Femton afrikanska stater är små; de täcker inte mer än en procent av kontinentens yta och flera är mindre än Dalarna. Till dem hör Gambia med en historia om slavar, jordnötter och migrantarbetare. Håkan Danielsson samtalar med en gambisk vän.

Det där Burma - var ligger det egentligen?

Det är Alhagie som refererar till samtal han hade som barn vid 70-talets slut i sin hemby på Gambiaflodens västra strand.

Vi är på vår dagliga morgonpromenad på den västafrikanska Atlantkusten, och samtalet har kommit in på hur kolonialmakternas arméer under första och andra världskriget fylldes på med soldater från respektive koloni. Frankrike använde redan under första världskriget västafrikansk kanonmat på de europeiska slagfälten (cirka 135 000), medan britterna begränsade användningen till Afrika självt. Någonting som gjorde bland annat en fullblodsrasist som Winston Churchill indignerad:

"...att vid en tidpunkt när varje man räknas ... Storbritanniens regering var oförmögen att använda sig av denna mäktiga kontinent. ... Nästan 1 000 män - engelsmän, britter, män av vår egen ras - förvandlas till en packe blodiga trasor, varje dygn..." (Churchill i det brittiska underhuset i maj 1916)

Till andra världskriget var politiken ändrad. Gambia, tillsammans med tvångsrekryter från Storbritanniens övriga västafrikanska kolonier, Nigeria, Sierra Leone och Ghana (dåvarande Guldkusten) bidrog på krigsskådeplatser utanför Afrika med 167 000 soldater (enligt BBC närmare en kvarts miljon).

Varav alltså en gambisk bataljon i britternas "81:a artilleridivision" till Burma.

I Alhagies hemby, som i övriga gambiska byar, var förstämningen stor när britternas representanter gjorde räder för att fylla kvoten.

- Jag kommer ihåg byns ende spetälske, som för kanske enda gången i sitt liv bröt ut i glädjedans, medveten att han inte skulle komma ifråga.

Gambia är ett mycket litet afrikanskt land men ändå på många sätt ett mikroprisma; genom Gambia ser man vad som också är framträdande drag hos de flesta andra afrikanska länderna söder om Sahara.

Litenheten - landet kallades redan på självständighetsdagen den osannolika nationen och Newsweek skrev i en dåtida kommentar att "... i en förnuftigare värld skulle Gambia helt enkelt inte ha existerat som en enskild enhet" - innebär att landet varken har befolkning, yta eller andra resurser som ens under mycket gynnsamma omständigheter skulle ha gjort en oberoende utveckling möjlig.

I de koloniala gränsdragningarnas Afrika är det på inget vis unikt. Femton av kontinentens stater upptar tillsammans inte mer än en procent av dess yta; hälften av dem är mindre än Dalarna. Samtidigt har andra stater genom sin jättelika yta och en osannolik etnisk och språklig mångfald en nästan inbyggd politisk instabilitet - Sudan och Zaire är två sådana exempel.

En världsdel för vilken såväl begreppet nation som gräns tidigare saknade innebörd har nu hälften av alla världens instängda, kustlösa nationer och 8 000 mil tidigare inte existerande landgränser, som på 191 ställen skär rakt igenom områden med gemensam kultur, språk, etnisk tillhörighet.

En kväljande stank når oss ibland från den udde som är våra morgonpromenaders bortre gräns. Det är när vinden ligger på från fiskerökerierna i Tanji. Tanji är Gambias största fiskeläge och fiskmarknad och därmed också centrum för landets näst efter jordnötter viktigaste exportinkomst. Men också utskeppningshamn - visar det sig - för många av de unga män som under fältropet Bassa walla bassaha (Barcelona eller helvetet!) i skrangliga båtar försöker ta sig till Europa.

8307_01.jpgGambia.

- Inte bara från Tanji, påpekar Amadou, när vi senare på dagen diskuterar frågan. Det finns en annan plats i hamnen i Banjul (huvudstaden) också, och dessutom går det båtar från Gunjur (samhälle närmare den senegalesiska gränsen).

Han visar oss en ledare i lokaltidningen Daily Observer för några veckor sedan - skriven i omedelbar anslutning till att 226 män återbördats från Libyen efter ett misslyckat försök att nå Lampedusa på Sicilien "bakvägen" genom Sahara (Senegal, Mali, Niger, Libyen):

"Rapporter om gambisk ungdom, som dör i Sahara, som är strandsatta i Nigers gränsstad Agadez eller deporteras från Libyen, dominerar fortfarande nyheterna."

Reaktionerna från EU:s randstater har varit gängse, och sedan mitten av 2010 finns i Tanji ett Spanienfinansierat kontor för "kontroll av olaglig migration" och ett villkorat biståndsavtal mellan de två länderna.

James Island, 2011 omdöpt till Kunta Kinteh, ligger 30 kilometer från Gambiaflodens mynning. Detta var en av ett fyrtiotal stora slavdepåer på den västafrikanska kusten, varifrån uppskattningsvis tio miljoner afrikaner slutade i amerikanskt/västindiskt slaveri medan kanske det tredubbla antalet dog i processen.

När slaveriet avskaffades under 1800-talets första decennium, var de handelshus som fram till dess gjort sina vinster på hanteringen snabba att sadla om. Gambia tilldelades på så vis från 1830-talet den för britterna lukrativa produktionen av jordnötter. Hundra år senare (1938) överskuggade jordnötsodlingarna allt annat jordbruk och stod för 97 procent av exportinkomsterna. Och även om lokalbefolkningen - liksom tidigare, men i mindre skala - försökte odla ris, majs, hirs och sorghum, så tvingades landet importera mat. Gambia, liksom övriga Afrika, fick uppleva den koloniala uppfinningen monokultur.

Just genom sin litenhet och resursfattigdom blir Gambia ett extra tydligt exempel på hur landet, liksom den absoluta majoriteten av länderna söder om Sahara, under kolonialtiden men också efter den formella självständigheten, har förblivit ett bihang till och en mjölkko åt den europeiska och sedermera nordamerikanska kapitalismen. Vare sig det gäller exportgrödeproducerande jordbruksländer eller länder rika på mineral- eller energiresurser, så har de genom århundradena aldrig tillåtits utveckla sin potential till mångsidigt jordbruk, allsidig industri, bygge av välfärdsinstitutioner, självförsörjning och därigenom förutsättningar för reellt politiskt oberoende.

När jag nästa gång träffar Alhagie, har jag varit på bokhandeln Timbookto i Bakau. Det är en av Västafrikas mer välsorterade bokhandlar för engelskspråkig litteratur. Beväpnad med en nyutgåva av Walter Rodneys klassiker från 1972, How Europe underdeveloped Africa, försöker jag mig på en sammanfattning av vad jag lärt mig av våra samtal:

De afrikanska länder som vann sitt nationella oberoende kring 1960 fick en "smekmånad" på en tio, femton år, eller rättare sagt, tilläts under en period leva i illusionen att vara herrar i eget hus. Tillfälligt stabila råvarupriser gav inkomster som tillät en försiktig reformpolitik av politiska ledare som ofta hade hämtat sin politiska skolning i socialdemokratiska och kommunistiska miljöer vid västerländska universitet. I Gambia blev till exempel den Glasgowutbildade veterinären ("det finns inte en ko i Gambia, som inte känner mig") Dawda Jawara under 25 år landsfader. Men redan oljeprishöjningarna 1973 slog hårt, den utdragna torkan i Sahel minskade skördarna, reducerade exportinkomsterna och tvingade fram matimport. De internationella råvarupriserna (särskilt jordnötspriserna) föll när det överskott av jordbruksprodukter som skapats av EUs, USAs och Japans jordbrukssubventioner pressade världsmarknadspriserna.

Till detta kommer skuldsättning, nyliberala strukturella anpassningsprogram med minskade offentliga utgifter, slopade mat- och bränslesubventioner och ökad inflyttning från landsbygden trots snabbt ökande arbetslöshet. Den blygsamma (om ens någon) industrialisering som ägt rum efter självständigheten avstannar, liksom den (i bästa fall) påbörjade effektiviseringen av jordbruket. De snabbt växande städerna blir till centrum för fattigdom och social misär, med en exploderande informell sektor, alltmedan underhållet av en redan bristfällig infrastruktur upphör och grundläggande samhällsfunktioner förfaller.

Så ser det - med få undantag - ut och det kan inga fickor av lyxturism eller fåtaliga överklassreservat dölja. De intellektuella verktygen att analysera och riktigt förstå syftet med och karaktären av investeringar, bistånd, lån och handelsavtal från Väst till Afrika söder om Sahara finns sedan länge. Hos en Kwame Nkrumah, en Walter Rodney, en Adebayo Adedeji eller Samir Amin.

Nytt på Clartébloggen

Ska vi prata med nazister? (Recension)

Dan Israel - 15 november 2017

Ska vi prata med nazister? Så lyder titeln på den bok som Mikael Löfgren och Nätverkstan sammanställt med så gott som samtliga debattinlägg i den diskussion som uppstod efter att Bokmässan beslutat sig för att inte porta Nya Tider. Det är ett föredömligt initiativ, som på ett ytterst konkret sätt...

Läs mer...

De nya Sidenvägarna (Recension)

Hans Isaksson - 31 oktober 2017

Peter Frankopan är chef för Centrum för bysantinska studier vid Oxforduniversitetet. 2012 publicerade han boken ”The first crusade: The call from the east”. Nu är han aktuell med “Sidenvägarna” (The Silk Roads; Sv översättning Peter Handberg 2017; Bonniers; 687 sid). Ett av Jan Myrdals och Gun...

Läs mer...

Till minnet av Eva Ullstadius

Webbredaktionen - 31 oktober 2017

Det senaste numret av Clarté - Hundraåringen som försvann; Ett tema om den ryska revolutionen - är tillägnat Eva Ullstadius. Just denna utgåva av tidskriften har blivit mycket efterfrågad och uppskattad. Därför är det en extra stor glädje att numret är dedicerat till en person som starkt trott på och...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 2/17 Makten bakom orden

Bildtext

Robotar och alienation

Johan Alfonsson - 17 juli 2017

Skyll inte på tekniken - det är kapitalismen som spökar. På World Economic Forums årliga möte i...

Läs mer...

Bildtext

Två texter

Cecilia Persson - 17 juli 2017

Proletär poesi i dialog med det akademiska Förhindrade åtgärder

Läs mer...

Bildtext

Formulär-språket håller oss fångna

Anna-Malin Karlsson - 17 juli 2017

Det skrivs mer än någonsin tidigare på våra arbetsplatser i form av blanketter, formulär och...

Läs mer...