Har globaliseringen nått vägs ände? Är euron en bra valuta för Europa? Jacques Sapir, fransk ekonom, utreder frågor som dessa i boken La démondialisation (Avglobaliseringen). Krisen är strukturell, inte finansiell, menar han, och den började redan 1973. Men Malena Rydberg är skeptisk mot Sapirs krisrecept.

Globaliseringen, som vi känner den i dag, började för cirka fyrtio år sedan. Den är en kombination av finansiell globalisering, som tog sin början med sammanbrottet för Bretton Woods-systemet 1973, och varuhandelns globalisering i form av ökad frihandel genom bl.a. skapandet av WTO (World Trade Organization) 1995.

Globaliseringsivrarna utgår från att BNP-tillväxt alltid är bra för världen. Sapir understryker att tillväxten sen slutet av 1980-talet lett till en omfördelning av inkomster från arbete till kapital, vilket är grunden till dagens ekonomiska kris. Är bnp-tillväxt i ett land tecken på ökad rikedom för alla? I västafrikanska länder har familjer i årtionden odlat ris för egen konsumtion vilket inte synts i bnp. Familjerna slutar med risodling och går över till att odla kaffe och kakao efter IMF:s (Internationella valutafonden) strukturrationaliseringsrecept vilket får bnp och världshandeln att öka. Har dessa bönder fått det bättre? De måste nu köpa sitt ris till stigande priser på en marknad och blir samtidigt utsatta för världsmarknadens råvaruspekulation och nyckfullhet.

Sapir pekar vidare på ökad miljöförstöring i globaliseringens spår. För att de stora livsmedelsbolagen ska få ständig tillgång på palmolja förstörs ursprungsskogar i Indonesien i rasande fart. Visst växer bnp, men till vilka framtida kostnader? Fyrtio miljoner ton elektroniskt avfall dumpas per år i länder som Bangladesh och Indien. Världshandeln tillväxer, men människor och natur blir sjuka. Frihandelns utbredning har lett till att industri i äldre industrinationer omlokaliseras till låglöneländer. I dess spår följer växande arbetslöshet, social oro och ökande fattigdom.

Det var framför allt under 1990-talet som man började tala om globaliseringens välsignelser. Sapir försöker med sina exempel slå hål på myter kring fenomenet.

Världshandeln har alltså liberaliserats sen 1970-talet. En bakomliggande orsak är de stora multinationella bolagens tillväxt i västvärlden och Japan. Dessa bolag kräver utvidgade marknader för sin avsättning. Produktionen växer, kostnaderna per enhet minskar, vinsterna ökar och konkurrensen hårdnar. Det är i praktiken runt femhundra jättebolag som kontrollerar omkring 70 procent av världshandeln. Deras makt har ökat i globaliseringens spår. Samtidigt har den härskande klassen i Japan och västvärlden med omlokalisering av industri kunnat pressa tillbaka den inhemska arbetarklassens löner och tillkämpade förmåner.

Då den europeiska gemenskapen utökades till femton länder uppstod en press neråt på löner som dock mildrades av ökad produktivitet, men från 1980-talet kom en vändpunkt. Medianlönen stagnerade i Frankrike efter 1990-talet; en utveckling som liknar USA:s där medianlönen ökat mycket lite eller t.o.m. sjunkit. Hälften av arbetslösheten i Frankrike i dag kan tillskrivas utflyttningen av industri. Löneskillnaderna har ökat inom löntagargrupperna, och andelen arbetare med invandrarbakgrund utgör en betydande del av de arbetslösa vilket lett till social oro i storstädernas förorter. Sapir kallar förändringen en ekonomisk kontrarevolution i nyliberalismens spår.

Den politiska och ekonomiska utvecklingen är aldrig förutbestämd utan är resultat av olika strider. Strax efter andra världskriget skrevs det i dag tämligen okända Havannafördraget enligt vilket länder som nyss påbörjat sin industrialisering hade rätt att skydda sin unga industri. Fördraget hade radikala mål som höjd levnadsstandard, full sysselsättning och social utveckling. Just kampen mot arbetslösheten sågs som ett viktigt internationellt mål. Men Havannafördraget trädde aldrig i kraft eftersom USA vägrade att skriva under. I stället skapades GATT(General Agreements on Tarifs and Trade); en föregångare till dagens WTO. Till skillnad från GATT inbegriper WTO också jordbruksprodukter vilket har blivit ett mycket stort problem för världens två till tre miljoner småbönder som inte klarar den mördande konkurrensen. Samtidigt subventionerar de rika länderna sina jordbruk med runt en miljard dollar om dagen. I WTO finns inget mål inskrivet om att bekämpa arbetslösheten och undersysselsättningen i världen. I stället har denna organisation blivit själva symbolen för den globaliserade marknaden med export som motorn i världshandeln. WTO har blivit mycket kritiserat av utvecklingsländerna, och den senaste förhandlingsrundan, den s.k. Doharundan, har inte kunnat avslutas på grund av motsättningar mellan äldre industriländer och utvecklingsländerna. Att Doharundan har gått i stå ser Sapir som ett tecken på att globaliseringssträvandena nått vägs ände.

7903_01.jpgElektriker i Mexico protesterar. Krisen har globala verkningar.

Den finansiella kris som råder i dag kan enligt Sapir dateras tillbaka till Bretton Woods-systemets sammanbrott på 1970-talet. Sen dess har det internationella finanskapitalet blivit en destruktiv kraft i världen.

Keynes var brittisk delegat i Versailleskonferensen efter första världskriget. Han var kritisk mot det höga skadeståndet som Tyskland ålades och till att USA krävde full låneåterbetalning från ententländerna. Keynes var också med i Bretton Woods efter andra världskriget då världens monetära system skulle återupprättas efter krigets kaos. Denna gång framförde Keynes tre krav på ett nytt system: den internationella likviditeten skulle garanteras utan att guld eller någon annan valuta skulle utgöra bas för systemet. Protektionism skulle vara tillåtet enligt Havannafördragets principer. Och han förordade en strikt kontroll av världens kapitalrörelser. Ett land skulle dessutom ha rätt att skriva upp eller ner sin valuta för att reglera överskott eller underskott i sin handel med omvärlden. Keynes förordade nationell suveränitet, särskilt i den ekonomiska politiken.

Men Keynes blev nedröstad också i Bretton Woods, och han dog strax efter konferensen i en hjärtattack. USA:s linje segrade. Dollarn, utbytbar mot guld, blev basen i efterkrigstidens monetära system. Keynes varningar för att detta system skulle leda till ekonomisk instabilitet i världen hörsammades inte.

USA finansierade Vietnamkriget genom att låta sedelpressarna gå i stället för att dra tillbaka Lyndon Johnsons välfärdsprogram det s.k. Great Society, sannolikt skapat för att få kritiker att acceptera kriget. 1971 avslutade USA ensidigt dollarns utbytbarhet mot guld och det internationella monetära systemet blev nu ett dollarsystem. Problemet med dollarn som världsvaluta är dess dubbelhet. Dollarn är både nationell valuta, instrument för den amerikanska ekonomiska politiken och internationell reservvaluta. Ingen internationell kontroll kan utövas på USA.

I dag är amerikanska hushåll svårt skuldsatta. Mellan 2000 och 2007 ökade medianlönen med endast 0,1 procent. Under samma period steg kostnaderna för sjukförsäkring med 68 procent och kostnaderna för utbildning med 45 procent. Endast genom skuldsättning har den amerikanska medelklassen kunnat behålla sin levnadsstandard. Icke att förglömma är att den nuvarande globala krisen började i USA med de s.k. suprimelånen.

Efter en konferens på Jamaica 1973 övergavs efter hand de fasta växelkurserna och dessa blev flytande, en viktig beståndsdel i nyliberalismen och en orsak till den ökande spekulationen.

Med sammanbrottet för Bretton Woodssystemet har världens finansiella operationer avreglerats och ingen har längre kontroll över det globala finanskapitalet. Där befinner sig världen i dag.

Olika typer av finansiella derivat har utvecklats av banker och andra finansiella institutioner. 2002 omsatte derivaten 1 500 miljarder dollar. 2007 hade omsättningen ökat till 46 000 miljarder dollar; en explosionsartad utveckling för finansiella globala operationer som i stort sett är ogenomskinliga. 30 till 40 procent av vinsterna i dag härrör från finanssektorn, inte från handeln med varor. Världens stora banker har gått från enbart kreditgivning till spekulation. När det gäller Sverige har bankerna lånat ut 4,5 gånger den svenska bnp. I en nyligen publicerad OECD-rapport framgår det att Sverige under de senaste fem åren haft den högsta tillväxten på bolån i Europa. I dag har de svenska hushållen lån på mer än en och en halv gånger årsinkomsten. Sverige går således " the american way". Världen har blivit ett globalt kasino, och Sapir menar att Keynes farhågor om en ekonomisk utveckling mot det okända har besannats.

Asienkrisen 1997, då finanskapitalet spekulerade mot asiatiska länder, skrämde upp många utvecklingsländer. Vissa länder, däribland Kina, har därför byggt upp kraftiga valutareserver för att gardera sig i "kasinoekonomin". 2007 uppgick världens totala valutareserver till 3921,8 miljarder dollar, varav utvecklingsländerna svarade för 2645,6 miljarder dollar. I en säkrare värld kunde dessa gigantiska summor användas produktivt. Kina deklarerade i december förra året att landet inte hade för avsikt att rädda euron med sin valutareserv.

Den aktuella ekonomiska krisen är i grunden inte finansiell, trots all koncentration på eurons kris, utan strukturell. Sapir skriver på ett ställe att euron är en "teoretisk arkaism". Den kan inte fungera eftersom det inte finns något Europas Förenta Stater. Dessutom är euron övervärderad i förhållande till dollarn vilket ytterligare understryker svårigheterna för europeisk exportindustri.

Euron är från början ett fuskbygge. Vid införandet av euron togs inte någon hänsyn till olika euroländers olikartade sociala och ekonomiska läge. En gemensam valuta kräver dessutom en mycket stor rörlighet för arbetskraften vilket varken är möjligt eller ens önskvärt. ECBs (Europeiska centralbanken) inflationsbekämpning, byggd på tyska historiska erfarenheter, är ytterst problematisk. Sapir menar att varje land har en inflation som kan kallas strukturell och som står i samklang med landets produktion och dess finansiella och sociala struktur. Och inflation hämmar inte alltid tillväxten så som monetarister hävdar.

Ett av de stora problemen i dagens EU är den handelspolitik tyskarna för. När euron skapades devalverades D-marken med 30 procent vilket stärkte den tyska exportindustrins konkurrenskraft väsentligt. 70 procent av Tysklands handelsöverskott gäller övriga länder i eurozonen, och det har tvingat andra länder, bland annat Grekland, att skuldsätta sig. Om alla euroländer fört samma politik som tyskarna, skulle eurozonen gått in i en djup recession redan 2005. Dessutom har Tyskland utlokaliserat en del industri till låglöneländerna i EU. Made in Germany har ändrats till made by Germany. Tyskland, menar Sapir, kan liknas vid en fripassagerare som inte vill betala för sig på eurotåget. Nyligen slog den tyska exporten rekord och tillväxten i Tyskland vilar till stor del på export. I stället för att höja löner och öka de sociala kostnaderna fortsätter Tyskland sin exportmodell, djupt förankrad i dagens tyska institutioner. Länder i svår kris som Grekland kan inte devalvera utan tvingas till så kallad interndevalvering, dvs. sänkta löner, sänkta pensioner och kraftiga nedskärningar i de offentliga utgifterna. De drakoniska nedskärningar som drabbat länder som Grekland och Irland har bestämts av ECB, IMF (Internationella valutafonden) och EU-kommissionen. Massarbetslöshet, nedpressade löner och sociala förmåner skapar en konsumtionsspiral nedåt.

7903_02.pngLa démondialisation

Tysklands förbundskansler Merkel yttrade i december att eurons trovärdighet måste återställas. Det blir ett sisyfosarbete eftersom eurokrisen döljer en strukturell kris mot vilken EU-eliten inte hittar någon annan "lösning" än tillbakapressade löner och nedmontering av välfärdssystemen. De åtgärder eliten föreslagit är euroobligationer, där alla länder gemensamt skulle svara för eurozonens skuldberg - ett förslag tyskarna hittills motsatt sig - sträng övervakning av medlemsländernas nationella budgetar och krav på juridiskt bindande regler som inskrivs i ländernas grundlagar samt tuffa sanktioner mot länder som bryter mot stabilitetspakten (dvs. inget land får ha större budgetunderskott än 3 procent av sin bnp och statsskulden får inte överstiga 60 procent av bnp). I praktiken innebär det en övernationell finanspolitik vilket ytterligare skulle undergräva medlemsländernas möjlighet till en egen ekonomisk politik. Man talar också om skapandet av olika fonder för att komma till rätta med skuldberget. Kommer ECB att låta sedelpressarna gå?

I november förra året upprördes irländarna då det läckte ut att den irländska statsbudgeten för 2012, som skulle beslutas i december, cirkulerat runt i ett mejl i den tyska förbundsdagen. Strax efter bekräftade EU-kommissionen att samtliga 27 finansministrar inom EU fått ta del av den irländska budgeten. Så förvandlar EU vissa länder till andra klassens medborgare.

Även Portugal har fått smaka på den EU-medicinen från ECB, IMF och EU-kommissionen. Genomsnittspensionen i Portugal ligger på runt 300 euro i månaden. Nu har de nyliberala institutionerna tvingat landet till budgetsanering vilket lett till en höjning av vattenavgifter på 17 procent, gas 18 procent och elektricitet 20 procent .

I skrivande stund är det egentligen ingen som vet hur det går med euron. Sapir tror inte på euron men väl på EU eftersom han inte kräver unionens upplösning. Snarare vill han se färre medlemsländer med olika regionala valutor. Han förordar upprättelse av Keynes idéer och Havannafördragets implementering. Men hur ska det gå till? Denna mycket väsentliga fråga svarar Sapir inte på.

Kommer Grekland att kastas ut ur eurozonen? Kommer några välmående länder som Finland att självmant lämna eurosamarbetet? Kommer Tyskland att lämna euron? Lämnar några ekonomiskt starka länder eurosamarbetet, försvagas euron ytterligare. Kan EU tvinga Tyskland att ändra sin ekonomiska politik? Eller kommer euron att kollapsa? Euron är från början ett fuskbygge, skapad för att bygga Europas Förenta Stater. EU:s styrande toppskikt vill se en övernationell gemenskap. Det finns alltid de som tjänar på den ekonomiska krisen, och EU-eliten sitter i finanskapitalets knä.

Den enda väg som leder till ett i grunden förändrat Europa är det folkliga motståndet. När grekerna går ut på gatorna och när två miljoner britter i november gick ut i den största strejken på trettio år, visar de vägen. Den enda vägen. Den är lång men har påbörjats.

La démondialisation

Jacques Sapir

Seuil 2011

Nytt på Clartébloggen

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

18 Juli 1917, Finlands första självständighetsförklaring?

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Klokt tänkt om miljön

Åke Kilander - 29 december 2016

Marxistisk analys behövs för att reda ut de ekologiska frågorna. Åke Kilander rekommenderar...

Läs mer...

Bildtext

Timothy Snyder sprider myter

Daniel Lazare - 29 december 2016

Partisaner, judiska motståndsrörelser i och inte minst Sovjet drog lika mycket elände över...

Läs mer...

Bildtext

Öppet mål för arbetarrörelsen (intervju)

Mats Wingborg - 29 december 2016

Mats Wingborg om SD, alliansen och Svenskt Näringsliv _ Öppet mål för arbetarrörelsen.

Läs mer...