Eija Hetekivi Olsson kan placeras i den arbetarlitterära traditionen. I valet av motiv har hennes debutbok stora likheter med andra nyare uppväxtskildringar. Men den har sitt alldeles särskilda uttryck, förklarar Magnus Nilsson.

Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland handlar om en flickas mellan- och högstadieår i Gårdsten och Bergsjön. Genom denna flicka - Miira - får läsaren möta en värld där en tjej ska känna sig fin om en kille vill pilla, där barn med finskt påbrå ska skolas till invandrare i segregerade skolor, där förorterna ligger ljusår från innerstan och där man vet precis hur många timmars trappstädning det krävs för att finansiera en språkresa eller betala av ett lån på IKEA.

Innehållsligt finns det alltså stora likheter mellan Ingenbarnsland och flera andra samhällsskildrande uppväxtskildringar från senare år, som Lena Anderssons Var det bra så?, Susanna Alakoskis Svinalängorna, Åsa Linderborgs Mig äger ingen och Hassan Loo Sattarvandis Still ochBelägring. Men det mest intressanta med Hetekivi Olssons bok är inte vad den handlar om, utan hur den presenterar en bild av den värld där Miira växer upp.

I Ingenbarnsland är perspektivet genomgående huvudpersonens. Berättelsen om Miiras uppväxt filtreras konsekvent genom hennes medvetande och hennes språk. Och detta medvetande och detta språk är i allra högsta grad säregna.

För det första är Miira en rebell som vägrar att acceptera rådande normer. Om en kille i skolan pillar på henne får han stryk, alldeles oavsett vilka konsekvenser detta får för lärarnas omdömen om henne. Och om banken snor ens pengar (genom att ta ut ränta på lån som man behöver för att man är fattig) har man enligt henne all rätt i världen att stjäla tillbaka dem från "de rika".

7911_01.jpgEija Hetekivi Olssons debutbok är ett betydande litterärt konstverk, skriver Magnus Nilsson. Bild: Ola Kjelbye.

För det andra präglas Miiras berättande i allra högsta grad av uppmärksamhet på det som ibland kallas "språkets materialitet". I stället för att använda ord som fönster mot omvärlden undersöker hon hur de låter, och näst intill varje mening är späckad med rim och intressanta rytmer. När hon bankar skiten ur en pillande kille vrider sig hans vinterbleka och vaxgula ansikte exempelvis vrickat och våldsamt. Och ordet fika hör för Miira självklart samman med fikus

Berättandet i Ingenbarnsland är alltså subjektivt. Men denna subjektivitet är inte abstrakt. Miiras bild av världen är nämligen framför allt en projektion av en social position och en politisk vision. Hennes berättelse är berättad underifrån, av någon som vägrar vara underordnad. Och därigenom synliggörs och kritiseras de maktförhållanden som präglar det samhälle i vilket Miira lever.

Det är med utgångspunkt i detta sätt att berätta som Ingenbarnsland kan kopplas samman med Anderssons, Alakoskis, Linderborgs och Sattarvandis romaner, och för den delen med klassiska arbetarlitterära verk som Ivar Lo-Johanssons Godnatt, jord och Moa Martinsons Mor gifter sig. Radikala författare inom och utom den arbetarlitterära traditionen har i allmänhet varit medvetna om att deras särart ligger just i deras perspektiv på världen, och detta har ofta tematiserats i deras verk.

Hetekivi Olsson ställer i Ingenbarnsland denna estetik på sin spets. Resultatet har blivit en roman där ideologi och estetik närmast smälter samman, och den måste betraktas som ett betydande litterärt konstverk.

Nytt på Clartébloggen

Petrograd 18 juni 1917

St Petersburg, 18 juni 1917

Benny Andersson - 17 juni 2017

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser...

Läs mer...

Svar till: "Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?"

Olle Josephson - 7 juni 2017

Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all...

Läs mer...

Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?

Bengt Håkansson - 5 juni 2017

Hur ska vi ta ställning politiskt? Vad är rätt och vad är fel för oss som anser oss vara socialister? Vilka vägar leder framåt och vilka är återvändsgränder? Finns det alls något att hålla sig till eller är det upp till vara och en att göra goda gärningar och hoppas på att den ackumulerade...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Litteraturlista och kommentarer - Clarté nr 4/2016

Åke Kilander - 19 januari 2017

Litteraturlista och kommentarer till artiklarna Planeten pallar inte mer och Klokt tänkt om miljön i...

Läs mer...

Bildtext

Klokt tänkt om miljön

Åke Kilander - 29 december 2016

Marxistisk analys behövs för att reda ut de ekologiska frågorna. Åke Kilander rekommenderar...

Läs mer...