Angola

 Dela länken
FaceBook  Twitter  

Vilket land hade världens högsta tillväxt under 2000-talets första årtionde? Angola. Det är nästan helt och hållet en fråga om olja; närmare hälften av den går till Kina och en fjärdedel till USA. Men två tredjedelar av angolanerna är utfattiga.

Mellan år 2000 och 2010 var tillväxten i Angola den högsta i världen.1 I huvudstaden Luanda kan det hypermoderna, senkapitalistiska samhället beskådas med blotta ögat, den ekonomiska tillväxten avspeglar sig i nybyggnation och de senaste bilmodellerna på gatorna. Angolas starka ekonomiska expansion efter inbördeskrigets slut 2002 har bidragit till ett stabilt inflöde av kvalificerad arbetskraft från den tidigare kolonialmakten Portugal. I Portugal krisar ekonomin och arbetslösheten är stor, men i Angola finns det möjligheter att tjäna pengar och leva gott för den som är till exempel ingenjör eller arkitekt.

Trots denna framgångssaga i tillväxtsiffror och landets oerhörda naturtillgångar är fattigdomen i Angola slående. Officiell statistik är bristfällig, men FN-organet IFAD uppskattade år 2001 att drygt 68 procent av angolanerna levde på mindre än 1,68 US-dollar om dagen. På landsbygden kunde denna siffra vara så hög som 94 procent.2

Det är ingen tillfällighet. Denna utarmning orsakas och cementeras av samma satellitkapitalistiska förhållande som skapat förutsättningar för Luandas burgna grindsamhällen. Fattigdomssiffrorna uppskattas ligga kvar på ungefär samma nivåer som vid inbördeskrigets slut 2002.3 Ett helt decennium av "högst tillväxt i världen" har följaktligen inte kommit de fattigare befolkningsskikten till del. Föreställningen att elitens överflöd och lyxkonsumtion med tiden kommer lyfta det övriga samhället likt flödet i en champagnepyramid saknar belägg.

Angola inledde sin väpnade kamp för självständighet år 1961. Kriget mot Portugal utmynnade i slutlig frigörelse 1975. Det har beskrivits som det blodigaste upproret någonsin mot en kolonialmakt i Afrika söder om Sahara. Tre befrielserörelser, MPLA, UNITA och FNLA hade bekämpat kolonialmakten. Angolanerna uppfattade sig i princip vara uppdelade i motsvarande grad i dessa tre grupper som skildes sig åt socialt, etniskt, geografiskt och ideologiskt. Vid självständigheten hade den största politiska kraften, det marxistiskt inspirerade MPLA, störst stöd i områdena kring huvudstaden Luanda och backades upp av Sovjetunionen och Kuba. Den andra kraften, UNITA, etablerade vad man kallade en "socialdemokratisk" regering i Angolas andra stad Huambo på det angolanska höglandet. Den tredje aktören var FNLA som etablerade sitt ledarskap i Ambriz, i landets norra del. USA, dåvarande Zaïre och Sydafrika stödde UNITA och FNLA. Sydafrika invanderade Angola 1975, medan bland annat Kuba bidrog med soldater till MPLA. Sydafrika drog sig tillbaka 1980 men UNITA fortsatte dominera vissa områden som rebellrörelse. Vare sig Sovjetunionens sammanbrott eller apartheidsystemets fall i Sydafrika 1994 raderade partipolitiken som variabel i Angolas sociala och politiska dynamik.

Det var först när UNITA-ledaren Jonathan Savimbi avled 2002 som en mer varaktig väg mot stabilitet kunde åstadkommas. Man ska dock vara varsam med att enskilt peka ut ideologi, eller för den delen oljeresursena, historiska personligheter såsom Savimbi eller etniska motsättningar som huvudsaklig variabel till Angolas nuvarande dilemman. I sin bok Rebels and Robbers: Violence in Post-Colonial Angola (2007) redogör Assis Malaquias för Angolas utveckling efter självständigheten. Den fria statsbildningen Angola hade 1975 låg legitimitet hos befolkningen som uppfattade sig som etniskt delad. Våld blev en legitim väg för att skaffa sig makt över territorium och tillgångar.8306_01.jpg

Allt har dock två sidor. Inbördeskriget har orsakat ofattbart lidande men det har också skapat beröringspunkter mellan människor. På ett mer konkret plan har det stora antalet internflyktingar från alla etniska grupper och våldsdynamiken i samhället bidragit till att etablera en nationalkänsla. Detta gjorde att MPLA slutligen kunde vinna förstaplatsen efter inbördeskrigets avslut 2002. Det var den enda politiska rörelse som inte i huvudsak bars upp av idéer om etnicitet utan innehöll ett någorlunda inkluderande tänkande kring medborgarskap och folkets relation till statsmakten. Genom inbördeskrigets slut fick således den angolanska staten den legitimitet den hade saknat vid självständigheten 1975. Från ett marxistiskt perspektiv kan man se detta som ett uttryck för dialektisk samhällsutveckling i en socialhistorisk kontext fylld av svåra motsättningar.

De närmare trettio åren av konflikt har gjort att inhemska eliter, såväl MPLA-företrädare som tidigare elitskikt inom UNITA-styrkorna, i lugn och ro kunnat tillägna sig frukterna av landets naturtillgångar. I allra högsta grad är detta en utveckling som fortsatt trots att fred infunnit sig på ytan. Decennier av korruption och kleptokratisk kultur har satt sina spår. Man brukade tidigare tala om "Bermudatriangeln", en dynamik där miljarder av US-dollar årligen förflyttades mellan det statliga oljebolaget SONANGOL, centralbanken och presidentpalatset.

Angola gick med i OPEC 2007 och har tidvis passerat Nigeria som Afrikas största oljeproducent. Hela 95,9 procent av landets export år 2010 utgjordes av råolja och 1, 8 procent av diamanter. Råvarusektorn är således helt dominerande. För närvarande är Kina den främsta destinationen för 43,8 procent av Angolas export, därefter kommer USA med 23, 6 procent. Däremot dominerar USA och EU-länder koncessionsrättigheterna till oljefälten. BNP-tillväxten har legat över 10 procent per år sedan 2006. Förutom oljan är det diamanter som utgör en stor del av exporten4.8306_02.jpg

Efter att ha dominerats av kolonialmakten Portugal slets Angola itu av närmare tre decenniers inbördes konflikt. Idag råder ett på ytan lugnt tillstånd men postkoloniala övergrepp, såväl direkt observerbara som strukturella, riskerar att orsaka bekymmer, trots den teoretiska potentialen av att ha stora oljeexportintäkter. För, som bekant, när det regnar välling tenderar den fattige att inte ha någon sked.

Noter

  1. Utrikesdepartementet, Angola, regeringen.se .
  2. Rural Poverty, Angola, ruralpovertyportal.org .
  3. Hanson, Stephanie: Angola's Political and Economic Development, cfr.org/economics .
  4. Hanson, Stephanie: Angola's Political and Economic Development, cfr.org/economics ; Zhao, Shelly: The China-Angola Partnership: A Case Study of China's Oil Relations in Afria.

Innehållet

4/12 Stickprov Afrika