Mitt kapitel ur Kapitalet

 Dela länken
FaceBook  Twitter  

Martin Andersson:Marx synsätt är befriat från moralism. Fler jobb är inte en lösning utan endast en högst tillfällig styrkeposition.

Jag kan inte minnas en tid då vi inte har varit arbetslösa. Inte heller kan jag minnas en tid då arbetarrörelsen inte varit reducerad till en serie försvarsstrider. Ständigt har vi pratat om jobben. Från företagsflykt och konkurrenskraft till bidragsfusk och arbetslinjen. Talet om jobben står mig upp i halsen. Att läsa Marx är en lättnad.

I ett av Kapitalets kapitel, "Den kapitalistiska ackumulationens allmänna lag", undersöker Marx "vilket inflytande kapitalets tillväxt utövar på arbetarklassens öden." Hans slutsats kan tyckas provokativ. Med klar röst förklarar nämligen Marx: Under kapitalismen lönar det sig inte för arbetarklassen att arbeta. Närmare bestämt, i längden är det vårt eget arbete som kommer att göra oss arbetslösa.

Kortfattat kan kapitlet sägas beskriva fyra investeringsstrategier och dessas följder. Utgångsläget är ett framgångsrikt företag som har gått med vinst. Detta nya kapital kan användas till att (i) utvidga verksamheten. Anställa fler, köpa in mer råvaror och mer arbetsredskap. Ett andra alternativ är att (ii) investera i ny, produktivitetshöjande teknik. Därmed kan färre utföra det arbete som tidigare utförts av fler. Kapitalägaren kan också (iii) avstå eller avvakta med nya investeringar eller (iv) investera överskottet i en annan verksamhet vilken framstår som mer lönsam.8705_04.jpg

Strategi (i) leder till en ökad efterfrågan på arbetskraft. Detta leder i sin tur till stigande löner. Men, och här är Marx tydlig, lönerna kommer enbart att stiga till en viss gräns. I samma stund som lönenivåerna hotar vinsten kommer investeraren att agera enligt strategi (ii), (iii) eller (iv). Med strategi (ii) följer uppsägningar: Antingen kommer rationaliseringarna att göra anställda på företaget överflödiga eller så kommer företaget att genom sina lägre produktionskostnader konkurrera ut andra företag med nedlagda arbetsplatser som följd. Oavsett detta stiger arbetslösheten, och tillgången på arbetskraft ökar.

Vad är då arbetarklassens öde? De arbetslösa kommer att utgöra vad Marx och Engels kallar den industriella reservarmén. Redo att rycka in vid produktionstoppar. Men reservarmén utövar också ett ständigt tryck på arbetsmarknaden. Överflödet av arbetskraft håller inte bara de arbetandes löner nere utan "tvingar [också] dessa till överarbete och till villkorslös underkastelse under kapitalet". När de arbetande trycks tillbaka på arbetsplatserna, när arbetsdagarna blir längre och arbetet hårdare till exempel genom den nämnda övertiden, växer reservarmén allt snabbare, fortsätter Marx. Och alla långa arbetsdagar skapar just de vinster som kommer att användas för att ta våra jobb, och vår försörjning, ifrån oss.

Marx synsätt är befriat från moralism. Fler jobb är inte en lösning utan endast en högst tillfällig styrkeposition. Han visar också på vikten av sammanhållning. Dels mellan arbetande och arbetslösa. Dels arbetskamrater sinsemellan för att tillsammans kunna stå upp mot chefernas krav på jobbet.

Martin Andersson är tågvärd och en av redaktörerna för bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen.

Ett urval andra artiklar av samma författare

Cyberproletariatet

publicerad i 2/16 Robotarna 4 augusti 2016

Prenumerera!

Innehållet

4/13 Sex teser om mänskligheten