Blir Libyen ett Natoprotektorat? Väntar en västintervention i Syrien? Har USA-vänliga krafter och Muslimska brödraskapet ingått en allians i Egypten? Efter den arabiska våren 2011 är frågorna många. Mathias Cederholm överblickar läget.

Med den arabiska våren kom en länge efterlängtad folklig reaktion mot en rad regimers repression och korruption. Arbetslösa ungdomar, fackliga rörelser, religiösa rörelser och minoriteter och missnöjda medelklassgrupper vände sig mot sina stillastående styren. Men stormaktsspelet i regionen gjorde snabbt att geopolitiska kartor började ritas om, och kompassnålarna snurrade runt.

Belysande var utvecklingen i Egypten. Mubarak tvingades avgå efter en tids protester, men en militärjunta ledd av Mubaraks USA-vänliga skyddslingar fick överta makten, efter påtryckningar från USA - som sedan gammalt har starka ekonomiska och militära påtryckningsmedel och kontakter i landet - och från Saudiarabien som låter miljarderna rulla över den nygamla regimen. Landet är på flera vis den arabiska världens centrum, och det var avgörande att dämma upp den egyptiska revolutionen. Det öppnade för en reaktion mot revolterna i andra länder, Saudiarabien fick exempelvis i lugn och ro slå ned oroligheterna i Bahrain. I Egypten utvecklades en förtrolig samarbetston mellan juntan och det snabbt växande Muslimska brödraskapet som vunnit starkt i förvinterns val, och som arbetar för att driva revolutionen i moderat religiös riktning snarare än radikal.

Den folkliga uppslutningen torde främst bygga på förhoppningar om en politik mot arbetslösheten och en sanering av korruptionen i staten, men hur långt denna konstellation kommer att gå åt det hållet är minst sagt tveksamt. Det kommer nog nya vändningar i Egypten.

Uppenbarligen har upprorsrörelserna på vissa håll fått stöd av USA och en rad europeiska spelare, allra tydligast i Libyen, till delar i Syrien, på andra håll inte alls. Vad har varit förutsättningarna för detta stöd?

En avgörande faktor för USA har varit det pågående militära utdragandet från Irak, som implicerar ett byte av strategi i regionen. Politiken sedan 2003 syftade till att säkra de enorma irakiska oljetillgångarna för en vacklande internationell oljemarknad, men också till att använda Irak som en kil in i Mellanöstern för att driva igenom ett USA-lett frihandelsområde (MEFTA), avväpna OPEC och militärt knyta upp regionen för att i förlängningen "dämma upp" Iran och dessutom trygga Israels position. Men insatsen blev en katastrof, även för amerikanerna själva. MEFTA-projektet har stannat av även om GCC-staterna (gulfstaterna) gjort en del ekonomiska liberaliseringar. Iran har stärkts som regional aktör, och hotbilderna har snabbt förskjutits till att framhålla utmaningarna från ett energitörstande Kina och ett alltmer energimarknadsdominerande Ryssland.

I och med revolterna i arabvärlden kunde avgörande delar av de nya ansatserna sjösättas. Avgörande för USA är nu att mer systematiskt använda den reaktionära öst-arabiska oljealliansen, gulfstaterna GCC, återigen stärkt av petroleumdollar med de höga oljepriserna, som militärt basområde, och som regional motpart mot iranska intressen. Amerikanska militärer lämnar Irak, en del av dem promenerar över gränserna till grannländerna i GCC (Bahrain, Qatar, Jordaniens gräns mot Syrien m.fl.), andra förflyttas till Afghanistan. I Irak lämnar man kvar en enorm diplomatisk närvaro, en militariserad och sekteristiskt hopfogad stat som kan sprängas sönder inifrån när som helst. Oljeinvesteringar genomdrivs i rask takt, men utvecklingen har blivit en besvikelse för västliga oljeaktörer. Villkoren blev inte så goda som man hoppats, och en sönderslagen infrastruktur och korrumperad byråkrati skapar oförutsägbarhet. Irak kommer inte att bli den gordiska oljeknut man hoppats på, lyckokalkyler som gjorts om Iraks kommande oljeboom har tonats ned. Därför har den amerikanska energi-strategin ändrats. I USA har man förberett för ett större oberoende av olja från Mellanöstern, dels genom satsningar runtom i Amerika med ny utvinningsteknik, dels genom ökad närvaro i Afrika. I stället har man blivit alltmer oroad av hur Europas behov av olja och i synnerhet naturgas lett till allt närmare ekonomiska band till Ryssland, vilket i förlängningen gör Europa mindre pålitligt för amerikanska intressen. Av flera skäl ligger alltså fokus nu på att hejda Rysslands och Kinas expansion i olja, gas och råvaror i områden från Centralasien till delar av Nord- och Östafrika.

7908_01.jpgDemonstration på Tahrirtorget i Egypten.

Med Libyenkriget inleddes en rad ompositioneringar. Man kunde initiera argumentet R2P (responsibility to protect), som får ersätta den utnötta terrorismbekämpningen. Eftersom Ryssland och Kina hindrade en direkt användning av FN-systemet blev Nato återigen interventionsmedlet. USA fick med sig EU, främst Storbritannien och Frankrike, som själva har långtgående agendor i regionen. Man lyckades också - efter en del märkliga turer - få med sig arabförbundet, som nu fick karaktären av de amerikansk-allierade gulfstaternas (GCC:s) förlängda arm. Med ett försvagat Egypten har Turkiet alltmer med västligt stöd kunnat ta en ledande roll i regionen, vid sidan om Saudiarabiens dominans främst inom GCC. Storbritannien och Frankrike hade sedan ett tag verkat för att dra igång oroligheter i Libyen, och med arabvåren kunde de få med sig en ganska stor men minst sagt heterogen allians av upprorsmän i landet, med politiskt marginaliserade klaner, separatister, al Qaida-kämpar och västvänliga avpolletterade politiker från Gaddafi-regimen. Snabbt har man utverkat löften från det nya styret i Libyen: man har lovats Nato-baser i den östliga Cyreneica-provinsen nära gränsen till det oroliga Egypten, ryska Gazprom och kinesiska bolag ska inte få behålla sin starka ställning inom den libyska olje- och gas-industrin, och Gazprom får inte del i den säkerhetspolitiskt känsliga gasledningen som går mellan Libyen och Italien, Libyen ska inträda i de samverkansstrukturer som EU och NATO upparbetat kring Medelhavet, och en allmänt marknadsliberal agenda införs. Med Libyen får man också utmärkta möjligheter till kommunikationer söderut till pågående energiinvesteringar söder om Sahara, där USA tävlar mot främst kinesiska intressen. Gaddafi med sin panafrikanska strategi har eliminerats och kan ersättas med en Libyen-stödd satsning på det USA-ledda Africom. En viktig regional part i kriget var Qatar, som spelade en avgörande roll genom att ta på sig ett temporärt ansvar för landets oljehandel, stora vapenleveranser, och som mediemakt - genom sin dominerande nyhetskanal Al Jazeera, som under den arabiska våren mestadels tagit tydlig ställning för Qatars och GCC:s intressen. Libyen är nu "säkrat" för västs agendor, men situationen i landet är inte oväntat kaotisk, och risken är att landet slits i sär av de extremt heterogena drivkrafter västinterventionen lyft fram.

Kvar i ekvationen står Syrien. Det sista landet med nära band till Iran, band som gulfstaterna liksom USA och Israel gärna vill kapa. Vidare har Syrien genom åren gett påtagligt stöd till Hizbollah och även Hamas, och innebär för Israel ett bekymmer i och med tvisten om Golanhöjderna, avgörande för Israels vattentillgångar. Dessutom är Syrien Rysslands enda militära fäste i Medelhavet, med en marinbas i Tartus, en nagel i ögat på dem, exempelvis Sarkozy, som vill ha ett helt inringat, Europalett Medelhav och småningom ett stärkt inflytande över Svarta havets energikorridorer.

7908_02.jpgUtbombade bilar i Libyen.

Även Syrien har under lång tid varit utsatt för hemliga destabiliserande operationer från bl.a. Israel och västmakterna. Men ett mer ordentligt genomslag blev det först i och med den arabiska våren, som även här omvandlades till en rad oheliga allianser. Den hårdföra regimen mötte ökande revoltstämning främst hos offensiva sunnitiska grupper. Bland dessa finns affärsintressen utanför det politiska etablissemanget som har starkt stöd från saudierna/GCC och Turkiet, och med dessa arabförbundet. Oppositionen i landet blev tidigt splittrad, en rad moderata och vänsterinriktade grupper försökte agera inifrån landet och mobiliserade med krav på icke-intervention utifrån. Andra oppositionsgrupper med Muslimska brödraskapet i spetsen agerade i exil, och drev tidigt krav på västintervention med flygkorridorer, flygförbudszoner och liknande. Stödet för Assad-regimen blev emellertid starkare än många trodde, och enorma demonstrationer i storstäderna visade att revolten hade avgörande begränsningar. De religiösa minoriteterna - shia, alawiter, kristna, druser - är rädda för en sekterisering av politiken, med Libanons historia i färskt minne, och stödjer liksom regeringen i grannlandet Irak än så länge Assad. Alltså har exiloppositionen alltmer anpassat sina löften till västintressen för att försöka få igenom de önskade interventionerna - inte oväntat inbegriper dessa löften att en kommande syrisk regering ledd av det s.k. syriska nationella rådet skulle stödja väst mot Iran, hindra vapenleveranser till Hizbollah och Hamas, samt förhandla med Israel om Golanhöjderna. Turkiet ska antagligen få tillträde till norra Syrien för att hålla tillbaka kurdiskt inflytande, och ledande inom Muslimska brödraskapet har uttalat sig till favör för en eventuell uppbrytning av Syrien, för att få en mindre men sunnidominerad statsbildning - ett slags omvänt Irak redux. Som vanligt talar man inte högt om den ryska faktorn i spelet - i detta fall marinbasen i Tartus. Pengar och vapen har enligt ett otal uppgifter flödat från Qatar och övriga GCC, väst, Israel och Turkiet till den s.k. fria syriska armén, med en mindre del avhoppad syrisk militär (vars antal överdrivits i västliga medier) men desto fler militanta styrkor från Muslimska brödraskapet och från allierade islamister i östra Libyen som har flyttats över till de syriska gränsområdena. I skrivande stund är den fortsatta utvecklingen i Syrien ytterst oklar. De folkliga rörelserna i landet är splittrade och svåranalyserade. Den fortsatta utvecklingen i Egypten kan också vara avgörande.

7908_03.jpgEn allvarligt sårad demonstrant i Bahrain. Saudiarabien kunde med västligt samtycke slå ner upproret.

Vad gäller stormaktsspelet är det inte säkert att européerna vill öka spänningarna ännu mer med Ryssland, och frågan är också hur långt de är beredda att driva den anti-iranska politiken. Mellan skål och vägg talar allt fler om att man kanske skulle agera mer försonligt mot Iran framöver. Där finns de stora gasresurser Europa på sikt behöver, och det skulle underlätta i en rad andra frågor. Mycket onödig kraft läggs exempelvis i dag på att hindra Iran att utveckla gasexport österut till Indien och Kina, via ett alltmer USA-fientligt Pakistan. Man menar att en del hökar i Iranfrågan kan bevekas om Irans regionala inflytande försvagas, alltså en fortsatt ökande dominans i regionen för Saudiarabien och de övriga inom GCC under USA:s och också alltmer EU:s överinseende. Dessa krafter ska hålla undan krav på demokratisering, befordra marknadsliberalism men ignorera arbetslöshet och korruption, och använda sekteristisk politik i geopolitiska syften. Är det vad den revolterande befolkningen i arabvärlden efterfrågar? Knappast.

Nytt på Clartébloggen

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

18 Juli 1917, Finlands första självständighetsförklaring?

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Timothy Snyder sprider myter

Daniel Lazare - 29 december 2016

Partisaner, judiska motståndsrörelser i och inte minst Sovjet drog lika mycket elände över...

Läs mer...

Bildtext

Recensioner

Redaktionen - 29 december 2016

Eyvind

Läs mer...

Bildtext

Marx står sig

Nina Björk - 29 december 2016

Marxismen har gett mig de bästa redskapen för att förstå den kapitalism vi lever i, förklarade...

Läs mer...