Krönika

 Dela länken
FaceBook  Twitter  

Strax före klockan 11 blev det stopp i pendeltågstrafiken på grund av obehöriga på spåren vid Södra station. Utöver att åkalla all världens förbannelser över de som orsakade stoppet, tänkte jag göra några påpekanden.

Det givna vid ett stopp är förstås att försöka få i gång trafiken snarast, och bedöma om det snarast behövs ersättningsbussar.

Egentligen är förutsättningarna bästa tänkbara. Vid den tiden finns det mycket ledig kapacitet i form av både bussförare och bussar (inklusive många ledbussar). Då står nog minst fem oanvända ledvagnar på varje depå (över 20) runt om i länet. Om varje depå hade akutansvar, skulle det inte vara något problem att inom fem djävla minuter sätta ut två bussar vardera i trafik. Om inte annat kan man sätta nån chef bakom ratten - många chefer är gamla bussförare. Efter tjugo minuter kan alla garanterat få ut 2-3 ledbussar till, åtminstone vid den tiden på dygnet.

Men i dag, en timme efter stoppet, kom jag med min kortvagn (alltså vanlig buss) till Älvsjö station. Där var smockat med strandsatta pendelresenärer. Jag visste själv inte förrän då att det var stopp. Inte heller trafikledningen på mitt bolag. Det spelar å andra sidan mindre roll, eftersom mitt bolag har noll ansvar för ersättningstrafiken. Ett annat bolag har det kontraktet. Därmed har mitt bolag noll intresse att försöka hjälpa till, inte ens med information till de egna förarna om att det är stopp. Bolaget med ersättningskontraktet har sina depåer i ytterförorterna.

Så tre kilometer bort stod ett tiotal oanvända ledvagnar på "min" depå, men vid Älvsjö hade ingen sett till en enda ersättningsbuss. Själv kunde jag inte svara på någonting kring stoppet. Det enda jag kunde göra var att fylla min vagn till brädden, och åka min ordinarie linje där de ordinarie resenärerna fick stå kvar medan den fullsatta bussen körde förbi.

Något arbetsmiljöproblem är det väl inte eftersom folk är så pass luttrade att de inte tar ut sin ilska på busschauffören.9506_01.jpg

Därefter hade jag kunnat förskjuta rasten för att köra lite - men det var inte ens lönt att fråga eftersom, som sagt, mitt bolag inte har med ersättningstrafiken att göra.

För så har SL valt att organisera det, och så får det fortsätta. Tjänstemännen på SL och på bolagen sitter och räknar siffror, paragrafer, pengar. På liknande sätt ser det ut inom järnvägstrafiken. Själva grunduppdraget - att transportera människor inklusive att kunna improvisera när det skiter sig - det kommer nånstans i tredje, fjärde hand.

Och jag önskar att folk inte vore så luttrade inför denna uppenbara och inbyggda irrationalitet.

Mattias Håkasson är bussförare och journalist.

Ett urval andra artiklar av samma författare

Detta är denna författares enda artikel som publicerats på webbplatsen clarte.nu.

Innehållet

4/15 Den nya svenska modellen