Nätverk för en självutnämnd elit

 Dela länken
FaceBook  Twitter  

Slutna konferenser, samförstånd utan formella beslut. Så samordnar sig det globala härskarskiktet för att leda världen och reda ut motsättningar. Den danske historikern Dino Knudsen har fått unik tillgång till Trilateralens arkiv och intervjuat nyckelpersoner. Han varnar för konspirationsteorier - det är ingen hemlig världsregering. Arbetssättet är mer raffinerat när massrörelser och församlingar med demokratiskt mandat sätts ur spel.

Vi ser ofta bilder av världens ledare när de träffas för att diskutera de stora frågorna, som den internationella ekonomiska krisen, den globala uppvärmningen eller konflikten i Syrien. Men bortom kamerablixtarna finns mer slutna och privata forum, där folk från det absoluta toppskiktet inom bland annat politik och näringsliv har mötts informellt i årtionden. Här utbyter de erfarenheter och formulerar långsiktiga lösningar inför tidens stora utmaningar. Lösningar som de sedan försöker få nationella regeringar och internationella organisationer att omsätta i praktiken.

Bilderbergmötena och Trilaterala kommissionen tillhör de allra mest ledande av dessa forum. Men konspirationsteorier och sensationsberättelser i medier har höljt deras verksamhet i en slöja av mystik och skrönor om dolda världsregeringar. Även om deras aktiviteter inte på något sätt bekräftar konspirationsteorierna, så ligger sanningen ändå långt ifrån den gängse uppfattningen om demokrati. Verkligheten är inte som ett soligt forum i antikens Rom, där välinformerade medborgare träffas och gemensamt - genom rationella argument och fria från olika intressen - definierar det gemensamma bästa.

Snarare kännetecknas de viktigaste aspekterna av modern statsledning av att den utövas i överlappande och transnationella elitnätverk. De inkluderar ledande politiker, det översta skiktet i näringslivet och finanssektorn, samt tongivande personer från medier och den akademiska världen. Jämfört med befolkningen i allmänhet kan de ha ett oproportionerligt inflytande. Ja, ibland har det även inneburit att de inte bara anser sig veta vad som är bäst för resten av befolkningen, utan också att den senares inflytande borde vara begränsat. Både Bilderbergträffarna och Trilaterala kommissonen är ett uttryck för ett massivt demokratiskt underskott.9107_01.jpg

Bilderbergmötena inleddes 1954. Målet var att säkra dialog och förståelse över Nordatlanten och att bidra till att sätta dagordningen för det transatlantiska samarbetet. Varje år samlar mötena omkring hundrafemtio deltagare från den transatlantiska eliten, topparna inom näringsliv, politik, intelligentia, militär, opinionsbildning etc.

Bakgrunden var en rädsla hos västeuropeiska ledarskikt under tidigt 1950-tal att Nordamerika och Europa skulle glida isär efter smekmånaden under Marshallplanen. Och européerna var frustrerade över att amerikanerna behandlade dem som en lillebror. Mötena skulle bana väg för en mer jämställd och intim relation. Tanken var att eliten bakom stängda dörrar skulle finna en gemensam grund, eller åtminstone undvika missförstånd och konflikter. I ett försök att skapa en diskret plats för fri debatt infördes en regel om att inte citera direkt från mötena, men regeln kom också till därför att det fanns en skepsis mot massdemokrati. Eliten ansåg sig mer rationell och upplyst än massorna.

Talande för Bilderbergs inställning till demokrati var urvalet av de länder man rekryterade medlemmar ifrån. De definierades utifrån sin anknytning till "västerländska etiska och kulturella värden", inte explicit till demokrati. Därmed kunde deltagare från diktaturer som Portugal, Grekland och Turkiet inlemmas i Bilderberg under det kalla kriget. I USA fanns inte mycket stöd för mötena till att börja med, men när Kennedy tillträdde som president kunde det ibland vara svårt att se skillnad mellan deltagarna i Bilderberg och toppmännen i och runt hans regering.

När det kalla krigets logik ifrågasattes i slutet av 1960, kom Bilderberg i en identitetskris. Organisationen blev till stor del ett "old boys-nätverk" av kalla krigare. Bilderbergs oförmåga att förnya sig medförde att organisationen släpade efter med att sätta dagordningen. Under många år undvek Bilderberg helt att diskutera Vietnamkriget, eftersom det var en vattendelare mellan Europa och Amerika. Och den unga generationen som protesterade mot kriget hade ingen röst vid mötena.

En av de personer som såg att Bilderberg var på väg att bli passé, men som ansåg det nödvändigt att förnya traditionen, var finansmannen David Rockefeller, sonson till grundaren av Standard Oil, John D. Rockefeller. David Rockefeller och den amerikanska statsvetaren Zbigniew Brzezinski tog nu initiativet till att bilda en ny organisation.

Trilaterala kommissionen såg dagens ljus 1973. Året innan hade Rockefeller bjudit in ett antal gäster till familjens residens i Pocantico Hills, Sleepy Hallow, en halvtimme norr om New York City. Vid mötet uttryckte Rockefeller sin oro över att världens utvecklade industricentrum - Nordamerika, Västeuropa och Japan - höll på att glida isär och "kunde tillfoga varandra och andra stater skada". Regeringarna kunde inte tänka långsiktigt, enligt Rockefeller, och därför var det "en lämplig tidpunkt för personer från den privata sektorn att ge värdefulla bidrag till den officiella politiken".

Trilaterala kommissionen kom att bestå av 180 framstående personer, särskilt från politik, näringsliv, bankvärlden och den akademiska världen - från Nordamerika, Västeuropa och Japan. I deras ögon var de nationella regeringarnas svar på de stora frågorna begränsade av alltför snävt fokus på aktuella problem och behovet att bli omvalda. Kommissionens syfte var att tänka långsiktigt och mindre populärt vid behov.

Kommissionens bildande föranleddes av internationella maktförskjutningar. Dess arkitekter förutsåg och befarade att USA höll på att förlora sin ekonomiska särställning. Japan och Västeuropa hade under 1960-talet haft en stark ekonomisk tillväxt, men kände sig förbigångna under Nixon-administrationen, som ensam infört handelsrestriktioner och överraskande öppnat för Kina. Det kalla krigets bipolära världsordning höll på att fasas ut till förmån för en multipolär. Speciellt Japan, den nya tillväxtekonomi, måste ges en plats i världspolitikens maskinrum.

Avkoloniseringsprocesser och nationalisering av oljetillgångar hade ökat trycket från nya stater som medlemmar av kommissionen ansåg utgöra en "negativ kraft" på grund av deras förmåga att avstå från samarbete. Utvecklingsländernas problem kunde inte längre ignoreras i en värld som kännetecknades av växande ömsesidigt ekonomiskt beroende. Samtidigt påminde 1970-talets växande ekonomiska kriser om 1930-talets, där de dominerande stormakterna till slut hade hamnat i krig med varandra.

I denna situation föreslog kommissionen att man skulle skapa en ny trilateral axel inom internationell politik. Den skulle kunna ligga till grund för en justerad världsordning, där USA inte längre var allenarådande, men behöll sin ledande position. En ordning som ledande utvecklingsstater och öststater på sikt skulle kunna införlivas i.

Trilaterala kommissionen konstituerade sig som en privat organisation. Liksom hos Bilderberg stängdes mötena för allmänheten, och det var inte tillåtet för deltagarna att avslöja vem som sa vad.

Vietnamkriget hade lett till en kollaps för konsensus inom den amerikanska utrikespolitikens ledarskikt, liksom för tillbakarullningen av den internationella kommunismen. Ett nytt samförstånd måste organiseras bakom stängda dörrar, långt bort från kraven på att demokratisera beslutsfattandet i utrikespolitiken. Massdemokratin hade gjort det svårare att föra en effektiv utrikespolitik och att föra krig. Samuel P. Huntington drog snart slutsatsen i en rapport till kommissionen att USA hade blivit alltmer omöjligt att styra. Det led inte av brist på, utan snarare av överskott på demokrati.9107_02.jpg

Trots att långt ifrån alla i kommissionen var ense med Huntington, blev den en tillflykt för det toppskikt som hade förlorat ett av sina sista fästen inom massdemokratin. Det var inte bara ett försök att kringgå den allmänna opinionen, utan att omdefiniera och styra in den i mer konstruktiva banor, så som Henry Kissinger uttryckte det.

Samtidigt var kommissionen också ett sätt att undvika att USA självt föll tillbaka till sin gamla välkända isolationism. Att forma en transnationell kommission hade inte bara syftet att befria eliten från de fjättrar som "de trångsynta massorna", enligt Brzezinski, lagt på moderna regeringar. Det var också ett försök att upprätthålla ett tydligt internationellt perspektiv på världsproblemen inom ledande amerikanska kretsar.

Under åren blev kommissionen en samlingsplats för en mängd framstående amerikaner. För att upprätthålla en informell karaktär beslutade man att regeringsföreträdare inte kunde vara medlemmar, men det hindrade dem inte från att cirkulera in i och ut ur kommissionen före och efter innehav av ämbeten i Washington. Dessutom inbjöds regeringsledamöter till speciella kommissionsmöten och tog även emot kommissionen för samråd.

Medlemmar i kommissionen var bland annat presidenterna Jimmy Carter och George W.H. Bush, tidigare utrikesministrar såsom Henry Kissinger, Cyrus Vance, Alexander Haig och Warren Christopher. De kompletterades av olika centralbankschefer, däribland Alan Greenspan, men också av ministrar, ledande kongressledamöter och företagsledare som Coca-Colas Paul Austin. När Jimmy Carter blev president, tog han in 23 medlemmar i kommissionen i sin regering.

I Europa är flera av EU-kommissionens ordförande och vice ordförande tidigare eller nuvarande medlemmar av Trilaterala kommissionen, till exempel Romani Prodi. Det samma gäller den franska premiärministern Raymond Barre och irländska presidenten Mary Robinson och tidigare västtyska utrikesministern Gerhard Schröder. Därtill kom industrifolk som Fiatordföranden Gianni Agnelli och finansmän som Baron Edmond de Rothschild.

Trilaterala kommissionens bildande 1973 sammanföll med den första oljekrisen. Den blev ett test på om de tre regionerna, med olika energiresurser och olika intressen i Mellanöstern, kunde undvika att glida isär.

Kommissionen publicerade två rapporter i ämnet. De trilaterala regionerna skulle hålla ihop, men inte anta ett fientligt förhållningssätt till OPEC. Utvecklingsländerna var hårdast drabbade av krisen och om inte de tillmötesgicks, förutsåg rapporterna, skulle det resultera i årtionden av kaos och destabilisering av den internationella ordningen.

För att undvika detta scenario rekommenderade kommissionen att Världsbanken skulle skapa en ny typ av lån, det så kallade "tredje fönstret", för de hårdast drabbade länderna. De rabatterade lånen finansierades i samarbete mellan trilaterala länder och OPEC-länderna. De senare hade samlat stora tillgångar på hög genom sina oljeinkomster. Dessa oljedollar skulle sedan återcirkuleras i det internationella finansiella systemet.

Förslaget antogs i modererad form av Världsbanken under sommaren 1975 och kunde därefter implementeras. Men det hade föregåtts av omfattande diplomatiska aktiviteter inom Trilateralkommissionen.

Världsbankschefen Robert McNamara och hans närmaste rådgivare och personal konsulterades flera gånger och deltog direkt vid utformningen av en av rapportens rekommendationer. Internationella valutafonden gav också råd. Det amerikanska utrikesdepartementet och finansdepartementet försågs med rapporter och engagerades i fallet. Richard Gardner, som förutom att vara en ledande amerikansk ekonom, också var kommissionsledamot och författare till en av rapporterna, åkte på turné för att sälja förslaget till de europeiska regeringarna. OECD och OPEC rådfrågades, och under processen blev rapportens rekommendationer justerade och finslipade för att möta de olika mottagarnas önskemål och intressen.

I december 1974 sammanträffade Trilaterala kommissionen med USA:s president Gerald Ford och utrikesminister Henry Kissinger. De diskuterade bland annat kommissionens rekommendationer. Under dagarna fram till stämman satte man press på Kissinger genom att låta den tidigare biträdande utrikesministern George Ball offentligt angripa Kissingers hantering av oljekrisen och hans konfrontativa linje mot OPEC-länderna.

Kissinger visade sig till slut tillmötesgående. Han skulle inte ha någon glädje av att det växte fram en opposition mot hans linje inom USA:s utrikespolitiska ledarskikt. Och han hade också många idéer och intressen gemensamma med kommissionen, vilket illustrerades av att han hade för avsikt att låta den föreslå ett omfattande samarbete med utrikesdepartementet. Kommissionen skulle bland annat kunna ta informella diplomatiska kontakter med arabvärldens ledarskikt. 1977 blev Kissinger själv kommissionsmedlem.

De amerikanska och franska regeringarna hade ursprungligen varit osams om hanteringen av oljekrisen. Medan amerikanerna hade fokuserat på att skapa en gemensam front mot OPEC, innan förhandlingarna med dem kommit igång, ville fransmännen omedelbart dra in OPEC-länderna i en dialog, och försökte övertala européerna att följa efter. På det möte i kommissionen där Ford och Kissinger deltog göts ändå olja på vågorna. Kommissionen hävdade att de två positionerna inte nödvändigtvis uteslöt varandra, och att den amerikanska strategin skulle kunna vara ett första steg, och den franska strategin ytterligare ett steg i en omfattande och långsiktig strategi. Ordföranden för den franska gruppen inom kommissionen stod nära Frankrikes president Giscard d'Estaing. Han lämnade mötet och rapporterade direkt till den franska regeringen om framstegen. President Ford bad David Rockefeller att följa med honom till ett efterföljande toppmöte på ön Martinique i början av 1975. Här uppnådde USA och Frankrike enighet.

Bidragandet till det Tredje fönstret i Världsbanken och jämkningen av de amerikanska och franska intressena, visar klart hur Trilaterala kommissionen bidrog till att styra regeringar och diplomati.

Allmänt sett arbetade kommissionen som ett informellt diplomatiskt forum, där kommissionärerna, ofta på uppdrag av eller samordnat med regeringar, kunde sända upp försöksballonger, ta nya initiativ eller mildra konflikter. Speciellt David Rockefeller fungerade ofta som en informell ambassadör, som agerade på uppdrag av, eller i samförstånd med, den amerikanska regeringen när han reste runt i sitt privata jetplan och togs emot av kungar, presidenter och premiärministrar. Ibland tog han och kommissionen egna initiativ som regeringarna sedan kunde haka på.

Vad konspirationsteoretiker dock inte förstår är att Trilaterala kommissionen och Bilderbergmötena mer är en bidragande aktör än en orsak. Genom att ta tag i processer som redan pågår, kan de påverka dem.

Vad historiker i sin tur ofta ignorerar är att informella aktörer som Trilaterala kommissionen eller Bilderbergmötena kan spela en viktig roll i nationell och internationell politik. De har ofta inget direkt inflytande, men hjälper till att definiera problem och formulera dagordningar som finner vägen in i regeringskanslier och i internationellt samarbete. Genom samråd och utbyte med beslutsfattare håller sig Trilaterala kommissionen à jour med aktuella trender, och håller dörren på glänt för att utöva inflytande.

Ofta är detta inflytande dock inskränkt till att enskilda kommissionärer eller deltagare vid Bilderbergmötena påverkar sin omedelbara omgivning. Men eftersom de enskilda medlemmarna är människor med makt och i privilegierade positioner, eller har tillgång till de kanaler genom vilka den allmänna opinionen formas och de forum där viktiga beslut fattas, hade och har ett elitnätverk som detta potentiellt en mycket stor genomslagskraft.

Trilaterala kommissionen bildade snabbt skola. G7-formatet är till stor del inspirerat av kommissionen. Kommissionen har banat väg för att Japan tas upp som en likvärdig partner i det internationella samarbetet och därmed öppnat för en utveckling, där världen inte längre kontrolleras bara av amerikaner och européer. Och kommissionen är fortfarande kungamakare i den internationella politiken, som när Mario Monti, den europeiska ordföranden, ersatte Silvio Berlusconi som Italiens premiärminister för några år sedan.

De senaste decennierna har centrala samlingsplatser i transnationella nätverk, som Bilderbergkonferenserna, Trilaterala kommissionen och Världsekonomiskt forum, fått allt större inflytande på de dagordningar som påverkar regeringars agerande, nationellt och internationellt.

Ja, man kan faktiskt säga att det moderna regerandet alltmer sker kollektivt i transnationella och överlappande elitnätverk, där idéer, människor och politiska förslag cirkulerar, utvecklas, uppnår legitimitet och antas - för att senare genomföras.

Och här ska vi vara medvetna om att formella organ med demokratisk förankring, som FN-systemet, ställs åt sidan. Det sker också med de vanliga medlemmarna i nationella politiska partier, där partiledningen hellre lyssnar till kollegor i Kommissionen eller Bilderberg.

Toppskiktets möten försiggår ofta på villkor som undandrar sig offentligheten, där deltagarna inte har något tydligt demokratiskt mandat, och där de inte i efterhand är ansvariga inför en väljarkår. Detta är möjligt eftersom mötena är informella och inte tar några egentliga beslut. På detta sätt handlar toppskiktets sammankomster om att definiera de globala utmaningar vi står inför, och att skapa en gemensam förståelse för hur de ska mötas.

Att bygga upp ett sådant samförstånd och ge det samhällelig spridning är nyckeln till att skapa legitimitet för faktiska politiska beslut. Här har det relativt välintegrerade globaliserade näringslivet, vilket numerärt dominerar dessa elitnätverk, en stor fördel genom sin organisation, och det kan lätt leda till en syn på problem och lösningar som hänger nära samma med de dominerande intressen hos multinationella företag. Med andra ord saknar elitnätverken representativitet.

Det finns uppenbarligen potentiella fördelar med att ledare kan mötas ansikte mot ansikte och ha förtroende för varandra, men vi måste alltid fråga oss vem de representerar. Och en översyn av medlemskap och närvarolistor i både Trilaterala kommissionen och Bilderberg möten visar att endast personer från samhällets absoluta topp är inbjudna.

Dessutom är det med få undantag bara folk från den politiska mittfåran, som är föremål för inbjudan. Förutom folkliga och sociala rörelser, avskiljs stora delar av det civila samhället från urvalsprocessen. Till exempel har den massiva mobilisering av det civila samhället som har skett i World Social Forum, med början i Porto 2001, inte omedelbart lett till ett ökat deltagande av gräsrotsrepresentanter vid lösningen av världens problem.

Det finns självklart en pluralism vad gäller de frågor som elitnätverk diskuterar, men inte när det gäller vem som diskuterar dem. Olika åsikter hörs på konferenserna, men de hålls oftast inom ganska snäva ramar, det vill säga det som i eliten uppfattas som legitimt.

Detta gör det återigen lättare att uppnå en stark, gemensam samsyn i vid bemärkelse om de utmaningar som jorden står inför, en solidaritet inom eliten, som vilar på specifika övertygelser och som föredrar vissa bestämda modeller för att lösa problemen. Det globala toppskiktet enar sig allt snabbare, medan bandet till respektive befolkningar försvagas i motsvarande grad.

Därför är det inte acceptabelt att använda Bilderbergkonferenser eller möten i Trilaterala kommissionen bara för att göra narr av konspirationsteoretiker. I stället bör vi överväga hur man kan säkerställa en bredare och mindre elitistisk representation av åsikter i de processer som bidrar till att bygga konsensus om planetens totala utmaningar och till att påverka beslutsfattare. I det internationella systemet har denna typ av informella elitnätverk och toppmöten bildat skola, och till G7 och G22-möten och liknande kallas bara de rikaste och de mäktigaste nationerna att fatta avgörande beslut. Det är ohållbart.

Problemet med representationen i Trilaterala kommissionen och Bilderbergmöten speglar ett större problem. Utan att hemfalla åt konspirationsteorier måste vi ha ett öga för att konspirationerna, men också raden av kostymklädda chefer, politiker, diplomater och opinionsbildare, som möts i dessa elitnätverk, är ett symptom på ett demokratiskt underskott i det globala samfundet, som världens befolkning dagligen måste komma till rätta med.

Översättning: Hans Isaksson. Dino Knudsen är historiker i Köpenhamn. 2013 lade han fram doktorsavhandlingen The Trilateral Commission. The Global Dawn of Informal Elite Governance and Diplomacy, 1972-1982. Den väntas i bokform 2015.

Ett urval andra artiklar av samma författare