Lär av Strindberg!

 Dela länken
FaceBook  Twitter  

Skildringar från attentatens och jubelfesternas tidevarv", lyder underrubriken till Strindbergs satir Det nya riket från 1882. Nu år 2012 ska det bli jubelfest för Strindberg själv, som dog för hundra år sedan.

Man kan anta att han varit måttligt road.

Jubelfester bör dock tas på allvar. Vad som jubileras är en del av kampen om kulturarvet. Ska den 6 november ihågkommas för Gustav Adolfs död i Lützen 1632 eller August Palms första föredrag 1881 svensk mark om socialismen?

Strindbergsåret är alltså inte oviktigt. I riktigt stora författarskap finns så mycket att ta fasta på, också åtskilligt okontroversiellt. Alla, från Lena Liljeroth till Sven Wollter, kan hålla med om att Strindberg förnyade svenskt litteraturspråk, revolutionerade dramat och var en makalös skärgårdsskildrare.

Ett folkligt Strindbergsfirande måste lyfta fram något mer. Tre förslag:

För det första, illojaliteten mot makten. Strindbergs ställningstaganden i liv och författarskap är inte konsekventa och rätlinjiga. Men en hållning återkommer: misstänksamheten mot makten och etablerade sanningar. Utanförskapet, förkrossat eller upproriskt, förbundet med underifrånperspektiv, präglar författarskapet från Mäster Olof till Spöksonaten.

För det andra, kulturfronten är bred. Med sin utanförhållning ingår Strindberg i vad som kan kallas den folkliga kulturfronten. Han hade tidvis besynnerliga åsikter om till exempel kvinnor, språk, naturvetenskap och annat. Mycket litet talar för att Swedenborgs korrespondenslära ger en korrekt världsbild. Bengt Lidforss hade rätt när han smulade sönder Strindbergs naturvetenskapliga bok Antibarbarus; det var riktigt att ta en motsatt ställning än Strindberg i Dreyfussaffären (Strindberg menade Dreyfuss var skyldig, men drev inte frågan). 7901_01.jpg

Men de liberaler som på upplysningens grund tog avstånd från Strindberg påminner bara alltför mycket om Förbundet Humanisterna i dag, när det hetsar mot religionen och vill förbjuda manlig omskärelse. I upplysningens namn drar man galna skiljelinjer och går reaktionens ärenden.

För det tredje, Strindberg var en titan, men ingen ensam titan. 1879 är året för romandebuten Röda rummet, men lika mycket för Sundsvallsstrejken och den första IOGT-logen. Exempelvis den stora förnyelsen av svenska språket drivs av främst folkrörelser, inte Strindberg, även om han är viktig som litterär förebild.

Strindberg var ingen partiman. Men i realiteten ingick han i en informell allians med de breda rörelser som omformade Sverige under hans livstid. Utan dem hade han varit en annan.

Underifrån och utanför, bred kulturfront och massorna skapar historien. Se där en Strindberg att lära av och fira!

Ett urval andra artiklar av samma författare

Ställ frågan konkret

publicerad i 2/16 Robotarna 4 augusti 2016

KOA

publicerad i 3/15 Spelet om Eurasien 24 januari 2016

1945

publicerad i 2/15 EU in i väggen 6 december 2015

Clarté presenterar Kurt

publicerad i 3/13 Östeuropa 29 december 2013

Arbetaren i boken

publicerad i 2/13 Arbetaren i boken 3 november 2013

Innehållet

4/11 Krisen | Mod & missmod