Vi behöver inte nationalekonomin

 Dela länken
FaceBook  Twitter  

Vänstern behöver teorier om ekonomi. Men den behöver inte nationalekonomi. Nationalekonomin utgår från en borgerlig världsbild. Det är ingen neutral vetenskap som med några handgrepp kan användas för radikala syften. Antologin Nationalekonomi för vänstern är därför till föga hjälp för den som vill förstå världen, skriver Nima Djohari-Tamouri och Dave Zachariah.

Det finns inget så praktiskt som en bra teori", skrev den tysk-amerikanske socialpsykologen Kurt Lewin. Det var således ingen slump att den socialistiska arbetarrörelsens förgrundsfigurer tog studiet av "politisk ekonomi" på allvar. Utan arbetarrörelsens politiska ekonomi är det omöjligt att formulera arbetarrörelsens politiska program. Den behöver ett sammanhängande sätt att förstå och begreppsliggöra hur den föränderliga reproduktionen av samhället formar dess handlingsutrymme. Den behöver också idéer och verktyg för att organisera en alternativ ekonomi. Det är ett nödvändigt, om än otillräckligt, villkor om rörelsen har som mål att åstadkomma en fördelaktig samhällsförändring.

"Politisk ekonomi" var en gång i tiden namnet på studiet av ekonomiska förhållanden hos stater (vilket ligger bakom ordet ''politisk''). Det var något annat än den etablerade nationalekonomin, som dominerat offentlig diskussion om samhällsekonomin sedan slutet av 1800-talet. Den tenderade att formalisera matematiska modeller av teorier, men som John Maynard Keynes noterade redan på 1930-talet var dess yrkesutövare "uppenbarligen oberörda av bristen på överrensstämmelse mellan resultaten av deras teorier och observationer." Det är en tragedi som har återupprepats som fars sedan dess.

Det är med viss ambivalens man öppnar en bok betitlad Nationalekonomi för vänstern (Kata förlag 2011). Å ena sidan hoppas man att den ska bidra till att återställa ekonomins centrala teoretiska position inom vänstern. Å andra sidan oroas man för att den ska upprepa nationalekonomins brister. Det är en disciplin som reproducerar kapitalismens ideologiska prästerskap, en kader som med sin akademiska prestige kan sätta ramarna för vilken politik som anses vara legitim. Bokens redaktör, Peter Gerlach, är medveten om vad han kallar en "ideologisk slagsida" hos nationalekonomin och citerar August Strindbergs koncisa sammanfattning av den som "en vetenskap uppfunnen av överklassen för att komma åt frukten av underklassens arbete."

I bokens tolv kapitel behandlas en rad ämnen - från externaliteter till finanskriser - relativt ytligt, och den fungerar som bäst som en introduktion. Varje kapitel avslutas med referens till nationalekonomisk litteratur i det behandlade ämnet. Särskilt Marika Lindgren Åsbrinks kapitel om arbetslöshet och jämlikhet fungerar bra i detta syfte. Kapitlet om informationsassymmetri av Peter Gerlach visar på ett förtjänstfull sätt varför privatisering av t.ex. sjukvård och bilprovning skapar en dynamik som slösar med samhällets resurser. För nybörjare kan de spelteoretiska exemplen ge träning i att tänka konsekvent kring strukturella begränsningar och dilemman hos aktörer.7913_01.jpg

Men levererar boken undertitelns utlovade "teori för jämlikhet och välfärd" trots den relativt ytliga behandlingen? Tyvärr träffar den långt ifrån sitt mål, och en grundläggande orsak till detta kan utrönas redan i introduktionskapitlet. Enligt Gerlach är nationalekonomins "ideologiska slagsida" en historisk tillfällighet, den skulle "lika gärna leda till slutsatser som traditionellt anses vara till vänster som till slutsatser som traditionellt anses vara höger" (s.12). Han citerar filosofen David Humes påpekande att man aldrig kan härleda ett bör från ett är. Men invänder också att vad som bör göras är beroende av vad som är.

Här uppstår grundproblemet i bokens utgångspunkt. Föreställningen är att med nationalekonomins metoder kan vi upptäcka hur saker förhåller sig, och sedan kan vi tillämpa den "ideologiska slagsida" vi själva föredrar för att dra politiska slutsatser. Detta resonemang grundar sig på en bristfällig teori om ideologi och en okritisk reflektion över nationalekonomins utgångspunkter.

I den althusserianska teorin är ideologi det medium genom vilket människor lever och uppfattar sin tillvaro som sociala aktörer. Det är alltså inget människor kan stiga "ut ur" utan är det som utgör våra världsuppfattningar i vid mening, genom att säga till oss vad som är bra, eftersträvansvärt och dess motsatser; vad som existerar/inte existerar; och vad som är möjligt/omöjligt. Ideologier reproduceras genom handlingar som bekräftar eller sanktionerar i linje med respektive världsuppfattningar. Dagens Nyheter är således en liberal ideologisk apparat inte därför att den har en politiskt liberal ledarsida, utan därför att dess val av ord, artiklar, reportage, infallsvinklar, frågeställningar och utformning bekräftar en världsuppfattning som begreppsliggörs i liberalismens termer. Därigenom sätter den också sina ramar för vad som uppfattas vara möjligt, rimligt, eftersträvansvärt etc.

Men varför skulle nationalekonomins ideologiska effekter vara mer politiskt bundna än medicinsk praktik eller hållfasthetsanalys av material? (s.7) Det är lätt att tro att den delar samma ställning som t.ex. fysik eftersom den utger sig för att studera hushållningen av begränsade resurser och dess dynamik. Produktionssystemet sätter trots allt fundamentala begränsningar för handlingsmöjligheterna under en given tidsperiod i en ekonomi, och dessa kan studeras som vilket fysiskt system som helst. Men nationalekonomins studieobjekt är inte produktionssystemets kapacitet utan hur resurserna produceras och fördelas av aktörer.

Nationalekonomin grundar sig på en filosofisk doktrin kallad "metodologisk individualism" (s.22) i vilken alla sociala fenomen enbart förklaras i termer av individer och deras egenskaper, mål och uppfattningar. Det är genom nationalekonomins grundläggande teoretiska apparat som den begreppsliggör samhället i borgerlighetens termer. Samhällsfenomen och historiska processer bryts ner till atomiserade individer. Lönearbetare, kapitalägare och stater låsta i strukturella relationer, med föränderlig kapacitet att agera, försvinner till förmån för konsumenter, hushåll och företag i olika spel på en marknad. Den kapitalistiska ekonomins skenbara uppdelning mellan "ekonomi" och "politik" återskapas här genom att staten får en instrumentell roll som förser aktörerna med ett juridiskt system och kan därmed justera "spelreglerna" om det bara finns "politisk vilja".7913_02.jpg

Alla sätt att göra teorin mer sofistikerad är bara korrektioner av denna grundläggande modell. Begrepp som "imperfekt konkurrens" och "snedvriden marknad" antyder alla att utgångspunkten är existensen av en "normal marknad med perfekt konkurrens". Lika så tenderar begreppet "optimalitet" dyka upp utan någon vidare reflektion om vad det är man optimerar, dvs. vad det är för kvantitet som man "gör så bra som möjligt". Således kan läsaren stöta på lustigt nyspråk som att ge bankerna "incitament som är mer samhällsekonomiskt optimala" (s.188). Hur man nu lyckas att göra något bättre än det som är optimalt lämnas åt läsaren att lista ut.

I detta kapitel om finanskriser framträder också bokens tveksamma bidrag till ett vänsterpolitiskt projekt. Författarna Ola Pettersson och Karl Wallentin påpekar riktigt att i en avancerad ekonomi krävs ett kreditförsörjningssystem - likt övrig infrastruktur - för att koppla ihop sparande, konsumtion och investeringar. Men givet finanssystemets inbyggda instabilitet och finanskapitalens makt är det överraskande att författarna över huvud taget inte diskuterar olika offentliga eller gemensamma ägandeformer av sektorn som skulle vara en progressiv utveckling ut ur kapitalismen. I stället får vi nöja oss med att acceptera finanskriser för resten av mänsklighetens historia och försöka minimera deras frekvens och skada med ett offentligt regelverk.7913_03.png

Ägandestrukturer förstås över huvud taget inte som klassrelationeras juridiska form; hela problematiken reduceras från en maktfråga till en konsumentfråga (s.73). I en ideal kapitalistisk ekonomi med vinstmaximerande säljare och "nyttomaximerande" köpare, menar Dany Kessel och Per Sonnerby, är det "svårt att argumentera för att ett eller några av företagen på marknaden skulle må bättre av att ägas gemensamt" (p.74). Sedan när var företagens "välmående" ett mål i ett vänsterprojekt? Om målet är avskaffandet av ojämlikhetens reproduktion för att möjliggöra individernas fria utveckling, borde ägandefrågan rimligtvis stå i förhållande till detta? Men genomgripande samhällsomvandling på den reformistiska vägen - vad man skulle kunna förvänta sig av en bok skriven av socialdemokrater - finns inte ens som vision. Detta är den sköna gråa värld som nationalekonomins ideologi har att erbjuda.

Den etablerade nationalekonomin använder sig av begrepp som pris, lön, vinst, kapital, men är inte grundad i en historisk analys av hur de uppkom i och med det kapitalistiska sättet att organisera samhällen. Den utger sig för att studera fördelningen av resurser men erbjuder ingen förklaring till hur dessa blev så ojämlikt fördelade till att börja med. I stället byggs teori på grunden av ett förevigande av kapitalismen som det naturliga och mest rationella samhällstillståndet. Den tar sin utgångspunkt och är konstruerad i förförståelse och frågeställningar som inte tillhör den socialistiska arbetarrörelsen utan det industriella kapitalet och senare det finansiella kapitalets representanter.

Arbetarrörelsens politiska ekonomi börjar istället med en historieuppfattning som först formulerades av Marx, och som sedan dess utvecklats av en rad människor, från Rosa Luxemburg till Robert Brenner: Samhällen är strukturer av mänskliga relationer som är organiserade kring behoven för materiell överlevnad. Det särskilda sätt på vilket människorna har organiserat arbetet och utvinningen av ett ekonomiskt överskott bestämmer samhällets möjliga utvecklingsmönster och uppdelning av befolkningen i klasser och följaktligen deras livschanser, handlingsmöjligheter, världsuppfattningar och konflikter. Kapitalismen är bara ett särskilt sätt att utvinna merarbete, med sina särskilda mönster.7913_04.jpg

Nationalekonomin uppfattar vinsten som belöningen för investerat kapital, medan arbetarrörelsen en gång såg det som ett historiskt sätt att utvinna merarbete från en klass av lönearbetare. Nationalekonomin antar kapitalismens klassuppdelning som något evigt och rationellt, medan arbetarrörelsen såg den som en historiskt övergående samhällsordning där det rationella var att ersätta den med en alternativ ordning baserat på gemensamt ägande och utvinnande av merarbetet. Detta var inget annat än sunt förnuft i en period av världskrig och global stagnation, och borde vara så i en ljuset av den ekologiskt ohållbara utvecklingen och ännu en destruktiv global kapitalistisk kris.

Med andra ord behöver vänstern inte nationalekonomin. Den behöver en teori om ekonomiska aktörers relationer, strukturella kapaciteter och deras dynamik. Den behöver människor som Michal Kalecki och Leonid Kantorovich eller David Harvey och Rudolf Meidner, det vill säga intellektuella som analyserar kapitalismen som ett historiskt system och som har idéer och verktyg för att organisera en alternativ ekonomi. Den behöver kort sagt en politisk ekonomi. Tyvärr erbjuder inte denna bok det.

Nationalekonomi för vänstern

Teorier för jämlikhet och välfärd

Red. Peter Gerlach

Kata förlag 2011

Ett urval andra artiklar av samma författare

Detta är denna författares enda artikel som publicerats på webbplatsen clarte.nu.

Innehållet

4/11 Krisen | Mod & missmod