En fascistisk rörelse är inte alltid lätt att känna igen. Den kan förorda en socialistisk folkstat, vända sig mot "roffarkapitalismen" och kräva "Arbetets frukter åt arbetets folk".

Inför EU-valet 2009 stod jag i Vänsterpartiets valstuga på Medborgarplatsen i Stockholm och lyssnade till Jimmie Åkesson som hade valmöte på torget. Det var en mycket obehaglig upplevelse. I sin kritik av EU lät han nästan som en vänsterpartist. Det kändes som om han försökte klistra sig fast på mig hur envist jag än försökte skaka honom av mig. Sverigedemokraternas huvudbudskap om den alltför stora och kostsamma invandringen fanns förstås också med, men mer undanskymt i talet. Jag tänkte: hur ska man kunna förklara att detta är ett fascistiskt parti?

Och fascismen är verkligen inte alltid lätt att känna igen. Den har uppträtt i otaliga varianter, från den våldsamma tyska nazismen med dess massmord på judar och andra "Untermenschen" till något slags arbetarvänster i opposition mot "roffarkapitalismen". Det sistnämnda skildrar historikern Victor Lundberg i sin mycket intressanta bok" (Gidlunds förlag 2014). En idé större än döden: En fascistisk arbetarrörelse i Sverige 1933 - 1945.

För mig blev den något av en aha-upplevelse. Hittills har jag inte läst någonting som gett mig en så rik och levande förståelse av fascismen som politisk och ideologisk rörelse i 30-talets (och dagens) Sverige och Europa. Den belyser också de intrikata sambanden mellan fascism och marxism/kommunism i ett 30-tal där den svenska arbetarrörelsen befann sig i skärningspunkten mellan Per Albins socialdemokratiska och nationalistiska folkhem, Kominterns hårda styrning av den internationella kommunistiska rörelsen, Stalins blodiga uppgörelse med det sovjetiska kommunistpartiets "avvikare" och den internationella fascismen med dess mycket aggressiva nazityska variant.

Fascismen är ett utvecklat ideologiskt och visionärt projekt, som attraherade människor ur alla samhällsklasser i Europa under 1930- och 40-talen. På senare år har forskare livligt diskuterat olika sätt att definiera fascismen. Victor Lundberg anser att den måste definieras med utgångspunkt från anatomi och uttrycksformer snarare än från värderingar av dess förödande effekter. Hans eget förslag till definition:

"Fascism kan definieras som ett ultranationellt och radikalt, ideologiskt och mytologiskt, komplex som manifesterar konkreta, politiska och revolutionära maktanspråk, tar sig klassöverskridande, militariserade och aggressiva sociala uttryck, och vars ursprung är oskiljaktigt relaterat till mellankrigstidens borgerliga europeiska samhälle och dess erfarenheter."

Här anser sig författaren ha fångat de tre centrala dimensionerna i fascismens väsen: det ideologiska och mytologiska, de sociala och politiska maktdimensionerna samt den historiska kontexten. Definitionen utgår också ifrån ultranationalismen som den övergripande och samlande termen för att beskriva fascismen som strukturellt ideologiskt komplex med flera olika historiska, sociala och politiska uttryck. Fascismen inrymmer flera olika politiska rörelser och angränsande politiska projekt som delvis går in i varandra och har både särskiljande och gemensamma drag, till exempel nationalsocialism/nazism, svensksocialism och fascism. Men författaren betraktar inte sin definition som heltäckande eller slutgiltig. Tvärtom är den ett inlägg i en vetenskaplig diskussion som måste fortsätta. Ingen är betjänt av ett skyttegravskrig om vilken definition som är den rätta.

Den svenska fascismens rötter kan spåras tillbaka till den nykonservativa nationalismen i början av 1900-talet. Sveriges Nationalsocialistiska Parti (SNSP) bildades 1931 som en samlande kraft för de fascistiska riktningarna i landet med tidningen Vår kamp. Men rörelsen splittrades upprepade gånger, en återspegling av den interna kampen i den internationella fascistiska rörelsen. Hitlers blodiga uppgörelse med det tyska nazistpartiets vänsterflygel, "de långa knivarnas natt" 1934, då bland andra SA-ledaren Ernst Röhm, partifunktionären Gregor Strasser och före detta rikskanslern Kurt von Schleicher mördades, blev en vändpunkt. Då rensades den arbetarklassorienterade fascism ut, som orienterade sig mot de totalitära regimerna i Sydeuropa och hade en mer avvaktande hållning gentemot den tyska nazismen.

9111_01.jpgSveriges Nationalsocialistiska Arbetarparti vurmade för kroppsarbetarna.

I Sverige ledde motsättningarna redan i januari 1933 till att SNSP splittrades i två, senare tre grenar. Först lämnade Sven Olov Lindholm och hans anhängare SNSP och bildade NSAP, Sveriges Nationalsocialistiska Arbetareparti. Det attraherade rörelsens unga och aktivistiska arbetarklassmedlemmar och kom att tillsammans med Per Engdahls Nysvenska rörelse representera en arbetarorienterad fascism. De varnade för att Birger Furugård och högerflygeln i SNSP hotade att "förborgerliga" hela rörelsen. SNSP splittrades snart igen, men NSAP växte och utvecklades till landets största fascistiska organisation. 1939 bytte den namn till Svensk Socialistisk Samling, SSS.

Victor Lundberg anser att de interna motsättningarna i den svenska fascistiska rörelsen bör ses "just mot bakgrund av 30-talets skärpta klasskonflikter och sociala spänningar", snarare än som uttryck för personliga motsättningar mellan Lindholm och Furugård, som forskningen tidigare hävdat. Det gjorde att den fascistiska rörelsen delades i en tydlig arbetarvänlig "folklighet" (Lindholmarna) och organisationer med en utpräglad medel- och överklassprägel, som med tiden uttryckte olika varianter av tyskvänlighet, nationalism och nervositet inför "den kommunistiska faran".

Lindholmarna upprättade egna stormavdelningar, SA, med uppgift att sprida propaganda, bevaka möten, infiltrera, registrera och förfölja politiska motståndare. SA-gruppen i Stockholm blev småningom kärnan i NSAP:s SA och uppmärksammades bland annat för ett överfall mot ett Clarté-möte på Stockholms högskola 1934. Hösten 1941 bildades Sveaborg, ett strängt elitistiskt och militärt nätverk, av svenska nazistsympatisörer i Svenska Frivilligbataljonen i finska fortsättningskriget. Sveaborg blev en fristående del av Lindholmsrörelsen och anstiftade en mängd offentliga provokationer, slagsmål och kravaller, bland annat i Uppsala påskhelgen 1943 (skildras i boken Fyra dagar i april. Påskkravallerna i Uppsala av Magnus Alkarp). En ledande roll spelade där Otto Hallberg, känd från överfallet på Clarté 1934. "Vapenbröderna" i Sveaborg, ledda av Hallberg, konspirerade mot Lindholm och planerade att ta makten i Svensk Socialistisk Samling för att sedan organisera militärt bistånd eller motstånd beroende på världskrigets utgång.

Lindholmarna hade också ett ungdomsförbund, Nordisk Ungdom, bildat 1933, med uppgift att skola pojkar mellan 12 och 19 år till ledare i fascistisk anda, "politiska soldater i frihetsrörelsens tjänst". Flickorna sysselsattes för sig med traditionellt kvinnogöra. En kvinnoorganisation fanns också, Kristina Gyllenstierna, döpt efter Sten Sture den yngres stridbara hustru. Men medlemmarna sysslade med persedelvård, sjukvård, kontors-, försäljnings- och hushållsarbete.

En mindre känd gren av Lindholmarnas verksamhet var den fackliga rörelsen. Lindholm hade vid sina besök i Tyskland 1929 och 1932 sett hur det tyska nazistpartiet organiserade sin egen icke-marxistiska arbetarrörelse med målet att vinna hegemoni över arbetarrörelsen och arbetsplatserna. Nationalsocialistiska Fabrikscellsorganisationen (NSBO) var från början radikal och försökte driva en självständig socialistisk linje, men den neutraliserades i och med den våldsamma högervridningen, dirigerad av Hitler 1934.

Det Lindholmska partiets ledning ville åstadkomma något liknande som det tyska NSBO. Det skedde 1936 i samband med att LO-kongressen beslöt att utesluta alla medlemmar anslutna till nationalsocialistiska organisationer. Den 1 januari 1937 bildades Nationalsocialistiska Industriarbetarförbundet, NSIAF, med förbundsledningen stationerad i Göteborg. I ett av de första flygbladen sägs att de främst strävar efter:

- en stark facklig rörelse, vars förtroendemän oegennyttigt kämpar för arbetarnas sak;

- en socialistisk folkstat, där roffarkapitalismen och asociala företagare genom lagstiftning förhindras att utöva sina skadliga verksamhet, och där arbetarna själva successivt taga hand om storföretagen.

Socialdemokratin, LO och marxismen pekas ut som de svåraste hindren i kampen mot "det arbetande folkets fiende, roffarkapitalismen".

Vid rörelsens riksting pingsthelgen 1938 presenterades rörelsens fackföreningsfana med en arbetarnäve inramad av ett kugghjul som emblem. Samma månad lanserades också organisationens nya tidning Industriarbetaren. I samband med en långvarig arbetsmarknadskonflikt i början av 1938 mellan LO-förbundet Hotell och restaurang och arbetsköpare inom hotell- och restaurangnäringen, fick NSIAF en propagandamässig framgång, då organisationen betalade ett högre strejkunderstöd än LO till sina lockoutade medlemmar. Organisationens syn på konflikten var att företagare och anställda hade spelats ut mot varandra och landet tillfogats miljonförluster på grund av "LO:s gangsterpolitik": "Kräv en statsform där dessa vansinniga motsättningar mellan företagare och anställda upphäves. Endast i den korporativistiska Nationalsocialistiska staten kan detta ske."

Klasskampen och konflikterna på arbetsmarknaden var ett verk av det demokratiska systemet i avsikt att gynna statsmaktens och storkapitalets intressen på arbetarnas och företagarnas bekostnad. Framtiden krävde en folklig och klasslös enighet på nationell grund.

9111_02.jpgLindholmsrörelsens paroll: klasslös enighet på nationell grund.

1939 bytte Nationalsocialistiska Arbetarpartiet namn till Svensk Socialistisk Samling (SSS) och dess fackförbund NSIAF tog namnet Svensksocialistiska Industriarbetareförbundet (SSIAF). Så många lokalavdelningar hade man inte, men SSIAF etablerades förutom i Göteborg även i Malmö och Stockholm. Nazitysklands ockupation av Norge och Danmark 9 april 1940 blev problematisk för Lindholmsrörelsen, som måste markera självständighet gentemot Nazityskland. Sven Olov Lindholm var inkallad och skrev från sin fältpostadress: "Att SSS måste förnyas är självklart och jag tror att denna förnyelse skall komma ur soldaternas led. Där föddes en gång vår frihetsidé och där växer den fortfarande såsom en naturlig sak - oberoende av utländska föredömen. Jag är alltjämt en varm beundrare av Hitler och Tyskland, men jag vet att alla äkta svensksocialister äro ense med mig om att våra idéer icke äro förverkligade i och med en tysk seger här i världen. I så fall skulle jag ha predikat för döva öron om vår egen sociala och nationella pånyttfödelse. Den skall bäras framåt av svensk ungdom och svenska arbetare förenade i svensk soldatanda."

1941 ändrades SSIAF:s stadgar och förbundet bytte namn till Sveriges Fackliga Kamporganisation, SFKO. Partiet antog en ny kampparoll: "Arbetets frukter åt arbetets folk." SFKO:s tidning Industriarbetaren bytte namn till Facklig Front och flera nya lokalavdelningar grundades från norr till söder. Vid årsskiftet 1942 fanns 51 lokalavdelningar. Det var fortfarande kroppsarbetarna man ville tilltala och mobilisera. Även antalet lokalavdelningar i partiet, Svensk Socialistisk Samling, ökade under de första krigsåren. Facklig Fronts prenumeranter var en brokig skara - från samhällets översta skikt genom medelklass som tjänstemän, officerare, handlare, hantverkare till gruv-, fabriks- och lantarbetare.

Sven Olov Lindholm såg den radikala arbetarklassbaserade socialismen som nationalsocialismens ursprungsidé. Radikalismens rot utgjordes av den sanna, klarsynta och kämpande arbetarradikalismen, personifierad av de karaktärsfasta "kampens män". Den blodiga tyska uppgörelsen med den nationalsocialistiska vänstern var för honom en katastrof, och han ansåg i efterhand att hans egen rörelse begick ett stort misstag när den inte bröt med Nazityskland redan 1934. För honom var kroppsarbetaren samhällets motor, utvecklingens huvudperson, och därför fanns egentligen inga motsättningar mellan nationalism och socialism - de var samma sak. Man kan jämföra med Marx utpekande av proletariatet som den enda verkligt revolutionära klassen. Men svensksocialisternas målsättning och definition av socialism var helt annorlunda. De såg framför sig ett samhälle där klasser var något man inte talade om, ett samhälle utan klasskamp men väsensskilt från den kommunistiska visionen om ett klasslöst samhälle.

Var Lindholmsrörelsen kanske en del av ett paneuropeiskt fascistiskt idékomplex snarare än en enkel efterhärmare av det tyska nazistpartiets program? frågar Victor Lundberg, och konstaterar att Lindholmsrörelsens ideologiska fascination för arbetet och arbetaren behöver utredas noggrannare.

För Lindholmspartiet var arbetet centralt. Arbetet danar människan, "adlar mannen" och stärker den individuella personligheten och karaktären. Arbetet gör arbetaren till "den kommande tidens genius... symbolen för den skapande människan (och) en löftesrik kampsymbol för vårt folks livsvilja och framtidstro". Samtidigt var arbetaren en man med en stark maskulinitet, fostrad i krigets kamratanda och i den dödliga kampen mot den sovjetiska kommunismen - en arbetarsoldat.

Arbetet hade också en djupare, metafysisk och mytologisk betydelse. Det sågs som den framtida folkstatens existentiella grundfundament och var starkt förknippat med den höga idén:

"Arbetande ungdom är ett begrepp som omfattar vårt folks hela existens! Den kommande generationen av den kommande tidens folk! Arbetarungdom - förhoppningen för Sveriges folk, framtidens unga soldater - färdiga att offra, lida, kämpa för en hög idé." Genom att arbeta tar människan ansvar för folkgemenskapen och uppfyller de gemensamma plikterna mot det eviga svenska fosterlandet. Meningen med arbetet ligger främst i dess relation till nationen, staten och folket, till den "arbetande och skapande nordiska rasen".

I motsats till marxismen, som anser att arbetet är centralt för människans försörjning och ställning i samhället, ville Lindholmarna "återuppväcka den nordiska människans uppfattning av arbetet som ett sedligt begrepp. Arbete är ... människans kamp mot materien och tyglandet av naturkrafterna. Det är förmåga av organisation och disciplin. Det betyder att skapa ordning i materiens kaos, en strävan som är en av den nordiska rasens ädlaste och mest karaktäristiska egenskaper. Arbete är att skapa kultur". Arbetets höga idé var höjd över alla oväsentliga och splittrande frågor om vem som producerade vad för vem och hur värden fördelades.

Det var den fascistiska fackföreningsrörelsens uppgift att svara för den sociala strukturen i detta arbetssamhälle. Det var ett korporativt samhälle där den statsstyrda och nationaliserade folkgemenskapen utgjorde ett överordnat, opolitiskt och objektivt allmänintresse. Alla andra politiska, sociala och kulturella strömningar föll utanför den tillåtna ramen, ansågs vara splittrande särintressen och måste elimineras. Allmänintresset blev ett nyckelbegrepp i denna repressiva fascistiska stat.

Lindholmsrörelsen uppfattade sig som en existentiell befrielserörelse med en längtan bort från det borgerliga samhället, där partierna var idélösa och liberalismen erbjöd en kvävande tomhet. Den hyste fascination för marxismen och dess analys av kroppsarbetarklassen som den enda verkligt radikala och revolutionära klassen. Uppgiften var att frigöra arbetaren från klasskampsidén och förverkliga hans revolutionära potential som arbetarsoldat. En nyckel till förståelse av fascismens attraktionskraft på människor ur alla sociala skikt är dess positiva världsbild, där naturens enkelhet och "det naturliga" uppvärderas bortom all elitism, prål och ytliga nöjen. Denna världsbild innebär civilisationskritik och en alternativ modernitet. Samtidigt får fascismen inte relativiseras utan måste betraktas och behandlas som det aggressiva högerpolitiska projekt som den varit och är, sammanfattar Victor Lundberg.

Efter att ha läst hans analys av Lindholmsrörelsen blir det naturligt att ställa frågan om dagens sverigedemokrater är ett fascistiskt parti. Här finns inte utrymme att gå in på frågan. Men svaret är ja enligt en nyutkommen antologi, Sverigedemokraternas svarta bok, utgiven av Verbal förlag och Fria tidningar. Där framhålls, bland annat i en analys av dagens nyfascistiska rörelser av Henrik Arnstad, att Sverigedemokraternas partiprogram innehåller alla de element som definierar en fascistisk rörelse. Han påpekar till exempel att Sverigedemokraterna har tagit till sig Per Albins folkhemsidé, med den väsentliga skillnaden att Per Albins folkhem var inkluderande medan Sverigedemokraternas är exkluderande. Till skillnad från dagens högerpopulistiska partier utmärker sig SD för en djup och genomarbetad ideologisk tankevärld, som presenteras i omfattande ideologiska texter. Om denna tankevärld handlar Victor Lundbergs fascinerande bok om Lindholmsrörelsen. -

Noter

  1. En idé större än döden; En fascistisk arbetarrörelse i Sverige 1933 - 1945. Victor Lundberg, Gidlunds förlag. 2014
  2. Sverigedemokraternas svarta bok; Madeleine Acxelsson och Kristian Borg, red,Verbal förlag. 2014

Nytt på Clartébloggen

Bolsjevikernas centralkommitté sammanträder den 10 oktober 1917.

Petrograd, 10 oktober 1917

Benny Andersson - 9 oktober 2017

Den 10 oktober 1917 vaknade Petrograds invånare till vad som såg ut att bli ännu en dag av regn och kalla vindar från Neva och Finska viken. Vänstermensjeviken Sukhanov lovade sin hustru att sova över på arbetet, som han brukade när vädret var dåligt. Strax före tio på kvällen började det knacka...

Läs mer...

MODERN av Bertolt Brecht på Teater Tribunalen

Webbredaktionen - 8 oktober 2017

Revolution kräver kamp. Kamp kräver kunskap. Kunskap kräver medvetenhet. Pelagea Wlassowa är en enkel kvinna. Hon sköter hemmet, tar hand om sin son och accepterar stilla att hon inte har någon möjlighet att påverka sitt liv. Men en dag kommer hon i kontakt med en grupp revolutionärer. Ofrivilligt dras hon...

Läs mer...

NMR:s senaste göteborgshistoria

Hans Isaksson - 1 oktober 2017

NMR-marschen i Göteborg den sista september blev trots massiv förhandspublicitet och dito polisskydd mot tiotusentals förbannade göteborgare  ingen odelad framgång för nazisterna. Såvitt man inte vill kalla en eskorterad promenad från den ena ICA-butiken till den andra och åter för en framgång. Jimmy...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Nationalstaten död? Men den rör ju på sig!

Daniel Hedlund - 29 december 2016

Det sägs att nationalstaten är överspelad och att kapitalisterna har blivit globalister. Tvärtom,...

Läs mer...

Bildtext

En professor retuscherar historien

Magnus Göransson - 29 december 2016

I 2010-talets politiska klimat ska 1900-talshistorien helst beskrivas som en strid mellan liberal...

Läs mer...

Bildtext

Marx står sig

Nina Björk - 29 december 2016

Marxismen har gett mig de bästa redskapen för att förstå den kapitalism vi lever i, förklarade...

Läs mer...