Eija Hetekivi Olsson kan placeras i den arbetarlitterära traditionen. I valet av motiv har hennes debutbok stora likheter med andra nyare uppväxtskildringar. Men den har sitt alldeles särskilda uttryck, förklarar Magnus Nilsson.

Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland handlar om en flickas mellan- och högstadieår i Gårdsten och Bergsjön. Genom denna flicka - Miira - får läsaren möta en värld där en tjej ska känna sig fin om en kille vill pilla, där barn med finskt påbrå ska skolas till invandrare i segregerade skolor, där förorterna ligger ljusår från innerstan och där man vet precis hur många timmars trappstädning det krävs för att finansiera en språkresa eller betala av ett lån på IKEA.

Innehållsligt finns det alltså stora likheter mellan Ingenbarnsland och flera andra samhällsskildrande uppväxtskildringar från senare år, som Lena Anderssons Var det bra så?, Susanna Alakoskis Svinalängorna, Åsa Linderborgs Mig äger ingen och Hassan Loo Sattarvandis Still ochBelägring. Men det mest intressanta med Hetekivi Olssons bok är inte vad den handlar om, utan hur den presenterar en bild av den värld där Miira växer upp.

I Ingenbarnsland är perspektivet genomgående huvudpersonens. Berättelsen om Miiras uppväxt filtreras konsekvent genom hennes medvetande och hennes språk. Och detta medvetande och detta språk är i allra högsta grad säregna.

För det första är Miira en rebell som vägrar att acceptera rådande normer. Om en kille i skolan pillar på henne får han stryk, alldeles oavsett vilka konsekvenser detta får för lärarnas omdömen om henne. Och om banken snor ens pengar (genom att ta ut ränta på lån som man behöver för att man är fattig) har man enligt henne all rätt i världen att stjäla tillbaka dem från "de rika".

7911_01.jpgEija Hetekivi Olssons debutbok är ett betydande litterärt konstverk, skriver Magnus Nilsson. Bild: Ola Kjelbye.

För det andra präglas Miiras berättande i allra högsta grad av uppmärksamhet på det som ibland kallas "språkets materialitet". I stället för att använda ord som fönster mot omvärlden undersöker hon hur de låter, och näst intill varje mening är späckad med rim och intressanta rytmer. När hon bankar skiten ur en pillande kille vrider sig hans vinterbleka och vaxgula ansikte exempelvis vrickat och våldsamt. Och ordet fika hör för Miira självklart samman med fikus

Berättandet i Ingenbarnsland är alltså subjektivt. Men denna subjektivitet är inte abstrakt. Miiras bild av världen är nämligen framför allt en projektion av en social position och en politisk vision. Hennes berättelse är berättad underifrån, av någon som vägrar vara underordnad. Och därigenom synliggörs och kritiseras de maktförhållanden som präglar det samhälle i vilket Miira lever.

Det är med utgångspunkt i detta sätt att berätta som Ingenbarnsland kan kopplas samman med Anderssons, Alakoskis, Linderborgs och Sattarvandis romaner, och för den delen med klassiska arbetarlitterära verk som Ivar Lo-Johanssons Godnatt, jord och Moa Martinsons Mor gifter sig. Radikala författare inom och utom den arbetarlitterära traditionen har i allmänhet varit medvetna om att deras särart ligger just i deras perspektiv på världen, och detta har ofta tematiserats i deras verk.

Hetekivi Olsson ställer i Ingenbarnsland denna estetik på sin spets. Resultatet har blivit en roman där ideologi och estetik närmast smälter samman, och den måste betraktas som ett betydande litterärt konstverk.

Nytt på Clartébloggen

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

18 Juli 1917, Finlands första självständighetsförklaring?

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Litteraturlista och kommentarer - Clarté nr 4/2016

Åke Kilander - 19 januari 2017

Litteraturlista och kommentarer till artiklarna Planeten pallar inte mer och Klokt tänkt om miljön i...

Läs mer...

Bildtext

Klokt tänkt om miljön

Åke Kilander - 29 december 2016

Marxistisk analys behövs för att reda ut de ekologiska frågorna. Åke Kilander rekommenderar...

Läs mer...

Bildtext

Recensioner

Redaktionen - 29 december 2016

Eyvind

Läs mer...