En knegare som alla andra

 Dela länken
FaceBook  Twitter  

En gråvinterdag trängs plötsligt flera tusen kvinnor och män utanför Arbetsförmedlingen på Tunnelgatan 3 i Stockholm. 61 000 arbetslösa har av misstag kallats till en rekryteringsträff med företrädare för tio försäljningsföretag - "Ett mycket bra tillfälle för dig som är i början av karriären."

Många har varit i denna början i åratal. Andra har fått yrkeslivet avbrutet och sorterats ut i arbetskraftsreserven. Var och en för sig har de följt programmet: skrollat sig genom listorna över lediga tjänster, fyllt den månatliga kvoten platsansökningar, inställt sig när förmedlingen kallat till aktiviteter, inställt sig när arbetsgivare kallat till prövning av marknadsvärdet, och slutligen sprättat upp C5-kuverten med de intetsägande och allt förkrossande beskeden.

Av misstag var dessa enskilda olyckor för en stund synliga som samhällsfenomen.

Några månader senare står en man på balkongen till aktiebolaget Investors kontor på Arsenalsgatan. Det är en vacker dag. Solen skiner. Inte en arbetslös syns till.

"När jag vaknar på morgonen måste jag som alla andra gå till jobbet och förtjäna mitt levebröd", berättar han för en reporter från Financial Times.

Han heter Jacob Wallenberg och tror på Sverige. Så är det i familjen, säger han. Man håller på traditionerna, på ansvar, nation och familj.

Till traditionerna hör att med statens goda minne gömma familjens besparingar i välgörande stiftelser, befriade från skatt. Det har blivit mycket pengar, och eftersom ett kapital kan kontrollera många fler, har familjen i sitt hägn cirka 40 procent av aktievärdet på Stockholmsbörsen.

Stiftelsernas förvaltare ska arbeta ideellt, säger de ursprungliga stadgarna. Men familjen har på denna punkt uppdaterat traditionen. Nu utgår ersättning för besväret att placera tillgångarna på börsen. Omkostnaderna för välgörenheten har stigit från cirka 10 miljoner kronor om året till över 100 miljoner.

Styrelserna, där familjen bestämmer, outsourcar kapitalförvaltningen till ett konsultbolag vars styrelse, där familjen bestämmer, rekryterar lämplig kompetens, det vill säga kusinerna Jacob, Marcus och Peter "Poker" Wallenberg. Styrelsen beslöt förra året att de tre konsulterna som alla andra förtjänade en löneförhöjning. Det blev 15 procent. Inklusive pensionspremier kvitterade kusinerna 2013 var och en ut 9 miljoner kronor. I runda slängar. Till uppgifterna hör att företräda familjen i underlydande bolag. För detta utgår ytterligare bidrag till levebrödet.

Familjens företag har länge samverkat med offentliga institutioner och statliga bolag. På senare år har den med politiskt bistånd utvecklat affärsmodellen. Genom riskkapitalbolaget EQT köper den upp tidigare offentliga verksamheter. Det ger, säger en av EQT:s chefer, "stabila och skyddade kassaflöden", det vill säga raka rör mellan de skatter stat och kommun tar in och de vinster familjen kvitterar ut.9109_01.jpg

Men upplägget har hamnat i vanrykte efter skandaler på privata skolor och vårdföretag Det oroar mannen på balkongen på Arsenalsgatan. Han fruktar att negativa opinioner ska få inflytande i riksdagen: "De vill avskaffa all valfrihet ... De anser att staten ska driva det hela."

Familjen har en annan syn, förklarar han. Den tar själv ansvar för nationen. Det visade den under finanskriserna när den räddade sin bank SEB med egna ansträngningar: "hårt arbete kan ta dig väldigt långt."

Staten drog visserligen på sig stora omkostnader när fastighetsaffärerna slog fel och kronan kraschade 1992. Familjen kom på fötter först när det allmänna övertog SEB:s valutaförluster. Sedan gick det åt pipan på andra sidan Östersjön, och nu är svenskarna bland de mest skuldsatta i Europa. Då sätter staten skolor, sjukhus och daghem i pant för bankens inlåning. Så att familjen kan fortsätta att driva det hela.

I turbulensen 1991 till 1994 försvann en halv miljon svenska jobb. Direktörskollegorna i European Round Table of Industrialists hade varnat för en förlegad politik för full sysselsättning. Det gällde att "öka medvetenheten ... om det individuella ansvaret för arbetslösheten i allmänhet och i det enskilda fallet". Jacobs far, Peter Wallenberg, sammanfattade: "A-kassan är den största fallskärmen vi har i landet och den borde vi avskaffa. Att avskaffa A-kassan vore ett bra sätt att få fram engagemang hos folk för att skaffa en ny utkomst."

Vid avgången som VD för ABB 1996 kvitterade familjens trotjänare, Percy Barnevik, ut 140 miljoner schweizerfranc, 900 miljoner kronor. "Att bli ställd åt sidan är ... förenat med en ganska tung börda rent mentalt, i umgängeslivet och i att kanske inte få ett nytt jobb", förklarade Peter Wallenberg samma år. "Därför ska folk som kommer till oss veta att vad som än händer, så länge de inte gjort några oegentligheter, så blir de inte ställda på bar backe. Jag vill vara generös."

A-kassan är kvar, men taket är så lågt att utbetalningarna i snitt bara motsvarar halva arbetsinkomsten, och endast fyra av tio arbetslösa får någon ersättning. De försämrade villkoren skulle "sätta folk i arbete", förklarade regeringen, men någon effekt på arbetslösheten går inte att belägga, trots idoga försök från nationalekonomerna. Länge pendlade den registrerade arbetslösheten mellan 2 och 4 procent. I början av 1990-talet rusade den i ett slag i väg till över 10 procent. I dag är den fortfarande 8 procent och många har gett upp och slutat söka jobb. Sysselsättningsgraden, kvoten mellan antalet förvärvsarbetande och arbetsföra, föll i krisen med över tio procentenheter. Efter en mindre återhämtning kring millennieskiftet har inte mycket hänt.

Siffrorna gömmer flera hundra tusen människor som staten pressat ner i individuellt ansvar för arbetslösheten. Det är en tung börda att riktas efter arbetslinjen, traditionen från det förra seklets början, då samhället bestraffade den industriella reservarmén för värdelöshet i allmänhet och i det enskilda fallet.

En ensam man sneddar över Blasieholmstorget nedanför balkongen. Kanske är det en timanställd i familjens omsorgsföretag, inkallad med sms från förorterna att hjälpa någon pensionär i innerstaden.

1991 var de visstidsanställda 9 procent av arbetskraften. I dag är de 13 procent, 600 000 människor. Allt fler av dem arbetar timme för timme, "vid behov" eller på "allmän visstid", som det står i kontrakten. Många vill jobba heltid men får inte. De arbetar i butiker, vårdkoncerner och transportföretag som med flexibel underbemanning eliminerar varje andhämtning under arbetsdagen.

Hårt arbete kan ta dig väldigt långt. Till springluncher på jobbet. Eller ensamma dagar vid köksbordet när jäktet gjort dig övertalig.

- Dom leker med våra känslor, säger en invandrarkvinna till Ekots reporter utanför Arbetsförmedlingen på Tunnelgatan. Vi vill ha jobb. Hur ska vi leva? Det går inte. Alla dessa människor borde samlas utanför Rosenbad. Inte här.

Arsenalsgatan är också ett bra förslag.

Ett urval andra artiklar av samma författare

Ska vi kroka arm med de bruna?

publicerad i Clartébloggen 31 oktober 2016

Lindgren tar sikte

publicerad i Clartébloggen 31 oktober 2016

Kapitalets automatik

publicerad i 2/16 Robotarna 4 augusti 2016

När du får oväntat besök

publicerad i 3/13 Östeuropa 29 december 2013

Zarembas misstag

publicerad i 2/13 Arbetaren i boken 3 november 2013

Planhushållning? Ja!

publicerad i 1/13 Socialdemokratin 18 juni 2013

Ny bok: Det stora tågrånet

publicerad i Clartébloggen 23 oktober 2011

Dubbla måttstockar

publicerad i 2/11 Krigsaktivismen 27 augusti 2011