Teknokratins lustgårdar

 Dela länken
FaceBook  Twitter  

De politiska partierna mister sin folkrörelsekaraktär och förlorar i betydelse. De ersätts av teknokrati och medier. Anders Björnsson ser ett mönster i eurokrisens politiska följder och mediebevakningen av SAP.

Partistaten avlöste under början av 1900-talet den civila ämbetsmannastaten som i sin tur hade avlöst den långlivade svenska militärstaten. Kanske kan man säga att partistaten, i grunden socialdemokratins skapelse, var så pass framgångsrik att den segrade sig till döds. De moderna politiska partierna blev med tiden överflödiga när det gäller att förse nationen med idéproduktion och säkra kompetensförsörjningen. Den av partierna dominerade statsapparaten hade raserat hierarkiska hinder och införlivat tidigare fristående institutioner - akademiska, mediala - i själva maktsystemet, i syfte att tukta dem. När uppgiften väl fullbordats, var emellertid parlamentarikernas tid förbi, och experternas, specialisternas, de sakförståndigas kommen. Historiens list.

Det här systemskiftet kunde man ana mot slutet av förra århundradet i ett land som Sverige där till slut en majoritet av regeringens ledamöter hämtades utanför riksdagen och där statsministern valde att tala om sig själv som den som styrde landet. Denne herre var den ende ledande kommunalpamp under 1900-talet som fått bekläda landets högsta politiska ämbete. Han hade skaffat sig fasoner som en fältherre och reducerat regeringens ledamöter från departementschefer till handläggare i regeringskansliet, vilket till slut upphöjdes till egen myndighet (om också utrikesdepartementet kunde hävda viss fortsatt autonomi). Det vill säga statsråden blev nu åter rådgivare som under den personliga kungamakten. De som togs utanför riksdagen saknade egen parlamentarisk bas att falla tillbaka på och blev därför extremt avhängiga av och osjälvständiga i förhållande till regeringschefen (som statsministern började kallas, i en extra-konstitutionell tolkning av regeringsformen).

Givetvis fanns det andra åskådningsexempel. EU är och har varit teknokraternas lustgård. Brysselbyråkratins tämligen ohejdade tillväxt har följaktligen applåderats av både experter och massmediala pundits* under hela partistatens nedgångsfas. I Brysselmiljöerna är det bara en fördel med krympande medlemskadrer i demokratiskt uppbyggda folkrörelseorganisationer. Man behöver inte riskera oberäkneliga opinionskast, som på flertalet nationella arenor. Den kapitalistiska planekonomin har gjort sig av med konkurrerande gremier** och passar ganska bra in i Max Webers idealtypiska, rationellt arbetande förvaltning. Friktionerna har minimerats, smidighet är den allt överordnade funktionsprincipen. Drömmen för EU-federalismen är, naturligt nog, att vad som etableras på unionell nivå med fördel (och i bästa fall förtjusning) kommer att accepteras på nationell. När Grekland och Italien på hösten 2011 fick parlamentariskt oansvariga ämbetsmannaregeringar, förverkligades den drömmen partiellt. Därmed har man infört en det minsta politiska motståndets lag.7909_02.jpg

EU:s legitimitet borde, tycker man, ta skada av att demokratiska mekanismer sätts ur spel - i alla fall om denna institution utspökas som en "demokratiernas gemenskap". De grekiska och italienska maktskiftena urgröper ju demokratins princip och kärna i dessa stater, och det sker till råga på allt elände på de ledande EU-staternas tillskyndan. Man störtar, under ekonomisk utpressning, demokratiskt tillkomna statsledningar. Det rör sig om statskupper anpassade till vår epoks "smidiga" umgängesformer. Grekisk partipolitik har diskrediterats som klanvälde. Är Grekland det enda land i Europa där politisk status ärvs? Tävlade inte två köttsliga bröder i Storbritannien om att vara ledare för hennes majestäts opposition? Tillhör inte Finlands utrikesminister en politisk dynasti? Höll inte det franska socialistpartiets presidentkandidat på att bli en dotter till Jacques Delors, EU-kommissionens tidigare chef? Brundtlands, Gerhardsens och Stoltenbergs i Norge ska vi inte tala om. Experter? Ja, på manipulation till exempel.

I Sverige fick Mona Sahlins avgång som socialdemokraternas ordförande en ytterst problematisk effekt genom de yra ledarsideskraven på att partiledarval i framtiden ska ske inte i partiorganisationerna utan i de stora medierna och med dessas godkännande. På så sätt berövas partiaktivismen ytterligare relevans och substans. Överläggningen, förberedd genom i föreningsdemokratisk ordning utsedda valberedningar, övergår till att bli reklamkampanj. Programtal får karaktären av one-liners ("Yes, we can"). Detta bereder vägen för Obama-pellejönsar och hindrar framkomsten för trägna arbetare i vingården. Mediedrevet mot Juholt kan säkert förklaras av att valet av honom inte föregicks av någon medial accept. (Att han av andra anledningar kan anses mindre lyckad som ledare för Fredrik Reinfeldts opposition är en annan sak. Karln verkar vara mytoman och vaneljugare.) Men var hamnar vi om en kandidatur till ett politiskt förtroendeuppdrag ser ut som vilken platsansökan som helst?

Kanske har vi redan hamnat där, utan att veta om det. Partistaten var inget lyckorike. Men teknokratismen är värre därför att den utesluter per definition all seriös opposition.

* Pundit (engelska, urspr. om indiska förhållanden) ungefär 'expertkommentator i medier'

** Gremium (tyska, urspr. latin), ungefär 'intressegruppering'

Ett urval andra artiklar av samma författare

Angående motinstutioner

publicerad i Clartébloggen 16 augusti 2016

Om freden och friheten

publicerad i Clartébloggen 4 augusti 2015

Lek inte med elden!

publicerad i Clartébloggen 23 november 2014

Om missbruk av termer

publicerad i Clartébloggen 7 september 2014

Demokratin degraderad

publicerad i 3/12 Eurokrisen 10 mars 2013

Två stridbara systrar

publicerad i 2/08 Stalins märke 3 oktober 2008

Bush följer traditionen

publicerad i 4/06 Världsekonomin 10 januari 2007

Innehållet

4/11 Krisen | Mod & missmod