För bara några år sedan beskrevs Afrika i borgerliga medier som en förlorad världsdel. Förnumstiga liberaler förklarade att "risken" var överhängande att västvärldens kapitalister skulle sluta intressera sig för kontinenten, som därmed riskerade att fastna i "självförvållad" fattigdom och stagnation. I dag har borgarpressen svängt 180 grader. Afrika utmålas som en dynamisk del av den tredje värld som med Kina och övriga så kallade BRIC-länder i spetsen ska dra världskapitalismen ur dess nuvarande stagnation. Vilken är verkligheten bakom dessa förhoppningar?

Efter att i årtionden ha hankat sig fram på nivåer kring en eller ett par procent har Afrikas genomsnittliga tillväxttakt ökat till omkring fem procent per år under 2000-talet. Under samma tidsperiod var sex av världens tio snabbast växande länder afrikanska. Orsakerna är flera.

Råvaror som gas, olja, mineraler, guld och ädelstenar står fortfarande för mer än hälften av Afrikas export. Under de senaste åren har priserna på dessa råvaror ökat dramatiskt. Å andra sidan står de icke råvarubaserade sektorerna för mer än 75 procent av Afrikas tillväxt. Särskilt byggnadsindustrin (bostäder och infrastruktur) och banksektorn expanderar snabbt. Spännvidden exemplifieras av två av de senaste årens mest snabbväxande stater, Angola och Etiopien. I Angola är oljesektorn den avgörande faktorn bakom tillväxten, i Etiopien jordbruket och prisstegringar på kaffe och bomull. Men snabbast i Etiopien växer servicesektorn och den tillverkningsindustri, främst sko- och textilindustri, som asiatiska företag har utlokaliserat dit.

En annan orsak till - och samtidigt delvis en följd av - denna utveckling är radikalt förbättrade statsfinanser och andra makroekonomiska data. Inflationen, som i mitten på 1990-talet låg på över 30 procent per år, har sjunkit till mellan tio och fem procent under 2000-talet. Statsskuldens del av BNP har under samma tidsperiod sjunkit från nära 100 till omkring 35 procent i genomsnitt. Det är siffror som ligger långt under vad de skuldsatta industriländerna i västvärlden kan uppvisa.

8302_01.jpgAfrika växer och utvecklas. Varthän?

Det ökande inflödet av utländskt kapital har också bidragit. En del kommer ifrån väst, men Kina står för en större andel. Om man bortser från köp av statsobligationer, så investerar Kina i dag mer i Afrika än i USA och Europa. En stor del av investeringarna går till råvaruutvinning och infrastruktur. Sydafrika har också ökat sina investeringar i andra afrikanska länder.

Förutom dessa ekonomiska orsaker finns politiska grunder till Afrikas positiva ekonomiska utveckling. Antalet väpnade konflikter har sjunkit, samtidigt som många afrikanska länder är stabilare än tidigare. Antalet demokratier har också ökat betydligt.

Som en följd av den starka ekonomiska utvecklingen har inkomster och levnadsstandard ökat för breda skikt. År 2010 beräknades 313 miljoner av Afrikas drygt en miljard innevånare tillhöra medelklassen, med en årsinkomst på över 3900 dollar (jämfört med 196 miljoner år 2000). Eftersom dessa skikt har pengar över till annat än livsmedel växer marknaderna för konsumtionsvaror snabbt. Detaljhandeln ökar med åtta procent per år (tre gånger snabbare än genomsnittet i OECD), och Afrika är idag världens snabbast växande marknad för mobiltelefoni med cirka 650 miljoner abonnemang. Kenyas huvudstad, Nairobi, håller på att utvecklas till ett centrum för utveckling av nya it- och mobiltelefonibaserade tjänster.

Å andra sidan är Afrika fortfarande en av världens fattigaste regioner och den näst mest ojämlika, efter Latinamerika. Den ökande tillväxten har hittills inte lett till att ojämlikheten har minskat generellt sett. Antalet fattiga som lever på mindre än en USA-dollar per dag har ökat och är i dag 290 miljoner. År 2010 fanns sex av världens tio mest ojämlika länder i Afrika. Största skillnaderna finns i södra Afrika.

Förutom med råvaruboomen brukar borgerliga ekonomer och statsvetare förklara Afrikas tillväxt med framväxten av regimer som anses präglade av "good governance", det vill säga de har liberaliserat ekonomin och är allmänt västvänliga. Men är verkligen frisläppta marknadskrafter och de stigande råvarupriserna förklaringen? Då är det märkligt att kontinentens kanske mest nyliberala ekonomi, det råvarurika Sydafrika, är ett av de afrikanska länder som har lägst tillväxt. Medan det råvarufattiga Etiopien, som har sin förebild i Sydkoreas hårt reglerade statskapitalism, uppvisar siffror som ligger kring sju procent.

Kina, Sydkorea och andra asiatiska så kallade tillväxtunder utmärks av statligt reglerade marknader och - åtminstone i ett uppbyggnadsskede - skydd för hemmamarknaden. På så sätt har man kunnat släppa in utländskt kapital och handla med omvärlden på sina egna villkor. Vilken väg Afrikas stater väljer är för tidigt att sia om. Men valet kommer att vara en av de faktorer som bestämmer deras framtid.

En annan är råvaruprisernas utveckling. Trots att råvarusektorn "bara" står för cirka 25 procent av Afrikas tillväxt är dess betydelse troligen större. Vi vet inte hur mycket av byggnadsindustrins och andra icke råvarubaserade sektorers tillväxt som beror på råvarutvinningens expansion. Men vi vet att råvaruprisernas utveckling till stor del bestäms av utvecklingen i Kina. Som i sin tur är beroende av marknaderna i USA och Europa, dit stordelen av Kinas export går. Graden av detta beroende är omtvistad, men är den så stor som pessimisterna anser, kan problemen växa också för det afrikanska tillväxtundret.

Under de närmaste femton åren beräknas Afrikas befolkning öka med 500 miljoner. En fjärdedel av världens ungdomar kommer då att finnas i Afrika. I dag är 66 procent av kontinentens unga utan arbete. 80 procent av alla som arbetar gör det i den informella sektorn, och många unga tvingas söka sig som migrantarbetare till de sämsta jobben i Europa och USA Den verkliga utmaningen för Afrikas stater består i att skapa arbeten för alla dessa människor. Hur väl lyckas man lösa det problemet? Svaret på frågan kommer att visa om Afrikas uppgång i början av 2000-talet bara är kortvarigt framdriven av stigande råvarupriser eller början på en allsidig och långvarig utveckling av sydostasiatiskt slag.

Råvarorna har alltid varit navet i imperialistländernas intresse för Afrika. Dessutom är länderna söder om Sahara mer än någon annan del av världen utsatta för land-grabbing: företag och statliga institutioner från Kina, Mellanöstern, Tysklannd, Sverige och andra länder köper upp enorma landområden för livsmedelsproduktion eller skogsbruk för export.

De senaste årens ekonomiska uppgång spär ytterligare på intresset. Därför försöker USA och Europa stärka sitt inflytande och sin militära närvaro. Libyenkriget 2011 är det påtagligaste exemplet, Frankrikes intervention i Mali det senaste. Kinas inträde på scenen innebär något radikalt nytt i imperialisternas kamp om Afrika. Oavsett hur man ska karakterisera Kina, så är dess ekonomiska investeringar i Afrika och det ökande inflytande som följer med dem en faktor i denna kamp.

Bakom de motstridiga tendenser som präglar Afrikas ekonomiska och politiska verklighet rasar varje dag klasskampen. Den kan vara synlig som strejker och upplopp, eller knappt synlig alls. Men den finns där alltid. Och på sikt bestämmer den Afrikas framtid. Den mest utvecklade klasskampen förs idag i kontinentens mest utvecklade land; i Sydafrika har gruvarbetare och lantarbetare gått till storms mot svältlöner och olidliga villkor. I stater som Nigeria och i området strax söder om Sahara ökar den så kallade terrorismen. Utbredd fattigdom och utbredd arbetslöshet får många unga att i desperation sluta sig till Boko Haram och liknande rörelser.

I detta nummer av Clarté granskar vi den motsägelsefulla afrikanska verkligheten med några stickprov, framför allt i det subsahariska Afrika, en kontinent långt större och mer variationsrik än Europa. Vi kan därför bara göra några snabba översikter och nedslag, och ställa frågor vi tror är centrala. Afrikas framtid är oviss, men vi hoppas att artiklarna i detta nummer ska hjälpa läsarna att bättre förstå den.

Nytt på Clartébloggen

Petrograd 18 juni 1917

St Petersburg, 18 juni 1917

Benny Andersson - 17 juni 2017

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser...

Läs mer...

Svar till: "Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?"

Olle Josephson - 7 juni 2017

Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all...

Läs mer...

Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?

Bengt Håkansson - 5 juni 2017

Hur ska vi ta ställning politiskt? Vad är rätt och vad är fel för oss som anser oss vara socialister? Vilka vägar leder framåt och vilka är återvändsgränder? Finns det alls något att hålla sig till eller är det upp till vara och en att göra goda gärningar och hoppas på att den ackumulerade...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Nationalstaten död? Men den rör ju på sig!

Daniel Hedlund - 29 december 2016

Det sägs att nationalstaten är överspelad och att kapitalisterna har blivit globalister. Tvärtom,...

Läs mer...

Bildtext

Ledare - Reepalus linje 2

Mikael Nyberg - 29 december 2016

En bekant hamnade bredvid en höjdare från Wall Street vid en middag i New York. De kom in på de...

Läs mer...

Bildtext

En professor retuscherar historien

Magnus Göransson - 29 december 2016

I 2010-talets politiska klimat ska 1900-talshistorien helst beskrivas som en strid mellan liberal...

Läs mer...