Sex teser för mänskligheten

 Dela länken
FaceBook  Twitter  

Klimathotet sätter frågan om socialismen högt på dagordningen. Det behövs annat än utsläppsrätter och koldioxidskatter. Ekosocialismen är nödvändig, skriver Richard Smith. Planering, ransonering och demokrati. Artikeln är här något förkortad.

När forskare vid Mauna Loa-observatoriet på Hawaii den 10 maj i år tillkännagav att den genomsnittliga koldioxidhalten i atmosfären för första gången på miljontals år hade överstigit tröskeln 400 parts per million (ppm), spred sig en känsla av fasa över världen, inte bara bland klimatforskare. Samtidigt med alla toppmöten, löften om "frivillig återhållsamhet", handel med utsläppsrättigheter och koldioxidskatter så har tillväxten av utsläpp och koncentrationen av koldioxid i atmosfären inte bara varit obeveklig; den har ökat i en takt som vetenskapsmän beskriver med en "Keeling-kurva". I början av 1960-talet ökade koldioxidhalten i atmosfären med 0,7 ppm per år. Under de senaste årtiondena, särskilt med Kinas industrialisering, har tillväxttakten tredubblats till 2,1 ppm per år. Koldioxidhalten har inte varit så hög sedan Pliocenperioden för mellan tre och fem miljoner år sedan, då den genomsnittliga temperaturen på jorden var tre eller fyra grader högre än i dag. Arktis var isfritt, havsytan omkring 40 meter högre, djungler täckte norra Kanada, medan Florida stod under vatten, liksom de kuststräckor vi i dag kallar New York, London, Shanghai, Hongkong, Sydney och många andra.8702_01.jpg

Varför marscherar vi rätt in i katastrofen, går som "en sömngångare in i förintelsen", som Georg Monbiot en gång uttryckte sig i The Guardian? Varför kan vi inte slå till bromsarna innan vi kör över kanten till sammanbrottet?

Här kommer jag att argumentera för att problemet har sin grund i kapitalismens krav på reproduktion, att stora företag ödelägger livet på jorden, att de inte klarar av att hjälpa och förändra sig själva. Så länge vi lever under detta system har vi inget annat val än att medverka i ödeläggelsen, att trampa på gasen i stället för att slå till bromsarna. Det enda alternativet - hur omöjligt det än verkar just nu - är att störta detta ekonomiska världssystem och alla regeringar för den procent som upprätthåller det och införa en global ekonomisk demokrati, en radikal politisk demokrati från botten till topp, en ekosocialistisk civilisation.

1. Kapitalismen är utan konkurrens den främsta drivkraften för jordens ekologiska kollaps.

Klimatförändring, överförbrukning av resurser och nedsmutsning är motorn som drivit tre seklers accelererande ekonomiska utveckling och som revolutionerat teknik, vetenskap, kultur. I dag är själva det mänskliga livet ett herrelöst vrålande lokomotiv som mejar ned hela kontinenter av skog, sopar livet ur oceaner, klöser mineraler ur berg, borrar, pumpar bränsle ur sjöar, slukar planetens sista tillgängliga resurser för att förvandla dem till "produkter" samtidigt som tidseoners sköra globala ekologier förstörs. Mellan 1950 och 2000 mer än dubblerades jordens befolkning från 2,5 till 6 miljarder, men under samma decennier stegrades förbrukningen våldsamt av de främsta naturtillgångarna med i genomsnitt mer än sex gånger, en del mycket mer. Förbrukningen av naturgas växte nästan tolvfaldigt, bauxit (aluminiummalm) femtonfaldigt. Och så vidare. Aktiebolagen är inte nödvändigtvis onda, fastän många är avskyvärt onda, men det kan de inte själva göra något åt. De gör bara det de förväntas göra för aktieägarnas bästa.

Under Adam Smiths tid, då de första fabrikerna och bruken framställde hattnålar och järnverktyg och rullar av tyg räknat i tusental, betydde den kapitalistiska friheten att göra vad som helst inte mycket, eftersom det hade föga inverkan på den globala miljön. Men i dag, då allt som produceras kan räknas i miljoner och miljarder och sedan skrotas i dag och produceras om igen i morgon, när planeten utplundras och smutsas ned för att all denna vanvettiga och meningslösa tillväxt ska kunna ske, då betyder det - mycket.

Klimatforskarna talar om för oss att vi står inför ett planetariskt krisläge. Sedan 1990-talet har de sagt oss att om vi inte till 2050 skär ned de globala utsläppen av växthusgaser från fossilbränslen till 80-90 procent under 1990-talsnivån kommer vi att överskrida kritiska brytpunkter och den globala uppvärmningen kommer att skena utom varje mänsklig förmåga att tygla den. Trots alla ringande väckarklockor är det inget storföretag eller regering som kan avvisa tillväxten, och varje kapitalistisk regering i världen trampar gasen i botten för att skynda på tillväxten, för att med öppna spjäll köra oss över klippkanten till sammanbrott. Marxister har aldrig haft något bättre argument mot kapitalismen än denna oundvikliga och apokalyptiska "motsättning".

2. Lösningar på den ekologiska krisen är helt uppenbara, men vi kan inte vidta nödvändiga åtgärder för att förhindra det ekologiska sammanbrottet så länge vi lever under kapitalismen, ty ekonomisk tillväxt måste gå före ekologiska angelägenheter; annars kollapsar ekonomin och massarbetslöshet blir följden.

Vi vet alla vad som måste göras: Förbjud utsläpp av växthusgaser. Stoppa överförbrukningen av naturtillgångar. Stoppa den sanslösa nedsmutsningen av jord, vatten och atmosfär med giftiga kemikalier. Stoppa avfall som inte kan återvinnas till naturen. Stoppa förstörelsen av den biologiska mångfalden och säkra rätten för andra arter att blomstra. Det behövs inga nya tekniska genombrott för att lösa dessa problem. Det är främst en fråga för oss om att sluta göra det vi håller på med. Men vi kan inte sluta eftersom vi alla är låsta i ett ekonomiskt system där företag måste växa för att kunna konkurrera och belöna sina aktieägare och där vi alla behöver våra jobb.8702_02.jpg

James Hansen, en av världens främsta klimatförändringsforskare, har hävdat att vi, för att kunna rädda mänskligheten "måste fasa ut gasutsläpp så snart som möjligt, annars kommer större katastrofer i jordens klimat att inträffa med dödens säkerhet [...] Ja, de flesta av de fossila bränslena (stenkol, olja, gas) måste lämnas kvar där de ligger nere i marken. Detta är det uttryckliga budskap vetenskapen ger oss." (James Hansen, Storm of My Grandchildren, 2009). ...

Men hur kan vi göra detta under kapitalismen? President Obama, vars klimatförhandlare i Köpenhamn, Cancún, Kapstaden och Doha gjorde envist motstånd mot tvingande begränsningar av koldioxidutsläpp, försöker nu rädda sitt "miljöeftermäle" genom order till EPA [US Environment Protection Agency] att införa nya "hårda" begränsningar för befintliga kraftverk, särskilt för kolkraftverk. Men detta kommer inte att rädda eftermälet, eller, än viktigare, hans döttrars framtid, ty hur mycket skillnad gör det egentligen om varenda kolkraftverk i USA stänger ned i morgon när amerikanska kolproducenter fritt kan exportera sitt kol till Kina, vilket de gör, och när Kina varje vecka öppnar ytterligare ett kolkraftverk? Atmosfären bryr sig inte om var kolet eldas upp. Den bryr sig bara om hur mycket som bränns. Hur skulle Obama kunna säga åt amerikanska gruvföretag att sluta bryta kol? Det skulle vara detsamma som socialism. Men om vi inte slutar bryta och elda kol är kapitalistisk frihet och privat egendom det minsta vi skulle behöva bekymra oss om.

I efterdyningarna till klimatförhandlarnas misslyckande, från Kyoto till Doha, med att inte kunna komma överens om tvingande gränser för växthusgaser skrev de rasande brittiska klimatvetenskapsmännen Kevin Andersen och Alice Bows vid the Tyndall Centre, Storbritanniens ledande forskningscentrum för klimatförändringar, i september 2012 att vi behöver ett helt "nytt paradigm": den statliga politiken måste "förändras radikalt" för att "farliga" klimatförändringar ska kunna undvikas:

"Vi måste snarast erkänna att behoven av utveckling i många länder inte ger de rika västländerna andra valmöjligheter än att omedelbart och kännbart begränsa sina utsläpp av växthusgaser [...] Tron att det fortfarande finns möjligheter att med stegvisa justeringar av de ekonomiska drivkrafterna undvika två graders uppvärmning är missriktad. Lite koldioxidskatt här och lite handel med utsläppsrätter där och enstaka frivilliga överenskommelser räcker inte [...] Långsiktiga målsättningar (som till exempel 80 procent till 2050) har inga vetenskapliga grunder. Det som styr framtida temperaturer på jorden och annan negativ påverkan på klimatet är gamla, dagens och de kommande årens utsläpp." (Nature Climate Change. Vol 2. September 2012. Min kursivering.)

Och inte bara vetenskapsmän. Internationella Energiorganet (IEA) varnar i sin senaste energiprognos, från 12 november 2012, för att trots nya fynd av fossila bränslen som gjorts tillgängliga genom hydraulisk spräckning (fracking), horisontell och djuphavsborrning, kan vi inte förbruka dem om vi vill rädda mänskligheten: "För varje år som går blir klimatmålet att begränsa den globala uppvärmningen till två grader alltmer svårt och dyrt att uppnå [...] Inte mer än en tredjedel av de kända fossila bränslereserverna kan utnyttjas före 2050 om världen ska kunna uppnå tvågradersmålet..." (World Energy Outlook 2012).

Det är dock en sak för James Hansen eller Bill McKibben på www.350.org att säga att vi behöver "lämna kvar stenkolet i sitt hål, oljan i jorden, gasen under gräset", att uppmana till "sträng kontroll" över utsläpp av växthusgaser - i princip. Men tänk på vad det skulle innebära för vår kapitalistiska ekonomi. De flesta av oss, även brinnande miljöaktivister, vill faktiskt inte ta itu med de ekonomiska följderna av den vetenskap vi försvarar. [] Den globala elproduktionen med fossila bränslen står för 17 procent av utsläppen av växthusgaser, uppvärmning för 5 procent, diverse "annan" förbränning för 8,6 procent, industrin 14,7 procent, industriella processer ytterligare 4,3 procent, transporter 14,3 procent, jordbruk 13,6, omläggning av jordanvändningen (huvudsakligen avskogning) 12,2 procent. För det första betyder detta att även om vi omedelbart ersatte vartenda elverk på jorden som drivs med fossilbränsle med 100 procents förnyelsebar sol-, vind- och vattenkraft skulle de globala utsläppen av växthusgaser minska med bara 17 procent. Detta innebär att vi inte alls kan sätta igång ett nytt uppsving för industriell tillväxt med någon ny grön energi eller annat tekniskt trolleri. Det enda sättet att genomtvinga "omedelbar och sträng kontroll" över produktion/förbrukning av fossilbränslen vore att tvinga igenom en nödlägesminskning i de industrialiserade länderna: drastiskt skära ned och i vissa fall stänga ned industrier, till och med hela branscher, i hela ekonomin och över hela världen - inte bara produktion av fossila bränslen utan alla industrier som förbrukar dem och orsakar utsläpp av växthusgas - bilar, lastbilar, flygplan, flygtrafik, skepps- och kryssningsrederier, bygge, kemikalier, plast, kosmetika, syntetfiber och -tyger, konstgödning och djurfabriker och många andra. Ingen vill naturligtvis lyssna på detta eftersom det med den kapitalism vi har oundvikligen skulle betyda konkurser i massor, global ekonomisk kollaps, depression och massarbetslöshet i hela världen. Med den kapitalism vi har i dag, i morgon, nästa år och alla år, är ekonomisk tillväxt alltid den främsta prioriteten - tills vi störtar ned från klippan till sammanbrott.8702_03.jpg

Det finns inga tekniska lösningar på detta problem och inte heller någon marknadslösning. I några mycket få fall - elproduktion är det främsta - kan faktiskt en bred övergång i sektorn till förnyelsebara metoder starkt minska utsläpp av fossila bränslegaser. Men om vi bara använder "ren", "grön" energi för att driva fram ytterligare tillväxt, förbrukar vi ännu mer naturtillgångar. Då löser vi inget och skulle fortfarande gå vägen mot sammanbrott. Jordbruket är en annan sektor där beroendet av fossila bränslen kan minskas avsevärt - genom avveckling av konstgödning och insektsbekämpningsmedel och övergång till biodynamiskt jordbruk. Men för resten av ekonomin - gruvdrift, tillverkning, transporter, kemikalier, de flesta tjänster (t.ex. byggindustri, turism, reklam, osv.) - finns inga sådana enkla ersättningar. Ta transporter. Det finns inga soldrivna fartyg eller flygplan eller tåg på något ritbord. Att tillverka miljontals elbilar i stället för bensindrivna bilar ... skulle vara lika ekologiskt ödeläggande och nedsmutsande, om än på ett annorlunda sätt, även om de alla kördes på solkraft. Att ersätta fossilbränslen med biobränslen inom transportsektorn skapar annorlunda, men inte mindre förstörande, problem: Att förvandla jordbruksmark för att producera råvara för biobränslen ställer livsmedelsproduktion emot bränslen. Att göra om regnskogar, mossar, savanner eller grässlätter för produktion av biobränslen innebär mer utsläpp av koldioxid i atmosfären än de fossila bränslen de ska ersätta och påskyndar artutrotningen. Mer industriellt jordbruk innebär större efterfrågan på vatten, syntetiska gödnings- och insektsbekämpningsmedel. Och så vidare. Olika lösningar för handel med utsläppsrättigheter kan inte minska utsläpp från fossila bränslen, eftersom, affärsvärlden förstår, även om vissa miljökämpar inte gör det, att "dematerialisering" bara är fantasi, att det inte finns någon teknisk lösning som alla tjänar på, att begränsning av utsläpp innebär begränsning av tillväxt. Eftersom nedskärning av tillväxten inte är godtagbart för varken affärslivet, arbetskraften eller staten, har handeln med utsläppsrättigheterna övergivits överallt. Koldioxidskatter kan inte heller stoppa den globala uppvärmningen eftersom de inte begränsar utsläppen. James Hansen, Bill McKibben, Barack Obama - och faktiskt de flesta av oss - vill inte förlika sig med de ekonomiska konsekvenserna av behovet att bromsa tillväxten och överkonsumtionen som grundas på fossila bränslen. Vi vill alla "gärna" leva med förnekelse och tro på vanföreställningar om att koldioxidskatter eller något tekniskt underverk ska rädda oss eftersom vi alla vet att kapitalismen måste växa för att vi inte alla ska stå utan jobb. Och idén om att ersätta kapitalismen verkar så omöjligt, särskilt med tanke på de krafter som gjort front mot förändring. Men vad är alternativet? I en inte alltför avlägsen framtid kommer allt detta att ta slut med buller och bång - antingen tar vi över det skenande lokomotivet och bryter ned överproduktionen av fossila bränslen eller också är vi med på tåget över stupet till sammanbrott.

Vi i de industrialiserade "konsumtionsekonomierna" överkonsumerar inte bara fossila bränslen. Vi överkonsumerar allting. Från fisk till skogar, mineraler till metaller, olja till färskvatten; vi konsumerar planeten som om morgondagen inte fanns. De som forskar om "ekologiska fotavtryck" säger oss att vi i de industrialiserade länderna nu förbrukar resurser i en takt av 1,5 planet per år, det vill säga, vi använder naturtillgångar som fisk, skogar, vatten, jordbruksmark och så vidare i en takt som är 50 procent högre än vad naturen kan ersätta. Enligt Världsbanken står de rikaste 10 procenten av världens befolkning för nästan 60 procent av utgifterna för konsumtion och de översta 20 procenten för över 76 procent av den globala konsumtionen, samtidigt som de lägsta 40 procenten av världens befolkning står för bara 5 procent. Till och med de nedre 70 procenten av världsbefolkningen står knappt för 15,3 procent av de globala konsumtionsutgifterna. Det behöver inte påpekas att dessa 70 procent vill ha och har rätt till en högre materiell levnadsstandard. Men om hela världen skulle uppnå detta genom att konsumera som amerikaner skulle vi behöva ungefär ytterligare fem planeter med naturtillgångar och avlopp.

I den allmänna diskussionen tar vetenskapsmän som James Hansen, miljövänner som George Monbiot, för att inte nämna verkställande direktörer och styrelseordföranden i storföretag, som absoluta och oemotsägliga givna förutsättningar att efterfrågan gränslöst måste öka, att ekonomierna ständigt måste växa. Det är därför som Hansen, Monbiot, James Lovelock och andra säger oss att vi, trots Fukushima, "måste" lita till kärnkraft för energiproduktion. Enligt deras åsikter är den mänskliga befolkningen på väg mot nio miljarder; alla dessa miljarder vill konsumera som amerikaner så vi kommer att behöva mer elkraft för deras tvättmaskiner, luftkonditioneringar, iPads, tv-apparater och (eldrivna) stadsjeepar. De säger att vi inte kan utnyttja mer fossila bränslen i denna elproduktion eftersom det kommer att få planeten att koka. Förnyelsebart är fantastiskt, men kan inte mer stadigvarande och över allt svara mot den obevekligt växande "grundbelastning" som efterfrågas dygnet runt - därför, säger de oss, har vi "inget annat val" än kärnkraften. (Vad kan dessutom misslyckas med de "nyaste", "säkraste" "fjärde generationens" reaktorer?) Men inte en enda av dessa människor hejdar sig för att ställa den självklara frågan om varifrån alla dessa resurser ska komma för att tillfredsställa den omättliga konsumtionen i global skala? I den kapitalistiska ordboken finns inte begreppet "för mycket".

Ingen stannar upp och frågar sig "vad detta betyder". Varför "behöver" vi all denna energi? Varför "behöver" vi alla prylar vi framställer med all denna energi? Det är hög tid att vi ställer oss dessa frågor. Ekonomerna säger oss att två tredjedelar av USAs egen produktion är inriktad på "konsumtionsvaror och -tjänster". Naturligtvis behöver vi livsmedel, kläder, bostäder, transporter och energi för att göra allt detta. Men som journalisten Vance Packard (1914-1996) så skarpsinnigt noterade för ett halvt århundrade sedan är det mesta av vad storföretagen producerar inte nödvändiga för människorna utan för storföretagens behov att sälja till människorna - alltifrån de härskande klassernas evigt vidriga och meningslösa fåfängligheter; Bentley- och Maseratibilar, varuhuset Bergdorf Goodmans designvaror, lyxiga takvåningar och rekreationsorter och jordegendomar och yachter och jetplan till den ändlösa strömmen av skräp: halvgammalt designat massmode, kosmetika, möbler, bilar, "konsumentelektronik", de sjukligt feta 1 000-kaloriernas Big Mac med pommes frites, de sjukligt feta och överutrustade stadsjeeparna och "lätta lastbilar", de sjukligt feta och ständigt växande McMansion-villorna avsedda för allt mindre medelklassfamiljer, luftkonditioneringarna för hela huset, platta tv-apparater i alla rum, iPrylarna i varje hand, engångs "snabbmode" från H&M som är så billigt att man inte behöver bry sig om att tvätta, det fåfängliga och förvånansvärt förorenande flyget och kryssningsturer överallt (till och med tidskriften Nation ordnar kryssningar med Naomi Klein!), alla shoppinggallerior, kontorskomplex, industrigrenarna för förpackningar och skeppning, försäljningsföretagen för skräpmejl, -tidskrifter och -kataloger, branscherna för reklam, banker och kreditkort som håller denna eviga konsumtionsmaskin rullande, för att inte nämna det skrämmande slöseriet i vapenbranschen vilket är helt och hållet avsiktligt slöseri och förstörelse. Den allra största delen - jag gissar åtminstone tre fjärdedelar - av alla varor och tjänster vi framställer i dag behöver helt enkelt inte alls framställas. Det är bara resursrofferi, nedsmutsande skräp. Vi skulle alla kunna leva lyckligare, bättre, mer meningsfulla liv utan all denna skrot. Vi skulle kunna stänga av alla kolkraftverk i världen, varav de flesta, särskilt i Kina, nu är avsedda att försörja produktionen av överflödigt slit-och-släng-skräp som vi inte behöver och som kan ersättas av - ingenting. Vad sägs om det som en hållbar lösning? Samma sak med kärnkraften. Japan har sedan 1960-talet byggt 54 kärnkraftverk. Men de byggdes inte så mycket för att förse japanerna med el (befolkningen minskar) som för att försörja Japans mäktiga exportmaskineri i produktionen av alla dessa Gameboys och tv-apparater och Toyota och Honda som världen inte behöver och inte längre har råd att "konsumera".8702_04.jpg

Med risk att låta löjlig säger jag att vi till exempel inte behöver en världsomspännande bilindustri. I varje fall behöver vi inte en industri som varje år pumpar ut hundratals miljoner nya bilar som är konstruerade för att åldras i förtid, för omättlig återkonsumtion, för annonsering och "cash for clunkers", ett federalt program avsett att få dig att skrota din fullkomligt fungerande bil och skaffa en "ny", "förbättrad", "större", "lyxigare" som i själva verket är obetydligt annorlunda, ibland till och med sämre än den du just skrotat. Vad som behövs är en annorlunda inställning till kommunikationerna. Om vi vill bygga ett hållbart transportsystem skulle vi vara tvungna att dirigera om större delen av resurserna från bilproduktion till allmänna transportmedel, tåg, bussar och cyklar. Men allmänna transporter och cyklar är förstås inte lämpliga överallt och för alla uppgifter, särskilt inte för dem som bor i förort eller på landsbygd eller i de huvudsakligen agrara utvecklingsländerna. Därför skulle en del person- och lastbilar fortfarande behövas - men betydligt färre om vi "avväxer" ekonomin genom att producera bara vad vi behöver och inte för profiten. Som Volkswagen-annonserna ovan påpekar: ordentligt konstruerade och skickligt byggda bilar kan bli robusta men enkla, med lätthet ekonomiska att köra, även med underhåll och reparationer som den händige själv kan utföra, evigt ombyggbara och förbättringsbara efter behov. Jag menar inte att ett ekosocialistiskt samhälle ska producera denna speciella "folkbil". Vi behöver moderna bilar konstruerade för säkerhet. Men med den omfattning vi behöver bilar i ett hållbart samhälle kan vi spara fantastiska resurser och minimera utsläpp av växthusgaser genom att producera oerhört mycket färre bilar och hålla dem i gång i årtionden eller praktiskt taget för evigt. Att minska biltillverkningen i världen till kanske tio procent av den nuvarande - och sedan dela bilarna - skulle inte bara spara ofantliga resurser och eliminera omfattande miljöförstöring utan också frigöra arbetskraft och resurser för annat bruk; låt oss korta arbetsdagen - och ta längre semester!

Apple skulle lätt kunna tillverka iPhones och iMacs med klassisk, tidlös formgivning som kan hålla i årtionden och lätt uppgraderas. Detta skulle rädda berg av resurser, för att inte nämna livet på kongolesiska barn och Foxconns fabriksarbetare. Men hur mycket profit finns det i detta?

Ikea skulle enkelt kunna tillverka vackert formgivna möbler, högkvalitativa, robusta och slitstarka, som skulle hålla i en livstid, som kan ärvas av dina barn eller övergå till vänner eller antikaffärer. Det skulle rädda ett helt Sibirien av träd, sjöar av giftiga färgmedel och fernissa och jättelika mängder av andra resurser. Men varför skulle de göra det? Ikeas verksamhet går inte ut på att tillverka möbler eller att rädda planeten. Ikeas verksamhet går ut på att tjäna pengar.

Med kapitalismen finns inga möjligheter att ge General Motors "incitament" att låta bli att producera bilar vartenda år, eller Ikea att sluta tillverka sina slit-och-släng-möbler, eller Apple att sluta tvinga dig att göra dig av med din iPhone 4 och köpa en 5:a. Det är så de fått sina investeringar. Företag kan inte förändra sig, i varje fall inte mycket, ty det är för kostsamt, för riskabelt och aktieägarna tillåter det inte. Och med kapitalismen har de flesta arbetarna, för det mesta, inget annat val än att gå med på all denna självmordsmässiga överproduktion, ty om vi alla slutar shoppa för att rädda planeten i dag kommer vi att stå utan jobb i morgon.8702_05.jpg

Och samtidigt som storföretagen utplundrar planeten för att överproducera grejer som vi inte behöver är det väldiga sociala, ekonomiska och ekologiska behov som inte tillfredsställs - bostäder, skolor, infrastruktur, sjukvård, miljöreparationer - till och med i den industrialiserade världen. Större delen av tredje världen saknar grundläggande sanitära anläggningar, rent vatten, skolor, hälsovård, ekologisk restaurering - och arbeten ska inte ens nämnas. Efter trehundra års kapitalistisk "utveckling" är gapet mellan rika och fattiga större än någonsin: I dag lever nästan halva världen, över tre miljarder människor, på mindre än 2,5 dollar om dagen, 80 procent av mänskligheten lever på mindre än 10 dollar om dagen. Detta samtidigt som världens rikaste 1 procent äger 40 procent av världens rikedomar. De rikaste 10 procenten äger 85 procent av de totala globala tillgångarna och hälften av världen äger knappt en procent av den globala rikedomen. Och dessa skillnader har bara ökat med tiden.

Om det inte finns någon marknadskraft som kan stoppa utplundringen av planeten, vad återstår då utom en nödlägesminskning av resursanvändningen? Det betyder inte att vi måste avindustrialisera och återgå till att rida på hästar och bo i timmerkojor. Men det innebär att vi måste överge "konsumtionsekonomin". Vi skulle bli tvungna att ersätta "snabb skräpmat" med hälsosam, näringsrik, färsk "långsam mat", ersätta "snabbt mode" med "långsamt mode", åter börja med lagningar, ändringar och lokala skräddare och skomakare. Vi skulle bli tvungna att helt och hållet lägga om tillverkningen av hushållsapparater, elektronik, husgeråd, möbler och så vidare så att de blir så hållbara och långlivade som möjligt. Ta tillbaka apparatreparatörerna och liknande. Vi skulle bli tvungna att avskaffa tillverkarna av engångs- och slit-och-släng-artiklarna, industrianläggningarna för förpackningsmaterial och plastpåsar, ta tillbaka flaskor och liknande för återanvändning. Vi skulle bli tvungna att konstruera och bygga hus som håller i århundraden, som är så energieffektiva som möjligt, som är omställningsbara och kan delas. Vi skulle bli tvungna att bygga ut allmänna kommunikationer i stor skala för att kunna begränsa fordonsanvändningen men också bygga dem vi behöver så att de varar och kan delas som Zipcar (en amerikansk bilpool) eller Paris kommunalägda och delade elektriska bilar "Autolib". Sådana saker vi kommer att bli tvungna att göra om vi verkligen vill stoppa överkonsumtion och rädda världen. Alla dessa förändringar är enkla och självklara, inga stora tekniska utmaningar. De kräver bara en helt annan slags ekonomi, en ekonomi som är inriktad på att producera sådant vi behöver och samtidigt bevarar resurser för kommande generationers människor och för andra arter som vi delar denna planet med.

3. Om kapitalismen inte kan låta bli att förstöra världen, vilket annat alternativ finns då än att nationalisera och socialisera det mesta av ekonomin och direkt planera den, till och med planera det mesta av den globala industriekonomin?

Med sju miljarder av oss människor hopträngda på en liten planet som håller på att få ont om resurser, med städer som försvinner under väldiga moln av föroreningar, med smältande glaciärer och istäcken och arter som dör ut varenda timme behöver vi förtvivlat en plan för att undgå ekologiskt sammanbrott. Vi behöver en allomfattande global plan, ett antal nationella och regionala planer och en mångfald lokala planer - och de behöver alla samordnas. När klimatforskarna uppmanar regeringar att skära ned koldioxidutsläpp för att hålla en global "koldioxidbudget" för planetens överlevnad, innebär det en uppmaning att planera i global skala. När forskarna säger att vi massivt behöver minska och begränsa förbrukningen av olja, stenkol, träd, fisk, alla slags knappa resurser, eller sluta dumpa kemikalier i världshaven - innebär inte det faktiskt fysisk planering och ransonering? Och är det inte det vi vill? Eftersom vi alla andas samma luft, lever i samma biosfär, vill och behöver vi verkligen inte ha någonting i stil med en "världsregering", åtminstone för miljöfrågor? Hur kan vi annars reglera mänsklighetens kollektiva påverkan i den globala biosfären? Hur kan vi annars omorganisera och omprioritera ekonomin för allas gemensamma intressen och miljöförnuft utom med en i huvudsak planerad och i huvudsak allmänt ägd ekonomi?

Om vi vill ha en hållbar ekonomi, en som "motsvarar de nuvarande generationernas behov utan att äventyra framtida generationers förmåga att tillfredsställa sina behov", då behöver vi genomföra åtminstone en del av eller allt av följande:

1. Bromsa den ohejdade tillväxten i Nord - skära ned eller stänga onödiga, resurskrävandeslösaktiga, förorenande branscher som fossila bränslen, bilar, flygplan och flygtrafik, sjöfart, kemikalier, flaskvatten, färdigmat, onödiga läkemedel och så vidare. Avskaffa produktionen av lyxvaror, modeindustrin, juveler, handväskor, stora lyxbostäder, Bentleybilar, yachter, privata jetplan, etc. Upphöra med tillverkningen av slit-och-släng-varor, engångsvaror och produkter för "upprepad konsumtion". Alla dessa förbrukar resurser som håller på att ta slut, resurser som andra människor på jorden är i förtvivlat behov av och som våra barn och barnbarn kommer att behöva.

2. Dra ned på skadliga industriprocesser som industriellt jordbruk, industriellt fiske, skogsavverkning, gruvbrytning och så vidare.

3. Stänga många tjänstesektorer - banker, Wall Street, kontokort, detaljhandel, PR- och reklamindustri som är uppbyggda för att säkra och främja all denna överkonsumtion. Jag är säker på att de flesta som arbetar i dessa branscher hellre skulle göra något annat i livet, något nyttigt, kreativt och intressant och personligt givande. De är värda den möjligheten.

4. Avskaffa det statliga komplexet för militär, övervakning och polis och alla dess leverantörer eftersom detta bara är ett totalt slöseri vars enda ändamål är globalt herravälde, terrorism och förstörelse i utlandet och förtryck inom landet. Det går inte att bygga hyggliga samhällen någonstans när så mycket socialt överflöd slösas på sådan förödelse.8702_06.jpg

5. Lägga om, ge ny struktur åt, omprioritera produktionen och tillverka de produkter vi behöver för att vara så hållbara som möjligt och anpassade att delas av flera.

6. Styra investeringar till saker samhället verkligen behöver, som förnyelsebar energi, ekologiskt jordbruk, allmänna transportmedel, allmän vattenförsörjning, uppstädning av ekologiska föroreningar, allmän sjuk- och hälsovård, skolor av hög kvalitet och andra otillfredsställda behov.

7. Avglobalisera handeln med produkter som kan produceras lokalt, handla med sådant som inte kan produceras lokalt, allt i syfte att minska föroreningar orsakade av transporter och att återuppliva lokala producenter.

8. Utjämna utvecklingen över hela världen genom överföring av resurser i meningslös och skadlig produktion i Nord till utveckling i Syd, med uppbyggnad av grundläggande infrastruktur, sanitära system, allmänna skolor, hälso- och sjukvård och så vidare.

9. Utforma ett rationellt sätt att eliminera och/eller reglera avfall och gifter så mycket som möjligt.

10. Erbjuda motsvarande sysselsättning för arbetande människor som förlorar jobbet genom nedskärningar eller stängning av icke nödvändiga eller skadliga industrier. Erbjuda inte bara arbetslöshetskön, inte bara för att de annars inte kan stödja den industri vi och de behöver för att klara oss.

Kanske vi alla nu är överens om att vi måste skära i "överkonsumtionen" för att rädda mänskligheten. Men vem är det som ska säga vad som är "nödvändigt" och "icke nödvändigt"? Hur beslutar vi vad som ska skäras bort? Och vem det är som ska besluta? Under kapitalismen är varor och tjänster ransonerade genom marknaden. Men det är inte hållbart eftersom marknaden inte kan hålla tillbaka konsumtionen, marknaden kan bara driva på konsumtionen. Det är en komplicerad fråga, men jag skulle kunna tänka mig att det korta svaret är att det måste vara en kombination av planering, ransonering och demokrati. Jag kan inte förstå att det skulle vara så svårt. Förenta staternas regering planerade väsentliga delar av den amerikanska produktionen under andra världskriget och ransonerade många varor och tjänster. Och vi klarade oss ganska bra. Faktum är att amerikanerna inte led nämnvärt utan var stolta över inskränkningarna och gemensamt användande. Dessutom, vad skulle alternativet vara? Vilka andra val har vi? Det finns faktiskt så många olika sätt att lägga upp en modern industriell ekonomi.

Utmaningarna att fysiskt planera världsekonomin i de 99 procentens intresse i stället för den enda procentens är utan tvekan stora. Det handlar om mycket stora politiska utmaningar. Men de är inte ekonomiska. Detta är inte Sovjetryssland 1917. Jag föreslår inte någon maoistisk åtstramning. I dag finns mer än nog av tillgångar och produktiva kapaciteter för att förse varenda människa på jorden med en fullt tillräcklig materiell levnadsstandard. Redan för ett halvt århundrade sedan hade Gandhi rätt när han sa att "det finns mer än tillräckliga tillgångar för människans behov men aldrig tillräckligt för vissa personers girighet". Jag tror inte ens det blir någon särskilt stor teknisk utmaning. Googles Larry Page förutspår att så gott som alla i världen kommer att ha tillgång till internet 2020. Att beräkna mänskliga behov, globala resurser och globala kapaciteter i jordbruk och industri är, tror jag, en ganska alldaglig uppgift för dagens datorer och alla deras algoritmer.

Hur det än blir har vi kommit långt in i vad forskarna kallar "antropocen". Det är inte längre naturen som styr världen. Det är vi. Så om vi när allt kommer till kritan är bara "ett folk på en enda planet" är det dags att vi börjar fatta medvetna och kollektiva beslut om hur vår ekonomiska aktivitet påverkar naturens värld - och jag menar inte "geoingenjörskonst" för vår planet genom att linda in glaciärer i tennfolie för att sakta nedsmältningen medan kapitalismen fortsätter rakt fram som förut och kokar och plundrar planeten.8702_07.jpg

Problemen vi står inför med jordklotets miljö och ekologi kan inte lösas genom individuella val på en marknad. De kräver kollektiv demokratisk reglering av ekonomin så att samhällets, miljöns, andra arters och framtida generationers behov sätts främst. Detta kräver lokal, nationell och global ekonomisk planering för omorganisering av världsekonomin och omplacering av arbete och resurser för att nå detta mål. Och det kräver en ekonomi med full och säker sysselsättning eftersom vi kommer att behöva stänga ExxonMobil och GM och Monsanto och Walmart och så vidare för att rädda världen. Därtill måste vi ge alla friställda arbetare likvärdiga eller bättre jobb eftersom de annars inte skulle stödja det som vi alla måste göra för att rädda oss.

Detta betyder inte alls att vi kommer att behöva nationalisera lokala restauranger, familjejordbruk, jordbruksmarknader, hantverkare, speceriaffärer, bagerier, reparationsverkstäder, arbetarkooperativ och liknande. Småskaliga, självstyrda producenter med enkel tillverkning förstör inte världen. Storskaliga, kapitalistiska, investerarägda storföretag med omättlig ackumulation är de som förstör världen. Så de måste nationaliseras, många stängas, andra minskas, andra ombildas. Men ett ekocialistiskt samhälle bevarar och främjar småskaliga, lokala självstyrda företag eftersom vi kommer att behöva dem; vi kommer faktiskt att vilja ha fler av dem medan dagens kapitalism driver ut dem ur verksamheten överallt.

4. Rationell planering kräver demokrati: omröstning i de stora frågorna

Drivet av sol eller stenkol? Spräcka planeten eller finna en väg bort från fossila bränslen? Dränka världens jordbruk i giftiga pesticider eller återvända till biodynamiskt jordbruk? Allmänna kommunikationer eller privatbilar som huvudinriktning? Låt oss ställa de stora frågorna till omröstning. Ska inte alla ha ett ord med i laget när besluten påverkar dem alla? Är det inte den yttersta meningen med demokrati? Problemet med kapitalismen är att ekonomin aldrig ställs upp till omröstning. Men det skulle behövas. Opinionsundersökningar visar att 57 procent av kineserna anser att miljöskydd borde prioriteras, till och med på bekostnad av ekonomisk tillväxt, och bara 21 procent sätter ekonomin före miljön. Men kineserna får uppenbarligen inte rösta om det eller någonting annat. Opinionsundersökningar visar att amerikaner emot genmanipulerad mat är fler än anhängarna, nästan två mot en, och 82 procent av amerikanerna förordar märkning av genmanipulerad mat. Men amerikanerna får inte rösta om huruvida vi ska ha genmanipulerad mat eller få reda på det. Och varför inte? Styrelser i storföretag röstar om det ska finnas genmanipulerat och alla sorters giftiga kemikalier i vår mat. Det är vi som konsumerar det. Varför skulle vi gå med på detta? Varför har vi ingen talan i dessa beslut? Man måste inte vara expert; företagsstyrelser är inte sammansatta av experter. De består huvudsakligen av större investerare. De diskuterar och röstar om vad de vill göra, hyr sedan experter för att fundera ut hur besluten ska genomföras. Varför kan inte vi göra detta - i mänsklighetens intresse?

Om storföretag och kapitalistiska regeringar inte kan rätta produktionen för det allmännas bästa och ekologisk rationalitet, vilka andra valmöjligheter finns för samhället annat än att på egen hand kollektivt och demokratiskt organisera, planera och styra större delen av produktionen? Vi får skapa demokratiska institutioner som ska planera och styra vår samhälleliga ekonomi. Vi får inrätta planeringsorgan på lokal, regional nationell/kontinental och internationella nivåer. Dessa skulle innehålla inte bara arbetare, de direkta tillverkarna, utan hela grupper av intressenter, konsumenter, jordbrukare, alla. Vi har förebilder: Pariskommunen, de ryska sovjeterna, deltagarplaneringen i Brasilien, La Via Campesina och andra. Direkt demokrati vid basen, delegerad myndighet med rätt att upphäva beslut för planeringsorgan på högre nivå. Vad är det för svårt med detta?8702_08.jpg

Självklart måste vi, som jag argumenterade för ovan, göra mycket mer för att kunna rädda mänskligheten än att bara "reglera" näringslivet. Vi måste helt och hållet omorganisera och omprioritera hela ekonomin, ja hela den globala industrialiserade ekonomin. Detta betyder att inte bara reglera utan att skära ned och stänga resurskrävande och förorenande industrier, flytta bort resurser från dem, starta nya, och så vidare. Detta är jättelika uppgifter, bortom ramarna för även de största storföretagen, till och med för många regeringar. Vem annars skulle därför kunna göra detta utom självorganiserade medborgare i stor skala, hela samhället som agerar samfällt och demokratiskt? Många frågor kan uppenbarligen avgöras lokalt. Andra, som stängning av stenkolsbranschen eller nyinriktning för bilbranschen, kräver planering i stor skala på nationell eller även internationell nivå. Vissa saker, som den globala uppvärmningen, försurningen av haven, avskogningen, kräver vittgående internationell samordning, så gott som global planering. Jag förstår inte varför det inte skulle kunna göras. Vi har FNs klimatkonvention som sammanträder årligen och har uppgiften att reglera utsläppen av växthusgaser. Detta organ misslyckas enbart därför att det saknar tvingande makt. Vi behöver ge det tvingande makt.

5. Demokratin kan bara fungera i ett sammanhang med någorlunda socioekonomisk jämlikhet och social trygghet.

När den store "folkjuristen" och domaren i USAs Supreme Court Louis Brandeis mitt under den stora depressionen sa "Antingen kan vi ha demokrati i detta land eller stora rikedomar samlade i händerna på ett fåtal, men inte bägge på en gång" hade han mer rätt än han visste. I dag har vi den ojämförligt största koncentrationen av rikedomar i historien. Det är därför knappast förvånande att vi har de svagaste och mest korrumperade demokratierna sedan 1800-talet. Om vi vill ha demokrati måste vi avskaffa "de stora rikedomarnas koncentration i händerna på några få". Detta betyder att inte bara privategendom inom produktionsmedlen avskaffas, utan också extrema inkomster, omåttliga löner, stora egendomar och arv. Ty det enda sättet att hindra förvanskning av demokratin är att omöjliggöra materiell vinst på sådan förvanskning - genom att skapa ett samhälle med varken rika eller fattiga, ett samhälle med grundläggande ekonomisk jämlikhet.

Betyder detta att vi alla måste klä oss i blå Maokostymer och äta i kommunala matsalar? Knappast. Mängder av undersökningar (Wilkinson och Pickets Jämlikhetsanden, undersökningar inom brittiska New Economics Foundation och andra) har visat att folk är lyckligare, att det är mindre brottslighet och våld och färre problem med mental ohälsa i samhällen med små inkomstskillnader och med begränsade förmögenhetskoncentrationer. Vi har inte fem planeters resurser som krävs för att hela världen skulle kunna uppleva "den amerikanska drömmen" om oändlig konsumtion. Men vi har mer än tillräckliga tillgångar för att varje människa på jorden skulle kunna få en grundläggande inkomst, med ett bra arbete som ger tillräcklig betalning för ett värdigt liv, med säkert vatten och sanitära anläggningar, bostäder, utbildning och hälsovård, med offentlig samfärdsel - alla de verkliga livsförnödenheter vi behöver. De skulle alla garanteras som rättigheter, vilket de flesta faktiskt stadfästs som i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948.8702_09.jpg

Att befria oss från slitet och släpet med att tillverka onödiga och/eller skadliga varor - de tre fjärdedelar av nuvarande tillverkning i USA som är slöseri och skräp - skulle möjliggöra kortare arbetsdag, att omdefiniera innebörden av levnadsstandard att betyda en livsstil som faktiskt är rikare, men med mindre konsumtion, att förverkliga den rika mänskliga potentialen i stället för att förslösa vårt liv i andefattigt hårt arbete och shoppande. Detta är ekosocialismens frigörelselöfte.

6. Detta är vansinnigt, verklighets- främmande, omöjligt, ogenomförbart.

Kanske. Men vad är alternativet? Det världsomfattande ekologiska sammanbrottet som spökar och sammanbrottet av kulturen till en sorts Bladerunnerdystopi är inte så hypotetiskt som det en gång verkade. Fråga kineserna. Kinas "kapitalistiska mirakel" har redan störtat landet huvudstupa ned i det ekologiska sammanbrott som hotar dra med sig hela jorden. Kinas härskare står varje dag inför hundratals massprotester, ofta våldsamma, runt om i hela landet, mer än hundratusen protester om året, och de vet att de trots polisstatens alla förtryckarinstrument inte för evigt kan hålla locket på.

I dag behöver både vi och kineserna en socialistisk revolution, inte bara för att avskaffa utsugning och alienering, utan för att få det kapitalistiska tågvraket på väg mot ekologiskt sammanbrott att spåra ur innan det kör oss alla över stupet. Som Kina självt visar kommer revolutioner och går. Kapitalismen har kört sitt lopp i trehundra år. Frågan är: Kommer mänskligheten att förhålla sig passiv och låta världen förstöras för att rädda profitsystemet?

Utgången beror i stor utsträckning på om vi inom vänstern kan besvara frågan "Vad är alternativet?" med en övertygande och rimlig version av en eko-socialistisk civilisation - och räkna ut hur vi ska nå dit. Vi har vårt arbete anvisat för oss. Men det som ger den växande eko-socialistiska rörelsen skärpa i denna ideologiska kamp är att kapitalismen inte har någon lösning på den ekologiska krisen, inget sätt att hejda sammanbrottet, ty dess enda svar på alla problem är ännu mer av just den tillväxt som dödar oss. "Historien" sades ha "slutat" med kommunismens fall och kapitalismens seger för två decennier sedan. Ändå är historien i högsta grad levande, och ironiskt nog är det kapitalismen själv som utmanas bredare än någonsin och som befunnits sakna lösningar. I dag lever vi i högsta grad i en av dessa brytpunkter som avgör historiens gång; det är faktiskt ingen överdrift att säga att detta är det allra mest kritiska ögonblicket i mänsklighetens historia. Vi kanske närmar oss i hög fart det ekologiska sammanbrottets avgrund, men möjligheterna att få tågvraket att spåra ur håller på att skapas genom att de växande och allt starkare striderna över hela världen mot förstöring av naturen, mot dammar, mot nedsmutsning, mot överutveckling, mot etablering av kemiska fabriker och kraftverk, mot rovgirig resursutvinning, mot påprackande av genmanipulerade organismer, mot privatisering av återstående allmänningar, vatten och allmännyttiga tjänster och företag, mot kapitalistisk arbetslöshet och social osäkerhet. Vi bärs i dag fram på en svallande våg av nästan samtidigt demokratiskt "uppvaknande" över hela världen, ett nästan globalt massuppror. Denna globala revolt befinner sig fortfarande i sin linda, har fortfarande en osäker framtid, men jag tror att dess radikala demokratiska instinkter är mänsklighetens sista hopp. Låt oss skapa historia! -

Richard Smith är amerikansk ekonomhistoriker, verksam bland annat vid Institute for Policy Research and Development i London. Artikeln publicerades ursprungligen i Real World Economics Review, nr 64. rwer.wordpress.com. Den intresserade hänvisas dit för en fullständig version och för omfattande källhänvisningar.

Översättning från engelska: Lars Lindström

Ett urval andra artiklar av samma författare

Detta är denna författares enda artikel som publicerats på webbplatsen clarte.nu.

Prenumerera!

Innehållet

4/13 Sex teser om mänskligheten