Efter Parisattentatet ökar bombningarna i Syrien. IS vill upprätta sitt terrorkalifat, hökarna i USA talar om en saudisk klientstat, och Erdogans Turkiet siktar mot ett modernt sultanat. Stormaktskapplöpning pågår. Måtte FN ges en chans, skriver Mathias Cederholm.

Det här fungerar inte!"

"Nej, låt oss bomba och sedan asfaltera hela skiten"

Detta meningsutbyte upplevde jag ett antal gånger som aktivist mot Irakockupationen. Bombmentaliteten går djupt i våra maktapparater, och fångas lätt upp av folk och fä. I skrivande stund går adventskalendern på tv, julstöket närmar sig och bomberna faller igen över Mellanöstern.

Senaste halvåret har otroligt mycket hänt med bäring på Mellanöstern. Stormaktspolitiken har snurrat ett halvt varv, Ryssland är plötsligt en tung militär aktör i Syrien och alliansspelen blivit än mer intrikata. Utanför västradarn brinner Jemen, fortsätter Libyens sönderfall, fortsätter Irak skaka av inre motsättningar, når förtrycket i Egypten nya höjder. Det som främst fick Europa att hicka till var en flyktingström, till delar orkestrerad av Erdogan-regeringen, och ett attentat i Paris. Antalet offer för det senare, tragiskt som det var, motsvarade en vanlig dag i Irak eller Syrien.

Det är inte svårt att finna sansade kännare som försöker förklara att eländet i Mellanöstern är komplext, och att det kommer att ta lång tid att bygga lösningar även om man skulle ha en gemensam och genomtänkt strategi - och en sådan finns inte. Vi har ju ändå haft ganska gott om tid att röra till regionen. Men få lyssnar. Nu ska det bombas. Ännu mer.

När underhuset i London fattade beslutet att Syrien minsann behöver brittiska bomber också, talades det återkommande att man faktiskt har mandat från FN. Resolutionen mot IS, begärd av Frankrike, talade om "med alla medel". Mindre högt talades det om att resolutionen inte låg under kapitel sju, den som ger befogenhet till militära insatser. Redan följande morgon bombades oljeanläggningar kontrollerade av IS, samtidigt som diskussioner pågick om att det kanske inte vore så bra att helt frånta civilbefolkningen i Syrien och norra Irak den olja de behöver för elproduktion, matlagning, uppvärmning - inför vintern. IS tjänar pengar på oljan, visst, och en del av den har gått på export via irakiska Kurdistan och Turkiet, det finns till och med uppgifter om slutdestinationerna som man inte vill diskutera högt. Man kanske skulle fokusera på mellanhänderna? Men nej.

Frankrike bombade naturligtvis ännu tidigare, faktiskt långt före attentatet i Paris, och där finns ett möjligt orsakssamband värt att reflektera över. Dagen efter attentatet tog man i litet extra och bombade flera kliniker, ett museum, en förort, en skog och en kycklingfarm i Raqqa. Målen fastställdes i samarbete med den så förträffliga underrättelsetjänsten i USA. Men Frankrike måste ha mer hjälp, man kan ju inte göra allt själv. Genom en paragraf i Lissabonfördraget aktiverades en vilande militär EU-allians, och plötsligt förväntades också Sverige slåss mot IS med JAS-plan, och förstärka franska insatser i Nordafrika.

9508_01.jpgSoldat

Så dumt, men i skrivande stund verkar risken stor att det blir så. Tyskland som brukar vara försiktigt hörsammade omedelbart en liknande begäran. Frågan är var dessa insatser på sikt har sin gräns. IS och al-Qaida finns nu överallt. IS tar över kring Sirte i Libyen. Al-Qaida tar över allt större områden i Jemen i en slags försiktig samverkan med saudiska ockupationsstyrkor. Under namnet al-Nusra väntar de samtidigt tillsammans med ett gäng "moderata" rebellstyrkor på att ta över efter IS i Syriens upprorsområden. Detta talas det mindre om. De är ju nästan på vår sida.

Vi vet att flygbombningar inte fungerar. Och inte bara det, vi vet att de ofta slår oerhört mot civila och infrastruktur. Se bara de nyligen läckta uppgifterna om USAs pågående drönarkrig, med civila offer på uppemot 95 procent. Och USA har precis släppt efter på restriktionerna för flygplansbombningar också.

Men frågan är om denna bombhysteri egentligen främst är ämnad för tv-publiken. Bakom alltihop pågår ett komplicerat maktspel i Mellanöstern. De huvudsakliga aktörerna, allianserna och drivkrafterna har tidigare diskuterats i denna tidskrift, och egentligen har inte så mycket ändrats. Den avgörande skillnaden är att Ryssland trätt in på ett helt annat vis för att stödja Assadregeringen i Damaskus, och därmed också en vidare allians med Iran - med stort inflytande även i Irak - samt Hizbollah. Litet i det tysta har Ryssland också arbetat fram bättre relationer med Egypten och Jordanien.

Ryska bomber smäller inte mjukare än amerikanska, franska, brittiska och allt vad det är. Men Ryssland är inviterat av en legitim stats ledning och har för en tid framåt säkrat Assadregeringens områden som var under hård press från de olika rebellgrupperna. Hade dess linjer inte hållit hade ytterligare två tredjedelar av Syriens kvarblivande befolkning dragits in i krigets malström, och risken för enorma sekteristiska utrensningar och en än större flyktingvåg hade varit överhängande. Förvisso är de ryska motiven till avgörande delar maktstrategiska; man vill ha en tung fot i Mellanöstern. Men vi får inte glömma att den politiska oro och religiösa mobilisering som drivits på av Saudiarabien, Qatar, Turkiet och även Iran, är en fara också för Ryssland. IS-grupper finns redan i Kaukasus och på flera håll i Centralasien. I de gränsområden mot Turkiet som Ryssland bombade när Turkiet reagerade genom att skjuta ned ett ryskt flygplan, springer tjetjener, uzbeker och till och med kinesiska uigurer omkring bland de Turkietstödda västturkmenska rebellerna. Oron för radikaliserade återvändare finns i Ryssland och alltmer också i Kina, lika mycket som i EU.

Genom samma gränsområden har en huvudlinje gått för flödet in i Syrien av vapen, pengar och jihadister under översyn av Turkiet, men till stor del organiserat av Saudi och tidvis amerikanska CIA, och även från franskt och brittiskt håll. Vapen har skeppats bland annat från det sönderfallande Libyen. Man stödjer olika grupper, men resultatet blir ungefär detsamma. Det är IS och al-Nusra som efterhand fått tag i det mesta.

De syriska kurderna under YPG-milisen är livrädda för jihadisterna, så de stödjer nu, med viss tveksamhet, den sekulära syriska staten under Assadregeringen. YPG arbetar nu för att sluta det nämnda gränsområdet på den syriska sidan genom att förena sina olika enklaver längs gränsen. Området är just det som Erdoganregeringen hoppas få till skydds/flygförbudszon för flyktingläger (finansierade av EU?), för att i det tysta kunna fortsätta stödet till rebellstyrkorna. Någon slags skyddszon kanske blir av, fast snarare under YPG:s kontroll och med ryskt flygstöd. Man kan vänta ilska i Ankara och förvirring i Washington, som har en fot i bägge läger i den syriska kurdfrågan.

9508_02.jpgFlyktingar från Syrien

Så, är vissa bombningar kanske bättre än andra? Militärt våld förefaller vara en nödvändig del i vad som behöver göras. Men man måste fundera över vart allt ska leda, och vilken situation befolkningen befinner sig i. För det sunnimuslimska IS måste betraktas snarare som ett symptom än som själva problemet. En avgörande variabel i spelet om norra arabvärlden är den kil av sunniarabisk befolkning som lever i nuvarande IS-land, alltså flodområdena från norr om Bagdad genom östra Syrien mot turkiska gränsen. Den sunniarabiska identiteten har blivit ett verktyg för att mobilisera motstånd men också för olika intressen från det att Irak ockuperades av USA och en shiitiskt sekteristisk politik, med tidvis nära band till Iran, blev legio i Bagdad som samtidigt härjas av galopperande korruption. På den syriska sidan var samma folkgrupp långt från makten i Damaskus, och även där kunde de politiska spänningarna ges sekteristisk skrud.

Både regionala makter som Saudi och Israel, och på avstånd USA, ser den exkluderade sunnibefolkningen som en utmärkt kil för att försvaga det, som man uppfattar det, Iranledda bältet från Teheran via Bagdad till Damaskus och Hizbollah i Libanon. Samtidigt kan man stoppa planerade samarbetsprojekt inom detta bälte, som gasledningar från Iran via Syrien mot EU.

IS blev den organisation som fångade upp missnöjet i regionen. De är inte särskilt omtyckta av befolkningen men har åtminstone stabiliserat situationen i kärnområdena. Korruptionen har fallit och vardagen fungerar hjälpligt. Det är snarast flygbombningarna och deras effekter på infrastrukturen som oroar folk. Dessutom ser många IS som ett värn mot andra krafter de är mer rädda för. På den syriska sidan är erfarenheterna från FSA och al-Nusra minst sagt dåliga. På den irakiska sidan gäller samma sak för de shiitiska partiernas miliser, och det kurdiska provinsstyrets Peshmerga som ofta misstänks för planer på territoriell expansion. Exempel på övergrepp från dessa är inte svåra att finna, och att bygga ett irakiskt återerövrande av IS-landet på dessa styrkor är inte tillrådligt.

Den irakiska befolkningen i norr behöver trovärdiga utfästelser om faktiskt inflytande i det politiska systemet, och en rekonstituerad, ickesekteristisk nationell armé som befolkningen kan ha förtroende för. USA har i det tysta fört förhandlingar med tidigare baathpartister, alltså från det tidigare regeringsbärande parti som i det närmaste utrotades efter 2003, och vissa av stammarna i norra Irak, och specialstyrkor har fritagit baathister från IS-fängelser. Möjligen har vi överraskningar att vänta här ifall och när IS försvagas.

Eftersom IS fullföljde funktionen av kil genom bältet knutet till Iran var många krafter även i väst inledningsvis ganska toleranta mot fenomenet. Varningar för utvecklingen 2012 lades till exempel på hyllan, och man prioriterade att med flygbombningar skydda sina allierade, främst det kurdiska provinsstyret i Irak.

Men nu har det svängt. Den ryska insatsen var det avgörande steget, och nu är det kapplöpning. I väst talar de mindre sansade om att sätta in markstyrkor, vilket antagligen bara skulle öka legitimiteten hos IS, al-Nusra och andra. De mer sansade menar i stället att man måste använda de styrkor som finns i regionen. Det är rimligare men uppenbarligen också problematiskt av skäl som även Ryssland och Assadregeringen bör beakta. Att kasta in iranska och hizbollah-styrkor mot befolkningen i de sunniarabiska upprorsområdena bygger knappast upp förtroendet för bilden av en religiöst neutral statsapparat. Och den ryska insatsen riskerar skapa samma motreaktioner som tidigare västinterventioner. Sprängningen av ett ryskt passagerarflygplan i Egypten, officiellt av IS men enligt ryska diskussioner möjligen orkestrerat från någon av gulfstaterna, kanske bara var början.

Nu pågår nya försök att få till ett FN-spår. Det är lovvärt, även om det förra försöket blev ett rejält misslyckande. 2012 försökte Kofi Annan etablera samarbete mellan de inblandade, men förslaget som inbegrep förhandlingar med Assadregeringen, undergrävdes av brutna vapenvilor och provokationer, och det avvecklades efter hand av USA. Uppropet löd: Assad måste avgå. I stället lät man en koalition mellan Turkiet, Saudi och Qatar göra i princip vad den ville i Syrien. USA och dess västallierade var inte helt förtjusta i de jihadistiska rebellgrupper som växte fram, så i tre olika satsningar försökte man bygga upp egna "moderata" styrkor. De smälte omedelbart ihop och överlämnade sig och sina vapen till i synnerhet al-Nusra. Eftersom man inte velat se någon av de tre starka parterna segra, Assadregeringen, IS eller al-Nusra, så har ett fult maktbalansspel förts så att ingen skulle få överhanden. Det har förlängt och förvärrat kriget.

Förhoppningsvis börjar man nu inse det hopplösa i detta projekt. I alla fall har det nya FN-spåret, lett av Staffan de Mistura, tillåtits initiera förhandlingar mellan Assadregeringen och väpnad opposition utöver IS, med al-Nusra som elefanten i rummet, och stadfästa som mål att Syriens territoriella integritet ska bevaras. Många frågor lär återkomma från tidigare förhandlingar. Ska exilsyrier ha rösträtt i kommande val? Ska religiöst sekteristiska partier få ställa upp? Och symbolfrågan om Assad själv lär fortsätta stötas och blötas. Att Saudiarabien, påhejat av Washington, utsetts att leda de förberedande förhandlingarna inom de väpnade oppositionsgrupperna bådar inte gott.

9508_03.jpgEtt syriskt flyktingläger i Jordanien

Man får alltså räkna med fortsatta utmaningar mot fredsprocessen. Intresset för det avgörande, samexistens i regionen, är inte starkt hos stormakterna. Hökar i Washington gör allt för att torpedera möjliga kompromisser, i synnerhet nu när Ryssland är inblandat, och de är inte förtjusta när EU-länder söker samarbete åt det hållet. Neokonservativa pläderar uttryckligen för att göra om IS-området till en saudisk klientstat, och vissa vill verkligen ha krig mot både Ryssland och Iran. Obama har haft fullt upp att hindra dessa gruppers återkommande försök att provocera fram större interventioner, och frågan är hur nästa president kommer att agera. Det ser inte ut att bli en duva.

Erdoganregeringen och Putin har bägge visat bestämdhet i sin inblandning i Syrien. I snabb takt cementeras allianserna i regionen. Erdogan vill återetablera ett sultanat 2.0 över regionen. Han ska nu placera en militär bas i Qatar och accelererar samarbeten om gas och olja med Qatar, Azerbajdzjan och irakiska Kurdistan. Detta har direkt bäring på de större geopolitiska motsättningar kring energifrågor som nu regelbundet spelas ut mellan USA, EU, Ryssland med flera. Samtidigt stärker Nato sina band till Turkiet med stridsflyg och luftvärn, och EU verkar ha gett carte blanche till landets hantering av Syrien, flyktingar och kurder genom sitt tre miljarder euro-avtal - ingen av dessa tre frågor har egentligen blivit mindre explosiv. Risken är stor för nya överraskningar från Ankara med syftet att tvinga Turkiets västallierade till farliga positioneringar.

I Saudiarabien liksom Israel fasar man inför att Iran snart, kanske redan i början av 2016, släpps fritt från sanktioner och blir en ännu starkare utmanare i regionen. Olje- och gasinvesterarna står på kö. Samtidigt knakar det saudiska styret betänkligt av inre problem och av sitt blodiga krig i Jemen som urartat. Men USA, Storbritannien och Frankrike lär inte försöka hålla in tyglarna särskilt hårt; det är enorma vapenkontrakt som knutits med Riyadh för de kommande åren. Att tyska underrättelsetjänsten BND nyligen påtalat att Saudi är en avgörande destabiliserande aktör i Mellanöstern hjälper föga.

Bortom stormaktspolitiken fortsätter instabiliteten växa i regionen. Arbetslösheten växer, och en stor ungdomsgeneration blir nu vuxen. Korruption och politiskt förtryck härjar, avsaknaden av politiska alternativ underblåser sekterismen. Både hopp och vrede kommer att riktas mot Europa under lång tid framåt. Vi får hoppas på en riktig arabisk vår, men faran för en stormaktsvinter är överhängande. Måtte FN ges en chans.

Nytt på Clartébloggen

Petrograd 18 juni 1917

St Petersburg, 18 juni 1917

Benny Andersson - 17 juni 2017

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser...

Läs mer...

Svar till: "Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?"

Olle Josephson - 7 juni 2017

Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all...

Läs mer...

Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?

Bengt Håkansson - 5 juni 2017

Hur ska vi ta ställning politiskt? Vad är rätt och vad är fel för oss som anser oss vara socialister? Vilka vägar leder framåt och vilka är återvändsgränder? Finns det alls något att hålla sig till eller är det upp till vara och en att göra goda gärningar och hoppas på att den ackumulerade...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

En professor retuscherar historien

Magnus Göransson - 29 december 2016

I 2010-talets politiska klimat ska 1900-talshistorien helst beskrivas som en strid mellan liberal...

Läs mer...

Bildtext

Recensioner

Redaktionen - 29 december 2016

Eyvind

Läs mer...

Bildtext

Timothy Snyder sprider myter

Daniel Lazare - 29 december 2016

Partisaner, judiska motståndsrörelser i och inte minst Sovjet drog lika mycket elände över...

Läs mer...