Älska din dröm

ITALIENS OSYNLIGA SLAVARABETARE I STREJK

Yvan Sagnet

Översättning: Margareta Zetterström Celanders förlag 2014

KAMERUN 1990. Yvan Sagnet är fem år. Fotbolls-VM går i Italien och Roberto Baggio blir hans idol. Intresset för landet är väckt. Under uppväxten läser och beundrar Yvan allt italienskt. Enrico Mattei, motståndsmannen och ENIs grundare, blir ytterligare en idol. Yvan drömmer om att komma till Italien. Han är begåvad och lite sorglös men allt synes möjligt.

Släkten mobiliseras och ger honom pengar så att han - underförstått mot senare återbetalning - kan börja studera vid tekniska högskolan i Turin, Fiats och Juventus stad. Efter fyra år hamnar han i akut behov av pengar för att fortsätta studierna och åker till Nardò på stövelns klack för att plocka tomater. Där råder ålderdomliga förhållanden. Några hundra daglönare från många afrikanska och några östeuropeiska länder konkurrerar om arbeten. Capos ("korpraler"), mellanhänderna mellan arbetarna och jordägarna, håller lönerna på svältgränsen under slavliknande förhållanden. Det är en gudsförgäten håla i det fattiga Apulien. Medier och fackföreningar håller sig borta. Yvan upptäcker ett annat Italien.

9116_01.jpgÄlska din dröm

En dag, sommaren år 2011, sätter sig två arbetare upp mot sin korpral. En strejk bryter ut, den första i mannaminne. Yvan hamnar i strejkledningen. Han har utbildning, kan språket och är ensam från Kamerun. Jordägarna slår förstås tillbaka, men det visar sig också svårt att ena arbetarna som kommer från olika länder och har mycket olika motiv både för att arbeta och protestera. Yvan kommer i kläm, hotas och misstänks även av sina egna. Men han får hjälp av kloka arbetskamrater med lite erfarenhet av ideellt och fackligt arbete. Och intresset från medier och fackföreningar vaknar efter en tid. Striden blir hård och varar hela sommaren. Sedan återgår det mesta till det vanliga igen. Men ändå inte.

Yvan visar sig besitta såväl klokhet som mod och diplomatisk skicklighet. Det mesta gör han motvilligt, men rättskänslan och solidariteten tar ständigt över. Han kan inte dra sig undan. Numera arbetar han som fackföreningsrepresentant och reser runt i södra Italien inklusive Sicilien där detta maffiainfluerade daglönarsystem fortfarande existerar. Han försöker stödja facklig organisering och bekämpa detta skändliga system.

I Älska din dröm berättar Yvan sin historia. Sakligt, osentimentalt, insiktsfullt, moget och utan att förhäva sig själv.

All heder åt förlaget och Margareta Zetterström som översatt Yvan Sagnets rättframma berättelse och skrivit nödvändiga noter.


Hövdingen

HJALMAR BRANTING. EN BIOGRAFI

Olle Svenning

Albert Bonniers förlag. 2014

SVENNING KAN sägas ha skrivit en grundläggande lärobok i Hjalmar Branting, från vaggan till graven. Den är inte djärv och elegant, men gedigen och faktafylld. Författaren gillar antagligen sitt föremål, men är hederlig nog för att läsaren själv ska kunna döma. Det blir tydligt hur Branting nästan från början, med några få undantag, står för en högerlinje: samverkan med borgerlig vänster för allmän (manlig) rösträtt, strävan att hålla den egna vänstern kvar inom partiet men utan inflytande, ingen socialism förrän "tiden är mogen". Ibland kan Branting gå riktigt långt till höger. Under det finska inbördeskriget 1918 ville han ge den vita sidan svensk vapenhjälp - partiet och LO satte stopp.

9116_02.jpgHövdingen

Brantings linje har flera orsaker. Han kom till socialdemokratin via 1880-talets kulturradikalism, i huvudsak ett vänsterliberalt projekt. Han förstod Marx på Kautskys vis: produktivkrafter och produktionsförhållanden utvecklas nästan av sig själva mot socialism men utvecklingen kan knappast påskyndas. Han bedömde - möjligen med rätta - att den svenska arbetarrörelsen var för svag för att på allvar utmana rådande maktförhållanden; storstrejken 1909 slutade ju i ett svårt nederlag. Andra svagheter delade han med nästan alla tidens socialdemokrater. Svenning påpekar flera gånger att Andra Internationalen tog den europeiska kolonialismen för given.

Brantings hövdingposition i svensk arbetarrörelse uppstår först kring 1910, men det är ändå gåtfullt hur han kunde komma därhän. Det berodde sannerligen inte på organisationsförmåga. Men tidigt och uppoffrande engagemang - han skänkte mycket pengar - gav hög prestige. Taktisk skicklighet parades med motvilja mot fraktionerande vilket skenbart kunde ge bilden av att stå över inre stridigheter. Och han hade en helt överlägsen förmåga att formulera sig i tal och skrift så att de stora perspektiven träder fram också i dagsfrågorna. I dag verkar Brantings tal och texter tunga och omständliga. För samtiden talade en statsman med historien på sin sida.


Stå i bredd

70-TALETS KVINNOR, MÄN OCH LITTERATUR

Ebba Witt-Brattström

Norstedts. 2014

AV DENNA BOK blir man glad. Witt-Brattström företar en kraftfull äreräddning av 1970-talets socialt inriktade realism. Böcker om vardagens slit, förtryck och uppror, skrivna på lättillgänglig berättarprosa, har alltid många läsare. Men sedan 1980-talet har finare kritiker ofta varit skeptiska. Witt-Brattström lyfter fram kvaliteterna och vitaliteten hos Maja Ekelöf, Kerstin Ekman, Ulf Lundell, Märta Tikkanen och många andra. Hon visar också hur en kritikergeneration, med nuvarande akademiledamöterna Horace Engdahl och Anders Olsson i spetsen, byggde sin karriär på att röja väg för en mer reaktionär och elitistisk litteratursyn.

9116_04.jpgStå i bredd

En småaktig läsare kan kanske reta sig på att Witt-Brattström skriver fram 70-talets könsperspektiv på bekostnad av klassperspektivet (som dock är tydligt närvarande) eller på en del värderingar - är Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap verkligen så bra? Men varför vara småaktig?


Karthago

Joyce Carol Oates

Översättning Ulla Danielsson

Albert Bonniers förlag 2014

JOYCE CAROL OATES föddes för 76 år sedan i en mindre bemedlad arbetarfamilj på landsbygden i staten New York. Som ett underbarn blev hon blev den första i släkten att ens gå igenom high school. Sedan stod hon inte att hejda och passerade rakt igenom alla klass- och lärdomssamhällets alla lager till dess topp. Det märks på allsidigheten i hennes ämnesval - fast sitt genus- och underifrånperspektiv har hon behållit, även om även hennes huvudpersoner, liksom hon gjort, ofta har klättrat i samhället . Hon har, trots sina unika framgångar, aldrig fallit för den amerikanska drömmen - snarast tvärtom - för vilken hon annars kunde ha fungerat som en skyltdocka.

Huvudfiguren i hennes senaste roman, Cressida, har sannolikt lånat många drag från författarinnans självbild, bland annat benägenhet för politisk radikalism och tvetydiga elakheter.(Oates recenserade nyligen Ruben Östlunds Turist kort men stilenligt:"[filmen] torde göra detsamma för skidåkning i Alperna som Manns Döden i Venedig gjorde för sommarturismen i Venedig").

9116_05.jpgJoyce Carol Oates. Bild: Ulla Montan.

Cressida försvinner oförklarligt ett par år in på det nya seklet från den lilla staden Carthage i staten New York. Omständigheterna tycks tyda på att hon mördats och skaffats undan. Systerns tidigare fästman Brett utpekas - en hjälte från Bushs Operation Iraqi Freedom. Brett blev nyss i kolliform hemskickad från Irak med Purple Heart, uttalad hjärnskada och posttraumatiskt syndrom.

Efter ett krävande förhör levererar Brett en svävande bekännelse, som beträffande dunkla detaljer inte står Thomas Quicks efter. Eventuellt blandade han samman de bestialiteter hans pluton hade åsamkat civilbefolkningen i det ockuperade Irak med vad han kanske gjort med Cressida? Han hamnar i fängelse. Det (kanske) skedda slog hårt mot Cressidas tidigare lokalt celebra familj. Nästan som det Iraks folk drabbats av, eller den antika afrikanska statsstat som lånat namn åt familjens hemstad.

Oates upprepade skildringar av det moderna USA, dess penga- och machovälde, politiska vidskepelse och hybris, arroganta krigsmakt och medeltida behandling av brottslingar skulle definitivt ha åsamkat henne ett evigt utanförskap, om de författats av till exempel Michael Moore för att inte tala om Noam Chomsky. På Dagens Nyheters kultursida hade man i så fall inte nöjt sig med att huvudsakligen klaga på författarens "maniska" produktivitet utan inrangerat henne bland de gravt "USA-fientliga" element, som man inte bör lyssna på och helst inte låtsas om. Som det nu är väljer man ofta att bortse från hennes intelligenta och radikala kritik av USA och i stället läsa henne som en begåvad författare till (alltför många) bladvändarromaner.


Bevara alliansfriheten

NEJ TILL NATO-MEDLEMSKAP

Anders Björnsson och Sven Hirdman, red.

Celanders förlag 2014

I DEN NYA regeringsdeklarationen står klart och tydligt att Sverige inte ska bli medlem i Nato. Det är ett framsteg och ett av skälen till att rösta på sittande regering i valet den 22 mars - i alliansen finns partiledare som Björklund som förespråkar medlemskap.

9116_07.jpgBevara alliansfriheten

Ungefär samtidigt med regeringsförklaringen utkom en av 2014 års viktigaste böcker, Bevara alliansfriheten - nej till Nato-medlemskap (red. Anders Björnsson och Sven Hirdman, Celanders förlag). Från olika utgångspunkter försvaras alliansfriheten av tolv mycket initierade skribenter, till exempel Ingvar Carlsson, förre finske utrikesministern Erkki Tuomioja, Hans Blix (folkpartist!) och Rolf Ekeus.

Ryssland vill absolut inte krig, men ett Natomedlemskap skulle allvarligt öka spänningen i Östersjön, sade Sven Hirdman, när han presenterade boken på ett välbesökt möte i ABF-huset i Stockholm den 9 december. Han tryckte på att Sverige bör förbättra det egna försvaret och verka för avspänning. Samt hålla fast vid tvåhundraårig alliansfrihet.

Den nya boken är inte bara ett utmärkt läromedel i svensk försvarspolitik utan också en tung opinionsyttring. Trots komprometterande samarbetsavtal med Nato finns det hopp om att Sverige fortsatt kan hålla sig utanför.


Antonio Gramsci 1891-1937

INTELLEKTUELL OCH POLITISK BIOGRAFI

Antonio Santucci

Översättning Gustav Sjöberg.

Celanders förlag. 2014

SKULLE MAN sammanställa en lista på all litteratur om Gramsci skulle det sannolikt röra sig om hundratals, kanske tusentals titlar. Lägg därtill akademiska uppsatser och essäer. Nackdelen med mycket av det som skrivits, inte minst under senare decennier, är att man glömt bort att han var en kämpande antifascist och kommunist.

Gramsci föddes 1891 på Sardinien, efter studenten flyttar han till Turin för att studera. Där möter han också den mest utvecklade delen av den italienska arbetarklassen. Turin var Italiens industriella centrum. Han går med i socialistpartiet och blir en av de ledande krafterna på vänsterflygeln. När det italienska kommunistpartiet bildas 1921 blir han invald i dess centralkommitté. De första åren på 1920-talet tillbringar han i Moskva, där han också gifter sig och får barn. I november 1926 grips han av Mussolini. Åklagaren sade att hans hjärna måste hindras från att fungera under tjugo år. Åklagaren hade fel om han trodde att Gramsci skulle förbli inaktiv under sin tid i fängelset. Tvärtom, med hjälp av bland annat sin svägerska, fortsatte han att skriva och tänka. Detta trots både en psykisk och fysisk press som till slut skulle kosta honom livet.

9116_08.jpgAntonio Gramsci

Gramscis fängelseanteckningar är fascinerande, men inte helt lättillgängliga. De är skrivna i en tid av nederlag för arbetarklassen i Europa. Vad han gjorde var att kritiskt omvärdera den dialektiska materialismen och utsätta den begynnande petrifieringen av marxismen och den alltmer dogmatiska kommunistiska rörelsen för hård kritik.

Santuccis bok är en utmärkt introduktion till Gramsci. Han skriver en god prosa, väl översatt av Gustav Sjöberg. Den enda invändningen har jag mot bokens sista kapitel, som är väl präglat av sin tid då det skrevs (1996).

Gramscis aktualitet är obruten. För hur kommer det sig att så stora delar av arbetarklassen röstar och verkar mot sina egna intressen? I dessa tider av små segrar och stora nederlag är det en brännande fråga.


Kvicksand

Henning Mankell

Leopard 2014

JAG TROR DET gäller för väldigt många av oss - oberoende av var, när eller hur vi lever eller har levat - att vi tänker på döden.

Redan i förskoleåldern börjar man tänka på döden som ett problem. Men då kanske framför allt på andras - föräldrarnas eller närståendes. Efter fyrtio-femtioårsåldern och när krämporna sätter in börjar man märka att man kanske rentav själv är dödlig. Då börjar tankarna igen, nu på allvar, och stannar kvar för gott.

Vi brukar dock trösta oss med att tidpunkten för döden ligger tillräckligt långt bort för att man ännu kan skjuta problemet framåt på obestämd tid.

Intill dess att man, t ex vid ett läkarbesök får reda på att detta inte längre är möjligt, vilket är fallet när man fått en dödlig cancer.

I början av året fick Henning Mankell plötsligt av läkare reda på att han hade lungcancer.

Om hur han tänkte då och under det halvår som följde på beskedet har Mankell skrivit en bok med 67 korta kapitel: Kvicksand (348 s).

Mankell är nog ovanligt förståndig för att vara författare och tycks efter den första förlamande insikten ha använt sina tankar om döden som bevis för att han ännu lever: Jag tänker på döden -alltså är jag ännu till och kan inte bara tänka på, utan till och med företa mig något vettigt.

Det vill säga en vidareutveckling av materialisten Epikuros: Där döden finns, finns inte vi och där vi finns, finns inte döden. Därför är döden ingenting för oss.

I flertalet kapitel tangerar han förstås det obehagliga faktum att han förr eller senare skall dö.

Man brukar tala om två slag av dödsångest. Mankell är nämligen som de flesta moderna svenskar i grunden materialist och behöver inte frukta att det kommer någon skärseld eller annat surt efter döden.

Vi fruktar främst, antingen att själva döendet blir smärtsamt (den fysiska ångesten) - och det kan medicinen till stor del avhjälpa om samhället ger resurser. Eller, värre, fruktar vi det som kommer därefter (den metafysiska ångesten), ett evigt tomrum och en värld utan en själv.

Mankell använder sig inte av den självklara filosofiska standardtrösten - nämligen att detta, att inte finnas till, är ett nästan evigt tillstånd, högst tillfälligt avbrutet av  livet, och som vi alla har varit med om (före konceptionen). Vilket vi inte verkar ha lidit av.  Men kanske allra värst kan det vara att andra kommer att leva vidare efter vår bortgång. Någon ur etisk synpunkt bra tröst för detta är inte så lätt att komma på.

Mankell försöker inte inbilla oss att han helt kommit  igenom sin fruktan för döden. Då hade man ändå inte trott honom. Vi kommer aldrig att försonas med döden. Dess obeveklighet gör exempelvis mig mest förbannad - även om tanken på ett evigt liv låter ännu mera hemsk.

Men det är bra att läsa hur en författare, som man under så lång tid har blivit så bekant med, funderar kring och försöker komma till rätta med en fråga som vi alla definitivt har gemensam med honom.


Nytt på Clartébloggen

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

18 Juli 1917, Finlands första självständighetsförklaring?

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Ledare - Reepalus linje 2

Mikael Nyberg - 29 december 2016

En bekant hamnade bredvid en höjdare från Wall Street vid en middag i New York. De kom in på de...

Läs mer...

Litteraturlista och kommentarer - Clarté nr 4/2016

Åke Kilander - 19 januari 2017

Litteraturlista och kommentarer till artiklarna Planeten pallar inte mer och Klokt tänkt om miljön i...

Läs mer...

Bildtext

Klass med nio liv (intervju)

Beverly J Silver - 29 december 2016

Fackligt folk i USA på 1920-talet hade inte många skäl för optimism. Medlemstalen hade rasat, och...

Läs mer...