Eija Hetekivi Olsson kan placeras i den arbetarlitterära traditionen. I valet av motiv har hennes debutbok stora likheter med andra nyare uppväxtskildringar. Men den har sitt alldeles särskilda uttryck, förklarar Magnus Nilsson.

Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland handlar om en flickas mellan- och högstadieår i Gårdsten och Bergsjön. Genom denna flicka - Miira - får läsaren möta en värld där en tjej ska känna sig fin om en kille vill pilla, där barn med finskt påbrå ska skolas till invandrare i segregerade skolor, där förorterna ligger ljusår från innerstan och där man vet precis hur många timmars trappstädning det krävs för att finansiera en språkresa eller betala av ett lån på IKEA.

Innehållsligt finns det alltså stora likheter mellan Ingenbarnsland och flera andra samhällsskildrande uppväxtskildringar från senare år, som Lena Anderssons Var det bra så?, Susanna Alakoskis Svinalängorna, Åsa Linderborgs Mig äger ingen och Hassan Loo Sattarvandis Still ochBelägring. Men det mest intressanta med Hetekivi Olssons bok är inte vad den handlar om, utan hur den presenterar en bild av den värld där Miira växer upp.

I Ingenbarnsland är perspektivet genomgående huvudpersonens. Berättelsen om Miiras uppväxt filtreras konsekvent genom hennes medvetande och hennes språk. Och detta medvetande och detta språk är i allra högsta grad säregna.

För det första är Miira en rebell som vägrar att acceptera rådande normer. Om en kille i skolan pillar på henne får han stryk, alldeles oavsett vilka konsekvenser detta får för lärarnas omdömen om henne. Och om banken snor ens pengar (genom att ta ut ränta på lån som man behöver för att man är fattig) har man enligt henne all rätt i världen att stjäla tillbaka dem från "de rika".

7911_01.jpgEija Hetekivi Olssons debutbok är ett betydande litterärt konstverk, skriver Magnus Nilsson. Bild: Ola Kjelbye.

För det andra präglas Miiras berättande i allra högsta grad av uppmärksamhet på det som ibland kallas "språkets materialitet". I stället för att använda ord som fönster mot omvärlden undersöker hon hur de låter, och näst intill varje mening är späckad med rim och intressanta rytmer. När hon bankar skiten ur en pillande kille vrider sig hans vinterbleka och vaxgula ansikte exempelvis vrickat och våldsamt. Och ordet fika hör för Miira självklart samman med fikus

Berättandet i Ingenbarnsland är alltså subjektivt. Men denna subjektivitet är inte abstrakt. Miiras bild av världen är nämligen framför allt en projektion av en social position och en politisk vision. Hennes berättelse är berättad underifrån, av någon som vägrar vara underordnad. Och därigenom synliggörs och kritiseras de maktförhållanden som präglar det samhälle i vilket Miira lever.

Det är med utgångspunkt i detta sätt att berätta som Ingenbarnsland kan kopplas samman med Anderssons, Alakoskis, Linderborgs och Sattarvandis romaner, och för den delen med klassiska arbetarlitterära verk som Ivar Lo-Johanssons Godnatt, jord och Moa Martinsons Mor gifter sig. Radikala författare inom och utom den arbetarlitterära traditionen har i allmänhet varit medvetna om att deras särart ligger just i deras perspektiv på världen, och detta har ofta tematiserats i deras verk.

Hetekivi Olsson ställer i Ingenbarnsland denna estetik på sin spets. Resultatet har blivit en roman där ideologi och estetik närmast smälter samman, och den måste betraktas som ett betydande litterärt konstverk.

Nytt på Clartébloggen

Lenins teori om imperialismen och prognoserna om framtiden. Svar till Peter Sundborg, del två

Benny Andersson - 10 december 2017

Jag fick min politiska skolning på 1970-talet, då myten om de ofelbara ”stora” låg tåg tung över vänsterns smågrupper. En myt som måste ha fått den balsamerade Lenin att vrida sig i sin sarkofag. Alla som besvärat sig med att sätta sig in i Lenins gärning, slås av hans osentimentala och jordnära...

Läs mer...

Rapport från Café Clarté: Om betydelsen av 1917 för 2000-talets socialister

Magnus Göransson - 8 december 2017

Shabane Barot talade på café Clarté i Stockholm i tisdags (5 december), om betydelsen av 1917 för 2000-talets socialister. Det är, i alla fall i Stockholm, framförallt 1968-vänsterns politiska organisationer av olika schatteringar som uppmärksammat 1917. Shabane, som kommer från den autonoma...

Läs mer...

Stoppa det orättvisa drevet mot Ebba Busch Thor

Dan Israel - 8 december 2017

Det pågår ett orättvist drev mot Ebba Busch Thor, i vilket kristdemokraternas partiledare framställs som en okunnig produkt av en Livets Ord-friskola. I själva verket försökte Busch Thor på ett diskret sätt avfärda de författare och böcker som inte bör ingå i en svensk kanon. Avsikten med en sådan är...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 2/17 Makten bakom orden

Bildtext

Krönika

Ottilia Thorsson - 17 juli 2017

I en något sliten Volvo är jag på väg mot min högstadieskola, jag är 15 år och pappa skjutsar mig...

Läs mer...

Bildtext

Varken AD eller riksdag stoppar hyvlingen

Erik Bohman - 17 juli 2017

I november beslutade Arbetsdomstolen (AD) att så kallade hyvlingar inte är att betrakta som...

Läs mer...

Bildtext

Mellanöstern, juni 2017

Mathias Cederholm - 17 juli 2017

Efter några månader med Trump förefaller världen börja vrida sig i nya riktningar, utom i...

Läs mer...