids are doped up on medical sedatives
But don't worry bout that, Worry bout terrorists

Europe is lost, 2015

Musiker och artister kan ibland fånga upp vårt missnöje och artikulera det och ge oss kraft och mod i vår kamp. Det händer tyvärr rätt sällan. Ofta deltar de snarare i bevarande av status quo, även om de kan verka rebelliska på ytan. De sanna rebellerna är sällsynta, och dem bör vi vårda ömt. -

Nytt på Clartébloggen

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

18 Juli 1917, Finlands första självständighetsförklaring?

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Marx står sig

Nina Björk - 29 december 2016

Marxismen har gett mig de bästa redskapen för att förstå den kapitalism vi lever i, förklarade...

Läs mer...

Bildtext

Ledare - Reepalus linje 2

Mikael Nyberg - 29 december 2016

En bekant hamnade bredvid en höjdare från Wall Street vid en middag i New York. De kom in på de...

Läs mer...

Bildtext

Klass med nio liv (intervju)

Beverly J Silver - 29 december 2016

Fackligt folk i USA på 1920-talet hade inte många skäl för optimism. Medlemstalen hade rasat, och...

Läs mer...