De politiska partierna mister sin folkrörelsekaraktär och förlorar i betydelse. De ersätts av teknokrati och medier. Anders Björnsson ser ett mönster i eurokrisens politiska följder och mediebevakningen av SAP.

Partistaten avlöste under början av 1900-talet den civila ämbetsmannastaten som i sin tur hade avlöst den långlivade svenska militärstaten. Kanske kan man säga att partistaten, i grunden socialdemokratins skapelse, var så pass framgångsrik att den segrade sig till döds. De moderna politiska partierna blev med tiden överflödiga när det gäller att förse nationen med idéproduktion och säkra kompetensförsörjningen. Den av partierna dominerade statsapparaten hade raserat hierarkiska hinder och införlivat tidigare fristående institutioner - akademiska, mediala - i själva maktsystemet, i syfte att tukta dem. När uppgiften väl fullbordats, var emellertid parlamentarikernas tid förbi, och experternas, specialisternas, de sakförståndigas kommen. Historiens list.

Det här systemskiftet kunde man ana mot slutet av förra århundradet i ett land som Sverige där till slut en majoritet av regeringens ledamöter hämtades utanför riksdagen och där statsministern valde att tala om sig själv som den som styrde landet. Denne herre var den ende ledande kommunalpamp under 1900-talet som fått bekläda landets högsta politiska ämbete. Han hade skaffat sig fasoner som en fältherre och reducerat regeringens ledamöter från departementschefer till handläggare i regeringskansliet, vilket till slut upphöjdes till egen myndighet (om också utrikesdepartementet kunde hävda viss fortsatt autonomi). Det vill säga statsråden blev nu åter rådgivare som under den personliga kungamakten. De som togs utanför riksdagen saknade egen parlamentarisk bas att falla tillbaka på och blev därför extremt avhängiga av och osjälvständiga i förhållande till regeringschefen (som statsministern började kallas, i en extra-konstitutionell tolkning av regeringsformen).

Givetvis fanns det andra åskådningsexempel. EU är och har varit teknokraternas lustgård. Brysselbyråkratins tämligen ohejdade tillväxt har följaktligen applåderats av både experter och massmediala pundits* under hela partistatens nedgångsfas. I Brysselmiljöerna är det bara en fördel med krympande medlemskadrer i demokratiskt uppbyggda folkrörelseorganisationer. Man behöver inte riskera oberäkneliga opinionskast, som på flertalet nationella arenor. Den kapitalistiska planekonomin har gjort sig av med konkurrerande gremier** och passar ganska bra in i Max Webers idealtypiska, rationellt arbetande förvaltning. Friktionerna har minimerats, smidighet är den allt överordnade funktionsprincipen. Drömmen för EU-federalismen är, naturligt nog, att vad som etableras på unionell nivå med fördel (och i bästa fall förtjusning) kommer att accepteras på nationell. När Grekland och Italien på hösten 2011 fick parlamentariskt oansvariga ämbetsmannaregeringar, förverkligades den drömmen partiellt. Därmed har man infört en det minsta politiska motståndets lag.

7909_02.jpgBild: Robert Nyberg.

EU:s legitimitet borde, tycker man, ta skada av att demokratiska mekanismer sätts ur spel - i alla fall om denna institution utspökas som en "demokratiernas gemenskap". De grekiska och italienska maktskiftena urgröper ju demokratins princip och kärna i dessa stater, och det sker till råga på allt elände på de ledande EU-staternas tillskyndan. Man störtar, under ekonomisk utpressning, demokratiskt tillkomna statsledningar. Det rör sig om statskupper anpassade till vår epoks "smidiga" umgängesformer. Grekisk partipolitik har diskrediterats som klanvälde. Är Grekland det enda land i Europa där politisk status ärvs? Tävlade inte två köttsliga bröder i Storbritannien om att vara ledare för hennes majestäts opposition? Tillhör inte Finlands utrikesminister en politisk dynasti? Höll inte det franska socialistpartiets presidentkandidat på att bli en dotter till Jacques Delors, EU-kommissionens tidigare chef? Brundtlands, Gerhardsens och Stoltenbergs i Norge ska vi inte tala om. Experter? Ja, på manipulation till exempel.

I Sverige fick Mona Sahlins avgång som socialdemokraternas ordförande en ytterst problematisk effekt genom de yra ledarsideskraven på att partiledarval i framtiden ska ske inte i partiorganisationerna utan i de stora medierna och med dessas godkännande. På så sätt berövas partiaktivismen ytterligare relevans och substans. Överläggningen, förberedd genom i föreningsdemokratisk ordning utsedda valberedningar, övergår till att bli reklamkampanj. Programtal får karaktären av one-liners ("Yes, we can"). Detta bereder vägen för Obama-pellejönsar och hindrar framkomsten för trägna arbetare i vingården. Mediedrevet mot Juholt kan säkert förklaras av att valet av honom inte föregicks av någon medial accept. (Att han av andra anledningar kan anses mindre lyckad som ledare för Fredrik Reinfeldts opposition är en annan sak. Karln verkar vara mytoman och vaneljugare.) Men var hamnar vi om en kandidatur till ett politiskt förtroendeuppdrag ser ut som vilken platsansökan som helst?

Kanske har vi redan hamnat där, utan att veta om det. Partistaten var inget lyckorike. Men teknokratismen är värre därför att den utesluter per definition all seriös opposition.

* Pundit (engelska, urspr. om indiska förhållanden) ungefär 'expertkommentator i medier'

** Gremium (tyska, urspr. latin), ungefär 'intressegruppering'

Nytt på Clartébloggen

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

18 Juli 1917, Finlands första självständighetsförklaring?

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Marx står sig

Nina Björk - 29 december 2016

Marxismen har gett mig de bästa redskapen för att förstå den kapitalism vi lever i, förklarade...

Läs mer...

Bildtext

Timothy Snyder sprider myter

Daniel Lazare - 29 december 2016

Partisaner, judiska motståndsrörelser i och inte minst Sovjet drog lika mycket elände över...

Läs mer...

Bildtext

Nationalstaten död? Men den rör ju på sig!

Daniel Hedlund - 29 december 2016

Det sägs att nationalstaten är överspelad och att kapitalisterna har blivit globalister. Tvärtom,...

Läs mer...