Generation 1901

 Dela länken
FaceBook  Twitter  

En dikt av Arnold Ljungdal:9114_01.jpg

När vi sprang hem från skolan till frukost
skrek löpsedlarna ut i hesa rubriker
de senaste telegrammen
med nytt från den stora världsslakten:
häftiga strider vid Ypres och Somme!
Ur kulsprutornas knatter
och dånet från krevadernas tunga nerslag
steg oss blodsudlad till mötes
bilden av en kulturs undergång:
stympade kroppar, rykande ruinhögar...
Ofta ur nätternas gastkramning
väcktes vi upp om morgonen
med urblåst huvud och torr gom,
glåmiga, fulla av äckel och leda.

Vår barndoms värld låg i spillror.
Så strök vi den av oss. Som sot eller svett.
Vi flydde -
undan tillvarons blodiga kaos
till ett rike bland molnen i fjärran
långt från det verkligas strand.

Där i en rymd
bortom längtan och brist
mötte vi de döda kamraterna.
I tysta nätter vid vår arbetslampa
lutade över böckernas flimrande blad
kände vi dem ofta
nära och förtrogna
stanna vid vår sida:
Shelley, Walt Whitman, Fröding...
(I kammaren intill
stönade syskonen i sömnen.)
De lade sin hand på vår panna
och talade till oss
med starka, lugnande ord.
Hos dem fick vi tron tillbaka
på kärlek och broderskap,
hos dem lärde vi, med bultande pulsar,
att människan
är god.

Vem slet sönder den vackra lögnen?
Vem trampade med grova stövlar
in i vår drömvärlds
inhägnade trädgård?
En kväll när vi trädde ut ur vår port
såg vi gatorna bölja
av svarta, hotfulla människomassor.
Polispipornas visslingar
skar skarpa som piskrapp genom mörkret,
hästhovar klapprade mot rännstenen
och luften genljöd av skrik.
Vi läste i de förbiflyendes ansikten:
hat och hunger. Hunger och hat.
Under en gatlyktas flämtande sken
såg vi batongerna vina
över en jämrande kvinna
som sjunkit ner över ett stycke bröd
rövat ur bageriet om hörnet.

Då växte det stenar i våra händer.
Och vi visste var vi hörde hemma.

Ett urval andra artiklar av samma författare

Detta är denna författares enda artikel som publicerats på webbplatsen clarte.nu.